Tack för allt, 2013!

January 27, 2014 Sten Livet

Jag vet att jag är sent ute med min summering av 2013. Men jag har haft en massa annat att tänka på och inte riktigt haft lusten att sätta mig ner och skriva en massa. Eller rättare sagt, jag har visst haft lust att skriva, men jag har inte haft ro i kroppen att ta mig den tiden som krävs för att det ska bli bra. Så har det känts i alla fall.

Men nu börjar det klia i mig att skriva nya saker om sånt jag ser och hör runt omkring och om de planer jag själv har för 2014. Så då får jag väl ta tag i det hela och sätta punkt för 2013 till att börja med så vi kan få jobba framåt.

Här följer några av höjdpunkterna med tävlingsåret 2013!

Klar med Vätternrundan?

Jag cyklade Vätternrundan för första gången 2001. Då såg jag det som en förberedelse inför min första Ironman och jag cyklade hela sträckan utan något fast sällskap och med endast en kort kisspaus i Jönköping. Året därpå var även Åsa anmäld och jag cyklade tillsammans med henne och Calle Nyman hela vägen. Vi hjälpte varandra och stannade till i varje depå för att sträcka på benen, ta en kopp kaffe och äta bullar, bananer och andra av loppets speciella delikatesser. Det blev korv med mos i Jönköping, men vi skippade lasagnen i Hjo. Med åren så växte klungan och vi minskade ner på depåstoppen. Till slut var vi åter nere på tider en bit under 10 timmar, precis som jag hade det där första året. Skillnaden var bara att vi ändå hann med några depåstopp längs vägen och jag var inte ett dugg trött vid målgång. Men 2011 då Åsa skulle göra sin tionde runda fick hon problem med ryggen. Så jag fick cykla utan Åsa. Det gick det med, men tanken var ju att även Åsa skulle cykla tio rundor. Året därpå krånglade Åsas rygg fortfarande och som lök på laxen var jag med om en olycka helgen före rundan som resulterade i brutna revben, ett avslipat lillfinger och en rejält smärtande skulderbladsfraktur. Att cykla Vättern Runt i det skicket var tyvärr inte att tänka på för mig så det blev inställt. Men 2013 var det äntligen dags igen! Jag var frisk och i toppform. Åsa hade ryggen under kontroll. Det kanske hade suttit fint med lite mer träning, men en del mil hade hon i alla fall i benen. Calle var dessutom med på turen, liksom svågern Dan och fetrockar’n HV-KG.

Med starttid kring 02.00 var allt upplagt för en underbar nostalgirunda med lysande bakljus på rad som ett pärlband ut från Motala. Utom KG’s bakljus då, som försvann söderut snabbare än fredagsmys. Vi andra höll ihop och njöt av en soluppgång med utsikt över Vättern. Korven i Jönköping har numer ersatts av köttbullar, men det fungerade det med.

 

 

Vi lyckades till och med pricka in en broöppning i Karlsborg!

Kort sagt en härlig runda i underbart skönt väder! Nu har Åsa sina 10 rundor och det känns som lagom att ta paus ifrån den här tävlingen, nu när det blir mer och mer hysteri kring anmälningarna. Cykla långt kan vi göra i alla fall när andan faller på. Men det skulle inte förvåna om vi kommer tillbaka till Motala för några rundor till. Så småningom.

 

Stockholm Ultramarathon

Stockholm Ultramarathon hölls för första gången i augusti 2013. Jag ville vara med för att stödja initiativet som sådant. Det är bra med en lite större ultratävling som hjälper folk att få upp ögonen för sporten. Med en skön bana nära centrala Stockholm och fantastiskt sommarväder blev det en härlig upplevelse. Jag sprang den långa klassen, 100 km, som ett längre träningspass, men även för att bygga vidare på min plattform av ultraerfarenhet. Det tar tid och tålamod att lära sig långa distanser, så jag vill gärna jobba på det lite kontinuerligt. Tanken är att jag så småningom ska växa upp till en ultralöpare av anständig kaliber. Loppet gick riktigt hyggligt och jag fick dessutom med mig en del erfarenheter precis som jag hoppades. Efter en rejäl svacka mitt i loppet samlade jag ihop kropp och själ och avslutade på ett kontrollerat vis, utan att jag kände mig alltför sliten dagarna efter. Det blev en trettioende plats totalt och en andraplats i M50.

 

Den där flugan, simma med skorna på och så springa i våtdräkt

Efter att ha sneglat lite på Ö till Ö under flera år blev det äntligen läge att ta sig an den uppgiften. Återigen såg jag det hela mest som lite trevlig, men ändå utmanande, träning. Ett sätt att hålla uppe motivationen inför Kona, samtidigt som jag skulle samla på mig nya erfarenheter. En gammal simmare sökte lagkamrat via SCT’s facebookgrupp och jag hakade på. Så det blev en del fixande med utrustning, anpassning av våtdräkt, val av skor osv. Inga stora grejer i slutändan, men en del att tänka på är det. Av bara farten blev det några nära-döden-upplevelser med SwimRun på högintensiv nivå vid Hellasgården, samt generalrepetition med deltagande i Amfibiemannen.

Men huvudrätten var Ö till Ö. Från Sandhamn till Utö. Totalt ca. 65 km löpning och 10 km simning via tjugotalet öar. Det var en fantastisk upplevelse och jag räknar med att återkomma till den i framtiden. Kanske kommer jag göra ett försök att köra riktigt snabbt någon gång. Eller inte. Jag är grymt imponerad av de snabbaste lagen i tävlingen. Det är besvärligt att simma med skor på fötterna, men den stora utmaningen med Ö till Ö ligger i att kunna springa snabbt över hala klippor, genom täta snår, ja i bitvis rejält besvärlig terräng, utan att bli rädd, trampa snett och skada sig, samtidigt som man ligger på en hög intensitet under närmare nio timmar (för de allra snabbaste lagen).

Det blir kanske ingen av de större tävlingarna för mig kommande år, men någon liten träningstävling ska jag nog ställa upp på i alla fall.

Ironmansäsongen – Lanzarote, Kalmar, Kona

Min övergripande målsättning med 2013 var att revanschera mig för min mindre lyckade insats i Ironman Hawaii då jag gjorde min sämsta Ironman genom tiderna. Det var lite “Ring så spelar vi”-varning på det loppet: “det var roligt att komma fram …”. Till 2013 ville jag dels bevisa att jag inte kvalade till VM på Hawaii av en ren slump, dels ville jag visa att jag klarar av att göra en bra insats väl på Hawaii. Hur gick det då? Jo tack. Jag kvalade till Hawaii redan i maj genom att vinna min åldersklass i Ironman Lanzarrote.

På prisutdelningen fick jag ta emot pris av och skaka hand med självaste Gordon Haller (vinnaren av det allra första Ironman Hawaii 1978). Redan där kändes det att 2013 skulle bli något alldeles extra i min Ironmankarriär. Gordon fick ta emot ett hederspris just för att han är Gordon Haller.

Sen kvalade jag faktiskt en gång till (dvs rent teoretiskt, eftersom man i praktiken inte kan kvala två gånger samma år) genom att jogga in på en andraplats i Ironman Kalmar. För att glädja gamla klubbkamrater och sluta cirkeln tävlade jag i samma SCT-kläder som jag hade vid min Ironmandebut vid VM i Fredericia 2001. Men den här gången gick det någon timme snabbare än då. Vem har sagt att man blir långsammare med åren? Det kanske stämmer för vissa, men själv ser jag ingen anledning att sätta såna begränsningar för min förmåga. Inte än i alla fall. Ironman Hawaii gick betydligt snabbare och bättre än 2012, så det får jag vara nöjd med, även om tävlingen inte förlöpte helt problemfritt och trots att jag inte nådde upp till podiet, som var den huvudsakliga målsättningen. Framförallt lyckades jag gör en anständig löpning trots lite trött skalle och varmt klimat. En löpning som innebar att jag avancerade massor av placeringar som skulle visa sig vara viktiga för slutställningen i Ironmans världsranking.

Världsetta, jag?

Det här med Ironmans världsranking var inget jag funderat över i förväg och det var först efter Ironman Kalmar som jag råkade titta in där och till min förvåning noterade att jag låg på tredje plats i M50 med legenden Ken Glah precis bakom mig. Rankingsystemet fungerar som så att man får 5000 poäng för vinst i en Ironman resp 3500 poäng för vinst i en halva (Ironman 70.3). För sämre placeringar utdelas poäng i proportion till avståndet från segraren. Man får räkna de tre bästa resultaten under året. Det lönar sig alltså att köra fler tävlingar och det lönar sig även bättre att köra en full Ironman jämfört med en 70.3. I och med Ironman Hawaii kom jag upp i tre Ironman under året och min kvot var fylld. Men det var många fler än jag som var med på tre eller fler tävlingar under året. Ken Glah t.ex. som jag insåg skulle bli tufft att försöka komma före i Kona.

Den som inte vet vem Ken Glah är kan ju alltid googla på namnet. Det finns en hel del på den meritlistan. Bl.a. tio stycken placeringar bland topp 10 på Hawaii. Som bäst har han kommit på tredje plats totalt. Hans personliga rekord är 8.24.01 från 1993 och 2013 gjorde han sin trettionde (!) start på Hawaii. Så när jag sprang förbi en trött Ken uppe på Queen K på väg tillbaks in till Kona blev jag inte bara lite extra peppad, utan jag lyckade också med vad som krävdes för att hålla mig framför Ken på rankingen. Tack var min lyckade löpning tog jag mig även in före mina övriga huvudkonkurrenter på rankingen och det var faktiskt “tack vare” och inte “trots” min insats på Hawaii som jag slutade världsetta enligt Ironman Age Group Ranking 2013. Något som jag ser som en välkommen och skön belöning efter ett år där jag haft förmånen att lägga ovanligt mycket tid på träning.

 

Årets manliga triathlet

Som avrundning på året fick jag dessutom en av de finaste utmärkelserna som går att få inom svensk triathlon. I alla fall en av de finaste utmärkelserna man kan få i Stockholm City Triathlon Club. Jag blev utsedd till årets manliga triathlet. Jag tackar och bugar och känner mig samtidigt lite lätt generad inte minst med tanke på en del andra betydligt bättre triathleter i klubben (jag är t.ex. enormt imponerad av George Bjälkemos säsong med flera resultat på världsnivå). Men jag tycker samtidigt det på ett skönt sätt belyser hur SCT och triathlonsporten i allmänheten fungerar med åldersklasser och en omfamnande och välkomnande mentalitet som inte ser något hinder för att fortsätta tävla trots att man kommit en bra bit på andra sidan puberten. Eliten får självklart sin uppskattning precis som i alla andra idrotter. En del får till och med Jerringpriset (kan man månne införa ett Jerringpris för olika ålderskategorier?). Men vi andra som också vill tävla är välkomna att göra så efter våra förutsättningar och ambitioner och ligger fokus inte på tider utan själva deltagandet och fullföljande, så är det lika uppskattat det med. Antingen man vinner fysiska priser eller ej, så finns det alltid uppskattning och respekt för det man gör och den man är.

Tack för det alla SCT’are! Tack för det hela triathlon-Sverige! Tack för det alla triathleter världen över! Tillsammans bygger vi en kultur som vi vill leva och trivas med.