Ultralöpning – en sport att växa med

Vad innebär egentligen ultralöpning?

Rent generellt brukar begreppet avse samtliga löpdistanser som är längre än marathon – dvs längre 42 195 meter. Men det omfattar ju ett oändligt antal distanser. Rent hypotetiskt i alla fall. Rent praktiskt också visar det sig. En vanlig distans är 50 km. Det är vad jag brukar kalla “ultra light”. Inte för att det är så himla lätt att springa 50 km, men det hinner inte hända så mycket mer med kroppen jämfört med under ett vanligt marathon. Därför kallar jag allt under 70 km för “ultra light”. Eller rättare sagt, det var så jag såg på saken för ett antal år sedan. Ju mer jag springer och ju längre lopp jag är med i desto mer nyanserad bli jag i min syn på ultralöpning. Jag lär mig helt enkelt se och förstå skillnaderna och förändringarna i kravbilden, allteftersom distansen ökar. Terrängen och loppets upplägg spelar också stor roll. Ett varvlopp ger andra förutsättningar än ett lopp som går från A till B utan att passera samma plats flera gånger. Platt underlag är annorlunda än kuperad terräng. Vad som upplevs lättast varierar oftast från person till person, men ju fler höjdmeter som måste avverkas desto större fysiskt arbete måste utföras, helt oavsett hur det hela upplevs. Olika individer är duktiga på olika typer av lopp. Vissa verkar duktiga på nästan allt de företar sig.

Så även om begreppet ultralöpning i sig är ganska enkelt (spring lång och fortsätt ett tag till!), så finns det en närmast oändlig möjlighet till variation. Det är just detta som gör att gillar ultralöpning. Möjligheten att pröva nya saker och hela tiden vidareutvecklas inom ramen för idrotten. Jag sprang mitt första Lidingölopp 1979 och mitt första Stockholm Marathon 1980. Det dröjde ändå till 2001 innan jag sprang Ursvik Ultra som mitt första ultralopp någonsin. Först 2009 testade jag en 24-timmars tidsultra. 2012 gav jag mig på 100 miles och 2016 dubblade jag till 200 miles. För varje steg jag tar känner jag hur jag utvecklas och förbättras som löpare. Efter över 50 år som aktiv löpare kan jag fortfarande utvecklas. Det är därför jag är så barnsligt förtjust i ultralöpning.

För mig innebär ultralöpning helt enkelt en försäkring mot personlig stagnation. Jag ser det som en sport att växa upp tillsammans med, utan att för den skull känna att jag åldras.

Projekt Ultra+

2018 inledde jag ett projekt som till att börja med löper över tre år fram t.o.m. 2021. Jag kallar det projekt Ultra+. Jag vill gå vidare från de kortare distanserna till flerdagarslopp. Efter att ha provat på 200 miles, så kändes inte steget särskilt långt till 48 timmar, men ändå en smula skrämmande. När jag började titta på 48h var det oundvikligt att även snegla en del på 6-dagars. Det är svårgripbart att försöka föreställa sig hur det är att springa 48 timmar i sträck och kanske ännu värre att tänka sig 6 dygn, 144 timmar, i sträck, låt vara med möjlighet att ta lite paus efter eget huvud och vid behov. 48 timmar – nej då finns det inget utrymme för att sova om man vill prestera bra. Så tror jag. Men ska man hålla på i sex dagar – då måste man unna sig en del sömn. Så kanske att 6 dagar egentligen kan kännas lite lättare än 48 timmar? Jag vet inte. Så jag måste nog helt enkelt ta reda på svaret.

När jag tittar på resultaten på såväl nationell som internationell nivå blir jag inte särskilt imponerad. Missförstå mig rätt – jag tycker det är imponerande att överhuvudtaget tänka sig att ställa upp i så långa lopp, men medan det framstår som helt oöverstigligt att ens följa med världens bästa marathonlöpare ett par kilometer, så känns det faktiskt fullt realistiskt för mig att konkurrera med den nuvarande världseliten på dessa riktigt långa distanser. Ärligt talat tror jag inte det beror på att jag är så himla bra på ultralöpning. Det beror snarare på att konkurrensen inte är särskilt hård. Det finns många tokar och extremt duktiga idrottare, men det är inte så många som är tokiga nog att utsätta sig för så långa lopp. Skulle dagens allra bästa 24h-löpare ge sig på 48h och 6d, så skulle jag sannolikt inte ha en chans. Men nu gör de ju inte det. I alla fall inte tillräckligt strukturerat.

Jag bestämde mig för att utmana mig själv och samtidigt försöka visa omvärlden att det går att klara av betydligt mycket mer än som framstår som möjligt vid ett första påseende. Jag bestämde mig för att testa flerdagarslopp för att se hur väl jag kan prestera på sådana distanser. För att uppleva vad som händer med mig när jag sprungit i över ett dygn och fortfarande har minst lika långt kvar tills jag får vila. För att visa för mig själv och omvärlden att man inte måste betrakta sin löparkarriär som i utförsbacken bara för att man hunnit passera 50 år fyllda.

Jag satte det enkla målet att under dessa tre år göra bra resultat på såväl 48h som 6d. Vad som är ett “bra” resultat avgör jag själv helt och hållet. Det relateras till vad jag anser känns som genomförbart och rimligt. När jag räknade på vad dessa bra resultat skulle innebära i avverkade meter, insåg jag att om jag skulle lyckas så borde det som bieffekt innebära att jag slår de dåvarande svenska rekorden för respektive distans. Men det är alltså inte de svenska rekorden jag är ute efter att slå. Jag vill göra bra resultat i mitt eget tycke.

I september 2018 var det dags för mitt första delmål i mitt projekt. Jag sprang 48h i Timisoara. Läs allt om det loppet här. Jag lyckades inte riktigt nå den måldistans jag siktade på, men jag sprang i alla fall längre än någon annan svensk gjort under 48 timmar (lite knappt 394 km blev det) och det måste jag känna mig ganska nöjd med. Tyvärr godkändes inte detta som ett svenskt rekord. Det hade krävts att jag själv arrangerat med ett dopingtest för ett sådant godkännande och det var jag inte medveten om där och då. Nu var jag ju inte ute efter att sätta svenskt rekord, så det spelar ingen större roll för mig, även om det känns en smula tråkigt. Jag fick i alla fall till ett bra resultat och kände mig mogen att gå vidare för att testa 6-dagars.

Så mitt första försök på 6-dagars blev av i maj 2019. I Ungern, på en omtalad campingplats vid stranden till Balatonsjön. Du kan läsa allt om det loppet här. Kortversionen är att jag ganska tidigt råkade ut för en del oväntade problem som krånglade till saker och ting för mig. Jag lyckades hålla min plan relativt väl under de första dygnen, men därefter blev det lite för dyrt med problemen och jag tappade tempo. Jag lyckades ändå knipa en tredjeplats i loppet med 840 km. Med det resultatet hamnar jag på tredjeplats i Sverige genom tiderna. Det är sjätte bästa noteringen i världen under 2019 och svenskt världsårsbästa. Det är en fullt godkänd debut tycker jag. Men för att jag skulle känt mig helt nöjd med resultatet så hade jag behövt ta mig längre än 900 km.

Nu fick jag en del problem som jag tyvärr inte lyckades hantera fullt ut under loppet, men det är så det är. Jag har lärt mig en hel del och jag kommer göra vad jag kan för att undvika de här problemen i mitt nästa försök på sexdagars.

Ett par veckor efter loppet i Ungern råkade jag trampa lite snett i en trappa och förstörde min högra hälsena. Partiell ruptur. Det är inte direkt någon typisk skada för ultralöpare, men under slutet av loppet i Ungern överbelastade jag båda hälsenorna kraftigt, med en allvarlig tendinos till följd. Värre på höger sida än på vänster. Tendinosen försvagade senan så vid det olyckliga snedtrampet i trappen brast senan, trots att den i normalfallet borde klara av påfrestningen. Så medan skadan i sig berodde på en olycka helt orelaterad till löpning, så får jag nog ändå betrakta det hela som en lite oturlig konsekvens av sexdagarsloppet. Läkningen har fungerat riktigt bra och min rehab fungerar också bra. Men senor tar tid att få helt bra. Så jag kämpar på med detta och i dagsläget har jag svårt att bedöma när jag kan vara helt återställd och redo för ett nytt försök på 6d. Jag skulle väldigt gärna tävla i Ungern i maj 2020. Men för tillfället lutar jag mer åt att nästa allvarliga försök att göra ett bra resultat på 6d får bli i Policoro, Italien (Policoro ligger ganska exakt i “hålfoten” om du tittar på en karta), i mitten av september. Till dess bör verkligen båda senorna vara i topptrim igen. Om jag fortsatt sköter mig och undviker att förvärra tendinosen genom tokiga lopp i förtid.

Gör jag ett bra resultat på 6d under 2020, så får jag se vad jag satsar på inför 2021 och det tredje året i projekt Ultra+. Ska det bli ett försök att ta 48h förbi 400 km, eller får jag kanske ge mig på en riktigt lång bergsultra istället? Det finns massor av möjligheter och det bästa är att jag inte behöver bestämma mig på länge än.

Utökning av coachingverksamheten

Sedan en månad tillbaka har jag avslutat mitt senaste bankuppdrag. Eftersom jag är så förtjust i ultralöpningen har jag bestämt mig för att tills vidare inte aktivt jaga efter nya bankuppdrag. I stället kommer jag försöka utöka min coachingverksamhet där jag arbetar med individuella upplägg kring såväl fysisk som mental träning. Jag har även en del funderingar på föreläsningar och bokprojekt. Det finns en del leder som väntar på att springas också. Vi får se var det hela landar. Det är långt kvar till 2022.