Kort om snurriga dagar i Policoro

September 18, 2020 Sten Livet

Coronaanpassad start

Ni som väntar på djupare analyser, funderingar och lärdomar kring mina problem och utmaningar under sexdagars i Policoro får vänta ett par veckor. Kanske ännu längre. Tills vidare kommer här en kortversion av loppet och livet med loppet!

Starten gick 15:00 förra måndagen. Det var varmt och de flesta löpare verkade ganska kloka. Så klok man nu kan verka när planen är att springa i sex dagar eller mer (det fanns även 1000 km, 1000 miles och tiodagars för de så hågade). Jag satte upp en halvhögt uppvärmningstempo under de första varven för att därefter lägga mig nära ett snitt på 7:30/km, vilket borde ge ca 160 km under första dygnet inklusive pauser.

Det var varmt som tusan från start, men i mitt utvilade skick hade jag inga problem att hantera värmen. Under natten svalnade det och blev betydligt mer behagligt att löpa. Jag kände mig riktigt stark och fick vara noggrann med att inte springa alltför fort i min tävlingsiver.

Men när gryningen kom steg solen raskt på himlen och satte fart på löpargrillen! Redan vid 9-tiden, dvs 18 tinmar efter start, började värmen kännas riktigt besvärande. En timme senare undrade jag på allvar vad jag pysslade med och strax därefter hade jag nästan bestämt mig för att ge upp! För att klara mina 900 km skulle jag var tvungen att fortsätta i nästan samma höga snittfart hela vägen och det var faktiskt helt uteslutet eftersom jag var slut. Visserligen ska man vara beredd på att det dyker upp svackor och hanterar man svackorna väl visar det sig ofta betydligt lättare än man anar att faktiskt ta sig tillbaka till ursprungligt tempo. Men nu visste jag ju att det framförallt var värmen som var problemet. Min halvdåliga form gjorde inte saken bättre, men värmen gjorde det till en omöjlig uppgift. Så lika bra att erkänna sig besegrad och kliva av. Jättetrevligt att kunna unna sig en kall öl och heja på kompisarna från sidan. Eller?

Nej, det kändes ju inte så trevligt att kliva av. Snarare fegt. Dessutom hade jag ju ett viktigt processmål – att aktivt njuta av loppet sista timme ute på banan! Jag kan ju inte svika mina processmål bara för att resultaten uteblir. Åsa och Magda verkade inte heller särskilt imponerade av min självömkan. Efter en sovpaus 12:00-15:00, där jag tyvärr inte lyckades sova särskilt många minuter, gav jag mig ut på banan igen och försökte få ordning på tankarna. Första dygnet hade precis planenligt resulterat in dryga 160 km, men det tempo skulle inte gå att hålla kommande dygn. Inte i närheten. Det tog några varv, men så småningom lyckades jag koncentrera hjärnans kakafoni av motstridiga viljor och oviljor till en briljant lysande tanke. Jag var ju med på en löptävling, varför inte helt enkelt bestämma sig för att tävla? Satsa på placering istället för absolut distans. Gå för seger helt enkelt!  Jag kände mig inte alls säker på att klara segern, men rimligen hade jag ett väldigt bra läge. Jag hade ett bra försprång framför min närmaste konkurrenter och jag visste ju att mina konkurrenter led av värmen precis lika mycket som jag! Så fick det bli! Jag har ju ändå redan klarat av det första dygnet. Bara att bita ihop och köra fem dygn till. I lugn och ro. Håll koll på konkurrenterna! Håll dig mycket ute på banan. Öka farten om du måste, men spara kraft till de sista dygnen!

Med nya mål kunde jag börja jobba på med förnyad glädje. Jag röknade ner tiden timme för timme. Försökte hitta den optimala mixen av lätt jogg och gång. En mix som jag skulle kunna tåla precis hur länge som helst. Dygn efter dygn. Lagom när jag trodde jag hittat rätt började jag känna en besvärande svullnad i kroppen. Snart nog kunde jag känna en spänning i magen och hur lungornas utvidgning började motarbetas. Jag fick andningssvårigheter när jag sprang. Det blev så illa att jag kunde hör pipljud ur strupen vid inandning. Precis som jag kämpade med i Ungern! Jag visste mycket väl hur det gick senast – dvs problemen blev bara värre och värre ju längre jag sprang. Jag visste även att jag inte lyckats få något klart besked om orsaken till problemen. Förutom då att jag ansågs vara helt frisk när jag träffade läkare vid hemkomsten.  Men då hade ju symptomen lagt sig. Det vore bra att bli undersökt av läkare när symptomen faktiskt var på plats. Efter en överläggning med Åsa bestämde jag mig för att konsultera tävlingsläkaren. Mentalt avbröt jag tävlingen där och då. Bestämde mig för att istället reda ut det här jäkla helkroppsödemet och andningssvårigheterna. Jag pratade kort med Pasquale och när jag passerade poolområdet där tävlingsläkarens stuga låg, avvek jag från banan och gick in för en konsultation. Läkaren, Guiseppe, tittade på mina svullnader och lyssnade på hjärta och lungor. Han kunde inte höra något problem alls med lungorna. Nej, nu hade jag ju tagit det lugnt några varv och jag satt ner, så andningen fungerade såklart bra för tillfället. Han kunde ju se svullnaderna, men hade ingen förklaring till orsaken, förutom en vad teori om att det kunde röra sig om ett för högt saltintag … men, där är jag väldigt säker på att han hade helt fel, givet historiken och mina erfarenheter. Guiseppe konstaterade att han kunde ge mig ex vätskedrivande, men att det ju vore dopingklassat och därmed skulle ogiltiggöra hela tävlingen för mig. Så vi kom helt enkelt överens om att jag skulle hålla koll och vila lite extra när/om jag började svullna upp. Och Guiseppe skulle från sin sida försöka hålla lite extra koll på mig. Medan jag höll koll på konkurrenterna och försökte hålla mig fortsatt framför dem. Jag promenerade klart varvet och la mig att vila en stund i stugan.

Läkarkontrollen gav alltså ingenting. Mer än att Pasquale var lite oroad. Och att jag visste att det inte fanns någon medicinsk hjälp att få för att underlätta själva loppet. Bara att fortsätta som innan, men ta det ännu ett snäpp lugnare. Samtidigt som jag låtsades som ingenting inför konkurrenterna. Jag hade inte problem. Lite trött i benen kanske, men allt var bra och jag sparade krafter inför slutet. Att jag valde att gå istället för att springa berodde på att jag var så långt före att jag kunde kosta på mig att gå. Lättare att hålla koll på konkurrenterna och med god marginal att börja springa om det skulle behövas. Så fick min fasad bli.

Sen följde ett par ganska sega och småtrista dygn. Jag räknade ner de återstående timmarna och började ändå känna mig ganska tillfreds med tillvaron. Jag delade in verksamheten i korta block om 10 varv. 10 varv som gav nästa 11 km på totalen och som samtidigt förde mig närmare målet. 10 varv där konkurrenterna förhoppningsvis inte närmade sig märkbart. Det kändes som att praktiskt taget alla på banan rörde sig snabbare än jag, men ändå var det ingen som tydligt knappade in på mitt försprång. I slutet av varje block tog jag en kort paus och la mig ovanpå sängen för att vila. Ibland tog jag av skorna för att byta till mitt andra par, men oftast la jag med skorna på. En kort vilopaus med sovchans. 8 minuter. Ibland upp till 30 minuter när jag tyckte allt flöt på bra och jag hade god marginal. Effekten blev att jag var väldigt frekvent ute på banan och kunde hålla koll, medan mina konkurrenter verkade ta lite längre pauser för att vila ut i hettan.

Det lönar sig att vila under ett sexdagarslopp. Men det lönar sig även att vara mycket ute på banan. Ständig rörelse är det som gäller. Jag tycker jag hittade en bra kompromiss. En modell som fungerade bra under omständigheterna. Alltid en paus att se fram emot i ”närtid”. Alltid ute på banan och tugga kilometer medan konkurrenterna vilar. Det är svårt att besegra en sådan maskin, när du väl låtit den få en övertag.

Med endast dygnet kvar började jag fundera lite mer över slutresultatet. Jag skulle inte nå 900 km. Jag skulle inte nå mitt PB på 840 km. Jag skulle inte ens nå 800 km. Men hur långt skulle jag nå? Hur långt ville jag jobba för att nå? Jag hade fått rejäla blåsor på fötterna av all gång och fötterna led av en molande värk i största allmänhet. Motivationen att trycka på och jaga kilometer var körd långt ner i botten. Men 700 km skulle jag åtminstone ta. Vänta nu! Hur långt sprang Jan-Erik i Ungern förra året? Lite längre än det kunde väl vara en lämplig måldistans? Åsa kollade upp och återkom med besked. 707 km skulle räcka för att gå förbi Jan-Eriks PB. Det kändes lagom ”enkelt” att nå. Att pressa ur det allra sista för att nå ex 745 km kändes bara jobbigt och meningslöst. Så jag spände bågen på att först och främst ta mig över 700 km. Därefter skulle jag kunna gå/jogga 7 varv till varav åtminstone något varv under den sista timmen, för sista timmen skulle jag vara ute på banan utan tvekan!

Nu började tidtagningssystemet bete sig väldigt märkligt. Eller om det var jordrotationen som ändrades. Det hela känns väldigt oklart. Men så snart jag lagt mitt mentala första målsnöre på 700 km, så började varven adderas i sidled. Det blev liksom ingen längre totalsträcka trots att jag averkade varv på varv. Istället för 1082 avverkade meter för varje varv, blev det snarare 452 meter, eller nåt i den stilen. Det tog minst 30 varv att gå från 650 km till 660 km. Hur i hela friden fungerade detta? Jag hade fastnat i något slags tidens malström och jag tvingades kämpa med näbbar och klor för att inte helt dras ner under ytan. Men jag har ju varken näbbar eller klor, så utgången av den kampen kändes mer och mer given. Rent logiskt ansåg jag att jag bara inbillade mig och att jag helt enkelt var lite otålig. Men därute på banan i mitt halvvakna tillstånd kändes det verkligen som att 700 km blev mer och mer avlägset. Jag hade sett fram emot att få ta en lång sovpaus och ta det riktigt lugnt oå slutet och ändå ha massor av tid för att nå mitt mål, men nu såg det mer och mer ut som att jag skulle vara tvungen att kämpa hela vägen in, med smärtande fötter och en gradvis ökande smärta även i hälsenorna. En smärta som jag hade väldigt tråkiga erfarenheter av från föregående år.

När soluppgången kom kring 06:30 återstod det 8,5 timmar. Jag hade avverkat ca 675 km och nu blev jag förbannad! Nu var det dags att slakta den där 700-gränsen en gång för alla! Det verkade hela tiden fly undan, så nu var det dags att bli beslutsam och skoningslös! Jag testade att springa igen på mina trötta och sargade fötter. En lite kortare jogg på hundra steg. Det kändes rätt ok. Jag testade en ny kortare jogg och fortsatte jogga utan att stanna efter hundra steg. Det kändes fortfarande ok. Andningen funkade och fötterna gjorde mindre ont än när jag gick. Jag släppte bromsarna och sprang på. Helt plötsligt var jag överlägset snabbast på banan. Jean-Louis och Matteo låg inne i sina stugor och vilade, så de missade min framfart. Men jag gjorde fem varv i rask följd på under sex minuter per varv. Snudd på de snabbaste varven jag gjort i tövlingen. Svettningen kom igång rejält, men andningen fortsatte fungera hyggligt och fötter och ben gjorde sitt jobb utan gnäll. Jag passerade 680 km och bestämde mig för att helt enkelt hålla i med löpning i ytterligare 19 varv, tills jag skulle passera 700 km. Men jag sänkte tempot en aning och la in ett par kortare gångpauser per varv, så det blev en rytm som ungefär motsvarade första dagen. Återigen hade jag en känsla av att jordrotationen motarbetade mig något. Eller om det var Pasquale som fifflade med tidtagningssystemet. Det tog fortfarande omotiverat lång tid, men jag närmade mig i alla fall tydligt målet nu. Livet kändes roligare och jag hade ett visst mått av kontroll över skeendet. Jag gillar att ha kontroll.

Vid kl 9 passerade jag så äntligen 700 km och jag kunde ta paus. 6 timmar kvar för att avverka 7 sista varv. Det kändes minst sagt bekvämt. Jag gick in i stugan och där hade Åsa och Magda dukat upp frukost! Min plan hade varit att promenera ett varv runt banan medan jag åt, men nu kändes det som en bra idé att få sitta ner och äta i lugn och ro, samtidigt som jag kunde heja på kompisarna som rörde sig ute på banan.

Efter en god frukost gick jag in och tog en rejäl dusch, rakade mig och borstade tänderna grundligt. Kände mig renare än under hela tävlingen. Sen kröp jag ner i sängen och beställde väckning av Åsa till kl 12. Skönt att få sova lite, men jag ville ändå ha gott om tid för mina sista varv.

Avlutningsvarven blev precis så sköna och belönande som jag föreställt mig. Sista timmen fick jag sällskap med Åsa ett varv. Jag pratade med allt och alla, innan jag till slut satte mig på en bänk strax efter depån. Där lade jag ner min klisterlapp för att markera min slutpunkt på det sista varvet. Där hittade jag en kall öl i baren bredvid. Där kändes det hel rätt att sitta.

Ljugarbänken

Sträckan stannade på 708,08 km. Jag hade helt säker kunnat springa ganska mycket längre genom att helt enkelt pressa på de dör sista sex timmarna istället för att ta det lugnt. Nu avverkade jag 7 varv under den tiden, men med ständig rörelse och löp/gång hade jag utan vidare kunnat springa  ytterligare 35 varv.  Men om jag pressat på hårdare under tidigare dygn vet jag inte hur långt det skulle burit. Det är svårt att säga vad som hänt om jag framhärdat i att pressa mig vidare trots andningssvårigheter och svullnader. Det höll ju trots allt ganska långt i Ungern, så det kunde ha hållit här med. Men nu har jag testa att hantera svårigheterna genom att slå av på takten och vila lite mer. Nu vet vi att det fungerar att göra på det viset, så något harvi lärt oss. Det leder såklart till ett sämre resultat, men jag måste inte bryta helt och jag får ett resultat som ändå kan räcka till seger över andra kompetenta ultralöpare. Så jag tar med mig segerns sötma och dessa nya lärdomar och insikter. Gåtan kring helkroppsödemet kvarstår att lösa och de där andningssvårigheterna återstår att få koll på. Beror de verkligen av ödemet, eller är det ett fristående problem?

Stort tack till Pasquale och hans medhjälpare! Det här är ett fantastiskt trevligt och välarrangerat lopp.

Campingstugorna är av absolut toppklass. Det går inte att önska sig bättre boende. Maten är likaså alldeles utmärkt. Pasta och pizza är mycket bra, som sig bör i Italien. Vill man ändå kunna handla för att laga egen mat, så finns det en utmärkt lite minimarket, med ex goda isglassar, inne på campingområdet. Mindre än 100 meter promenad från stugan. Och det är skönt med sol och värme. Värmen kan kännas jobbig emellanåt, men då är det faktiskt bara att sänka farten! Dessutom finns det två duschar längs bana där det går snabbt och smidigt att svalka av sig. Så känner du dig sugen finns det ingen anledning att tveka. Du kommer trivas i Policoro.

Känns bra att bli omnämnd i den napolitanska lokalpressen

 

 

Prispallen, med Pasquale

 

Nedan följer en genomlöpning av banan!