Ironman Kalmar – En berättelse om disciplin och glädje

August 21, 2013 Sten > Kona

Det har gått ett par dagar efter mitt senaste rejäla träningspass – Ironman Kalmar. Här kommer min berättelse om loppet och lite tankar om den fortsatta vägen mot scenen på parkeringen till Marriot King Kamehameha’s Kona Beach Hotel söndagen den 13 oktober 2013, någon gång efter 18.00 lokal tid.

Jag har tidigare beskrivit mina avsikter och mål med årets Ironman Kalmar som:

• “Det är bara fantastiskt roligt att tävla i Kalmar, så det tänker jag unna mig även i år”
  –  Precis så blev det 🙂

•  “Men mitt fokus kommer vara att få ett rejält långt träningspass”
  – Det fick jag. Utan tvekan.

•  “Det kommer förhoppningsvis ändå gå hyggligt fort, men jag kommer spara på det allra sista”
  – Sub 10 är definitivt hyggligt fort i min värld. Speciellt under de vindförhållanden som rådde. Men jag tog inte ut det allra sista ur kroppen. Så är det.

• “Återigen är ambitionen att få en snabb återhämtning och superkompensation”
  – Hittills ser det bra ut och det känns bra. Men det är för tidigt att ropa hej. Men jag hoppas och tror på detta.

• “Det ska vara kul och jag ska få en värdemätare som motiverar mig till de långa tidskrävande träningspassen i september”
  – Japp! Det var kul och jag är extremt motiverad nu att träna ordentligt för en absolut maxprestation på Hawaii.

Race plan

Inför loppet la jag upp en grovplan för hur jag skulle göra för att få de besked jag vill ha, utan att för den skull ta ut precis all kraft ur kroppen. Simsträckan skulle köras som en ren maxinsats med ambitionen att sätta ett nytt personligt rekord där. På cykeln skulle jag “glida fram”, snyggt och fint, med gott om krafter kvar hela tiden. Löpningen ville jag ha stabil och kontrollerad under de första varven (min tanke var att ligga kring 5 min/km eller strax därunder) för att tillåta mig frifart och hårdkörning på sista varvet om allt kändes OK.

Nutrition skulle jag göra “som vanligt”. Dvs. rejält med gel och dricka på cykeln, samt någon kaka + banan för att slippa känna mig hungrig. Löpningen sportdryck vid varje kontroll, lite vatten över huvudet och kanske något att skölja munnen med, samt någon gel per varv vid behov och lust.

 Morgonbestyr

Väckarklockan ringde 04.20 (lite tidigare än normalt för mig) och jag studsade upp ur sängen. Eller smög för att inte störa Åsa och Magda alltför mycket. Jag brukar ha svårt med sömnen inför en Ironman och det blir sällan mer än någon enstaka timmes sömn om ens det. Men den här gången handlade det ju bara om ett rejält träningspass. Jag skulle varken jaga någon speciell tid eller placeringar. Tydligen hade den informationen gått fram till mina nerver, så det blev säkert hela fem timmars sömn, vilket kändes som en väldigt bra start på dagen (skulle inte tro det är många av mina medtävlare som kan toppa det).

Ute i Sjömanshemmets lilla kök gjorde jag i ordning min traditionella Ironmanfrukost med ett par grova mackor, risifrutti och rödbetsjuice. Tyvärr fick jag inte tag i någon Biggans Böcklingspastej på Konsum kvällen innan, så jag fick klara mig med lite ost istället. Men det mentala provet kände jag mig väl rustad att bestå.

Som vanligt hade jag blandat dricka i tre flaskor redan kvällen innan och ställt in i kylen. Jag gillar att ha så lite som möjligt att pyssla med på själva tävlingsmorgonen. Då minskar risken för sista sekunden-strul och/eller att jag ska glömma något viktigt. Min hjärna är fullt kapabel att hantera massor av parallella tankeprocesser. Men den fungerar oftast mer träffsäkert ju färre saker jag behöver fokusera på. Jag gillar hög träffsäkerhet när jag prestera. Så nu kunde jag ta mina två flaskor trolldryck för cykeln och en flaska Vitargo Carboloader att dricka under tiden fram till start. Trolldrycken är inte så märklig som den låter. Men kanhända upplevs den som en smula avvikande av mina medtävlande. Jag blandar helt enkelt Vitargo Electrolyte med någon dl rödbetsjuice per flaska. En spännande smakupplevelse utlovas för den som vågar testa. Jag kan även avslöja att färgen blir rejält röd trots den relativt låga andelen rödbetsjuice. Det blir ganska effektfullt om man råkar spilla lite på sin vita sadel, ram, kläder etc.

Växlingsområdet. Jag var tidigt ute. Många cyklar är fortfarande täckta. 

Jag tog mina flaskor, cykelskor och cykeldator och promenerade över till växlingsområdet i ovanligt god tid (en bra stund före 06.00) . Mötte som vanligt en del mer eller mindre nervösa kompisar och bytte en del ord. Men jag är inte så där jättesnackig inför en tävling och fokuserade mig framförallt på att göra mig i ordning inför start.

Av med plasttäcket från cykeln och kontrollera att däcken kändes OK. Japp. De höll luften bra precis som vanligt. Det här med att pumpa däcken är ett stressmoment för ganska många inför start. Personligen har jag valt att helt enkelt ta bort det momentet. Jag pumpar tävlingstryck i däcken kvällen innan och nöjer mig med att kontrollera att jag inte fått punktering när jag kommer till morgonen. Mina slangar håller trycket alldeles utmärkt över natten så det finns verkligen ingen anledning att stressa med den saken på morgonen och riskera att man förstör en ventil och därmed drar på sig onödigt extrajobb. Dessutom slipper jag fundera över vad som händer när temperaturen går upp under dagen. Då ökar ju däcktrycket och så finns risken att det helt plötsligt blir för högt. Jag pumpar däcken vid ungefär den temperatur som kommer råda under tävlingen och så är det bra med den saken.

För er som undrar jag kan avslöja att vid ett däcktryck om 8 bar kommer trycket att öka med knappa 0.3 bar vid en temperaturökning om 10 ºC, så man behöver inte oroa sig sådär jättemycket för temperaturökningen om man inte pumpar precis till maxgränsen för vad däcket tål. De flesta däck tål dessutom lite mer än vad som anges, så det finns marginal. Men vem vill chansa på tävling? Nej, just det. Jag pumpade mina däck till 8.0 bar på fredagen innan jag checkade in cykeln. Kl. 18.00 på måndagen hade trycket sjunkit till 7.5 bar. Ingen särskilt skrämmande minskning. Pumpar jag med en kolsyrepatron så hamnar trycket som regel på ca. 7 bar och det fungerar utmärkt att cykla på. Exakt hur mycket luft däcken läcker varierar såklart och beror bland annat på kvaliteten i slang/tub och ventil. Men det stämmer inte att tubdäck skulle hålla luften mycket sämre än slang+kanttråd. Bra tubdäck håller luften de med. Annars vore det faktiskt rent ock skärt vansinne att köra långlopp på tubdäck och även om vi är många som gått över till kanttråd så finns det massor av kompetenta cyklister som håller fast vid tuben. Men det skulle de ju knappast göra om de skulle tvingas stanna och pumpa däcken efter några timmar?

Ber om ursäkt för den utvikningen om däcktryck, men frågan kommer upp med jämna mellanrum och nu har ni fått ta del av min syn på saken.

Alltså behövde jag bara dubbelkolla att rätt växel låg i, sätta cykelskorna på pedalerna och klämma datorn på plats, samt slå på den. Jag kompletterade med mina trolldrycksflaskor och 8 stycken gel, så var cykeln redo. Bara att kontrollera att påsarna för cykel och löpning fortfarande hängde på sina platser. Samtidigt passade jag som vanligt på att pränta in hur jag skulle röra mig i området under T1 och T2.

Dags att göra sig klar för simstart. Jag vandrade tillbaka till Sjömanshemmet för att ta på våtdräkten. På vägen passerade jag en kö av folk som väntade på hjälp med att pumpa sina däck. Jag blir stressad av att stå i kö. Skönt att slippa.

Allt hade gått så smidigt och snabbt så jag kom till simstarten redan strax efter 06.00. Det kändes ovant att inte vara mer stressad, men väldigt skönt. Jag satte mig i gräset bredvid kajen och gick djupt in i min egen bubbla medan jag tittade ut mot vattnet. Det var en hel del vind och vattnet såg lite gropigt ut. Men det är lika för alla och jag brukar inte störas av dåligt väder. Allt kändes verkligen på topp. Jag noterade mina medtävlare och publiken. Inget kunde störa mig. Inte ens speakerns (nu pratar jag inte om Kenneth om någon mot all förmodan skulle undra) tappra försök att bli en svensk version av Paul Haye. Allt bidrog bara till att öka koncentrationen, harmonin och den stilla glädjen inför att snart få ge sig ut på en underbar heldagstur.

Simning

Med god tid kvar till start gav jag mig ut på piren och passerade avprickningen. Väl nere i vattnet simmade jag lite lagom och gjorde framförallt en del kortare sprintar för att få upp andningen ordentligt inför simstarten. Jag valde att ställa mig en bit bak i den gruppen som skulle simma på 55 minuter, mot gränsen för 1.05. Ambitionen och förhoppningen var att landa kring i bästa fall 1.03. Men det är svårt att få till sånt här perfekt. Oftast brukar jag försöka starta direkt i andra led någonstans mitt i smeten och det brukar funka bra. Men med Kalmars system för självseedning ville jag testa en ny variant. Det gick väl sådär. Varken bra eller dåligt om jag ska vara ärlig.

Alla redo för start utanför piren. Skenet bedrar. Det blåser mer än vad som framgår av bilden.

Proffsen släpptes iväg med fem minuters försprång och sen blev det vårt tur. Starten gick och som vanligt blev det som en kokande gryta av triathleter som mest verkar satsa på att veva runt så mycket som möjligt med både armar och ben. Man undrar lite smått varför man frivilligt och medvetet ger sig in i det kaoset. Efter en kort stund inser man dock att de allra flesta faktiskt är på väg åt samma håll och med ungefärligen samma hastighet och rytm. Kan jag bara glida med här, utan att spilla energi på att slåss med mina medtävlare och utan att försöka simma över, under, eller vid sidan om den som är direkt framför, ja, kan jag bara hålla huvudet kallt och glida med så kommer jag få en väldigt snabb resa fram till första bojen. Det är en mäktigt känsla, lite grann som att surfa i kölvattnet av en finlandsfärja, att ligga och drafta i ett fält av 2000 simmare. Har man bara ställt sig något så när rätt inför start så går det undan bra mycket snabbare än då man försöker maxa en 25:a i poolen. I vilket fall som helst är det ingen idé att försöka simma om dem som är framför i det här läget. Då ställer man bara till problem för sig själv och andra. Stora problem. Det är ungefär lika intelligent som att välja att försöka simma om den där finlandsfärjan, utan att funderar över vad som händer om man sugs in i propellern.

Tyvärr är ungefär hälften av alla startande debutanter och av de debutanterna så har de flesta en ganska begränsad erfarenhet av masstarter i öppet vatten. Men flera av dem är faktiskt tämligen kompetenta simmare. De kanske rent av har tävlingssimmat i sin ungdom. I pool. Det är skillnad det. När man ligger där och flyter med så är det viktigt att man inte simmar för långsamt så att man bromsar de bakomvarande. Men det är ännu viktigare att man inte tar i fört hårt och simmar in i dem som är framför. Ändå händer det hela tiden att det kommer simmare bakifrån och trycker nävarna i baken på en. Dum grej att göra. Om jag trycker ner rumpan på den som är framför mig innebär det bara att han/hon tappar farten och tvingar mig att bromsa. Dessutom blir vi förmodligen irriterade båda två. Inte ett bra recept på en snabb simning. Den här gången var jag för första gången med om att någon kom bakifrån och med båda händerna på mina axlar försökte trycka sig över mig. Så märkligt beteende att man baxnar. Vad finns att vinna på ett sådan beteende? Vet inte. Resultat blev i alla fall att vederbörande fick två armbågar på sig och försvann bakåt igen. Ber om ursäkt, men det finns gränser för mitt tålamod. Tänk på det vid simstarten! Den du ligger precis bakom och som du tycker simmar för långsamt, den personen ligger förmodligen precis i fötterna på en annan person och kanske rent av i sin tur tycker att den framför simmar för långsamt. Hur kan det vara så? Jo, än en gång, för att det faktiskt är väldigt mycket lättare att ligga bakom än att ligga längst fram. Om det är så att den framför faktiskt simmar långsammare än fältet framför, eller kanske rent av stannar till av ett eller annat skäl, runda då vederbörande så smidigt som möjligt så blir det bäst för alla parter. Till nästa gång kan du fundera över om du kanske ska välja att starta lite längre fram i fältet så kan du känna på att själv göra dragjobbet.

Startfältet var större än någonsin och det var såklart därför som simningen blev stökigare än någonsin tidigare. Det blev alltså en blandning mellan skräckblandat förtjust jetsurfing och självförsvar fram till första bojen. Sen vände vi söderut och fick härliga vågor rakt i ansiktet. Det lugnade ner folk en smula och man fick genast lite mer utrymme. Jag valde att ligga på fötter mest hela vägen och till största delen lita på att den framför kunde navigera tillräckligt bra. Någon gång emellanåt kikade jag upp och kunde konstatera att vi inte kommit alltför mycket ur kurs. Vid varvningen hörde jag Kenneth kommentera att det gått 23 minuter sedan start. Det lät ju bra. Men man har en bra bit kvar att simma från varvningen in till växlingsområdet på andra varvet, så jag kunde inte att dra några direkta slutsatser kring hur det egentligen gick. Var lite små-irriterad på mig själv för att jag inte mätt upp sträckan i förväg så jag hade vetat. Men å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll. Jag simmade på så tufft jag kunde och koncentrerade mig på att hålla långa starka armtag med bra sträck framåt utan att korsa över mittlinjen. Jag höll ihop det hyggligt väl även om det började kännas lite långt och småsegt mot slutet. Tyckte jag simmade bra men utan att få till det där sista helt ut.

Så var jag äntligen framme vid rampen och ta mig an T1. Det var inga problem att få tag i min cykelpåse och jag fortsatte in i tältet en bra bit tills jag hittade en ledig plats på bänken. Calle Nordbeck var redan där och hojtade uppmuntrande till mig från motsatta sidan tältet. Lars Hällgren hade som väntat simmat snabbare än jag och satt bredvid min plats fullt upptagen med något, samtidigt som vi morsade. Dräkten var av och nerstoppad i påsen tillsammans med glasögon, öronproppar, näsklämma och badmössa. På nåt magiskt sätt hade jag även fått på mig glasögon och tempohjälm, så det var inget att be för. Bara att greppa påsen och springa mot cykeln. Calle sprang ut direkt efter mig och vad Lars sysslade med vet jag fortfarande inte. Men jag vet att han så småningom i alla fall kom ut på cyklingen och hela vägen in i mål för vi sågs efteråt. När jag kollar resultaten efteråt kan jag konstatera att Lars simmat dryga 3 minuter snabbare än jag. Det är vackert. Men du måste verkligen göra något åt dina växlingstider, Lars! Säg till så kan jag hjälpa dig med den saken. Men jag tror nog du redan själv vet vad du bör ändra.

Cykling

Medan jag sprang med cykeln stoppade jag på mig gelen som jag satt fast på ramen. Dagen till ära hade jag valt att tävla i mitt gamla fina ställ från min allra första Ironman, VM i Fredericia 2001. Fickorna var rymliga och efter lite strul lyckade jag till och med hitta öppningen till dem så jag kunde få ner gelpaketen. Framme vid bike-on tog jag det någon tiondel lugnare än normalt. Hittills i år har jag klantat till det vid varje cykelpåstigning så att det tagit onödigt lång tid att få fötterna ordentligt på plats i skorna. Den här gången skulle det vara bättre ordning. Underbart! Det gick utmärkt att få i båda fötterna på en gång och trampa iväg.

Jag gick ut i som jag tyckte ett löst, ledigt, men ändå raskt tempo i medvinden. Efter någon kilometer kikade jag på effektmätare och konstaterade att det var läge att slå av på takten om jag inte skulle tvingas väja för eliten så småningom. Det är verkligen löjligt svårt att känna hur mycket man faktiskt jobbar i början av cyklingen. Men med effektmätare blir det lättare. Nästan som att fuska fast det är tillåtet. Ut på Ölandsbron och börja jobba uppför backen. Sidvinden kändes men jag var ju utvilad och tog det dessutom rejält lugnt för hålla ner effekten i motlutet.

När jag väl passerat krönet och började trycka på nerför fick jag rena déja vue-känslan. Den där lilla sidvinden hade helt plötsligt förstärkts av en omgång Carolafläktar som jag gissar att man lånat in från Hawi (vändpunkten på Konas cykelbana). Smart drag av arrangörerna. Normalt tävlar jag alltid med diskhjul om det är tillåtet, men den här gången hade jag valt att köra på Zipp 808 fram och bak, för att testa det hjulparet ordentligt inför Hawaii. Det kunde inte blivit ett bättre test med den här underbart äckliga sidvinden. Jag var inställd på att det skulle bli lite jobbigt att stå på för full nerför, men inte att det skulle bli så jobbigt. Jag låg i bågen och stabiliserade upp ordentligt, men det svajade och hoppade en del i sidled lik förbaskat. I slutändan vågade jag helt enkelt inte riktigt trycka på för fullt utan det blev lite halvlugnt tempo nerför bron och hela vägen över till Öland där det i alla fanns en del vindskydd och man framförallt kom in på helt avlysta vägar. Det är en sak att cykla oroa sig för kast i sidled när man har biltrafik runt omkring, men en helt annan sak om man kan vara säker på att det är bilfritt. Vid Hawi är det bilfritt och dessutom finns där en del skyddande träd, buskar och kullar. Men lite spännande kommer det ändå att bli. Där är det en betydligt längre vindutsatt sträcka och hastigheten blir ännu högre.

Väl över på Öland hittade jag raskt en skön rytm  i den ljuvliga motvinden och fokuserade mig på att ligga kring 210 Watt. Jag hade ju bestämt att hålla igen en del på cyklingen, men ett totalt mespass ville jag inte ha. Det var perfekt med lite besvärande vind. Vinden gjorde cyklingen allmänt jobbigare för alla på banan, men eftersom jag bara gick på effekt spelade det mindre roll för mig. Jag kunde spara krafter och bida min tid medan andra sprängde sig i sina försök att hålla uppe snitthastigheten. Dessutom gjorde vinden att det inte blev lika kraftiga klungbildningar som förra året. Vinden tillsammans med taggade tävlingsdomare på motorcykel. Så jag kunde i lugn och ro ligga med 10 meters lucka till framförvarande utan att besväras av alltför ryckiga tempoväxlingar, eller oroa mig för att någon domare skulle tycka att jag låg för nära helt plötsligt. Det kändes som att det var ordning och reda och då blir allt så mycket lättare.

Väl nere i Degerhamn efter ca 5 mil, vände man österut för att ytterligare någon mil senare vända norrut. Som väntat hade vi vinden i ryggen nu. Nu var det dags att ta ut det vi satt in på banken i motvinden. Dags att få upp snittfarten igen! Jag malde på med ungefär samma effekt som tidigare, men nu i betydligt högre fart. Nu började jag nästan omgående komma ikapp och cykla förbi flera som tidigare passerat mig i motvinden. Det kändes som att de var nöjda med att sitta och småfisa i 40 km/h trots att de tog i mycket mindre än tidigare. Jag hade räknat med att börja komma ikapp folk så småningom, när de som öppnat för optimistiskt tröttnar efter ett tiotal mil, men inte att det skulle ske så snart. Tydligen är det svårt det där med att hålla en jämn och bra cykeltakt, samt att disponera krafterna rätt.

Efter ett par mil i medvinden vände vi tillbaka västerut över Öland. Strax innan hade jag passerat den förre Kalmarvinnaren Clas Myrestam som satt och såg glad ut på sin gamla vackra Crescent som han skaffat sig strax efter Dackefejden och vårdat ömt sedan dess. Vid vägskälet stod familjen Malmkvist och kanske någon mer och hejade. Så jag hade precis fyllt på med lite nytt gott humör när jag gav mig i kast med den rätt besvärande sidvinden. Det som är jobbigt för mig är minst lika jobbigt för andra, så jag älskade den sträckan. Bara att borra på med fortsatt god kontroll och passera konkurrenterna en efter en.

Ölandsbron på väg tillbaka var betydligt mer lätthanterlig än på vägen ut och raskt var jag inne vid Ängörondellen och varvade. Åsa och Magda stod en upp och hejade och Kenneth var såklart speaker. En massa andra ropade också längs vägen här. Alltid lika kul att komma till Kalmar, även om just det här besöket blev rätt kortvarigt och jag kunde ge mig norrut på fastlandet för en avslutande slinga om 6 mil.

På väg ut för avslutande 6 milen. 

Vid det här laget hade jag läget under god kontroll. Effekten var stabiliserad och jag kände precis hur mycket jag skulle ta i för att ligga där jag ville ligga. Bäst av allt var att jag kände mig oväntat fräsch. Jag brukar alltid säga att man bli väldigt trött av att cykla 18 mil solo oavsett om man cyklar lugnt eller ej. Men den här gången kändes ben och övriga kroppen väldigt bra. Jag kostade faktiskt på mig att köra en del fartlek på cykeln för att känna efter lite bättre hur det stod till med krafterna. Eller vi kanske ska kalla det intervaller. Jag tryckte på rejält i ca 2-3 minuter (280-300 watt) och släppte sedan ner till grundnivån igen under 10 minuter. Så gick jag på den igen. Så det blev ett långpass med x*2-3/10 insprängt kan man säga. Det kändes helt enkelt som en väldigt bra och kontrollerad cykeldag.

Under sista milen såg jag till att dricka upp det sista av trolldrycken och jag började förbereda mig mentalt för löpningen. De sista fyra veckorna hade jag egentligen bara löptränat fyra gånger, varav det ena passet var Amfibiemannen och ett annat Stockholm Ultra 100 km, så även om jag inte var orolig för distansen kände jag en viss osäkerhet kring löpformen.

Löpning

Jag kom in till T2 och ut igen raskt och utan missöden och utan en massa småprat i tältet. Nu med löparskor på fötterna och en keps på huvudet. Det var väldigt få cyklar i närheten av min så jag förstod att jag låg ganska hyggligt till i min klass. Det bekräftades raskt av Magda som ropade att jag låg trea (egentligen låg jag fyra, men resultatredovisningen ironman.com har fortfarande en klar förbättringspotential). Kul, tänkte jag, men det spelade inte så stor roll just då.

Jag skulle se till att inte rusa iväg utan hålla ett behagligt joggtempo som förhoppningsvis skulle hamna strax under 5 min/km. Men alltid kul att hamna på pallen och jag kände mig ganska säker på att det inte var många som skulle kunna passera bakifrån om jag bara höll ihop löpningen som planerat. Det är svårt att hålla ett behagligt joggtempo på en Ironmanmara. Jättesvårt faktiskt. Precis som med cyklingen går det gärna onödigt fort i början. Så även denna gång. Nu landade jag på ca. 4.30-tempo vid min första koll. Det var OK. I alla fall inte löjligt snabbt och jag korrigerade raskt ner tempot en aning och tog det helt enkelt ännu lugnare. Benen som alltid känns lite yxiga direkt efter cyklingen gav snabbt med sig och tyckte det var roligt att få springa, så jag kunde sluta oroa mig för löpformen. Jag fokuserade på att springa med ett lätt avslappnat, kort och snabbt steg och kände att allt flöt på riktigt bra. Bara tre små löpvarv kvar innan jag skulle få slappna av och gotta mig åt ett väl genomfört pass.

Löpningen blev faktiskt ganska odramatisk, men en nyttig övning i disciplin och självkontroll. På Lanzarote sprang jag igenom samtliga vätskekontroller och gick inte en enda meter på maran. Här bestämde jag mig direkt för att jag skulle gå igenom vätskekontrollerna. Allt för att hålla bättre kontroll på löptempot och minska risken för överbelastning och energibrist. Det genomsnittliga löptempot blev ändå inte särskilt lidande. Under hela första varvet ville benen springa iväg betydligt raskare än vad jag tillät dem. Under det andra varvet började helt plötsligt den långa dagen kännas och det var inte längre riktigt så enkelt att hålla mitt tempo. Men jag höll tempot i alla fall och kände att det fanns bra med kraft kvar. På väg in till varvningen inför tredje och sista varvet frågade efter en lägesrapport när jag passerade Åsa och med lite gemensam ansträngning fick jag klart för mig att jag var trea med 13 minuter fram till Roger Berggren. Attans! Jag hade ju tänkt kunna trycka på lite på slutvarvet och det hade varit inspirerande att ha någon att jaga, men 13 minuter kändes som lite väl stort avstånd. Så fort hade jag inte tänkt springa.

Precis på väg in i stan passerade jag Torbjörn Wolffram som hade stelare ben än jag någonsin sett honom med. Torbjörn hade sin vana trogen simmat snabbare än alla övriga age groupers, men sedan hade han tagit det lite lugnare på cyklingen och nu såg löparbenen inte ut att vara på plats. Å andra sidan kändes inte mina ben så där väldigt fräscha de heller, men det gör inte benen när man bara har 15 km kvar på en Ironmanbana. Efter omständigheterna kände jag mig pigg och stark och såg fram emot att få släppa lite på bromsen under sista varvet. Men som det gamla talesättet lyder – “Man ska inte ropa hej …”. Precis när jag passerade det sist kullerstenspartiet för att vända norrut på slutvarvet fick jag en känning i högra vaden som jag aldrig haft tidigare. Det stack till lite lätt som av två nålar rakt in i gastrocnemius (caput lateralis var det nog). Så försvann det, men efter ett hundratal meter stack det till igen. Alla mina bekantas gubbvader passerade revy genom skallen och jag insåg att såna här signaler ska man inte skoja bort. Något måste göras. Johan Plate brukar påminna om att “det är aldrig försent att ge upp”. Exakt vad han menar med det vet jag inte, men min personliga tolkning är att vi behöver inte ha för bråttom med att ge upp. Se först vad du kan göra åt en besvärlig situation och försök lösa den med gott humör. Misslyckas du lik förbaskat, ja då kan du ju alltid välja att ge upp. När det redan är försent för att lyckas. För att ge upp det finns det alltid tid till senare.

Så vad göra. Jag hade precis tänkt släppa på i fri fart, men det vore uppenbart korkat med de här varningssignalerna. Mitt huvudfokus är Hawaii och jag ska kunna träna för det utan besvärande muskelbristningar. Men jag ville ju ändå fullfölja i Kalmar när jag nu kommit så långt och en pallplats är alltid roligt. Så jag kortade ner steget rejält och sänkte samtidigt löptempot. Med ännu lättare frånskjut än tidigare fortsatte jag framåt. Det kändes lite hämmat och kantigt, men vaden höll sig lugn och då var jag lugn. Även om tempot gick ner lite så var det ändå inte en total katastrof och jag räknade ner de återstående kilometrarna en efter en. Strax var jag uppe kort före vändpunkten och mötte till min förvåning Roger som verkade lite sliten. Jag var lite osäker på om jag sett rätt, men det tog inte lång stund förrän jag kom ikapp Roger. Jag fortsatte bara rakt fram och gladde mig över att ha avancerat en plats, samtidigt som jag fick lite uppmuntrande påhejning av Carl Brümmer (Europamästaren från Frankfurt, min Kona-buddy) som tagit sig långt ut på löpbanan där supporten verkligen uppskattas som mest och där det annars är glest mellan åskådarna. Sånt är uppskattat, Calle!

Jag borde såklart ha sagt till Roger att han fortfarande hade en Konaslot i sin hand, men vid det här laget var hjärnan faktiskt lite mosig och kammaren för generös snabbtänkthet hade nog somnat in. Så när jag kom på det hade jag redan hunnit ytterligare någon kilometer fram där Clas Myrestam överraskade med att stå ombytt och heja. Han hade tydligen valt att bryta. Trist att du fick bryta, men kul att du tog dig ut på löpbanan för att heja, Clas. Nästa gång hoppas jag att du behåller tävlingskläderna och nummerlappen på så vi kan få tampas lite på löpbanan också och ljuga lite efter målgång.

Resten av vägen kändes som en kontrollerad defilering in mot stan och målgången. En defilering på tröga, men ändå fungerande ben. Det är svårt att beskriva exakt hur benen känns mot slutet av en Ironmanmara, så jag struntar i det. Den som är nyfiken får helt enkelt prova på själv. Jag passerade Åsa och Magda och vinkade till Kenneth som kommenterade på för fullt. Efter något hundratal meter hör jag Kenneth säga att “de som passerar nu kommer säkert att gå under 10 timmar för det vill man inte missa när man hållit på här länge och har chansen att klara det”. Ja, det var just det. Jag hade fortfarande en god möjlighet att gå under 10 timmar och det är ju alltid roligare med 9+ i sluttid än att hamna på dryga 10 timmar. Men jag ville verkligen inte trycka på och riskera vaden. Så hör jag Kenneth annonser att Torbjörn Wolffram är på ingång ett par hundra meter efter mig. Även om jag har dragit ner tempot något så måste Torbjörn ha hittat sina egna löparben igen, trots att det såg så tungt ut vid varvningen. Det avgjorde saken. Jag kunde inte både missa 10h och få stryk av Torbjörn (som jag aldrig lyckats komma före tidigare, oavsett distans). Det fick bli en försiktigt kontrollerad fartökning. Jag passerade förbi sista vätskekontrollen utan att stanna. Det var en tjej som hejade på mig men jag var mest fokuserad på att hålla mig på vägen upp på bron över vallgraven – Helena Lindahl var det du som var där? In genom porten i Ringmuren och där stod Pär Kristofferson och hejade på. Verkar som att alla gamla Konaveteraner tagit sig till Kalmar för att peppa mig till en sub10.

Bara att knaggla sig igenom stan på kullerstenen en sista gång och njuta av målrakan. Lika härligt varje gång. Ännu härligare med en kontrollerad sub10 och pallplats. Sluttiden blev 9.58.42 och med knep jag andraplatsen i min åldersklass. Jag hade inte mer än hämtat andan så kom Torbjörn i mål bakom mig. Stark avslutning av honom, efter en i övrigt ovanligt trög löpning.

Målgången fångad av Magda med mobilkamera!

Det är trevligt och välarrangerat med Ironmantävlingar. Framförallt uppskattar jag servicen efter målgång. Det finns alltid bra med mat och dryck, chips och godis och vad man nu kan tänkas vilja stoppa i sig. Sjukvård om man behöver (det brukar jag passa på) och ett välbemannat massagetält. I Kalmar har man dessutom en kallvattenpool direkt efter målgång. Det kändes som en utmärkt idé att kliva ner i den några minuter och kyla ner benen för att hjälpa återhämtningen. Det var kallt men skönt att sitta där i poolen, men när jag gick upp insåg jag att jag blivit ganska kall på kuppen. Jag tog emot en lite glansig räddningsfilt för att i alla fall kunna behålla värmen lite bättre och knallade iväg till mattältet. Vid ett bord hittade jag Fredrik Robertsson som redan verkade ha återhämtat sig. Fredrik räddade mig genom att hämta lite varm soppa åt mig där jag satt och småhuttrade. Tack kompis!

Jag blev sittande där ett tag och snackade med olika vänner och bekanta av alla de som gått i mål eller brutit. Några påsar chips blev det, lite pizza och ännu en skål varm soppa. Tror minsann att en kopp kaffe slank ner också innan jag kände att det var dags att ge sig tillbaka till Sjömanshemmet, varm dusch och rena kläder. Magda hade redan vinkat till mig utifrån och fått mig att förstå att hon började bli lite otålig.

På vägen ut passerade jag massagetältet och föll för frestelsen när jag såg att det inte var någon kö. Lite lätt massage av vaderna borde inte vara så dumt med tanke på de känningar jag haft under löpningen. Det kändes bra i alla fall och det var dessutom varmt och skönt i massagetältet.

Dagen avslutades med middag på en uteservering precis bredvid Västerport där vi kunde heja på klubbkompisar och andra som haft en betydligt längre och jobbigare resa än jag. Det är svårt och krävande att göra sub8, sub9 eller sub10 på en Ironman. Men de riktiga hjältarna är de som tvingas pressa sin kropp maximalt under 15-16 timmar innan de äntligen får gå i mål.

På tal om hjältar. Stoffe la om sin träning för ett år sen och satsade 100% på gymmet och kanske någon lite stund i solariet också. Det gjorde tydligen ont att ligga i tempobågen, men här har han hittat en något mindre extrem aeroposition. Det finns bara en Stoffe. 

Det här loppet gav precis de besked och den motivationskick jag hoppades på! Simningen kunde gärna ha fått gå lite snabbare, men jag gjorde ändå min näst bästa IM-simning under relativt besvärliga förhållanden. Det känns stabilt. Cyklingen var långt ifrån en maxinsats och jag har en del kvar att göra för att toppa inför Kona. Samma sak gäller löpningen. Ändå är jag med i toppen. Det kommer krävas väldigt mycket mer för en pallplats i Kona, men det är långt ifrån omöjligt. Jag måste träna klokt och hårt. Jag måste förbereda mig väl. Jag måste ha en bra dag. Värre utmaningar har jag lyckats med. Nu kör vi!

Det är alltid roligt med pallplats.