Einstein, andra stenar, fettövergången och hur jag mötte den stora Uthålligheten

August 1, 2018 Sten Livet

Gör om och gör rätt! Så tänkte jag inför årets Swedish Alpine Ultra. Det skulle bli min femte start i det här underbara favoritloppet. Förra året valde jag att ställa mig lite vid sidan av själva tävlingshetsen för att istället bedriva lite fallstudier med mig själv som försöksperson. Jag testade att springa hela loppet, 107 km i utmanande fjällterräng, helt utan energiintag. Ja, helt utan att tillföra någonting extra, överhuvudtaget, förutom rent fjällvatten. Det gick ”sådär” kan man väl säga – dvs. det gick alldeles utmärkt att genomföra loppet, men jag kraschade ordentligt efter några timmar och fick en i det stora hela ganska påfrestande och tilltagande smärtsam resa mot målet. Jag lovade omgående mig själv att inte frivilligt utsätta mig för den sortens prövning igen. Men man glömmer så lätt och ju bättre ultralöpare jag blir desto lättare glömmer jag. Eller om det är omvänt. Hur som helst – när jag tittade djupare på min årsplanering insåg jag att det faktiskt vore en strålande idé att köra SAU på bara vatten även detta år.

Min plan är att springa riktigt långt på 48-timmarslöpning senare i höst och ett viktigt led i mina förberedelser är att göra en stabil insats på 24h i Skövde den 27/7-28/7, dvs knappt två veckor efter SAU. För att ha en chans att göra mig själv rättvisa där, kunde jag inte kosta på mig en maximal insats mellan Nikkaluokta och Abisko, utan jag måste vrida till det hela att bli ett tuffare träningspass, utan att tillåta mina tävlingshorn att ställa till det för mig. Så det fick bli en favorit i repris!

Albert Einsten lär ska ha sagt: “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill uppnå andra resultat, gör då inte samma sak.” Med det citatet i åtanke och en allmän önskan att våga unna mig mer vatten den här gången, bestämde jag mig för att tillåta mig äta lite salt under resans gång. Jag brukar aldrig ta separat salttillskott, utan nöjer mig med de salter som följer med i den sportdryck, gel, etc som jag tar. För att minimera risken för hyponatremi genom för kraftig utspädning av cellplasman, drack jag väldigt sparsamt under förra året. Men i år skulle jag alltså få äta salt, för att våga dricka precis så mycket som jag hade lust till. Dessutom har jag i år fokuserat all träning på just ultralöpning, medan jag förra året tränade inför Ironman Hawaii. Så jag är alltså i klart bättre löpform i år och när jag nu skulle få smaska på lite salt under loppet, borde det gå att få till en betydligt mer njutbar resa än förra året. Om jag nu bara kunde starta lite mer disciplinerat under de första timmarna, så borde jag hantera den kritiska fettövergången bättre – dvs övergången från att bränna intramuskulärt fett till att gå på övrigt kroppsfett (för lite mer bakgrund och spekulationer rekommenderar jag en genomläsning av förra årets race report).  Det kändes solklart att jag skulle kunna putsa minst en timme på förra årets tid och ändå känna mig fräsch dagen efter loppet! Så såg den enkla teorin ut. Så var min planering. Bara att exekvera.

 

Det var deltagarrekord i år (igen) och flera starka löpare på startlinjen. Men det var ju bara trevligt. Jag skulle ju ändå inte tävla, utan såg fram emot att få hålla till lite längre ner i fältet och fokusera på mitt inre. Jag visste ändå att bröderna Johansson skulle skena iväg mot nya banrekord och jag var övertygad om att Anna Carlsson skulle springa på en tid kring 12:30, dvs. nytt banrekord även där. Så det fanns faktiskt inte som helst anledning för mig att ens fundera över vad som skulle ske i täten. Jag visste ju redan! Det var faktiskt mer eller mindre perfekta förhållanden. Lång värme med ihållande torka lovade lättlöpt underlag utan de långa energisugande snöfälten som vi fått tampas med tidigare år. Dessutom skulle vi slippa en hel del av de långa slipprigt blötlagda halkstensvägarna som brukar stå att finna mellan snöfälten. Det var rent av en person som provsprungit andra halvan av loppet och utlovat torrt underlag längs hela Alesjauresjön, men nej – just det löftet valde jag att inte riktigt lita på. Jag var helt säker på att få kämpa med den sugande gyttjan längs Alesjaure; denna gyttja som får en att tappa fart och tempo när man redan är slutkörd i både ben och skalle. Men oavsett vilket – det var rekordförhållanden med stabil värme som tillät minimal packning.

Vissa är såklart alltid oroliga och det pratades om att man skulle kunna få problem med värmen och javisst! Det var säkert en del som fick problem med värmen, men det är ändå besvärligare med kyla. Så himla varmt var det faktiskt inte heller. Inte när man väl kom upp på fjället efter Kebnekajse Fjällstation. Bara att kliva ner i jokkarna och svalka av sig lite. Drika lite extra och se till att blöta kepsen. Så springa på till nästa svala och sköna jokk!  Jag hade ju redan tidigare bestämt att tillåta mig lite salttillskott under loppet och givet värmen kändes det som ett klokt beslut. Jag får erkänna att jag inte var ett dugg sugen på att vara restriktiv med vattnet under årets lopp. Nåväl. Starten gick! Dvs. Roland släppte iväg oss. Jag tog täten. Som vanligt. Inte för att jag ville ta täten, men för att jag inte ville springa längre sträcka än absolut nödvändigt. Så jag ställde mig längst fram på startlinjen och stack iväg. I behärskad fart. Bröderna sprang strax upp bredvid mig och fortsatte förbi. Så kom spanjorerna, Micke och ngn jag inte kände igen. Sen Anna därefter. Första kilometern är lättlöpt och trots att jag höll igen rejält gick den ändå på strax under fem minuter.

Jag drog åt handbromsen en smula hårdare och lät fler löpare passera. När vi passerade Enoks hade jag kanske tolv löpare framför mig. Så långt ner i fältet har jag aldrig tidigare varit. Jag tog det som ett kvitto på att jag skötte min plan hyggligt väl. Trots ett startfält på ca 50 löpare sprider det ut sig snabbt och efter ytterligare ett par kilometer fann jag mig i precis den situation jag ville vara. Helt själv. Ensam på leden med mina tankar och mitt fokus. Jag lovade och svor att jag skulle ha tålamod.

Jag visste att det skulle bli värre, men hoppades att det inte skulle bli värre än värst. Tålamod. Tro på det. Tro på att du kan få till fettövergången i år! Långt kvar dit. Nu har du precis klarat av första tiondelen och allt är bra.

En kilometer före fjällstationen har du gjort en sjättedel! Där var det gjort! Och allt känns bra och du har tagit det lugnare än förra året. Faktiskt. Du är bättre tränad . Du har marginal. Lita på processen. Det är en lika skön känsla varje år! Den där känslan när träden öppnar sig, när spången vidgas och blir till en bred väg, samtidigt som man ser den välhållna fjällstationen med sina kringbyggnader visa upp sig från sin soligaste sida.

En titt på klockan visade att jag var fyra minuter långsammare än i fjol. Kanske en aning för snabbt trots allt? Men jag är ju bättre tränad, så då må det kanske vara hänt? Inget att bråka om i alla fall. Gjort är gjort och nu ser jag hur Micke står där framme. Jag var lite förvånad över att han satte iväg i så hög fart från början, men nu verkar han bestämt sig för att slå av på takten en smula. Vi byter ett par ord och joggar några meter tillsammans innan jag drar ifrån. Det är alltid uppmuntrande att springa ikapp och förbi folk, så det mesta känns på topp. Strax bli det ännu bättre när jag passerar vår spanska delegation där de svalkar sig i en jokk strax innan avtaget till den Västra leden mot Kebnekajse. Där tog de fel väg senast, men nu har de förhoppningsvis lärt sig läxan. Jag ropar glatt en förmaning om detta när jag passerar.

Helt plötsligt har jag tagit mig upp i fältet utan att öka takten. Kul! Under den här delsträckan brukar jag alltid tappa tempo. Jag brukar vara lite trött efter en aggressiv löpning upp till fjällstationen och det brukar straffa sig i den här mer tekniska terrängen. Men nu har jag disponerat krafterna bättre och jag orkar hålla oförändrat tempo. Samtidigt kommer jag ikapp folk och suger i mig lite energi i förbifarten. Får jag inte äta gels och bloks så kan jag ju åtminstone försöka suga i mig lite energi från de medtävlare jag passerar. Det verkar funka.

Jag passerar ytterligare ett par löpare inom ett par kilometer och snart har jag en rödtröjad  löpare i sikte långt där framme när jag passerar ”lavafältet”. Där var det rejält svårtlöpt för ett par år sedan. Eller svårorienterat är kanske en bättre beskrivning. Men nu  har marken klarat snösmältningen bättre och leden har trampats upp och blivit uppmärkt på nytt under de senaste åren, så nu är här ganska lättlöpt.  Kroppen känns fortfarande bra men den röda tröjan därframme är svår att nå ikapp. Jag försöker att inte tänka så mycket på den saken. Jag ska inte tävla utan jag ska bara göra det här bra efter mina egna ”regler” och förutsättningar. Till slut kommer jag ändå ikapp. Och förbi. Men vi har inte kommit till Singi än. Vi  har långt kvar tills vi avverkat första tredjedelen. Det är helt meningslöst att tänka på något annat än mitt eget tempo. Min andning. Min rytm. Min löprytm. Jag har nya skor för året. Altra King MT. Jag brukar springa med små, lätta och tighta terrängskor här, men i år testar jag King MT. Dels eftersom jag gått över till Altra för alla mina riktigt lång lopp. Dels eftersom Tobias sprang i de skorna förra året och berättadehur nöjd han var med skorna då. Så jag bestämde mig för att ge dem chansen. Det var ett riktigt uselt beslut. Altra göra bra skor. Men de är inte tighta. Ett av Altras adelsmärken är den breda lästen i framfoten. Det är superskönt att tårna får gott om plats och slipper skava mot varandra. Det är superskönt att tårna får chansen att arbeta som naturen skapat dem. Men skon blir lite bredare än normalt. Dessutom är mina King MT en aning längre än mina andra terrängskor. Så vad händer? Jo, dels blir stabiliteten sämre i själva fotisättningen. Det känns en aning osäkrare helt enkelt. Men framförallt sparkar jag i uppstickande jävla stenar hela tiden. Precis hela tiden. Som i vart och varannat steg. Jag har ett ganska avslappnat, lättjefyllt,  löpsteg där jag inte lyfter fötterna onödigt högt. Med King MT på fötterna så visar det sig att jag inte ens lyfter fötterna nödvändigt högt. Inte högt nog för den här vidriga terrängen. Så jag sparkar i sten och tappar balansen. Jag är nära att stupa i backen innan jag mirakulöst återvinner balansen. Jag skriker och svär. Men det hjälper inte. Jag snubblar igen. Trots att jag sagt till både skor och fötter att de inte får göra sådär. De vägrar lyda order. Till slut stupar jag i backen och tar emot mig med händerna före. Skrubbsår i händerna och stukat självfötroende. Fram till backen ner mot Singi hade jag redan stupat i backen tre gånger och snubblat till betydligt fler gånger, men på något märkligt sätt lyckats reda ut situationen innan det gick riktigt illa.

Nu ser jag Singistugan lite snett nedanför mig. Första gången jag sprang här, tillsammans med Tobias, så höll det på att gå riktigt illa för oss båda just här. Först sparkade jag i en sten och trodde jag skulle spräcka skallen mot de vassa blocken som fyller merparten av leden här. Men jag redde ut det och kunde fortsätta med ett nödrop. Så gjorde Tobias samma sak. Livet passerar revy. Men han redde också ut det. Eller om det var Tobias som snubblade först och sedan jag. Minns inte så noga, men det spelar ingen roll. Grejen är att det är lätt hänt att snubbla längs precis hela leden, men just här i backen ner mot Singi är det extra lätt och extra olämpligt. Man har god fart i nerförsbacken. Man tittar mot stugorna och man är sugen på att komma fram dit för att fortsätta på nästa etapp mot Sälka. Överallt är det stora vassa stenar. Hårda stenar. Det finns helt enkelt inga mjuka ställen att landa på. Så just här ska man verkligen inte snubbla. Punkt. Just därför stupar jag här. Jag sparkar i en hård sten med mina överdimensionerade King MT, som skulle platsat i Abbas orginaluppsättning av Waterloo, och jag flyger i luften. Jag flyger parallellt med marken. Livet passerar revy och det är ingen rolig föreställning. Ett riktigt ”Matrix moment”. Jag svävar i luften och ser bara en massa vassa stenkanter sticka upp mot mig. Jag beräknar min relativa hastighet mot stenblocken och konstaterar att det vore helt lönlöst att försöka återanvända strategin att ta emot mig med händerna. Det skulle bara resultera i slamsor och utstickande benpipor. Enda fördelen är att det är nära till Singi och satellittelefonen. Men jag vill inte förstöra mina händer och underarmar. Jag vill inte tvingas bryta loppet. Så jag väljer att inspireras av Jonathan, den kampsportande ultradieseln. Jag tar fram mina gamla kunskaper från judoträningen i Torslanda under tidigt sjuttiotal. Viker in vänster arm och huvud mot bröstet och höger armhåla och rullar runt på backen mellan två mördarblock i en fulländad judovolt innan rullningen stoppas mot ett tredje mördablock. Fortsätter direkt upp på fötterna och springer vidare innan jag riktigt hinner fatta vad som hänt. Förutom en lätt smärta i höger vad (som nog smekte lite väl hårt mot det tredje mördarblocket) så känns allt bra. Förutom i huvudet då. Inte så att jag har ont i huvudet. Nej, jag har inte slagit i. Men självförtroendet blir kört i botten. Det är svårt att våga springa när man hela tiden far i backen med nära döden-upplevelser som följd. Men jag är stolt över min judovolt och jag ser fram emot att få skryta om detta inför Jonathan när vi så småningom båda kommit i mål. På något vis tar jag mig ändå samman, släpper de blandade känslorna med rädsla och stolhet, och jag kommer in till Singi. Där sitter stugvärden och frestar med saft. Men jag är ståndaktig. Jag säger tack, men nej tack, svänger höger och fortsätter på leden mot Sälka.

Nu börjar jag känna av energibristen. Mattheten kryper på kan man säga. Jag sänker tempot och känner mig ändå ganska nöjd. Jag vet att det kommer en jobbig period nu. Men jag är bättre tränad än förra året och jag har tagit det lugnare. Så jag vet att jag har bättre marginaler och jag känner mig övertygad att det kommer gå mycket bättre än förra året. Synd bara att kroppen håller inte verkar dela min positiva lägesbedömning. Den är trött och matt och antyder en önskan att bli lite gnällig. Så jag tar det lugnt och metodiskt. Jag snubblar och faller igen. Och igen.  Svär och skriker åt de förbannade skitskorna. Väldig metodiskt. Det är bitvis ganska varmt, men jag dricker vatten och blöter kepsen i iskallt jokkvatten, så det är inga problem. Bara att mata på i lugn och sakta mak. Det går verkligen sakta.

Det känns egentligen inte så himla uselt, men jag klarar inte av att springa snabbt. Jag sprang snabbare förra året, trots att jag var tröttare då. Men då hade jag sällskap. Det har jag inte nu. Då tvingade jag mig springa lite snabbare än vad jag borde. Det gör jag inte nu. Nu går det lugnt och stilla. Jag intalar mig själv att jag gör det bättre och smartare i år. Till slut kommer jag ändå fram till Sälka. Där sitter de och frestar med saft. Nej, tack. Jag sätter mig ändå lite tvekande. Men lite svart kaffe kan jag tänka mig, om ni har? Inga problem. Socker? Nej, nej. Inga Ballerinakex heller, tack. Eller om det var Singoalla. Det såg fantastiskt gott ut i alla fall. Jag började bli rejält hungrig nu. Energin var slut på allvar, precis som förra året vid den här tidpunkten. För första gången under alla mina lopp här så tog jag en riktig paus. Ni vet, en sån där paus när man sitter ner. Jag satt ner vid ett bord och drack lite svart kokkaffe och svarade lite artigt fåordigt på stugvärdens intresserade frågor. Jag insåg att det här var emot mina principer. När det är löptävling så springer man. Eller man rör sig åtminstone i riktigt mot målet. Hela tiden. Vad i h-e håller jag på med? Så upp på benen igen och iväg! Jag hade tappat lite tro på att det faktiskt skulle kunna bli en bättre tid i år. Jag hade tappat ganska mycket lust och drivkraft för att ens försöka anstränga mig det minsta lilla för att få till en bättre tid. Det kändes ju rent allmänt riktigt illa även i år. Trots att jag var bättre tränad. Trots att jag tagit det lugnare. Trots att jag borde ha bättre marginaler vid det här laget, så verkade jag inte ha det. Teori och praktik hade kolliderat hårt i min imaginära partikelaccelerator och just nu verkade teorin få ta emot grundligt med stryk. Jag insåg att jag var mitt i övergången. Fettövergången. Och det kändes inte ett smack bättre än förra året. Jag räknade steg och joggade/gick om vartannat. Jag slötittade på mina kilometertider, men orkade inte reflektera alltför mycket över dem.

Jag ville bara komma fram till passet. Tjäktjapasset med banans högsta punkt. Jag vill fram till passet och upp. Upp till krönet så jag kunde få nerförsbacke och hemväg. Tiden går fort när man har roligt, men just nu hade jag inte roligt och inte tusan kändes det som att tiden gick fort heller. Men jag gick och tiden med. Med tålamod och envishet nådde jag passet och stigningen började. Förra året var det lerigt och halkigt och bra jobbigt att ta sig upp här, men i år är det torrt. Det är perfekta förhållanden. Men i takt med att lutningen ökar så minskar tempot. Till slut känns det som att jag står och bara trampar i luften. Jag försöker gå, men jag rör mig inte framåt. Det snurrar i huvudet. Jag vänder ryggen mot berget och försöker gå baklänges men det går inte det heller. Jag går ner på alla fyra och kryper uppåt. Jag sätter hörntänderna i backen och drar mig upp. Jag sträcker ut mig raklång och klöser fast tårna i backen och genom att vrida huvudet något åt sidan lyckas jag hugga fast örsnibben i marken och kan dra mig upp ytterligare ett par centimeter. Så kryper, tuggar och ålar jag mig uppåt mot toppen av passet. Med full kontroll och med gott mod. Ingen ska komma till mig och prata om att det är viktigt med mat och energiintag under en ultra. Sånt där är bara överdrivet struntprat. Det går faktiskt utmärkt att åla i uppförsbacke på bara fettförbränning. Tro mig! Jag har testat och jag tycker inte det var ett dugg jobbigt. Ha! Till slut har klimatet och errosionen gjort sitt och toppen av passet sänkte sig till mig och lyfte mig upp och förbi raststugan däruppe.

Samtidigt passerades jag av Brad Pitt och Anders. Det tog en stund innan min energitörstande hjärna fick koll på alla vindlande associationer och kunde förklara för mig att det inte alls var Brad Pitt, utan Jakob som nyss passerat. I vart fall hade Brad samma röst som Jakob och eftersom Brad inte stod på startlistan så säger all logik att det nog faktiskt var Jakob som just passerat. I det här läget skulle Angelina Jolie säkert ha hoppat upp på en brutal crosshoj och stormat förbi Jakob och Anders utför berget och mot den hägrande gralen med kall öl vid målet i Abisko. Men jag är inte lik Angelina. Dessutom hade jag begränsad förståelse för varför jag alls skulle ”storma” mot något mål. Förutom då möjligen för det där med ölen. Det lät iofs ganska lockande. Men först spela in min traditionella video. Halvvägsvideon för att jag inte ska glömma. Då hände något märkligt. För andra gången under loppet satte jag mig ner. För andra gången någonsin satte jag mig ner under en Swedish Alpine Ultra. Den här gången fanns det ingen stol till buds. Men där fanns en väldigt lockande sten. Så jag slog mig ner. Så spelade jag in en liten film. För att minnas. Och jag drabbades av en insikt. Jag förstod helt plötsligt vad allt handlar om. Uthållighet. Jag mötte Uthålligheten. Den riktigt stora och rena uthålligheten. Jag såg uthålligheten och jag förstod. Det här är vad det hela handlar om när vi snackar uthållighet. Att driva sig till den yttersta gräns där man helt enkelt vet att man inte längre kan fortsätta, men så ändå faktiskt omfamna situationen för att sedan ändå fortsätta. Rakt igenom den grundligt genombonkade ketonmarinerade, acetonosande, utmattningen. Det här är uthållighet. Återhämtning endast vi inre kraft och styrka, inte genom någon yttre manipulation eller tillskott. Det är just här vid denna uthållighetens yttersta punkt som jag vill kunna vistas. Hit vill jag nå, bli skrämd, för att sedan med upphöjd självdisciplin kommendera min kropp att börja fungera igen. Leverera. Res på dig. Börja spring igen. Annars. Blir. Det. Ingen. Öl!

Så jag reser mig upp och ger mig utför backen. Jag följer sommarleden utför backen för en gångs skull. Leden är verkligen usel här och inte är det lättare att springa när man är helt slut. Men jag har mött Uthålligheten. Jag är en ny människa och jag vet att jag kan. Så jag jobbar mig neråt med en kombination av löpsteg och gång i varierande grader av lågt tempo.  Medan jag satt på min sten och blev ett med Uthålligheten, passerades jag av ytterligare några medtävlare. Den köttsliga delen av mitt jag bytte eventuellt några ord med dessa medtävlare, men det är inget jag riktigt minns längre. Inte nu. Jag är pånyttfödd. Ett oskrivet blad. En löpare i nerförsbacke. OK. En trött löpare. Men i nerförsbacke. Leden börjar bli lite mer lättlöpt oh jag börjar faktiskt så smått praktisera löpningen igen, samtidigt som jag skönjer Tjäktjastugan därnere, något åt vänster. Jag spanar efter det stora vadet och så småningom är jag där. Där sitter en av mina medtävlare och verkar fundera på livet och måhända har han sitt eget möte med den stora Uthålligheten. Eller om det är det stora Skavsåret han samtalar med. Jag stannar inte för att ta reda på vilket, utan hälsar kort och fortsätter rakt ner i vattnet. Det är ovanligt grunt här i år, men fortfarande ett rejält brett vad att passera. Jag passar på att svalka mig lite extra i vattnet medan jag jobbar mig igenom mot andra stranden tjugotalet meter bort. En kort klättring och så är jag uppe på andra sidan och kan börja springa igen. Här kan jag faktiskt verkligen börja springa igen. Det här är en lurig sträcka fram till Alesjaure. Det är mycket fint gräs och mjukt underlag, blandat med spänger som ju också är lättlöpta. Men det finns en hel del snubbelsten ibland allt det lättlöpta och det är alls inte självklart att man lyckas hålla sig på benen. Inte minst med tanke på hur trötta benen plägar vara efter dryga 60 km löpning. Men jag är en Uthållig Löpare. Jag är i zonen. Den trötta zonen. Men lik förbaskat en zon som fungerar för mig. Jag matar på och helt plötsligt ligger kilometertiderna i ett anständigt härad igen. Trots att jag inte springer fort. Trots att jag inte tar i. Men jag springer. Jag går endast väldigt korta stunder och i princip enbart i uppförsbackar. Jag väntar bara på att jag ska snubbla och fara mot backen igen. Jag är redo för fler judovolter. Men det händer inte. Inte ens när det blir mycket sten. Jag verkar ha hittat ett nytt löpsteg, med inspiration från orienteringsärlden. Jag gör mig inga illusioner. Jag vet att det kommer skita sig igen snart nog. Men tills vidare tillåter jag mig att vara lite glad över att hålla mig på benen och låtsas som att jag tror detta tillstånd kommer vara för evigt.

I den här raska takten närmar jag mig nu Alesjaurestugan, men före dess kommer jag ikapp och passerar ytterligare två löpare. Löpare som passerat mig när jag satt på min uppenbarelsesten. De här löparna sitter inte. De omväxlande går och springer, precis som jag. Men ändå passerar jag dem. Jag håller faktiskt, uppenbarligen, ett relativt min närmaste omgivning anständigt löptempo. Så jag är glad där jag närmar mig Alesjaure och går över bron nedanför stugan. Så kommer jag till djävulsbranten. Den faktiskt rent objektivt sett tvärbranta backen som måste passeras för att nå stugan däruppe på krönet. Klättringen hjälper mig återfinna en klädsam ödmjukhet och jag unnar mig en kortare promenad förbi stugan samtidigt som jag lystet spanar efter en kaffekanna. Men jag ser inget kaffe utan finner mig nödsakad att raskt passera stugan och fortsätta ut på leden längs sjön. Denna del av leden som ständigt växlar mellan halvtrasig spång, lättlöpt stig, omöjliga gyttjepassager och snubbestensströssel. Den här delsträckan brukar jag på förhand klassa som lätt, för att sedan tvingas erkänna som en av de tuffaste delarna av loppet.  Du tror att det ska gå att springa fort. Men du är faktiskt ganska trött och så snart du får upp farten på fötterna så fastnar de i gyttja. Så måste du accelerera igen. Och igen. Hela tiden måste du se upp för de lite halvtrasiga spängerna också. Men i år finns där faktiskt ingen gyttja. Inte en enda liten gyttjepöl såvitt jag lyckas se. Dessutom verkar det som om ngn reparerat de flesta spängerna. I vart fall känns det inte särskilt problematiska.

Jag tar det lite halvförsiktigt och försöker låta bli att bli övermodig, men kilometertiderna ligger konstant ganska godkänt. Trots att jag är trött. Jag har ju faktiskt bonkat rejält för flera timmar sen, om nu någon ouppmärksam läsare skulle lyckats missa det. Och ändå löper jag på i anständigt tempo. Snart nog närmar jag mig ändenav sjön och ger mig ut på den speciella skrålöpningen längs Keironjokken som så småningom passeras efter Keironbacken via Keironbron. Mycket Keiron. Det är säkert flera faktafel i det jag skriver här, men den oinsatte läsaren kanske får ett intryck av att jag kan en del av geografin i närområdet och i så fall har jag uppnått ett viktigt delmål. I övrigt kämpar jag på med min löpning över de ovanligt torra markerna. Innan jag vek av från Alesjauresjön fyllde jag flaskan i den sista lilla jokken som porlar ned mot sjön. Det känner jag mig nöjd med. Det brukar finnas vatten på minst ett par ställen på den här delsträckan, men i år är det väldigt torrt och jag känner mig nöjd över att inte ha chansat.

Jag håller fortsatt ett klart anständigt tempo i mitt genombonkade tillstånd. Min lägstanivå är klart högre i år än förra året, vad det verkar. Benen gör såklart ont, men fötterna känns finfina och egentligen gör det inte så himla ont i benen heller. Det är normalt att lårmusklerna tagit en smula stryk efter 85 km löpning. Det är ingen riktig värk. Mera som ett slags tidig trötthetssignal för att löparen ska kunna undvika onödiga överbelastningsskador. Jag tar en salttablett och låter den smälta i munnen. Njuter av den härliga sensationen av natriumklorid som sprider sig i gomen och vidare ut i kroppen. Väntar en stund och sköljer sedan ner återstoden med härligt fjällvatten. Det här är Uthållighet. Nu ser jag en annan löpare långt där framför. Ett nytt mål att jaga. Inte för att jag tävlar. Men det är ju roligt att vara snabbare än andra. Lite skoj iaf. Så jag försöker komma ikapp. Det tar sin tid. Men till slut är jag där. Det är Jakob. Han har nyss gjort en Sten Special och landat på näsan i backen. Hej! Jag har fortfarande inte snubblat på den här sidan Tjäktjapasset! Vilken stjärna jag är! Äntligen har jag lärt mig springa med de här motsträviga skorna! Nej, nej, nej – inte ropa ”hej”; det är långt kvar och jag tar inget för givet, men jag är djupt tacksam över varje meter som går utan att jag snubblar. Sånt tar på självförtroendet och det är tydligt att Jakob fått sig en rejäl knäck nyss. Jag springer förbi Jakob precis före krönet av Keironbacken och släpper lös benen i den långa utförslöpningen. Nu är det inte långt kvar. Jag pacear mig själv fortlöpande avseende förväntad sluttid och inser att jag har goda chanser att faktiskt komma in på en tid under 14 timmar om jag kan fortsätta hålla upp ett anständigt tempo. Även om jag skulle tvingas gå långa sträckor mot slutet så kommer jag helt säkert klara av att ta mig in under 15 timmar och därmed ändå göra en godkänd putsning av förra årets nollenergitid. Så jag är nöjd där jag kämpar mig ner mot den sista branten innan bron över jokken. När jag väl når bron märker jag att Jakob är där precis bakom mig. Han har lyckats komma över sitt fall och verkar ändå inte helt slut, trots att han hävdar att han är det.

Keironjokken har loppets absolut godaste vatten, så vi går ner i  det djupa vattnet direkt efter bron för att svalka oss och fylla flaskorna. Sen ger vi oss iväg på den korta, men lite småtrixiga biten bort mot Abiskojauresjön. Jakob släpper på nytt när jag låter benen löpa på över stigar och spänger. Jag når äntligen fram till sjön och följer spängerna åt höger (går man mer rakt fram/vänster ut här så kommer man till Abiskojaurestugan efter ca 500 meter, men dit ska vi ju inte idag). Inte ens fjorton kilometer kvar nu och jag har fortfarande en fungerande löpning. Jag är inte särskilt snabb. Jag är låg på energi. Men jag kan fortsätta såhär precis hur länge som helst. Men så länge behöver jag inte fortsätta. Bara sista biten in i mål och sen får jag känna mig nöjd. Sen får jag vila. Jag jobbar vidare med god kontroll längs vattnet och är snart nere på ensiffrigt. Endast 9 km kvar. Njuter av ännu en smaskig saltkapsel och ser fram emot smörgås och chips vid målgång. Och jag ramlar fortfarande inte. Inte ens en liten antydan till snubbling, såvitt jag kan påminna mig. 4,5 kilometer kvar och jag stannar till vid lägerplatsen, går ut i sjön och fyller flaskan för sista gången. Fortsätter över jokken och nu är det nära. Unnar mig en kort kisspaus i min ensamhet och vips dyker Jakob upp igen. Ständigt denna Jakob. Han har varit gnällig hela dan, men jobbar ändå oförtrutet på i ett utmärkt tempo. Som en lillterminator. Nu föreslår han att vi ska slå följe sista biten in i mål och dela placeringen. Helt OK med mig. Jag behöver inte tokspurta och jagar inga placeringar. Men jag har häng på att gå under 14 timmar och det tänker jag lyckas med. Men det kommer Jakob att greja också utan problem. Det vet jag. För nu är vi nära och vi har gott om tid. Efter att ha klättrat upp för Tobias mördarbacke, även känd som Mickes oöverstigeliga monstertröskel, återstår bara lite drygt två kilometer och det går undan nu. Strax är vi framme vid de sista spängerna som leder som i en liten trappa upp mot krönet innan den sista lilla nerförsbacken fram till portalen. Vi svänger vänster över grusplanen och ner längs vattnet under broarna. Jag kontaktar Åsa så att alla ska veta att vi är på väg. Man vill ju inte att Roland ska missa att anteckna tiden. Uppför sista grusbacken får vi gå. Man har byggt en ny fin portal/passage på den här sidan som välkomnar oss som en liten extra överraskning såhär på spurtsträckan.

Strax innan vi passerar in mellan husen börjar vi småjogga igen. Det finns ju ändå kraft i benen och det ser lite snyggare ut att springa in i mål, så då gör vi det. Brad Pitt och jag,sida vid sida. Vi välkomnas av Åsa, Roland, Jonas, Lars och en del andra.

Ganska snart får jag min macka, öl och chips. Ordningen är återställd. Jag behöver inte längre vara ett med Uthålligheten, utan får istället ta en välförtjänt bastu och tvätta av mig. Det här är egentligen den enda delen av Swedish Alpine Ultra som inte är rejält utmanande. Hela loppet är jobbigt, svårt och väldigt utmanande i olika nyanser och jävlighetsgrad, men målgången är lätt. Bastun är underbar. Och det är himla skönt att hänga lite vid målgången och vänta in fler medtävlare, innan man till slut vandrar iväg till stugan för välförtjänt sömn. Jonas satte som förväntat nytt banrekord på finfina 11:05. Snowboardåkaren Tobias sladdade in en aning senare på 11:11 och Anna kom, helt enligt plan, in på 12:33. Enda lilla “skrällen” i toppen var debutanten Lars Hedlund som imponerade stort och klämde sig in på tredje plats med tiden 11:50. Fantastiskt hög nivå i toppen, helt enkelt. Min sluttid blev 13:51 och jag kom på delad sjundeplats. Jag bättrade min tid från förra året med 1:25. I år drack jag 3-4 gånger så mycket vatten som förra året. Jag åt sju små egentillverkade saltkapslar med vanligt koksalt. Jag drack dessutom en liten kopp svart kaffe vid Sälkastugan. I övrigt åt eller drack jag ingenting under loppet. Vid Tjäktjapassets topp var jag helt slut och ca 20 minuter efter förra årets tid. Sen mötte jag Uthålligheten och bestämde mig för att lita på min nyfunna kärlek. Jag snubblade, tappade balansen, men lyckade klara av att ändå hålla mig på fötterna, säkert 15 gånger under loppet och fram till 50 km hade jag stupat hårt i backen 6-7 gånger. Men från Tjäktja och in i mål tror jag faktiskt inte att jag ens snubblade till en enda gång. Något magiskt hände mig där på banans högsta punkt, när jag var som mest uppgiven och släppt allt övermod och kaxighet. Det var som att den stora Uthålligheten inte bara hälsade mig välkommen, utan även förbarmade sig över mig och inte bara gav mig ork att fortsätta, utan även slimmade ner mina King MT till en tightare passform och därefter följsamt flyttade undan de värsta snubbelstenarna ur min väg och slipade till de vassa kanterna på de stenar som ändå blev liggande. Från Tjäktjapasset in i mål tog det mig 6:25 att jämföra med förra årets 8:13 och de 6:09 som jag sprang på 2016 då jag satte mitt personbästa på SAU med 12:11. Jag börjar känna mig sugen på att försöka utmana brödernas fina tider under något kommande år. Tveksamt om det blir redan till nästa år, iom att jag har mitt pågående projekt för ännu längre tidsultror, där det inte passar särskilt bra in med fjällultror i överfart. Förutom den förlängda återhämtningstiden ska man inte heller förringa den ökade skaderisken. Men osvuret är bäst. Jag vill helt klart tillbaka redan nästa år och jag tänker inte utesluta att det då blir en start med tävlingshornen hårt inskruvade i pannan. Med rätt träning, goda förhållanden och en optimalt väldisponerad insats borde jag kunna ta mig upp till Tjäktja på 5:30. Sträckan därifrån och in i mål borde jag rimligen kunna klara av på låga 5 timmar, låt säga 5:05. Så, även om det nya banrekordet är enormt imponerande, så är det långt ifrån oslagbart. Men det är mycket som ska stämma för att lyckas. Varje litet misstag på den här krävande banan riskerar att bli enormt kostsamt. Jag kommer inte elda upp mina King MT. De är alldeles för sköna att springa i här på stigarna ute på Blidö, men jag kommer knappast ha dem på Swedish Alpine Ultra en gång till. Trots framgången efter mitt möte med Uthålligheten och det nya funktionella orienterarlöpsteget. Just nu lutar det åt att jag går tillbaka till Salomon Sense Ultra, eller att jag kör med någon ny modell från VJ. Vi får se vem som kan erbjuda den bästa produkten helt enkelt. Slutligen – bara så att ingen ska få för sig det motsatta: Jag anser att det är korkat att springa på bara vatten om man vill prestera optimalt på den här typen av lopp, vilket också torde framgå av mina historiska resultat. Men det går faktiskt utmärkt att göra såhär och man kan lära sig en hel del på kuppen. Jag tror rent av att det kan ge en del intressanta träningseffekter, men nu pratar vi ”tro” och ingenting annat. Jag har inget faktiskt belägg för att det skulle kunna ge positiva träningseffekter att springa 107 km varesig med eller utan energitillskott. Det är bara ett rent anekdotiskt ”det känns så för mig”. Men så är det i alla fall. Jag tycker det var ett bra träningspass. Det känns så för mig.