Ursvik Ultra – ett steg på vägen till TEC 200

March 25, 2016 Sten Livet

2001 började jag träna triathlon på allvar. Jag tränade för att genomföra en Ironman. Det året gick ITU-VM som Ironmandistans och tävlingsorten var Fredericia i Danmark. Som ett led i mina förberedelser inför det loppet bestämde jag mig för att springa mitt allra första ultralopp. Jag förstod ju att det skulle bli rejält jobbigt att springa en mara efter att först ha cyklat 18 mil, så det kändes som en klok mental förbedelse att i alla fall ha sprungit betydligt längre än så utan att ha cyklat innan. Jag ville helt enkelt få maran att kännas som en ganska liten utmaning i sig. På den tiden fanns det inte så många ultralopp att välja på i Sverige. Det fanns inte så många tokar som höll på helt enkelt. Men det fanns ett par multisportande stollar som ordnat ett varvlopp på det tuffa terrängspåret i Ursvik och jag hörde på något vis talas om det loppet. Så jag lånade en pannlampa och ställde upp. Det var riktigt tufft. Men jag tog mig i mål och kände mig väldigt nöjd efteråt. Det fyllde dessutom sitt syfte som mental träning inför min Ironmandebut.

I år var det dags för Ursvik Ultra igen. Återigen som en förberedelse inför ett annat lopp. Nu är det TEC 200 som står i fokus. 200 som i 200 miles. 200 miles är långt. Drygt 32 mil. Längre än Vätternrundan, men utan cykel. Varför ska man springa så långt? Ja … kanske därför att jag gillar att springa långt, men så långt som 200 miles har jag faktiskt aldrig sprungit. Som längst har jag sprungit halva den sträckan och det har faktiskt känts långt nog varje gång jag gjort det. Men nu finns det ju ett lopp över 200 miles som inte kostar många kronor i anmälningsavgift och som arrangeras av härliga entusiaster som ordnar fantastiskt bra support under loppet. Dessutom går loppet i mina gamla hemtrakter, Täby, med start och mål på Ensta Krog där jag satt massor av personbästa på det kuperade elljusspåret. Dessutom har jag ju aldrig någonsin sprungit så långt som 200 miles. Undrar hur det känns? Undrar hur fort jag klarar av att springa efter 24 timmar? Det måste helt enkelt testas!

Så enkelt och ogenomtänkt var min anmälan till TEC 200 i höstas. Nu är det knappt fyra veckor kvar till start och i ärlighetens namn kunde kanske förberedelserna ha varit lite bättre. I alla fall kändes det så i Januari när vi just kommit hem från en veckas underbar skidåkning i Furano. Lyckligtvis insåg jag då att det inte längre var massor av tid kvar till april, så jag satte igång med mer seriöst ultrainriktad träning. Sedan dess har formen gradvis förbättrats och framförallt har jag bättrat ultratåligheten. När jag råkade bli påmind om Ursvik Ultra insåg jag att den passade in alldeles utmärkt i förberedelser för TEC. Visserligen ligger den en aning nära inpå TEC, men om man tar det hela som ett rejält träningspass istället för som en A-tävling så borde det gå. Man vilar sig knappast i form till 200 miles, så det finns ingen anledning att banga ett rejält långpass. Dessutom finns det få lopp som masserar vad- och lårmuskler så effektivt som Ursvik Ultra och starka uthålliga ben tror jag är en fördel i Täby. Dessutom lär jag bli tvungen att springa på natten under TEC (två nätter till och med får jag nog räkna med) så det sitter inte helt fel att ha med sig även det momentet i förberedelser. Inget att snacka om alltså! Ursvik Ultra fick bli en bra träningstävling.

Det som är så himla bra med träningstävlingar är att man inte behöver ladda speciellt hårt inför dem. Man behöver inte heller vara nervös eller oroa sig för att man ska springa si eller så snabbt. Poängen är ju faktiskt att man inte riktigt ska springa maximalt snabbt, utan mer kontrollerat utan att helt köra skiten ur sig. Dvs. trigga ett rejält träningsstimuli och så återhämta sig raskt och få en fin superkompensation som brev på posten. Så ungefär. Men ultra är ultra och Ursvik är en av våra svenska ur-ultror. Så någon målsättning måste man skaffa sig. Jag bestämde mig för att det kunde vara trevligt att ta sig in under 8 timmar. I mitt stilla sinne tänkte jag att 7.30 förmodligen kunde vara nåbart med rätt dagsform, men jag misstänkte att det skulle kunna bli lite väl tufft och jag är väl medveten om hur snabbt det kan gå åt skogen med alla tidsmål om man väl börjar tappa tempo under en ultra. Så jag bestämde mig för att helt enkelt gå ut i ett tempo mot 7.30 i sluttid, men att jag inte skulle bli besviken eller stressad när muskelvärken skulle sätta in, för det gör den ju alltid förr eller senare, och förstöra mitt lätta och avspända löpsteg. Så sikta på 7.30 och vara nöjd med en sluttid under 8, men egentligen kunde tiden kvitta bara jag såg till att fullfölja sträckan.

Hur blev det då?

Jo tack. Det gick på det hela taget riktigt bra. Det blev som vanligt en ganska lång resa med ett långt inre samtal. Ett samtal som bara handlar om en sak – måluppfyllelse.

– Varför ska jag inte springa snabbare nu, trots att jag enkelt borde kunna springa förbi de där båda som småpratar framför mig? Jo, för att de springer snabbt nog och du ska inte lockas springa ännu snabbare för då kommer du inte orka hålla tillräckligt tempo hela vägen in i mål. Så ligg kvar bakom trots att de tar det onödigt lugnt i nerförsbackarna.

– Varför ska jag springa här mitt i natten med pannlampa när ljuset reflekteras i snöflingorna och bländar mig så jag knappt ser rötterna på stigen? Jo, just det faktum att du tycker det är jobbigt, visar med allt tydlighet att du behöver träna lite grann på att springa på natten med pannlampa och om du inte slutför den här lilla larviga träningspasset kommer du knappast klara av att springa 200 miles om några veckor. Dessutom vet du ju av egen erfarenhet att det kan snöa i Täby även mitt i april …

– Varför ska jag bry mig om att springa mer än tre varv då? Nu när jag ändå tränat att springa på natten, med pannlampa, i kuperad och utmanande terräng, samtidigt som magen krånglar och inte alls känns så bra som den brukar göra på tävling? Jo, eftersom du bestämt redan innan att du faktiskt ska springa alla fem varven. Det är själva poängen med det här träningspasset – att du ska fullfölja. Dessutom får du nog räkna med att magen kan bli lite ansträngd även i Täby, så det är lika bra att du inser att det är ett fullt hanterligt problem.

– Men nu går det ju helt plötsligt så himla dåligt! Jag har tappat tempo och det gör ont i benen. Dessutom kommer jag vara jättetrött på måndag eftersom jag inte hinner sova något i natt. Varför ska jag plåga mig såhär när det ju bara ska vara ett rejält träningspass? Jo, därför att det faktiskt ska vara ett rejält träningspass och inte något vanligt långpass. Det här är passet som ska göra riktig skillnad om några veckor när du tycker det borde räcka med att springa 100 miles.
– Jamen, nu har jag ju bara sprungit ungefär halva sträckan och det går långsamt och känns allmänt uselt! ?? Ja, det har du iofs rätt i. Men du verkar ha glömt att du vet att du alltid alltid alltid brukar få en rejäl svacka efter sisådär fyra timmar. Nu har det faktiskt gått nästan fem timmar svackan kom, så det är ju ett steg i rätt riktning. Dessutom vet du att du alltid tar dig ur den där svackan och lyckas göra bättre ifrån dig igen, trots att det verkligen inte känns så. Trots att du absolut inte tror på att det kommer kännas bättre någonsin igen. Så nu gör du klart det här träningspasset och bevisar för dig själv att du kan tänka bort muskelsmärtan. Bevisa för dig själv att du kan löpa på med ett stundtals riktigt bra steg, trots att du inte tror att det går. Du vet att det är nu som du verkligen tränar muskeltåligheten, så ta chansen nu när du ändå investerat nästan fem timmar för att möjliggöra den här ultraträningen! Själva tävlingen börjar först med ett varv kvar. Nu är det bara knappt halva varvet kvar och sen är det ju bara två ynka varv kvar innan du är klar. Nästa gång du springer förbi just här vet du att du bara behöver passera en sista gång innan du får gå i mål! Lätt som en plätt. Snart är du där!

– Vad skönt att det börjar bli ljust ute! Jag är på väg in mot varvning för sista gången och det gör ju bara lite ont i benen! Tänk vad skönt det kommer kännas när jag passerar här nästa gång! Hör du fåglarna förresten? Vilken konsert de drar på! Jag hör. Jag hör. Det är underbart. Det är sånt här som gör att man bara längtar efter sådana här lopp!

– Satan vad långsamt det har gått! Jag har inte alls lyckats hålla mig till 1.30 per varv och de senaste två varven har ju gått kring 1.40. Jag har bara sisådär 1.46 på mig för att komma in under 8h. Det kan ju bli jättejobbigt att plåga sig för att greja detta! Ta och lugna ner dig nu. För det första så måste du faktiskt inte komma in under 8h. Det är inte alls nödvändigt. För det andra gick ju det senaste varvet på lite under 1.40 och du gick inte alls på max, så varför ska du inte klara av att göra även slutvarvet på en hygglig tid?

– Jo men, det gör ju ONT i benen din dumme jävel! Fattar du inte det? Jadå, jag förstår och jag vet att det gör ont i benen. Det gör ont i benen när man springer långt. Men det är inte en farlig smärta. Se det istället som en signal att nu får du riktigt bra ultraträning! För det är sant. Dessutom vet du att den här smärtan är ett övergående problem.

– Jag funderar på det där med fågelsången. Har du tänkt på att i Täby … du vet, när jag ska springa 200 miles. Då kommer jag att springa igenom två nätter. Inte en, utan två. Hur underbart kommer det inte vara med fågelsången då när vi kommer till gryning två? Jaaaa … det kommer nog inte bli så dumt. Men du, jag har iofs funderat på att gå i mål innan gryningen på dag två. Eller hur blir det nu? Ja … jo … OK. Låt oss säga så här. Jag hoppas gå i mål innan gryningen dag två. Men lyckas jag inte med det så har jag ju alltid fågelsången att se fram emot. Bra tänkt där, Sten!

– Sista varvet och det går ju bra! Nu räknar vi bara plus/minus och ju mer plus dess bättre. Varje sekund under 7 min/km är plus. Oj vad plus vi går hela tiden! Där passerade jag en löpare! Där framme skymtar en annan! Snart är jag ikapp och förbi, men vem tävlar? Inte jag inte … men det är ju skönt att se att andra tycker det är tuffare än vad jag tycker just nu. Skönt att känna att man är på gång trots att det gått lång tid, benen skriker av smärta och skallen är trött. Skönt att veta att snart är det målgång och där kommer Åsa vänta. Så blir det bilresa hem och vila ut nöjd och belåten. Men först ett toabesök! Jajamensan! Den här bråkande magen ska belönas med att toabesök så snart jag gått i mål.

– Nu du! Nu är det bara tre kilometer kvar. Jag vet att det gör ont i benen, men du har hållit i tempot helt OK nu på sista varvet och nu är det ju bara att defilera in i mål. Nej! Du är inte särskilt kissnödig! Ingen mening med att ta paus nu, utan nu kör vi på ända in i mål. Håll i tekniken nu i nerförsbackarna trots att du har kvaddade quads! Bara flyt på! Du kommer säkert vara lycklig i Täby om det inte gör mer ont i benen än såhär!

– Så där! Sista lilla gåbacken avklarad. Vadå gåbacke? Det är ju en grym brant! Rena rama klätterleden! Ja ja, men den är avklarad. Nu är det bara lite plant och så nerför och en kurva in i mål, så ös på nu! Ja ja, jag springer, jag springer! Jag har flyt! Jag spurtar mot mål!

– Var är Åsa då? Jo men hon står ju där borta! En bit in i bakom målet. Vi får se om hon hinner få någon bild när jag går i mål. Kan vara svårt när jag springer så fort, men jag tänker inte göra det lätt för henne. Det är faktiskt inte så viktigt med bilderna! Det är målgången som räknas! Nej nej, inte alls målgången! Målgången är belöningen, men det som verkligen räknas är resan, vägen dit. Och glöm för all del inte träningseffekten! Den underbara superkompensationen som kommer om ett par dar nu. Den underbara superkompensationen som kommer få de ynkliga 28 varven i Täby att kännas korta. Futtiga rent av.

Det blev ett lyckligt slut på Ursvik Ultra med målgång efter 7.47 och en rejält bättre tid än vid debuten 2001. Femte plats dessutom i ganska tuff konkurrents. Jag är nöjd. Nöjd med både tid och placering. Men framförallt är jag nöjd med träningspasset.

Vid målgång väntade inte bara Åsa, utan även mina vänner från Swedish Alpine Ultra-familjen – Jonas och Jonathan. Känns verkligen kul att träffa er och inte minst i detta sammanhang! Jonas lillebror Tobias var tydligen också ute i spåret, vilket jag helt hade missat i min lilla bubbla. När Tobias kom i mål en stund efter mig insåg jag att ju faktiskt hade sprungit om honom tidigare under loppet. De tightsen kom jag ihåg, men jag hade helt missat att det var Tobias som tightsen satt på. Lite lustigt dock hur tiden och varven flyter ihop under den här typen av lopp. Jag var helt säker på att jag passerat Tobias under fjärde varvet, men när jag tittar på resultatredovisningen efteråt inser jag att det måste varit på andra varvet som jag sprang om honom. Efter att han tidigare sprungit om mig, tillsammans med en hel drös andra löpare, då jag tog kisspaus efter första varvet. Så tiden går fort när man har roligt! Eller när man är koncentrerad.

Nu har jag lagt Ursvik Ultra bakom mig för den här gången. Jag har fått lite starkare självförtroende inför TEC. Jag vet att min ultratålighet har blivit ännu bättre. Jag vet att jag kommer kunna vara maximalt förberedd för TEC om jag nu bara håller fokus de här sista få veckorna. Men jag vet inte alls hur jag kommer reagera under det andra dygnet under TEC. Jag vet verkligen inte hur kropp och knopp kommer att kännas då. Det är det jag vill ta reda på. Det är därför jag ska springa 200 miles. För att jag undrar hur det känns att ha sprungit 100 miles och veta att det är lika långt kvar. Det är därför jag springer det loppet. Om nu någon mer än jag undrar.

Några bilder från loppet.

Inför start. Kanske lite dålig skärpa, men jag lovar att jag var skärpt och fokuserad.

 

Starten har gått och löparna ger sig iväg. 

 

 

Även jag sticker iväg med bra fart från start!

Min privata depå. Den där kylväskan har tjänat väl i många år nu.

Äntligen målgång! Kolla in de där gigantiska springskorna!

Bildbeviset! Jan-Erik står och fikar, som vanligt, inför sitt sista varv i damsällskap, som vanligt, när jag kommer in för målgång. OK – det blev ingen varvning, men bra nära.

Trött, jag? Närå inte alls. Det är såhär jag ser ut när jag just gått upp ur sängen.