Sällskapsresa till Kanarieholmarna

March 27, 2017 Sten Livet

Sitter på planet till Fuerteventura och skriver detta. Jag är på väg att göra något jag inte trodde skulle ske. Jag ska åka på träningsläger och dessutom till Playitas av alla ställen. Så himla svennigt! Det gör iofs inte ett dugg att det är fler som åker till samma ställe som jag i motsvarande avsikt. Men det är inte likt mig att spilla värdefull träningstid på en lång flygresa och därefter lika lång flygresa tillbaka en vecka senare. Betala en massa pengar för att väldigt kortsiktigt utsätta mig för en kraftigt ökad träningsdos, konfronteras med en massa andra mer eller mindre friska motionärer, med påföljande skade- och infektionsrisk. När man lika gärna kan ta ledigt några dagar från jobbet och träna ordentligt och effektivt på hemmaplan. Det är faktiskt både svårt att förklara och svårt att motivera. Men nu sitter jag här i alla fall och ser fram emot en bra vecka med rejäl träningsvolym och förhoppningsvis kan jag undvika alla förkylda medresenärer.

För att förklara, inte försvara, men i alla fall förklara, hur det kommit sig att jag gör detta avsteg från mina ordinarie rutiner, tar vi ett steg tillbaka och tittar på vad som hände under 2016.

Vad hände 2016?

Jag hade tre övergripande mål med 2016:

• Springa längre än jag någonsin gjort tidigare och utmana mina gränser i TEC 200.
• Sätta personbästa på Swedish Alpine Ultra och om möjligt utmana Jonas Johanssons rekordtid från 2015.
• Göra ”comeback” inom triathlon med en mer komplett satsning och framförallt bra resultat på Ironmandistans. Detta som en förberedelse inför en helhjärtad satsning på Kona 2017.

Vi kan väl sammanfatta det hela med att det blev ett ganska bra utfall på 2016.

200 miles löpning!

Den absoluta höjdpunkten var nog TEC 200. Att springa lite drygt 32 mil på tävling var en absolut höjdare.  Att dessutom lyckas göra det genom att nästan till punkt och pricka lyckas följa min på förhand uppgjorda plan kändes som en egoförstärkare utan dessa like. Att jag sedan lyckades vinna loppet var såklart än mer glädjande. Jag hade visserligen inte särskilt många medtävlare på denna monsterdistans, men där var ändå några starka ultralöpare som jag har stor respekt för.  Så TEC 200 har en hedersplats i arkivet.  Race report går att hitta här på bloggen för den som undrar hur man planerar inför och genomför ett sådant lopp.

Pers mellan Nikkaluokta och Abisko!

Swedish Alpine Ultra blev också en lyckad historia. Visserligen bröt Jonas loppet så jag fick en sannolikt något enklare resa än jag skulle fått annars, men jag fick ändå sällskap med Jonas lillebror Tobias (ständigt dessa Johanssons), vilket var nog så krävande. Jag nådde inte ända fram till Jonas rekordtid, men jag gjorde en rejäl putsning av mitt personliga rekord och jag vann tävlingen. Vädret var som vanligt överraskande och gjorde att vi fick prova delvis nya aspekter av den ständigt utmanande och föränderliga banan. Den här gången genom ett drippande ihållande regn under merparten av dagen, som gjorde underlaget blött, halt och ännu blötare med ökande vattendjup i alla jokkar, som i förlängningen stökade till det rejält för en del medtävlare som hade lite mindre bråttom till målet. Innan loppet hade jag glädjen att bestiga Kebnekaise tillsammans med Åsa och dessutom göra en dagstur till Skartaklacken med sin fantastiska milsvida utsikt, lite vid sidan av den högtrafikerade leden till Sveriges högsta topp. En höjdare i flera avseenden.

Ironman Barcelona; jag kan fortfarande göra sub 10!

Så var det där med triathlonsatsningen. Det började faktiskt inte alls illa. Jag ställde upp i lite kortare tävlingar på vårkanten och presterade riktigt anständigt. Inte fullt i nivå med mina resultat för några år sedan, men ganska nära. Med tanke på den begränsade konkurrensen i gubbklasserna så räckte det för att jag skulle placera mig bra i varje tävling. Kul och inspirerande! Ironman Kalmar var tänkte som en träningstävling på vägen mot Barcelona i oktober. Tanken var att simma hårt, köra på under cyklingen och så jogga runt maran. Det gick ju ”sådär”. Simtiden var helt OK med tanke på formen, även om jag kanske hoppats på någon minut snabbare. Cyklingen landade nog ganska nära där jag tänkt mig, men genomförandet var inte riktigt enligt plan. Det kändes bra, riktigt bra, under första 6 milen. Därefter blev det rejält jobbigt. Jag kom runt på en godkänd cykeltid, men med helt mosade ben. Löpningen blev den sämsta sedan Hawaii 2012, men jag kunde knappast skylla på dåliga förhållanden. Uppenbarligen hade jag misslyckats med såväl träning som uppladdning. Jag tog mig i alla fall in på en tid under 11 timmar, men jag var nog ca 40 minuter sämre än planerat och helt slut.

Det blev att vila ett par dagar, fundera igenom vad som gått snett och ladda om på nytt. Min slutsats var att jag tränat bra, men slarvat med återhämtningen. Det går inte att vila sig i form till en Ironman, men man måste vila efter träning för att få önskat resultat. Jag tycker inte jag känner av att jag blir äldre. Inte särskilt mycket iaf. Men det verkar ändå som att återhämtningen blir svårare och svårare. Det verkar som att jag fåt större och större behov av ostörd vila efter träning för att klara av att återhämta mig och för att få den där eftersträvade superkompensationen. Jag vet inte om det verkligen stämmer och jag vet inte vad det beror på. Men ex. så är ju testosteron ett viktigt uppbyggande hormon som vi vet har stor betydelse för återhämtningen. Vi vet även att testosteronproduktionen successivt minskar ju äldre vi blir. Så det kan ju vara en delförklaring.

Med nytt samlat fokus på bra träning och tid för återhämtning kom jag till Barcelona och Calella med ganska låga förhoppningar på att göra bra resultat. Men fokus och förberedelser lönar sig! Jag fick till en riktigt bra tävling för min nivå. Jag gjorde min klart bästa cykeltid på många år (ok – det är lätt cykling i Barcelona, men det är det faktiskt i Kalmar också). Löpningen började bra, men blev otrevligt jobbig efter någon mil. Jag lyckades ändå bita ihop och låta knopp bestämma över kropp, så att jag till slut jobbade mig in under 10 timmar, med några minuters marginal. På fem veckor hade jag förbättrat min Ironmantid med ca en timme. Att jag sedan fick vara med när Patrik Nilsson gjorde sin andra Ironman under 8 timmar, fullbordade dagen. Ironman Barcelona var helt klart en tredje höjdpunkt med 2016.

Så var det simträningen, då

Jag har simtränat löjligt dåligt under de senaste åren. Det beror mest på att jag inte gillar simträning. Dvs. jag har inget emot simträningen i sig, men det är så extremt frustrerande  svårt att få vettiga resultat av träningen. Min erfarenhet är att ju mer jag tränar simning, desto långsammare simmar jag. Ok – det stämmer såklart inte riktigt. Om jag inte simmar alls, så blir jag gradvis sämre. Men om jag simmar bara en gång/vecka eller om jag simmar fem gånger/vecka, det verkar inte spela någon större roll. Dessutom är det ju svårt att komma loss för att simma på vettiga tider. I min gamla klubb, SCT, var det antingen larvigt tidiga morgnar eller sena kvällar som gällde. Det gör att sömnen och därmed återhämtningen blir lidande, vilket i sin tur påverkar även cykel- och löpträningen. Så jag gillar inte simträning. Men skam den som ger sig! Jag hade spanat in att SimCoachen (Anna Rosén Rösjö) ordnade träningsgrupper på lunchtid i Vasalundshallen. En kollega på banken, Henrik Palmborg, var flitig deltagare på de träningstillfällena och han verkade så himla nöjd med upplägget. Så när Henrik tipsade om att Anna skulle köra igång en ny simgrupp i slutet av april hade jag ingenting att förlora. Sex luncher i Vasalund, på bekvämt cykelavstånd från banken, var en lagom investering. Efter sommaren har jag fortsatt simma med Anna. Att simma på lunchen passar mig. Då blir det av och det sker inte på bekostnad av nattsömn. Jag får återkoppling när jag simmar och jag får stöd med en strukturerad träningsplan som gör att jag inte fastnar i samma gamla fåror hela tiden. Det borgar för utveckling. Dessutom har jag hittat en form för att faktiskt någonstans gilla simträning igen. Jag simmar på luncherna. En dag blir det träning med SimCoachen och det övriga gänget. En dag gör jag veckans ”läxa” – dvs. det pass vi får av Anna att nöta på. Ytterligare ett par luncher kör jag något av mina egna favoritpass. Sedan i höstas har jag lagt mer tid i poolen än jag gjort någonsin tidigare. Min tes sedan tidigare är seglivad – dvs. ju mer jag simmar, desto sämre går det. Men nu har utvecklingen faktiskt så långsamt börjat röra sig i en positiv riktning. Dessutom har jag nått en del förbättringar som jag räknar med kommer ge bra utdelning på långdistans. Jag har inte lyckats förbättra min toppfart, men jag tror mig klara av att ligga kring min tröskelfart med en mindre ansträngning än tidigare och det känns som att jag rent allmänt är säkrare i tekniken. Jag har helt enkelt höjt min lägstanivå. Tror jag i alla fall. Jag tycker dessutom fortarande att det är kul att simträna, även om resultaten är svårflirtade och den positiva utvecklingen knappt kan kallas statistiskt säkerställd.

Så det faktum att jag hittat tillbaka till simträning och att jag dessutom har Anna som står på kanten varje vecka och tålmodigt talar om för mig (ok – ömsom kvittrar och ömsom tjatar) när jag fortfarande gör samma gamla fel med mina armbågar, höfter och vad det vara må, just  detta måste beteckna som förra årets största och mest genomgripande förändring av mitt träningsliv.

Jag har alltid ansett att det är dumt att lägga mycket tid på simträningen. Det beror dels på att det är så himla svårt att få bra betalt för den träning jag lägger ner. Jag får kämpa jättemycket för att i bästa fall kapa ett par minuter på en IM-simning. Rent statistiskt finns det mycket mer tid att hämta på cykeln och löpningen. Det är ju de grenar som tar längst tid. Det är fullt rimligt att förbättra min cykling med 15 minuter och löpningen med lika mycket. Ett fokus på cyklingen är extra motiverat iom att det kommer betala sig även när det är dags att börja springa. Så där finns tid att tjäna på två grenar, under merparten av tävlingen.  Men, om vi betänker att jag hållit på med långdistanstriathlon i sjutton år och om vi betänker att det börjar kännas som att det blir allt svårare för mig att bli fysiskt starkare och uthålligare, då kanske det inte är så himla fel tänkt att lägga lite mer fokus på en teknikgren som simningen? Det är visserligen eländigt svårt att förbättra sin teknik och koordination ju äldre man blir, men det är långt ifrån omöjligt. Det tar bara mer tid. Så även om jag realistiskt sett kanske inte lyckas förbättra min Ironmansimning med mer än några minuter, så kanske det kan vara värt det. Det kanske ändå är en förbättring jag kan uppnå, medan jag mer realistiskt kanske få sikta in mig på att bevara min förmåga i de andra grenarna? Dvs i bästa fall förhindra och försena den gradvisa försämring som jag ser hos så många andra.

Sällskapsresan – mitt första hemliga vapen för i år!

Hur som helst, när Henrik för ett par veckor sedan föreslog att vi skulle åka med på SimCoachens simläger på Fuerteventura, så gick det ganska snabbt att övertyga mig om att nu är det dags.Varje år, varje säsong, så testar jag något nytt. Det är en av få regler som jag har vad gäller min träning och mitt tävlande. Jag får inte stagnera. Det gäller att våga att testa nya vägar, men under kontrollerade former. Så i år blir det för första gången ett träningsläger och det i grupp. Jag som verkligen inte gillar gruppträning! Ironman går ut på att tävla enskilt. Ska man tävla enskilt så bör man också träna enskilt. Så lyder min devis. Men det här lilla simlägret kommer nog fungera bra. Fokus på själva lägret är simningen och där gör det mig mindre om man är en grupp. Du tränar ändå i din egen fart och efter egen förmåga. Risken är ganska liten att jag hetsas att köra ett tuffare pass än jag tänkt mig. Sen hyr jag såklart en cykel och satsar på att få många mil i sadeln under den här veckan. Dvs det blir att cykla när vi inte ligger i poolen. Förhoppningsvis får jag sällskap på en del av cykelpassen, men kanske inte riktigt på alla pass. Det spelar ingen större roll. Jag ska i alla händelser mestadels cykla i ett lugnt och fint tempo. Avsikten är att få mycket volym under den här veckan och lägga en bra grund inför utesäsongen därhemma, som jag räknar med kommer börja när vi kommer hem igen.

Årets mål är att prestera riktigt bra i Kona. Jag vill göra ett allvarligt försök att ta mig in som Topp 5 i min åldersklass. Det är tufft, men det är helt klart möjligt. Om jag tränar bra och om jag har en bra dag när det är dags. Men först ska jag kvalificera mig. Jag måste ta den där rackarns Hawaii-slotten. Det ska jag göra på Lanzarote den 20 maj. Dvs. om ca sju veckor. Så tidsmässigt passar det bra med ett läger just nu. Det är en liten chansning, men om det slår tillbaka och jag får ngn liten överbelastning eller blir förkyld, så är det inte hela världen. Jag hinner få ordning på det i tid innan tävlingen. Om allt går som planerat, däremot, så får jag en extra träningsboost som jag sedan kan bygga vidare på under de återstående veckorna innan tävlingen. Min tidigare plan var att ordna den träningsboosten om några veckor då våren förhoppningsvis kommit på allvar hemma i Sverige. På det här sättet tjänar jag ett par veckor. Så är i alla fall tanken. Därför gör jag nu något som jag egentligen tycker är knäppt och grovt slöseri med tid och resurser. Jag åker på gruppresa till Fuerteventura. Hoppas de har gott kaffe på hotellet!