På plats inför Ironman Barcelona!

September 29, 2016 Sten Livet

Sitter på planet till Barcelona nu. Det är dags att ta sig till platsen för min nästa tävling. Ironman Barcelona. Då kan man ju tro att tävlingen går i Barcelona. Men så är inte fallet. Ironman Barcelona går i Calella. En liten badort ca 50 km nordost om Barcelona. Men det låter väl lite ballare med Ironman Barcelona än det skulle göra med Ironman Calella. Kan vara något för Christian Kirchberger att tänk på inför kommande år. Branda om våra svenska tävlingar så vi har en 70.3 Stockholm och sen toppa det med en Ironman Stockholm. Låter ju himla bra, faktiskt. Jag bjuder på det tipset!

Inför 2017 är mitt allt överskuggande mål att prestera bra på Ironman Hawaii. Då måste jag såklart kvala först också. För att kvala måste jag också prestera bra, lite beroende på hur det ser ut med konkurrensen för dagen i min åldersgrupp. Jag kliver upp en åldersgrupp nästa år och kommer därmed vara yngst i klassen. Det ska inte föraktas. Men det räcker såklart inte för att ta en kvalplats. Så jag måste växla upp lite avseende detta med långdistanstriathlon om allt ska gå som jag vill. Dvs. både kval och dessutom toppa det med en riktigt bra insats på Hawaii. Jag vill fortfarande ha en sån där salladsskål, även om jag var ganska långt ifrån den vid mitt senaste försök. Men nu spänner jag bågen på nytt. Eftersom jag inte tagit det där med simning och cykling så väldigt seriöst de senaste åren, insåg jag att det var läge att börja arbeta med de grenarna redan i år. Så jag bestämde mig för att göra en satsning och försöka sätta ett nytt personbästa på Ironmandistans redan i år, för att sedan försöka toppa den insatsen under nästa år. Så var tanken. Jag la också en ganska bra plan som både passade med mitt övriga liv, samtidigt som den borde kunna leda fram till måluppfyllelse.

Efter Kalmar 2015 pratade jag bl.a. med Torbjörn Wolfram efter målgång. Han planterade tanken att ställa upp i Calella 2016. Tävlingen ligger ganska bra till på säsongen och tillåter gedigen sommarträning. Dessutom bjuder den faktiskt på kvalplatser till Hawaii för kommande år. Rent teoretiskt är det alltså ett utmärkt första kvaltillfälle och om man lyckas knipa en kvalplats i Calella har man ett helt år på sig att i lugn och ro förbered sig för den stora kampen om salladsskålarna i Kona. Efter lite funderande bestämde jag mig. Jag anmälde mig till både Ironman Kalmar och Ironman Barcelona, med baktanken att köra Kalmar som ett tuffare träningspass och därefter toppa formen och kräma ut allt jag har i Barcelona/Calella för att sätta min snabbaste Ironmantid någonsin. Tittar man på resultaten så ser man att det går undan i Calella. Rent generellt går det t.o.m. snabbare än i Kalmar. Det gäller eliten, men i än högre grad för oss motionärer i åldersklasserna. Tittar jag på förra årets resultat från min klass så krävs det en tid i paritet med mitt personbästa för att ens komma in bland de tio första. Tittar man närmare på tiderna ser man att framförallt cykeltiderna är fantastiskt bra och löptiderna går inte heller av för hackor. Cykelbanan är platt och kördes förra året i tre varv. Lägg till ett stort startfält och lätta vindar, så förstår man att det nog inte bara är snack att det var hemska problem med drafting under cyklingen. Tänker jag tillbaka på hur det såg ut i Kalmar 2012, så kan jag börja föreställa mig var alla de där fantomtiderna stammar ifrån. Det gör enorm skillnad för såväl cykling som den påföljande löpningen om man kan ”rulla med ” en jätteklunga och ta sig in på en cykeltid kring 4:50 eller lägre, istället för om man tvingas kämpa hela vägen själv och kommer in på kanske 5:10. Jätteskillnad. Så det är förmodligen en delförklaring. Dessutom är det helt säkert fler än jag som förstår det fina i att knipa en kvalplats ett helt år i förväg, samt att dessutom ha hela sommaren på sig att träna inför loppet. Det är väl helt enkelt så att inte nog med att det är en snabb bana, som det fuskas en hel del på, dessutom är det ett ovanligt stort och vasst startfält i varje enskild åldersgrupp. Att kvala i Calella är helt klart inte det lättaste. Inte blir det lättare för att jag i år tvingas tävla med en massa unga femtioåringar, fast jag egentligen kvalar för M55 nästa år.

Vi får se hur det går. Jag flyger inte till Calella för att knipa en kvalplats. Avsikten är att göra mitt lopp och se till att det blir ett bra lopp. Förhoppningen är att kunna klara av detta utan att dras med i en massa fuskande cykelklungor. Det senare är dock jättesvårt att undvika om tävlingsdomarna tillåter klungorna att uppstå. Ska man cykla helt strikt enligt reglerna när den stora massan fuskar så dras man ner i smeten, om man nu inte råkar vara överlägset starkaste cyklisten i hela fältet. Men där är jag inte. Det måste inte nödvändigtvis blir ett personbästa, men jag vill i alla fall ha ett positivt besked. Inför Kalmar hade jag inte gjort perfekta förberedelser. Men jag hade de facto tränat bra. Betydligt bättre än de senaste åren. Ändå orkade jag inte en komma nära de årens tider i Kalmar. Trots perfekt väder. Alla andra gjorde kanontider i Kalmar, men inte jag. Nu var det förvisso bara ett hårt träningspass och jag tog inte i det där allra sista på löpningen. Men jag tog ändå slut redan under cyklingen och min löpning var i alla avseenden att betrakta som under all kritik. Så dåligt ska jag inte springa ens på träning. Så självförtroende fick sig en rejäl törn. Efter att ha analyserat min träning så gissar jag att grundproblemet låg i otillräcklig återhämtning. Jag var inte topptränad, men jag hade tränat bra och mycket jämfört med föregående år. Fast vilan hade eventuellt blivit lidande en del. Då hjälper det inte hur mycket man än tränar. Inför TEC 200 i år försökte jag sova minst nio timmar per dygn under de sista fyra veckorna inför loppet. Det lyckade inte riktigt, men jag sov i alla fall en hel del mer än jag brukar göra. Det loppet gick fantastiskt bra. Kroppen levererade och jag kände märkligt lite trötthet under loppet. Men därefter har jag fallit in i gamla vanor och tiden i sängen har inte riktigt blivit så lång som den borde, trots semester och gott om tid för just återhämtning. Slarv!

Efter Kalmar har jag gått tillbaka till jakten på nio timmar i sängen per dygn. Det har fungerat ”sådär”, men vi kan i alla fall konstatera att det är endast ett fåtal nätter som jag fått mindre än åtta timmar i sängen och såvitt jag vet ingen natt under sju timmar sängtid. Exakt hur många minuter jag faktiskt sovit vill jag inte ens försöka mäta, men generellt har jag sovit bra och ju längre tid jag vet att jag har på mig att sova, desto lättare blir det att somna om i det fall jag råkar vakna under natten. Så vi sätter en bock i sömnrutan. Återhämtning generellt då? Njae, eftersom jag haft behov av att faktiskt även fortsatt träna ganska mycket, samtidigt som jag gått tillbaka till mina uppdrag på banken, så har det varit svårt att klämma in så många rena vilodagar som jag skulle vilja. Men jag tror och hoppas att jag hittat en ganska god balans mellan lättare och tuffare dagar. Det har i alla fall känts så i kroppen. De sista dagarna har jag släppt ännu mer på träningen, men jag har ändå hållit i kvaliteten. Jag brukar alltid göra en distanssimning tidigt i veckan före tävling. Normalt blir det sim med våtdräkt i öppet vatten. Nu kände jag mig inte särskilt sugen på att simma långt i Källtorpssjön och jag jobbar ju vanligen i Sumpan. Så jag gjorde min distanssimning i Sundbybergs simhall. 4500 meter crawl. Non-stop.180 längder. 179 voltvändningar. Glasögonen hamnade lite på sniskan efter knappa 1000 m. Men jag malde på lugnt och metodiskt. Nej, det gick inte snabbt. Men det var inte heller meningen. Jag skulle simma 4500 m distans utan att bry mig om plaskande skolbarn och bröstsimmande gubbar som uppenbarligen inte förstår att tolka en skylt med texten ”crawl” på. Jag hoppade ner i bassängen och började simma helt enkelt. Insim är för fegisar. Efter 180 längder gick jag upp. Jag såg suddigt som tusan och ögat var illrött. Det hade nog varit smart att stanna och fixa till glasögonen när de halkade snett. Men det hade stört mitt pass. Ögat är inte rött längre och det är inget fel på synen, men självförtroendet är på topp! Jag har gjort mina förberedelser. Det fick bli ett sista intervallpass på löpbandet i morse. 4*4 min/90 s blev det. I fart ca 17.2 km/h. Inget som skrämmer livet ur mina bästa konkurrenter, men en respektabel nivå för mig. Passet tog totalt drygt 30 minuter och jag kommer utan tvekan ha både återhämtat mig och superkompenserat innan start på söndag.

Resan gick bra. Jag avslutar det här inlägget på hotellrummet. Planet landade 20 minuter före tidtabell. Väskorna, inklusive cykeln (!), kom 30 minuter efter landning och efter ytterligare 10 minuter satt vi på flygbussen in till Plaza Catalunya. Bussresan gick som en dans och vi hann med marginal in för att ta tåget (R1) 21.59 till Piñeda de Mar, som är stationen efter Calella. Bra flyt och klart snabbare än planerat. Jag ser det som ett gott omen. Ju bättre förberedd jag är desto mer tur har jag.

Imorgon går vi ner och simmar lite så jag får känna på vattnet här. Så ska jag sätta ihop cykeln och kontrollera att den rullar som den ska. Men ingen jobbig träning. Bara njuta. Så räknar jag med massor av tur på söndag!