Östra Upplandsleden och hör sen!
14 juli 2020
Jag står mitt ute i en mörk skog omgiven av stormvälta trädstammar och ett kompakt mörker. Vart tog leden vägen? Jag ser ingen stig någonstans, trots att jag alldeles nyss sprang på den. Där var ju en orange markering på ett träd för bara tiotalet meter sedan. Men nu – ingenting! Bara en enda bråte av välta trädstammar. Ingen stig och inga markeringar. Spåret i klockan pekar vidare in någonstans i bråten. Satans Alfrida! Jag kliver över en stam och under nästa. Ingen stig här heller. Spåret i klockan snurrar runt och retas med mig. Pannlampan lyser över fallna stammar, men några markeringar ser jag inte. Om jag klättrar över de där stammarna då? Jag jobbar mig framåt. Lugnt och fint. Så länge jag rör mig framåt ska det gå bra. Den här bråten kan inte vara för evigt. När jag väl är igenom ska jag kunna hitta leden igen. Andas nu! Ta det lugnt och rör dig. Natten är sval, men jag är varm och svettas fortfarande efter en hel dags löpning. Jag skulle ju varit framme vid vindskyddet nu! Men det sket sig. Flera mil kvar. Det hinner bli gryning innan jag når dit. Tänk inte på det nu! Planer är till för att följas eller ändras. Ändras förutsättningarna så ändrar jag planen. Det här kan man verkligen kalla för ändrade förutsättningar! Jag trodde jag skulle springa på en uppmärkt led. En vältrampad stig. Inte rakt igenom en stormfälld urskog där inte ens vildsvinen tar sig fram. Så jag ändrar planen. Den nya planen säger: Lös problemet nu! Så gör du en ny plan senare.
Så krångla inte till det hela. Ta dig förbi stammen där framme och vidare förbi nästa. Där är ju en stig! Synd att den bryts av ännu fler stormfällda trän efter bara några meter. Men gå vidare. Strunta i att tempot gått ner till krypfart. Kryp under några stammar och vidare framåt. Eller tappar jag kursen en smula? Svårt att se i mörkret. Det är lättare när solen är uppe. Då går det bra att se hur jag förhåller mig till solen. Nu skulle jag behöva titta på en kompass. Men det får räcka med spåret i klockan och naturkartan i telefonen. Jag rör mig ju ändå i ungefär rätt riktning hela tiden. Eller? Slår en mygga på halsen och får handen full med blod. Alla dessa blodsugare. Blinningar, bromsar, myggor och fästingar. Uppland bjuder på onödigt intimt umgänge med dessa parasiter. Som om det inte vore nog har jag dessutom tvingats forcera väg igenom fält med nässlor och tistlar med jämna mellanrum under dagen. Här i skogen är det faktiskt bättre. Inga nässlor. Inga tistlar. Inga bromsar eller blinningar. Men en hel del mygg fortfarande. Och jag rör mig långsamt nu så jag är en löjligt enkel måltavla för myggen. Om myggor kan hånskratta så är det vad de gör nu. Natten hånskrattar åt mig där jag försöker hitta vägen fram genom snårskogen.
Men där är ju leden! Jag ser stig! Jag ser orangea markeringar på träden! Äntligen! Nu kan jag börja springa på igen och snart ska jag vara ute ur den här skiten. På väg mot mitt utsedda vindskydd och en välförtjänt paus! … vänta nu, går det inte lite för lätt nu? Känner jag inte igen den här backen? Innan jag kom in i härvan av stormfällda träd för vad som känns som en evighet sedan, så sprang jag ju nerför en backe som väldigt mycket påminner om den här, eller? Det är nu jag borde haft kompassen i handen, men det har jag inte. Den ligger nerstoppad i ryggan och där får den ligga kvar. Enklast att titta på telefonen och den app som jag har igång för att registrera och sända mitt löpspår i realtid till vem som än är intresserad av att se hur det går för mig. Skärmen visar det jag redan gissat. Jag är på väg tillbaka åt samma håll som jag kom ifrån. Jag har i praktiken rört mig i en cirkel genom röran av stormfällda träd och nu är jag på väg i helt fel riktning! Bra jobbat, klantskalle!
Stanna till och tänk lite nu! Lös problemet! Det gick inte att bara försöka fortsätta framåt. Så hitta en annan lösning nu! Men hur ska jag kunna hitta en vettig lösning när det är så mörkt att jag knappt ser någonting. Pannlampan är bra att ha, men den mäktar inte med att lysa upp den kompakt mörka skogen där stigen sedan länge försvunnit under rotvältorna. Jag ser ingen vettig väg framåt och att bara försöka gå rakt igenom skiten var uppenbarligen ingen framgångsrik strategi. Lös problemet!
Kartan visar att jag är nära en sjö. Leden går kanske 50-100 meter in från stranden. Dvs den led som försvinner under stormfällena. Om jag går närmare sjön istället? Så att jag kan se sjön på min vänstra sida hela tiden. Då ska jag inte riskera att gå i cirkel och så småningom borde jag kunna leta mig fram till leden igen. Gör så! Det är fullt med sly och snår. Ingen strandpromenad runt den här sjön inte. Trots att det är en populär fiskesjö. Jag tror man fiskar mest från stranden på motsatta sidan. Men jag är på den här sidan. Let mig framåt. Åla mig fram mellan smala trädstammar. Klafsa ner i sankmarken och försök hitta lite fast mark på tuvorna. Lugnt och fint nu. Det här kan inte kallas löpning, men nu var det länge sen jag kände att jag sprang. Nu handlar det om att lösa problemet. Nu handlar det om att ta sig vidare framåt. Bort från skiten och vidare mot nästa delmål. Vindskyddet känns väldigt långt borta. Nästa delmål är helt enkelt att ta mig fram till leden på nytt. Hitta en stig med markeringar på träden. En stig som jag ännu inte trampat. Markeringar som jag ännu inte sett.
Vad är det för svart precis framför mig? Vatten? Ja, där är sjön. Precis där. Två meter framför mig. Jag har svängt så jag är på väg rakt mot stranden. Som om jag skulle fortsätta rakt ut i vattnet och börja simma. Inte läge för det idag. Inte med ryggsäcken lastad som den är. Men där är stranden, så då får jag svänga av åt höger och fortsätta norrut. Dit jag ska. Sjön ska vara på min vänstra sida. Det vet jag att den är nu. Jag rör mig framåt som i en långsam dröm där skorna fastnar i kolasås och man aldrig verkar närma sig målet. Men nu kommer jag faktiskt framåt. Jag kan se det när jag tar upp telefonen på nytt för att kontrollera var jag är. Jag rör mig lite mer åt höger och efter ett tag händer det efterlängtade. Jag ser en orange markering. Leden! Tillbaka på leden igen. Jävla skitled! Men bättre led än ingen led alls. Nu vet jag i alla fall att jag rör mig åt rätt håll och jag så småningom kommer att komma fram. Nu kan jag kanske springa igen. Hur gör man när man springer? Kroppen har glömt när den tvingats klättra, krypa och åla sig fram. Huvudet har tappar tron på att det går att förflytta sig fort i den här skogen. Men jag måste försöka. Nu när det går att springa så måste jag faktiskt springa. Annars kommer det gå alltför långsamt framåt. Det här är ingen tävling. Men jag har en plan och en målsättning. Jag vill kunna klara det här enligt plan. Så nu måste jag faktiskt springa. Och benen börjar röra på sig. Jag springer. Jag räknar steg.
8 juni 2022
Förra helgen vandrade jag och Åsa från Skutskär, via Långhäll, till Lövstabruk. Därmed var vi klara med Vikingaledens sträckning mellan Grisslehamn och just Långhäll. Dessutom var jag klar med östra Upplandsleden, i kombination med mitt nesligen misslyckade försök att springa hela leden från Knivsta till Långhäll. Ett försök jag gav mig på i juli 2020 och som slutade på en pizzeria i Gimo. Sällan har en kall öl smakat så gott som då. Men eftersmaken var bitter. Jag hade misslyckats och skälet att jag misslyckats stavas underskattning. Jag hade grovt felbedömt de svårigheter som Upplandsleden har att bjuda på. Det här är ingen led som inbjuder till löpning. Det är inte ens en led som inbjuder till vandring. Rent krasst. Vissa etapper är helt underbara och väldigt trevliga. Men andra etapper är extremt utmanande. Lägger man till en mängd stormfällen efter de senaste årens stormar så blir de stundtals ”omöjliga”. Det i sin tur minskar såklart mängden vandrare på leden. Vilket gör att leden inte trampas. Vilket bidrar till att leden bitvis täcks av höga snår, gräs och sly. Vilket i sin tur gör att folk tvekar att vandra där och ett ytterst få springer på de delarna av leden. Men skam den som ger sig! Efter våra vandringar visste jag ändå bättre hur svårigheterna ser ut. Jag visste vad jag hade att förvänta mig och jag kunde helt enkelt lägga en plan. Gällde bara att hitta ett lämpligt tillfälle.
Där någonstans började hjärnan gå på högvarv och jag insåg att tillfället är nu! Nästa helg skall jag springa östra Upplandsleden. Med start i Långhäll och målgång i Knivsta. Jag ska ta med mig hängmatta och sovsäck, med planen att ta en kontrollerad paus under de få timmar solen är nere. Kanske att jag kan få sova ett par timmar. Jag försöker inte springa så fort som möjligt, utan mer kontrollerat och med undvikande av den absolut värsta misären. Tanken att pressa mig nära gränsen, men ändå hålla saker och ting kontrollerat på ett sätt som hypotetiskt skulle kunna hålla under flera dygn. En modell för löpäventyr som skulle gå att tillämpa på ännu längre leder. Så tänkte jag. Som vanligt en blandning av faktisk kylig planering och emotionellt önsketänkande. Vill jag ens hålla på med långa löpäventyr? Jag trivs ju bäst med familjekvällar på hemmaplan. Det är bekvämt, trevligt och förutsägbart. Just därför. Jag behöver utmana mig själv. Släppa sargen och se hur länge jag klarar av att hålla balansen på egen hand.
17 juni 2022
Åsa och Magda skjutsade mig upp till grusplanen några hundra meter ifrån Långhäll och vandrade upp till vindskyddet tillsammans med mig. Det var soligt och varmt. Myggen gillade att vi höll dem sällskap.
Strava strulade såklart när jag skulle sätta upp livelänken. Det fanns täckning däruppe, men inte särskilt bra täckning. Det verkar som att Strava Beacon har lite onödigt höga krav på uppkoppling för att fungera bra. Vi har sett det under de senaste åren att kontakten kan brytas och att partier med bristfällig täckning hanteras illa av Strava. Nu kom inte ens länken igång. Trots att där faktiskt fanns täckning. Bara att ge sig av utan livelänk. Lite försenad och myggmumsad. Men med gott humör. Jag har gott om tid på mig och jag vet ju ändå själv var jag är i varje givet ögonblick. Så länken är oviktig.
Löpningen ner mot Älvkarleby är ganska härlig. Skön stig och solen värmer gott. Pigga ben och doftande liljekonvaljer överallt. Ryggan känns onödigt tung, men jag har planerat för lågt tempo, så det ska inte vara ett problem. Snart nog passerar jag Älvkarleby. Här finns möjlighet att fylla på med mat och vatten, men jag har gott om förråd kvar, så det finns ingen anledning att stanna till redan nu. Jag får igång en Strava Beacon när jag passerar igenom samhället och över de imponerande fördämningarna av Dalälven.
Leden fortsätter längs älven mot Marma. En väldigt trevlig och löpvänlig sträcka. Underbart att få springa här med pigga ben! Och i ”rätt” riktning. Dvs. på hemväg. Även om det fortfarande är väldigt långt kvar. Och jag bävar inför att återknyta bekantskapen med Alfridas lekstuga på leden där bredvid sjön Vällen. För att inte tala om den besvärliga sträckan längs Gisslaren på väg från Gimo och mot Kolarmora, där leden krånglar sig ner mot sjön Vällen. Skogen där är som Mörkmårdens dystra och förlorade elaka styvmor. Den får mig att tänka på Pär Lagerkvists kända dikt:
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika! Jag sitter och glor under torra träd
och lyss till de hesa skriken.
Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.
Jag tänker inte fastna där inne i Alfridas lekplats. Jag tänker inte lägga mig att ruttna bland allt det döda, murkna och ludna. Men det är långt kvar till den delen av leden, så alltför tidigt att fundera på den saken nu. Tids nog kommer jag dit och då tar jag den striden. Innan solnedgången på lördag, om planen håller som den är tänkt. Det ska den göra. Det finns marginal i planen. Inget att oroa sig för.
Jag fyller mina flaskor med nytt vatten i Marma. Inte särskilt hungrig ännu, så jag struntar i möjligheten att köpa något att äta i grillkiosken. Vidare på leden. Nästa möjlighet att handla mat blir i Österbybruk. Men innan dess passerar jag flera möjligheter att fylla på vatten. Mat har jag med mig. Ett par påsar frystorkat och en liten mellispasta. Samt några stycken snickers. Det finns så jag kan skämma bort mig själv nästan. Oboy har jag också några påsar som jag kan blanda som substitut till sportdryck. Vidare på leden. När jag vandrade med Åsa tappade vi leden i anslutning till ett kalhygge. Den här gången är jag mer alert och ser stället där leden viker av precis före hygget. Härligt! Varje gång jag springer rätt så spar jag tid och självförtroendet stiger.
Vägen mellan Marma och Västland bjuder på delvis mer svårlöpt terräng. Men benen är pigga och planen låter mig ta det relativt lugnt, så allt flyter på och det känns bara bra. Jag passerar avtaget mot Honolulu-stugan och känner mig på toppenhumör. Jag tar lite bilder av guckosko och hjortronblomster i förbifarten och börjar så smått fundera på hur långt jag kommer hinna innan det är dags att slå läger för natten. I min grundplan har jag gjort en notering att jag ska fylla lite extra vatten inför natten när jag passerar Österlövsta Kyrka, men nu inser jag att det är feltänkt. Jag ligger tidsmässigt väl på plan, men nattlägret måste rimligen bli en bit före Österlövsta. Så det blir att tanka upp med vatten redan vid Västlands Kyrka. Bra det. Dricker lite extra vatten och tvättar av mig en del innan jag springer vidare. När det börjar skymma börjar jag se mig om efter en lämplig plats för nattlägret. Mitt inte i den tätaste skogen känns inte särskikt attrativt. Massor av mygg, mörkt och för tätta mellan träden. Varken bra för att sätta upp hängmattan eller laga till kvällsmat. Men jag vet att det kommer ett kalhyge en bit längre fram. I utkanten av hygget kanske kan funka? Som vanligt är min absolut bästa gren att lura mig själv fortsätta lite längre. En bit till så kanske det blir ännu bättre? Ser bra ut precis före hygget, men jag fortsätter över hygget istället. På andra sidan är det såklart genomtät urskog direkt när hygget tar slut. Bara att fortsätta vidare.
Strax kommer jag fram till en trevlig glänta. Det här ser ju bra ut! Jag ser några träd på lite lagom avstånd från varandra och är mentalt redan på väg att rigga upp hängmattan där. Men precis här i den här gläntan under de här träden är marken extremt uppbökad. Jag har visserligen väldigt svårt att tro att några vildsvin skulle vilja komma och böka i marken precis där jag ligger och snarkar i min hängmatta, men … jag har en viss respekt för vildsvin och får erkänna för mig själv att jag inte är jättesugen på att utmana varken naturen eller oturen. Så jag fortsätter. Förbi fler smågläntor med välbökad mark. Ju mer det skymmer desto mindre sugen blir jag på att slå läger i närheten av vildsvinsbökad mark. Så jag fortsätter. In i ett område som kallas Algrens mosse. Tänker på bilarna som är ett favoritgodis. Men de stavas ju med ”h”, så inte samma Algren. Mossen är mjuk och fin och bjuder på lagom glesa tallar. Det syns inga spår av vildsvin eller andra djur för den delen. Jag går iväg en bit från stigen och slår läger. På med vindbyxor och regnjackan direkt. Inte för att jag fryster men som skydd mot myggen som verkar uppskatta min närvaro. Jag sätter upp hängmattan och tar tag i att värma vatten till en portion frystorkat. Chicken Tikka ska det bli. Kvällens lärdom blir att det är knepigt att laga mat med extremt mjukt underlag för gasköket. Jag lyckas spilla ut merparten av vattnet i första försöket. Dumt, med tanke på att jag har ganska begränsat med vatten. Men det är inte så långt kvar till Österlövsta, så det kommer ordna sig. Nytt försök och nu struntar jag i att försöka balansera kaffepannan ovanpå gasköket. Jag håller helt sonika i pannan med ena handen och stabiliserar samtidigt köket med den andra handen. Lite obekvämt, men säkert i alla avseenden. Blandar i det kokande vattnet i min påse frystorkat och låter det dra.
Tar fram telefonen för att slå av livetrackingen och eventuellt skriva någon liten uppdatering. Grattis. Det har hänt igen. Telefonen har nollställt sig själv. Spontan fabriksåterställning. Kul som tusan. ”Vilket språk vill du prata?”; ”Befinner du dig i Sverige?”; ”Lägg telefonen bredvid din gamla telefon så kan du initiera den på det viset … ”; ”Jag hittar inget WiFi”. No shit. ”Vill du återskapa från en iCloud-backup?” Jo, det vore ju smutt, men företaget tillåter inga backuper över iCloud, så det är tyvärr inget alternativ. ”Börja med att ställa in Face-ID” Nej, jag orkar fan inte med detta nu. Skippa allt sånt. Det tar ett tag, men tills slut får jag iaf upp en grundinställd telefon. Så får jag hämta hem Strava och Facebook, för att åtminstone kunna kommunicera lite rudimentärt. På måndag ska jag beställa en ny telefon. Men först ska jag blir klar med mitt helgäventyr. Allra först ska jag äta Chicken Tikka. Gott.
Lägger mig i hängmattan. Tar av vindbyxor och regnjacka och ålar mig ner i sovsäcken. Här ska sovas. Tror jag. Men jag är usel på att sova ute. Jag får i alla fall vila och förmodligen sover jag en del, men det känns som att jag mest ligger vaken och lyssnar på skogens ljud. Öronpropparna dämpar ändå ganska bra, så jag slipper höra alla surrande myggor som försöker hitta en väg in förbi myggnätet. Det faller lite lätt regn ett tag men jag har spänt upp tarpen och ligger torr och trygg i hängmatten.
18 juni 2022
När larmet går känns det bra att få gå upp, packa ihop utrustningen och ge mig av på nytt. Det börjar regna igen precis som jag springer iväg. Ett lätt duggregn som inte spelar någon roll alls. Så snart jag börjar springa får jag upp en skön värme i kroppen. Även om jag inte sovit så många minuter så har kroppen fått vila. Nu ska jag först till Österlövsta och sen vidare till Lövstabruk. Jag knaprar i mig lite snickers som frukost. Leden är fortsatt ganska lättlöpt, men med inslag av lite knepigare partier. Den första biten efter Lövstabruk är fortsatt lättlöpt. Lite landsväg, grus och gammal banvall. En järnväg som börjat byggas på 1920-talet, men inte nådde hela vägen fram innan bruket fick läggas ner. Lite mer grusväg innan leden viker ner mot Finnsjön. Därefter blir det bitvis jobbig stig med korta upp- och nerförsbackar, och samtidigt lite lätt på skrå längs sjön. Klart svårlöpt när man hunnit få ett antal mil i benen. Innan jag gav mig in på den stigen passade jag på att ta en matpaus. Lite mellispasta och en kopp snabbkaffe fick det bli. Omgiven av surrande myggor, men med regnjackan som skydd. Jag är mentalt inställd på Österbybruk nu. Där hoppas jag köpa lite mat och kanske en glass. Mer snickers och oboy till packningen för resten av löpningen. Men det återstår lite drygt tre mil innan jag kommer dit, så det gäller att fylla på. Inte slarva redan nu.
Leden fortsätter in i Florarnas naturreservat. Ett väldigt speciellt och vackert myrområde. Lyckligtvis finns här många välhållna spänger. Annars skulle det vara jobbigt att ta sig fram igenom sankmarken. Vid Risöns raststuga tar jag en kort paus och fyller vattenflaskorna. Blandar ut min sista oboy i den ena flaskan. Ca två mil kvar till Österbybruk. Jag spanar lite upp i skyn medan jag springer. När jag och Åsa vandra hör för två år sedan så såg vi några kungsörnar i trakten av Film. Vore kul att återse dem. Men jag ser inga örnar. Däremot springer jag igenom massor av spindelväv i de skogspartier jag passerar. Lätta osynliga trådar som lägger sig på mina underarmar och kittlar lite lagom irriterande. Stigen är bitvis övervuxen med högt gräs och ormbunkar. Blött gräs och blöta ormbunkar. Blöta från nattens och morgonens regn. Skorna hålls blöta. Fötterna hålls blöta. Men jag springer på. Det är bara att gilla läget. När solen kommer upp och börjar värma ordentligt kommer jag nog att torka så småningom. Hoppas jag.
Toastopp vid Films kyrka. Varm och skön toalett. 25 grader säger termostaten på väggen. Rena rama lyxsviten känns det som. Om ni någonsin passerar Films kyrka så rekommenderar jag verkligen ett besök på toaleten precis utanför kyrkogården. Tvättar av mig ordentligt och tar sats mot Österbybruk. Fin stig här. Passerar över vattendrag översållade av näckrosblad. På väg in mot Österbybruk blir skyltningen tyvärr lite stökig. Fram till nu har det varit ganska lätt att hitta rätt väg, men här pekar skyltarna lite som de vill och märkningen försvinner tidvis. Leden korsar förbi motionsspår och det är inte lätt att veta vilken stig som är den rätta. Men med hjälp av naturkartan och lite tålamod lyckas jag efter ett par små felspringningar ta mig in i samhället på rätt väg. Det pågår något slags vassröjning på bruksdammarna. Sommarjobbande (?) ungdomar kör runt på ngt slags gräsklipparflottar. Det ser lite småtråkigt ut. Men ganska skönt. Jag går in på Ica och fyller på förråden. Köper en wrap med ngt slags currykyckling, några snickers och en tiopack oboy. Promenerar vidare på leden och mumsar i mig min wrap i lugn och ro. Det blev ingen glass för det gick liksom inte att kombinera med kyklingwrap. Jag ligger fortsatt bra på tidplanen. Nästa anhalt är Gimo om 21 km och där ska jag äta pizza!
Efter några kilometer av omväxlande grusväg och stig kommer jag in på Glansmossen. Här har man grävt en flottningskanal mellan Österbybruk och Gimo. Leden går delvis längs den gamla kanalen, som numera närmast ser ut som ett förvuxet och delvis övervuxet dike. Marken sviktar härligt under fötterna. Ner och upp förbi små urdikningar vid sidan kanalen. Nästan som att skutta igenom porlande jokkar längs Kungsleden. Fast utan vatten och vassa stenar. Bara skön svikt och mossig buskvegetation. Det här är helt klart ett favoritparti. Synd att det tar slut så snart. Ut på grusväg igen. Enligt etappbeskrivningen på Naturkartan har man lagt om leden lite efter Alfridas härjningar. Men GPX:en sägs ska vara uppdaterad och skyltningen likaså. Det stämmer kanske. Eller … vete tusan om det stämmer. Det stämmer till viss del. Man har låtit leden följa grusvägen i ett par avsnitt där stigen genom skogen inte längre är framkomlig. Men man har inte uppdaterat skyltningen fullt ut. I alla fall inte när man kommer från Gimo i riktning mot Österbybruk.
Men nu är jag ju på väg i omvänd riktning, så jag låtsas som att skyltningen faktiskt kanske stämmer. Och det gör den. Dvs. skyltningen stämmer överens med GPX:en i Naturkartan. Men den stämmer inte överens med vad som faktiskt är framkomlig väg. Vid ett ställe leds jag in i rena kaoset av stormfällen och övervuxen vildmark. Jag försöker följa diverse röda snitslar i ett slags hopp att dessa ska indikera en framkomlig väg, men icke. Möjligen visar snitslarna på en massa träd som borde avverkas för att ordna en ny led. Jag vet inte hur det är tänkt. Begriper inte. Efter en del irrande, klättrande och svordomar irrar jag mig istället ut på grusvägen igen och följer den några hundra meter tills leden åter ansluter till vägen. Ibland måste man helt enkelt låta verkligheten bestämma vägvalet och det här är ett sådant tillfälle. Resten av sträckan in mot Gimo är tråkig grusväg följd av ganska trevlig skogsväg och stig. Precis som vid Österbybruk luras skyltningen in mot byn en smula, så jag missar i någon korsning, men jag kommer raskt in på rätt väg igen. Jag hittar här, efter min och Åsas vandring för ett par år sedan.
Stannar till på Gimo Värdshus och beställer en Calzone Special och två alkoholfria öl. Lägger telefon och powerbank på laddning och knatar iväg till OKQ8 för att proviantera lite snabbt medan jag väntar på maten. Pizzan fyller magen, men den är inte någon grastronomisk höjdare. Inte för att jag räknat med det heller. Men nästa gång (det lär inte bli någon nästa gång, men möjligen och utifall att … ) så testar jag pizzan på restaurang Lyktan istället. Ölen sitter i alla fall fint. Båda flaskorna. Jag fyller på med vatten och oboy innan jag ger mig av på nytt. Jag ligger fortfarande ganska precis på planen, men nu har jag snart varit igång ett dygn sedan start. Och jag vet att det är nu det börjar. Helvetet och misären som jag upplevde då jag försökte springa i andra riktningen den där gången för snart två år sen. Ledens längsta etapp väntar. Mellan Gimo och Kolarmora. Ca 30 kilometer. Det är ju ingenting. Sen väntar den mörka risiga skogen som tog knäcken på mig förra gången. Jag minns den med någon slags skräckblandad längtan. Längtar efter att få passera den delen. Få lägga eländet bakom mig för att sedan kunna få defilera in mot målet i Knivsta i lugn och ro. Få bli fri från demonerna och tvivlet som jagat mig sedan den där natten då jag förvirrad klättrade omkring bland nerfallna träd samtidigt som GPX-spåret i min klocka snurrade runt runt och pekade i alla möjliga riktningar utom just den riktning som för tillfället såg framkomlig ut.
Den första biten är lätt. Väg med lite varierande underlag. Mest asfalt om jag inte missminner mig. Så blir det lite skogsväg. Grus och stig omväxlande. Fortsatt lätt. Men med trötta ben så går det ändå inte superfort och det ska erkännas att calzoneklumpen i magen känns mer som en belastning än ett stöd för tillfället. Varmt är det också. Jag har så smått trott jag skulle kunna hushålla med vätskan och klara mig fram till sjön Vällen efter Koralmora. Jag hade rent av hoppats kunna klara mig fram till Fyrväpplingens Camping där jag vet att det går att fylla vatten i det ständigt öppna diskrummet. Men jag inser att det är för varmt och jag vill inte riskera gå för torr på vätska. Så det kommer bli till att ta vatten ur sjön Gisslaren som jag snart nog ska kunna nå. Jag har ju packat mig med en filterflaska lite utifall att och nu blir det just så att utifall med värmen och tiden ute. Bra tänkt och planerat, Sten.
Leden är inte särskilt flitigt vandrad här, trots att den rent principiellt är ganska fin och ligger hyggligt nära civilisationen. I nordänden av Gisslaren, dvs. den del jag är på väg mot nu, finns det dessutom ett trevligt skärmskydd med eldplats. Väldigt trevligt för vandrare. Men längs den här sträckan behöver jag plöja igenom långa partier av övervuxen stig. Det går väl an när det är högt gräs jag behöver leta mig igenom. Visserligen inser jag att jag förmodligen samlar på mig mängder av små illasinnade fästingar som klänger sig fast i det höga gräset och bara väntar på att få strykas av mot mina bara ben. Men jag är ju vaccinerad och inställd på att ägna en stund åt fästingsplockande när jag väl kommer hem imorgon eftermiddag eller så. Var sak har sin tid. Det är värre med tistlar. Varför ska man behöva jogga igenom fält av tistlar? Varför ska jag ens beklaga mig över tistlar? De sticks visserligen en smula, men egentligen är de oförargliga. Speciellt om man tar dem i lite fart. Det är som att de viker undan automatiskt och jag störs inte alls av dem. Brännässlor däremot … de är faktiskt inte superskojiga. Det är intressant med nässlor. De funkar ungefär som gyttjepölar. I början hyser man ett slag hopp om att det ska gå att undvika dem, så man försöker ta små skut och omvägar och är nöjd och belåten med att passera ”torrskodd”. Men till slut tvingas man kapitulera och då inser man att det enklaste är att helt enkelt springa rakt igenom de här synbarligen oändliga fälten av brännässlor utan att fundera närmare över dem. Kanske kan de bränna bort en del av fästingarna som kryper omkring och letar efter en plats att bita sig fast i mina knäveck? Det är danande att springa långt ensam på led. Men lär sig gilla läget och inte fundera så mycket på de små störmomenten i tillvaron. Ett hav av nässlor är faktiskt inget problem så länge det går lätt att följa leden. Kalhyggen med stormfällen och blockterräng är klart besvärligare.
Så småningom når jag skärmskyddet vid Gisslaren. Där hittar jag en pappa med sina två söner. De är ute på fiskäventyr över helgen och tänker natta över i vindskyddet. Vi byter några ord medan jag fyller mina flaskor med filtrerat sjövatten. Jag inser att jag varit slarvig med min filterflaska. Det har gått hål i flaskan. Något jag oroat mig lite för, men jag har inte varit tillräckligt orolig för att ordna en säker förvaring av flaskan i ryggsäcken. Så det har gått hål. Såklart. Men det är ett litet hål, så det ordnar sig. Jag kan håller ett finger mot hålet så funkar det att filtrera vatten i alla fall. Jag ger mig av igen. Vidare på leden längs vattnet. En liten bit och så viker leden av ifrån sjön igen. Jag tar en klunk av mitt nyfiltrerade vatten och reagerar på smaken. Märkligt. Det smakar lite tvålaktigt. Kan mina fiskande bekanta ha tvättat sig i sjön där jag just tog vatten? Eller kanske diskat? Förmodligen något i den stilen. Det här har jag ingen lust att dricka. Men Gisslaren är lång och jag vet att leden kommer tillbaka till straden längre söderut, så det får bli att filtrer nytt vatten då. Tills vidare avstår jag från att dricka mer av tvålvattnet. Det är vamt och tråkigt terräng. Ömsom grusväg. Ömsom blockterräng. Inget vin och inget vatten. Men ett kalhygge med stormfällen. Jag försöker framhärda med min sedan år tillbaka bevisat misslyckade strategi som består i att klättra över och bröta mig fram förbi stormfällena samtidigt som jag följer GPX-spåret i klockan och/eller telefonen. Hur svårt kan det vara? Skitsvårt. Faktiskt. Jag fastnar i ogenomträngliga snår. Hela tiden. Det är verkligen genomkorkat att tro att jag ska klara av att ta mig fram på det här viset. Men å andra sidan … hur ska jag göra då? Den här leden är ju inte trampad av mer än några få enstaka mänskliga fötter. Att döma av hur smal stigen bitvis är och hur övervuxen den är i stora delar. Här går ju nästan ingen. Någonsin. I alla fall inte nu efter att Alfrida och hennes kompisar grundligen saboterat det som byggts upp under århundraden.
Jag inser att det är dags att byta strategi. Förtröstan. Tillit. Tillit till vadå? Tillit till leden. Lita på att leden finns där. Lita på att folk faktiskt, trots allt, rör sig på leden. Kanske ett och annat djur också rör sig på leden. Och trots att jag tror att jag själv rimligen är så bra rustad som man kan vara för att hitta rätt väg förbi alla stormfällen, så kanske det är bättre att bara ge sig hän? Lita till alla som redan trampat leden. Lita till att leden finns där, trots att markeringarna upphört och raserats i Alfridas plockepinnlek. Jag brötar mig tillbaka till utgångspunkten. Stället där jag tappade leden. Jag studerar marken och omgivningarna. Struntar i vad Naturkartan säger. Vad säger naturen? Jag skönjer en antydan till trampad stig. Ut på kalhygget. OK. Jag följer stigen. Den är inte lätt. Den är inte tydlig. Men den finns där. Och den går i delvis fel riktning. Men så viker den av i en mer lovande riktning. Och så småningom, i ärlighetens namn ganska snart, ser jag på nytt orangea ledmarkeringar framför mig. Back on track. Följ naturen istället för elektroniken. En vinnande formel. Kanske. Jag är i alla fall nöjd med att ha hittat förbi stormfällena och in på leden på nytt. Det tog sin tid, men jag har fortfarande tid över för att nå mitt mål – att passera Alfridas lekstuga i risiga skogen innan jag slår läger för natten.
Men först måste jag fylla på med vatten, för nu börjar jag bli törstig. Kommer äntligen fram till Gisslarens strand igen. Vid några låga klippor som lockar till bad. Det skulle verkligen vara läge att ta en paus. Ta ett dopp, fylla flaskorna och koka en kopp kaffe. Men det har gått alldeles för långsamt hit från Gimo. Så jag nöjer mig med att fylla flaskorna. Så gör jag det som jag gör allra bäst. Jag fortsätter framåt. I maklig takt. Makligt takt blandad med en något raskare takt. Men löpning ska vi nog inte kalla det. Jag är trött och lite småsur på den här jobbiga leden. Less på att inte vara framme vid Kolarmora. Kolarmora är för övrigt inte mycket mer än ett vägskäl med några få utströdda hus. Dessutom passerar leden faktiskt inte igenom Kolarmora, utan den korsar vägen strax söder om ”centralorten”. Leden viker av längs Kolarmoraån och styr vidare mot sjön Vällen med ett par skärmskydd. Biten in mot skärmskydden är omlagd efter Alfrida. Eller om-märkt i alla fall. Den nya leden följer i princip längs åkanten. Vilket inte alls är det lättaste. Det är bra krångligt att ta sig fram här och att springa är inte att tänka på. Det handlar om att ta sig fram utan att tappa riktningen och utan att ramla ner i ån. Det tar mig ca en halvtimme att klara av de två kilometerna från vägen fram till bron som korsar ån strax före skärmskydden ner mot sjön till. Här fortsätter leden och jag har ingen anledning att fortsätta fram till vindskydden. Här börjar Alfridas lekstuga. Som jag minns den i alla fall. Leden viker av från den ligga skogsvägen. In i den risiga skogen.
Där sitter en skylt tvärs över stigen. Tydlig text: ”Leden omlagd pga stormfällen. Följ orange snitsel”. OK – en tydlig och bra instruktion. Den såg jag inte när jag sprang här för två år sen. Men då kom jag ju från andra hållet. Mitt i natten. Mörkt och jobbigt. Less och förbannad. Nu är jag trött, men inte utmattad och inte förbannad. Mer förväntansfull. Bra där. Jag letar orange snitsel. Klockan är ca 21:15. Jag har tid på mig innan solen går ner. Tid att passera helvetesbrötan i risiga skogen innan det är dags att slå nattläger. Ingen stress.
Jag letar lugnt och metodiskt efter orange snitsel. Jag hittar ingen orange snitsel. Jag hittar ingen snitsel alls. Bara en skylt som säger att jag ska följa orange snitsel. Tack för den. Lugn och fin nu. Tillit och förtröstan. Lös problemet. Jag kikar i kartan. Det går en skogsväg en bit längre upp. Ett par hundra meter upp från stranden och bortåt längs stranden. Med leden i skogen mellan vägen och stranden. OK. Så om jag följer skogsvägen till den tar slut några hundra meter bort, så kan jag ta ner igenom skogen och springa obanat i riktning mot sjön till jag kommer på leden? Det måste ju funka. Om det inte är alldeles för brötigt den där biten i skogen. Det visar sig. Jag ger mig av. Följer skogsvägen bortåt. Jag ser snitsel i skogen. Fast kanske röd, snarare än orange. Klättrar in i skogen och tar mig fram till snitseln. Brötigt och jäkligt. Ja, röd snitsel. ”Jakt” står det på den. Fel snitsel. Ingen stig här heller. Bara bröt. Ner på vägen. Når vändplanen och letar mig ner i skogen. Mindre brötigt här. Ganska framkomligt faktiskt. Kommer på leden redan efter ett femtiotal meter. Snyggt jobbat! Vidare mot lekstugan och de ogenomträngliga stormbrötorna. Skogen är tät och mörk. Inte mycket ljus som kommer in här nu när solen nästan gått ner. Funderar på att ta fram pannlampan, men det känns inte som den riktigt kommer hjälpa än. Inte värt att krångla med sånt nu. Bara följ leden och hoppas du passerat lekstugan snart nog. Jag fokuserar på marken och följer den trampade stigen. Tittar upp mot träden ibland och kontrollerar så jag ser orange ledmarkeringar. Jag är på jakt. Alfridas lekstuga ska erövras och besegras. Kommer ut på skogsväg igen. Och in i skogen på nytt. En skylt markerar att jag kommer in i Pansaruddens naturreservat. Men lekstugan skulle väl vara precis före reservatet? Har jag passerat den kritiska punkten utan att märka den?
Fortsätter längs stigen och når stranden med en anlagd eldplats. Nu är jag säker. Jag vet att den här lägerplatsen är på andra sidan. Utanför lekstugan. Man måste ha lagt om leden på något vis så den går runt de där stormbrötorna som fick mig att klättra i cirklar för två år sen. Klockan är mycket nu. Det är hög tid att slå läger. Hög tid att laga mig lite kvällsmat. Jag har en påse frystorkat kvar. Ser fram emot att få lite varmt i mig. Ser fram emot att bli lite lyxigt mätt. Men mest ser jag fram emot att få lägga mig i hängmattan och sluta ögonen i några timmar. Jag är rejält sömnig och i natt ska jag nog få till lite sömn. Det här är faktiskt en perfekt lägerplats. Ute på en liten udde där skogen glesar ut en smula och släpper in ordentligt med ljus, även nu då solen gått ner. Lagom glest mellan träden så det passar utmärkt för att sätta upp hängmattan. På med vindbyxor och regnjacka först och främst. Det är lite svalare ikväll, så jag måste tänka på att hålla värmen när jag inte rör mig. Men framförallt vill jag skydda mig mot myggen som trivs i en mörka skogen. Jag packar upp hängmattan och ser ut två trädstammar. Står med hängmattan i händerna och funderar lite trögt över hur tusan hängmattan fungerar egentligen. Hur fäster man den i stammarna? Jo, jag måste ju först sätta upp fästremmarna. Så är det bara att kroka i hängmattan i remmarna. Bra. Men var är fästremmarna då? Varför ligger de inte i packpåsen där de här hemma? Det tar en stund innan sanningen sjunker in. Fästremmarna sitter kvar på ett par trädstammar närmare 11 mil i fel riktning. De hänger kvar där jag lämnade dem när jag gav mig av i gryningen för 19 timmar sen. Tankarna rusar genom skallen. Eller … de kryper nog snarast. Kravlar runt i skallen och irrar omkring som jag klättrade runt i Alfridas stormbrötor för två år sen. Men det går ändå ganska snabbt att inse faktum. Jag har inga remmar. Jag har ingen lina eller annat som kan fungera som rimligt substitut. Jag rotar runt lite och undersökar trädstammar, grenar och annat. Ser om det på ngt vis kan gå att kroka fast hängmattan direkt i grenarna. Men det är lönlöst. Kan jag lägga mig direkt på marken istället? Kanske ligga inne i hängmattan för att ändå utnyttja det inbyggda myggnätet? En god tanke. Men marken är ojämn. Minst sagt. Det kommer inte funka. Glöm den tanken, Sten.
Lösningen är enkel. Skippa nattlägret. Fortsätt igenom natten. Har jag klarat en natt utan sömn så ska jag nog klara ytterligare en natt. Det har jag gjort förr. Och så småningom lär jag komma fram till ett skärmskydd som jag kan krypa in i och försöka få mig lite sömn, om det kniper. Så får det bli. Men först ska jag laga till lite mat. Så kan jag ta maten i handen och promenera lite stillsamt medan jag äter. En fantastiskt bra plan, ju! Jag börjar med att ta fram pannlampan. Nu får den göra lite nytta trots allt. Men lampan vill inte gå igång. Inget ljus. Den är lite knepigt ibland den där pannlampan. Ibland måste man gulla lite med den för att den ska gå igång. Ta ur batteriet och sätta i det på nytt. Men det hjälper inte den här gången. Jag ger upp efter några försök. Lampan måste ha gått igång av misstag i ryggan och helt enkelt laddat ur batteriet tidigare under dagen. Jag värmer vatten och fixar mat. Filtrerar lite sjövatten. Packar ihop alla attiraljer. Utom fästremmarna som hänger övergivna på Algrens mosse. Ger mig iväg. Det är mörkt nu. Men ändå en av årets absolut ljusaste nätter. Ska man ge sig på att navigera på en dåligt utmärkt led i en tät och mörk skog, så är det här sannolikt en av de absolut mest gynnsamma nätterna. Himlen är nästan molnfri och det är dessutom nästan fullmåne. Jag ser iofs ingen måne därinne i den risiga skogen. Men förmodligen hjälper den mig ändå att hitta rätt väg. Jag fokuserar fullt ut på marken. Följer vad som ser ut som trampad stig. Det går faktiskt oväntat bra. Inte snabbt, men lugnt och målmedvetet. Jag slår en signal till Åsa och berättar vad som händer. Så hon vet vad som händer. Varför jag startat en ny livetracking strax efter att jag stannat den förra. Det känns bra att veta att någon därute vet var jag är och vad jag gör. Men jag är ändå ensam i det jag gör. Hur tusan ska det här funka egentligen? Jag följer stigen och äter min mat. Lyfter på fötterna och undviker att snubbla över rötter och stenar. Stigen mynnar ut på en grusväg. Men kort därpå visar skyltar mig in i skogen på nytt. Nästa stig. Tappar spåret och irrar runt en smula. Med hjälp av Naturkartan lyckas jag hitta tillbaka till stigen i mörkret. Promenerar vidare till jag kommer ut på ny grusväg. Kommer fram till fiskecampingen. Känns som ett välkommet delmål. Civilisation. Men tyst och nedsläckt mitt i natten. Fast diskrummet är öppet och jag kan fylla mina flaskor. Passar på att borsta tänderna. Slänger skräp i tunnorna. Promenerar vidare i natten.
19 juni 2022
Jag är sömnig och trött. Det är lite svalt och jag har hållit lågt tempo ganska länge nu. Åsa pratar med mig och föreslår att jag ska springa lite för att få upp värmen. En bra idé. Jag har inte tänkt på att jag är kall, men jag fryser nog faktiskt en smula. Det är ju inte så smart. Jag joggar en bit. Går lite. Joggar igen. Jag får upp lite värme. Jag försöker tänka på att andas ordentligt. Ventilera igenom lungorna för att syresätta hjärnan bättre. Sömnbristen attackerar mig, men det finns inget rimligt ställe att sova på. Jag vet dessutom av erfarenhet att sömnbristen känns som allra värst ju nu. Den här tiden på dygnet. När det är som allra mörkast. Snart kommer det börja grynas igen. Då kommer jag förhoppningsvis piggna till lite. Jag varvar gång med jogg. Försöker hålla mig varm som Åsa tipsat om. Jag förstår inte riktigt hur hon kunde veta att jag frös innan jag ens själv var medveten om det. Ännu konstigare är det att hon kunde prata med mig. Telefonen ligger ju undanstoppad och Åsa ligger förmodligen och sover. Men på något vis har hon prata med mig. I mitt huvud. Jag fattar inte. Man måste inte förstå allt. Ibland är det effektivaste att helt enkelt acceptera läget. Acceptans. Ultralöparens bästa verktyg. Det är mörkt och kallt. Jag vill sova, men jag får inte sova. Jag är trött. Musklerna är stumma och värker. Jag fryser. Acceptera det. Kan du göra något? Jag joggar lite och får upp värmen. Det är bra. Jag andas och ventilerar och känner mig lite mindre sömning under en sekund eller två. Det är bra. Jag promenerar lite och vaknar till när jag är på väg ner i diket. Snart framme vid Bennebol. Där hade jag tänkte en liten avstickar på etapp 7:1. Men den slingan är avstängd nu har jag läst i Naturkartan. Det har varit så kraftiga angrepp av granbarksborre, så skogen är död och farlig för vandrare och löpare. Träd kan falla utan förvarning. Tydliga skyltar upplyser om att leden är avstängd här. Det spelar ingen större roll. Jag kan följa ordinarie etapp 7. Jag fortsätter prata med Åsa om allt möjligt. Hon håller mig vaken. Eller om det möjligen är så att jag sover trots att jag rör mig framåt längs leden? Jag vet knappt. Men solen har börjat komma upp och den värmer faktiskt en liten aning. Jag inser att jag måste rycka upp mig ur koman. Det är nu eller aldrig, innan jag raglar ner i diket för gott.
Jag tar fram telefonen för att titta på kartan. Jag har kopplat upp luren mot en powerbank för att ladda tidigare och nu ser jag att telefonen är fullt laddad. Bra. Då kan jag ju faktiskt koppla in mitt headset istället. Då skulle jag ju kunna testa att lyssna på radio ett tag. Det kanske får mig att vakna till lite bättre? Dags att vakna. Sluta prata med folk som inte är närvarande. Lyssna på radion. Börja spring!
Jag gör ett kort stopp på stigen. Tar av vindbyxor och jacka och packar ner dem. Pluggar in lurarna och slår på radion. ”Vaken” i P3. Kan det bli mer passande? Plockar fram en snickers och äter medan jag promenerar. Börjar springa. Skön solvärme och bra ljus. Vilken himla bra idé jag kom på där. Helt själv. Utan hjälp från Åsa eller någon annan. Bara sådär! Lyssna på radio och börja springa. Vakna till liv. Hur svårt kan det vara egentligen? Musik och småprat i öronen. Jag springer och njuter faktiskt av den nya dagen. Njuter av relativt lättlöpt och rent av löpglad led. Nej, det går egentligen inte alls snabbt, men det känns så. Och i relation till det låga tempot under de mörka timmarna så går det faktiskt snabbt. En kilometer på 8:50. Jag når den lilla sjön Stor-Tickuln (den heter faktiskt så, men det vet jag inte där och då). Solen är på väg upp och glittrar i vattenytan. Det är fantastiskt stilla och vackert. Jag sänker farten och tar in utsikten. Där ligger ett skärmskydd så stilla och vackert. Men nu är jag ju inte sömnig längre. Jag stannar ändå.
Det är varm och skönt med solen som lyser över sjön rakt in i skärmskyddet. Bestämmer mig för att ta en liten paus och koka lite kaffe. Njuter av stillheten. Nöjd över att ha klarat av natten. Funderar lite över mina telepatiska samtal med Åsa och konstaterar att hjärnan ställer till spratt när man blir sömning. Dricker mitt kaffe och ger mig av på nytt. Mot Knutby som nästa samhälle. Via Hosjön. Byn sover. Vidare. Vidare. Vid Kolsjön går en liten avstickare av leden ner till ett fint skärmskydd med utsikt över sjön. Jag når skärmskyddet och funderar förvirrat över varför leden inte fortsätter på andra sidan. Inser att jag kommit på fel väg. Lyckas hitta var jag är på Naturkartan och inser att det bara är att vända om och springa tillbaka igen. Tillbaka till huvudleden. Så småningom när jag Almunge. Jag vet att där finns en liten affär om man tar en avstickare på några hundra meter. Sätter mig på en trappa och kontrollerar var affären ligger. Kikar på öppettiderna och konstaterar att den faktiskt ska vara öppen nu. Det är en liten butik. Men de har glass och kaffe. Jag dricker mitt kaffe och mumsar i mig glassen medan jag går tillbaka till leden. Jag börjar ligga en bra bit efter schemat nu, men jag har slutat bekymra mig om den saken. Nu gäller det bara att ta sig till Knivsta innan det blir mörkt. Lite osäker på exakt hur långt det är kvar. Enligt planen ca 50 km. Det ska jag klara. Ett skapligt långpass bara.
Letar mig tillbaka till leden. Vidare mot Länna. Där finns det en mack som ska vara öppen när jag passerar. Ett kort stopp. Fyller vatten. Dricker youghurt och fanta. Vidare. Vidare. Börjar känna mig lite mosig. Lite sömnig igen. Får kämpa för att hålla fokus. Jag tappar leden vid något tillfället men märker misstaget och kan ta mig tillbaka på spåret igen utan att tvingas till några större omvägar. På väg mot Fjällnora där jag minns att det går att fylla vatten vid campingen. Leden är bivis lite svårlöpt, men det är nog mest inbillning. Med en pigg hjärna och pigga ben så går det nog ganska bra att springa här. Fast jag är mosig. Ett skal med mos. Halv special ungefär. Men utan senap och ketchup. Följer skyltarna mot Fjällnora. Skyltarna luras inser jag. Jag hamnar lite utanför den markerade leden sista biten in mot Fjällnora. Lite märkligt, med tanke på att skyltningen var väldigt tydlig. Kontrollerar i Naturkartan och gör en liten extrasväng upp förbi Fjällnora innan jag vänder om på leden igen. Små avvikelser kan väl vara OK, i alla fall så länge jag följer skyltningen, men jag accepterar inga genvägar. Fyller vatten och fortsätter. Det känns som att någon bestämt sig för att jävlas med mig lite extra. Den här etappen är jättelång och jättetråkig. Solig och varm är den också. Varm av bara tusan. Jag känner igen mig. Jag sprang ju här för två år sen. Men åt andra hållet. Varför känner jag igen mig så himla väl? Den här grusvägen och det här kalhygget känner jag igen jätteväl. Jag inser att jag ju vandrat här med Åsa. Men när? Minns inte riktigt. Men visst tusan har jag gått de här sista etapperna från Fjällnora till Knivsta tillsammans med Åsa? Så är det. Magda eller Melker skjutsade oss till Fjällnora och så tog vi tåget hem från Knivsta sen. Märkligt att jag lyckats glömma bort den vandringen.
Vägen mellan Lagga och Nyby tar aldrig slut.
En stor del av den här etappen går på väg och jag känner igen mig väl vid Lagga vägskäl. Minns hur jag och Åsa pratade om att fylla vatten vid kyrkan, men att vi struntade i det då. Jag struntar i det nu också. Varvar gång med jogg. Riktigt långsam och trög jogg. Nästa stopp är Nyby där jag vet att det ska finnas en fin friluftsgård. Nyrenoverad och med badbryggor. Det har Micke pratat om. Kanotklubben håller till där och Micke är engagerad i den. Varför han nu är det, med tanke på att han bor i Nacka. Det är inte direkt nästgårds, men det är väl en bra kanotklubb, antar jag. Minns det mycket väl, även om jag inte riktigt minns hur det ser ut där. Förmodligen kan jag fylla på lite mer vatten där så jag klarar mig fram till Lunsentorpet där den finns en handpump. Sen är det inte långt kvar. Men det är satan så nångt till Nyby. Minns att det kändes precis lika långt när jag gick här med Åsa också. Den där sista biten genom skogen är så mycket längre än man tror. Den tar liksom aldrig slut. Går och går. Tills jag faktiskt till slut kommer fram till en parkering. Och en skylt som visar att här börjar etapp 1. Mot Lunsen och Lunsentorpet. Hittar dock inte någon friluftsgård. Bara vad som verkar vara en privat gård. Leden skyltas upp i skogen innan gården. Försöker få ordning i skallen och som jag minns det så finns nog faktiskt gården därinne i skogen några hundra meter upp. Lite svårt att förstå varför den inte är utmärkt på kartan bara. Men där finns ingen gård. Jag fattar ingenting. Jag måste har rört ihop saker och ting. Enligt etappbeskrivningen ska det faktiskt inte finnas någon gård här. Inga kanoter. Inte ens någon riktig sjö. Jag måste ha drömt det där om Micke.
Men nu är det inte långt kvar. Lite knepig och brötig sträcka. Svårt att hålla mig vaken, men ändå inte. Jag kan springa vissa delar. Daniel säger åt mig att strunta i rötter och stenar utan bara försöka springa över dem, ungefär på motsvarande vis som en motocrossförare gasar sig över ojämnheter och studsar fram ovanpå topparna utan att köra ner i groparna. Spurta! Sprinta! Jag räknar steg. Upp till hundra och så om igen. För varje steg kommer jag närmare torpet. Jag måste snart vara där. Där ska jag fylla på vatten vid handpumpen och sen är det inte långt kvar till Knivsta. Det här kommer gå bra. Jag är på väg. Matthias ifrågasätter det meningsfulla i att jag räknar stegen. Jag borde skriva testfall istället. Men det är stegen som leder mig närmare Lunsentorpet. Och det är ju det som är nästa delmål. Testfall kan du skriva själv. Spurta! Sprinta! Jag klättra över och runt en del stormfällda träd och kämpar mig fram i blockterrängen. Här kan man knappt ens röra sig framåt. Minns när vi vandrade här och att Åsa tyckte det var kämpigt. Men det är övergående. Det blir lättare igen. Bara vanliga rötter och stenar som man kan studsa över. Där syns en byggnad i skogen. Dasset före torpet. Torpet. Handpumpen. Det är en kille som eldar framför skärmskyddet. Jag fyller vatten och blandar oboy. En liten hund kommer fram och nosar på mig medan jag står där. Jag funderar på att laga till min nudelsoppa, men bestämmer mig för att det inte behövs. Jag har grunnat på det där med nudelsoppan i omgångar under den senaste timmen eller så. Men mitt främsta argument för att jag borde laga till den har varit att pappa behöver äta om han ska orka hänga med sista biten in till Knivsta. Det är ju ett ganska dåligt argument med tanke på att pappa inte är med mig. I all fall inte fysiskt. Själv klarar jag mig utan nudlar nu när det bara återstår en mil. Jag har snickers. Killen som eldar har massor av mat säger han, så jag kan få en korv eller två om jag vill. Jag får en konstig deja vue-känsla när jag pratar med honom. Han har lånat den lilla hunden av sin mamma, som i sin tur lånat hans hund över helgen. När jag och Åsa gick den här vägen så var det en kille och en tjej som eldade vid det där skärmskyddet och de hade också lånat en hund. Fast den hunden var lite större. Var det egentligen vid det här skärmskyddet vi mötte det paret, förresten? Minns inte riktigt. Men någonstans var det.
Jag tackar nej till mat. Jag vill fram nu. Spurtar, sprintar, joggar, går vidare mot Knivsta. Det är fortsatt många rötter och Mats pratar i min skalle. Jag gnäller över alla rötter. Mats är förstående. Det är för jävla besvärlig terräng. Men nu är du ju faktiskt här och måste ta dig härifrån. Så det är bara att gilla läget och ta sig igenom skiten. Det är som det är. Mina kära kollegor babblar runt i min skalle. De har egentligen inte särskilt mycket vettigt att säga, men de kan inte hålla tyst. Eller om det är jag som inte vill att de ska hålla tyst. Jag kanske vill att de ska babbla på för att hålla mig vaken?
Sista skogsdungen in mot Knivsta tar aldrig slut. Leden verkar slingra sig fram och tillbaka i evighetslånga serpentiner. Men till slut kommer jag ut på asfalten. På gångbanan. Sista vägen ner mot stationen. Ner mot starten av etapp 1:1. Jag ser Åsa och Magda där de står och väntar på mig. Äntligen framme. Skjuts hem efter väl förrättat varv.
Totalt tog det 52 timmar, 14 minuter och 27 sekunder. Det tog längre tid än jag räknat med, men Alfrida är besegrad. Risiga skogen är betvingad. Jag är sömnig.
Reflektion
Sömnbrist är en svår motståndare. Ultralöpare brukar prata om att de upplever halucinationer. De ser saker som inte finns där. De hör röster som inte egentligen hörs. Jag levde igenom ganska mycket av den sortens fenomen under det andra dygnet på den här löpningen. Men jag vill inte kalla det för halucinationer. Jag ser det mer som ett slags vakna drömmar. När jag blir sådär trött så verkar det som att hjärnan automatiskt börjar växla mellan ett vaket och lätt sovande tillstånd. Snabba korta växlingar. Som ett slags sömnintervaller. Och drömmarna slår till under intervallerna. Och så hoppar de tillbaka igen. Det går så snabbt att det är svårt att inse vad som är vad. Drömmarna avbryts hela tiden, så de fastnar lätt i ett kort och märkligt repetitivt mönster. Åsa och jag har aldrig vandrat de där sista etapperna. Jag var helt övertygad om det medan jag sprang. Jag kände ju verkligen igen allt. Men det var ifrån drömmen. Den dröm jag precis drömde samtidigt som jag gick och joggade på samma sträcka som jag drömde om. Upplevelsen var så verklig att jag varit tvungen att gå tillbaka ibland mina gamla träningsnoteringar och även tittat igenom gamla bilder från de senaste åren, för att verkligen övertyga mig om att jag faktiskt inte vandrat den här sträckan med Åsa.
Och jag insåg ju faktiskt själv redan under löpningen av mina samtal med Åsa och kollegor bara var rena fantasifoster. Men de var underhållande och verkliga. Dessutom var ju faktiskt en del av råden och tipsen användbara. Bortsett då från det där med friluftsgården som faktiskt inte finns och som därmed tvingade mig inse att jag fick vänta ett tag till innan jag kunde fylla på med nytt vatten i flaskorna. Det var en luring som jag kunnat klara mig utan.
Jag har helt missat att nämna att jag fick problem med skav och blåsor. Men det fick jag, fast jag glömde nämna det och nu orkar jag inte gå tillbaka för att försöka skriva in problemen korrekt i kronologin. Att jag missade nämna det här beror nog på ett antal faktorer. Dels dröjde det faktiskt ganska länge innan problemen började uppträda. De kom smygandes på under lördagen när jag sprungit länge och väl med rejält blöta skor och fötter. Det är då jag brukar kunna få såna här problem. Skorna blir lite stora på fötterna samtidigt som jag springer i besvärlig terräng så att fötterna börjar glida runt lite i skorna. Dels så var det egentligen inte ett stort problem för mig det här med fötterna. De gjorde visserligen ont. Speciellt mot slutet under söndagen så var det rejält störande i den mer besvärliga terrängen. Men den typen av smärta är ändå väldigt hanterlig. Jag vet varför det gör ont och jag vet att fötterna kommer läka ihop igen relativt snart. Risken för bestående skada är i det närmaste obefintlig så det är i praktiken ingenting att oroa sig för. Bara att härda ut. Jag tog några bilder av fötterna efter målgång, men jag besparar er de bilderna. Nu, lite drygt två veckor senare kan jag intyga att fötterna nästan är helt läkta. Men om jag skulle behövt vara ute i fler dagar så misstänker jag att fötterna skulle kunnat ställa till problem på riktigt. Så det här är något jag behöver tänka på inför eventuella kommande äventyr och hitta en plan för att hantera. Det handlar förmodligen om två saker. Dels kan det tänkas hjälpa med snäppet tightare skor. Dock känns det en smula tveksamt och som ett något tveeggat vapen. Viktigare är nog att ge fötterna en bättre chans att torka emellanåt. Dvs. inte springa alltför länge och långt med våtvarmt omslag. Huden luckras upp, samtidigt som foten glider omkring inne i en förstorad sko, vilket leder till de här stora blåsorna. Så jag får helt enkelt lov att ta mig mer tid och detta i tid innan problemen börjar uppträda.
Är det någon mer än jag som funderar på vad som hände där vid Alfridas lekstuga? Hur tog jag mig förbi den besvärliga passagen utan att faktiskt ens märka den? Det är något jag funderar på i alla fall. Jag har faktiskt jämfört mina gsp-spår i hopp om att notera en omläggning av leden, men icke. Jag kan inte förklara vad det var som stökade till det så för mig i mitt första försök. Jag sprang visserligen i andra riktningen så det kan såklart vara en bidragande faktor. Viktigare är förmodligen att det var ordentligt mörkt när jag kom fram till stormbrötorna där. Men det funkar ändå inte riktigt. Jag noterade ju knappast ens några stormfällda träd när jag passerade där i år. Det kändes mest bara som att jag följde stigen utan någon som helst svårighet. Jag märkte inte heller några spår efter att någon eventuellt skulle ha röjt upp kring leden och gått fram med motorsåg eller liknande. Nästan så att jag är sugen på att ta mig tillbaka dit och utforska omgivningarna ordentligt. Men bara nästan. Jag är klar med Alfrida och risiga skogen nu. Någon annan får ta hand om nästa rond.
2020 – det tog mig ungefär 45 minuter att avverka sträckan som syns på bilden.
2022 – skam den som ger sig. Den här gången klarade jag av sträckan på ca fem minuter.
Comments are currently closed.
-
Loading...
Login
Register
Retrieve password
-
Senaste blogginlägg
Bloggarkiv