Svenskt rekord – vakna drömmar och 48 timmar i Timisoara

September 30, 2018 Sten Livet

48 timmar i lekparken

Förra helgen var jag och Åsa i Timisoara. Jag var där för att springa mitt livs första 48-timmarslopp och Åsa var där som mitt stöd och supportorganisation.

Timisoara – åk dit!

Först och främst vill jag betona att Timisoara är väl värd ett besök! Åk gärna dit och se er om. Varken jag eller Åsa hade funderat mycket över hur det skulle varra där, men vi hade nog innerst inne en stark uppfattning om Rumänien som ett rejält fattigt och kanske lite underutvecklat land. Visst kan vi se att staden lider av en alltför lång tid av år misslyckade försök till planekonomi under Ceausescus diktatur. Men det finns mängder med fantastiska byggnader, en del av dem renoverade, andra i behov av upprustning, men ändock imponerande arkitektur och design, som tydligt visar att Timisoara en gång måste ha varit en betydelsefull handelsstad centralt i Europa. Idag är Timisoara en universitetsstad med gott om studenter och det var även här som man i december 1989 höll den demonstration som blev början på den Rumänska revolutionen. Den revolution som tio dagar ledde till att den forne diktatorn med hustru avrättades. Men idag är Timisoara en väldigt lugn stad. Förutom vackra byggnader finns det gott om välanlagda parker. Även parkerna minner tydligt om svunna storhetstider, men en del av parkerna har genomgått rejäla upprustning och den parken där tävlingen hålls – Parcul Copiilor Ion Creanga – är väldigt fin. Det är i praktiken en enda stor lekpark. Den klart största lekpark jag någonsin sett, om man undantar sådant som Disney World. Där finns massor av rutschbanor, studsmattor, en hoppborg, klätterställningar, fontäner, ett piratskepp, små slott och en mängd aktiviteter som är öppna för barn med deras föräldrar. I ett hörn av parken finns det dessutom en dygnet-runt-öppen solcellsdriven laddstation för telefoner och laptops, vilket förklarade varför det var så populärt för ensamma nattvandrare att slå sig ner just där och titta på oss tävlande frampå småtimmarna.

Staden känns dessutom väldigt lugn och trygg. Det är gott om barer och uteserveringar i centrala stan, men det är tyst och lugnt. Slående tyst och lugnt, trots att det sitter gott om folk på uteserveringarna spelas det ingen högjudd musik och du ser inte en massa försäljare av krimskrams eller gatuartister som försöker tigga till sig dina pengar. Som turist behandlas du precis som vilken infödd som helst. Du får vara ifred för dig själv, eller fri att prata med ditt sällskap i normal samtalston. Parkerna är belysta, men belysningen är bitvis sparsam. Trots detta såg vi att vanligt folk, och även ensamma kvinnor,  rörde sig obekymrat på parkvägarna även långt efter mörkrets inbrott. Vi såg väldigt få poliser och väktare och vi såg inte ens minsta lilla småbråk någonstans. Skulle jag vara med om ett sådan lugn i Stockholm så skulle jag tro att något extremt smittsamt virus hade slagit ut merparten av befolkningen utan att jag hört om det.

Banan

Själva banan är en stenlagd kombinerade promenadväg och cykelbana som går runt genom parkens utkanter.  Underlaget ser hårt ut, men jag upplever det inte som hårdare än vanlig asfalt. Det är förvisso hårda stenplattor, men plattorna ligger sannolikt i sand som ger en viss dämpning av stötchocken vid varje fotisättning. I sanningens namn måste jag tillstå att underlaget började kännas väldigt hårt under det andra dygnets löpning, men jag tror att även en skön skogsstig skulle känts stenhård så långt in i loppet. Lite mer problematiska är nog banans höjdskillnader. Varje varv avverkar man ungefär sex höjdmeter. Till en början är det inget man reagerar på, men om man som jag springer 322 varv så bygger det alltså på till sammanlagt 1932 höjdmeter. Det är faktiskt nästan precis lika många höjdmeter som skulle avverkas i den nu saligen insomnade tävlingen Hammarby Alpin Marathon, där man springer 21 varv upp/ner i Hammarbybacken för att avsluta med en sista spurt uppför backen.  Visserligen sprids detta då ut över två dygn, men icke förty. Många höjdmeter blir det.  Det här blev en rekordbana för mig i mitt lopp, men rent krasst så kan jag inte lova att det är en särskilt snabb bana. Men lättsprungen är banan i alla händelser och den är trevlig och varierande. Tack vara omgivande träd och växtlighet bjuds det på relativt stora avsnitt med skugga även under de timmar då solen står som högst på himlen.

Tittar vi på själva arrangemanget så står det ut som helt klart det mest ambitiösa arrangemang jag sett vad gäller överlånga ultralopp. Hela organisationen omfattar åtminstone ett hundratal volontärer som hjälper till med allt från att ge dig små minneslappar med  ”positive words” (tävlingens något skruvat gulliga svar på kinakrogens lyckokakor), transfer från/till flygplatsen till all tänkbar support och uppbackning under själva loppet och givetvis den ordentliga prisceronomin efter loppet med en rejäl prispall att bestiga, inte bara en gång utan två gånger – dels för placeringen i den sammanlagda tävlingen och dels för placeringen i den egna åldersgruppen. Riktigt bra var det att man bjöd på transfer från/till flygplatsen. Darius mötte mig när jag landat på onsdagen och han mötte även Åsa när hon anslöt på torsdagen. När vi åkte hem på tisdagen efter loppet så var det återigen Darius som skjutsade oss. Vi hade såklart kunnat ta en taxi, men det var skönt att slippa tänka på den saken utan istället kunna ta det lugnt och få prata lite om livet i Timisoara för en ung student precis i inledningen av en yrkeskarriär som fysoterapeut och tränare.

En annan guldstjärna delas ut för organisationen med tält och tältplatser. När jag kom till tävlingsområdet fanns där en mängd partytält uppställda på rad direkt efter start/målportalen och vätskestationen. De första tälten i raden hade dessutom utrustats med avskiljande sidoväggar. Utanpå tälten hängde det nummerlappar med namn för de tävlande som blivit tilldelade plats i just det tältet. Vi åtta tokar som skulle springa 48h hade ett tält för oss själva. Ett sådan med sidoväggar. Tanken med väggarna var för att ge oss en chans att gå in i tältet och ta en litet sovpaus för den som mot förmodan så skulle önska. Inne i tältet fanns ett rejält bord och två bänkar att sitta på. Dessutom fanns där åtta tältsängar så att var och en kunde gå en egen sängplats. Som kronan på verket låg en rejäl grenkontakt på bordet för laddning av ex telefoner. Man hade alltså t.o.m. dragit in el i vårt lilla tält! Jag kände mig nästan överväldigad av all denna bekvämlighet, som jag ju ändå inte planerade att använda mig av, men det var såklart en fördel. Bra för oss alla att ha en tydlig och välfungerande plats tilldelad. Jättebra för mig att veta att Åsa skulle ha tillgång till bra omständigheter för att sköta sitt jobb och möjlighet att gå in för att värma sig om vädret skulle bli dåligt, kunna ladda telefon osv utan att tvingas gå tillbaka till hotellet.

Målet och planen

Jag har tränat med det här loppet i sikte ända sedan Ironman Hawaii i höstas. Till en början visste jag inte att det var exakt det här loppet jag skulle springa, men jag visste att jag skulle springa 48h och jag planerade att det skulle ske någon gång i september. Det finns alltid en risk för överladdning när man fokuserar så hårt på ett specifikt lopp, men jag har ändå lyckats avverka en del positiva milstolpar på vägen och jag var fullt beredd att ta det här loppet som en lärdom även i det fall resultatet inte hade fallit ut så väl som nu blev fallet.

Det övergripande målet var att ”göra en bra insats” på 48h. Exakt vad det skulle innebära hade jag inte definierat. Mest eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle anse vara ”en bra insats” förrän jag faktiskt försökt.

För att ändå göra det hela mer gripbart hade jag satt upp som A-mål att springa 420 kilometer. Det  kändes utmanande men ändå inte helt onåbart. Det skulle dessutom innebära svenskt rekord med god marginal och en internationellt väldigt gångbar notering.

Som B-mål satte jag upp att springa 400 km och C-målet fick bli 386 km, svenskt rekord med ytterst liten marginal.

För säkerhets skull kompletterade jag med ett D-mål – att fullfölja hela loppet i rörelse utan att ta några längre pauser. Det senare la jag till bara för att försäkra mig om att inte låta svagheten i mig förhindra värdefulla erfarenheter. Även om jag skulle ge efter för smärtan och vika ner mig gentemot alla tänkta rekordnoteringar, så skulle jag åtminstone få med mig erfarenheten av att hålla mig i gång under 48 timmar. På så sätt skulle jag stå bättre rustad inför ett nytt försök på distans. För ett nytt försök måste det absolut bli om jag inte ens skulle klara av att nå C-målet.

Jag hade lagt en tidplan som baserade sig på ett jämnt tempo över samtliga 48 timmar, men med visst utrymme reserverat för regelbundet återkommande lite kortare pauser på en till fyra minuter. På så vis kom jag fram till en idealisk varvtid om 8:18, som borde vara lätt för mig att stämma av emot vid varje varvning. Det får inte vara för komplicerade scheman för mig att arbeta med under den här typen av lopp, utan något enkelt och lagom tråkigt är bäst. Att fokusera på att nå just 8:18 vid varje varv är precis en sådan uppgift som passar mig perfekt för att få tiden att gå samtidigt som jag känner att jag har total koll på läget.

För att säkra upp det där med ”koll på läget” och för att se till att Åsa hela tiden skulle vara delaktig i loppet hade vi enats om ett antal formella checkpoints. Tidpunkter under loppet då vi skulle ta oss tid att stämma av lite extra. Stämma av exakt hur jag ligger till i förhållande till den totala planen; kontrollera hur fötter och ben känns; kontrollera att energiplanen fungerar och följs; osv.  Skulle det visa sig att planen inte håller, var tanken att Åsa skulle få i uppgift att lägga om planen till ett nytt alternativ vi båda skulle kunna enas om.

Nutritionsplanen

Jag gillar enkelt. Normalt när jag springer bygger jag nutritionen i första hand på sportdryck och gel. Dvs. sockerbaserade produkter med visst inslag av elektrolyter. Energi som tas upp snabbt och enkelt även under relativt hög ansträngning. Fett är en styggelse eftersom det försenar magsäckstömningen och därmed försenar upptaget av den energi jag stoppar i mig. Mat som måste tuggas för att först därefter kunna processas av magsäcken ställer högre krav på matsmältningen och tar bort en del av det blod jag helst av allt vill cirkulera genom musklerna för ökad syresättning, så det går också bort. Men på en sådan distans som 48h kanske man kan tänka lite annorlunda?  Intensiteten går ju ner och därmed ser behovsbilden något annorlunda ut. Dessutom riskerar det såklart att bli väldigt enformigt och både fysisk och mentalt jobbigt med all denna sötma under två dygn i sträck. För att inte tala om att man riskerar bli hungrig. Hur ska man hantera de hungerkänslor som uppstår efter 24 timmar med bara sportdryck?

Trots dessa små funderingar och dubier blev beslutet ändå enkelt för mig. Det tempot jag planerade att hålla var faktiskt inte tillräckligt lågintensivt för att motivera ett annorlunda upplägg. Det bästa måste fortfarande vara att gå på sportdrycksspåret. I år har jag dessutom stiftat bekanskap med en ny svensk sportdryck som har en del gynnsamma egenskaper i sammanhanget. Maurten är en rent sockerbaserad produkt med lite speciella egenskaper som innebär att sockret ”kapslas in” i form av hydrogel som underlättar transporten genom magsäcken och ut i tarmen. Jag har testat Maurten tidigare i år och funnit att den fungerat utmärkt för mig. Visserligen är jag inte särskilt känslig utan de flesta sportdrycker fungerar bra, men fördelen med Maurten är att jag kan dricka den i relativt högre koncentration än traditionella sportdrycker, utan att jag för den skull upplever drycken som väldigt stark eller äcklig. En påse Maurten 320 blandad med en halvliter vatten ger mig i praktiken den enerig jag kan ta upp under en timme och vad jag än stoppar i mig därutöver kan betraktas som ”bonus”.  På det här viset vet jag att jag hela tiden tillför åtminstone så mycket energi som jag faktiskt kan ta upp, vilket skänker mig en stor grundtrygghet i nutritionen och det låter mig fokusera på att i övrigt säkerställa att jag håller vätskebalansen på en så optimal nivå som möjligt.

För att tillmötesgå det senare såg jag till att dessutom ta en del vatten, cola och sportdryck från den allmänna vätskekontrollen. Speciellt så under dagens varmare timmar, och det var rejält varmt under det första dygnet, om än inte lika stekande hett som i Skövde. Dessutom hade jag kommit överens med Åsa om att ta några flaskor saltvatten som ”återställare” några gånger per dygn. Dvs. en vanlig sportflaska (75 cl) med lätt saltat vatten, som skulle drickas upp inom loppet av ett par varv.

För att ge mig själv en illusion av att äta och på så sätt hålla både mage och knopp lite under kontroll, åt jag med jämna mellanrum några vingummen och/eller apelsinklyftor, lite beroende på vad Åsa hade lust att ge mig för stunden. Som ett experiment åt jag även några små bitar polarbröd med räkost, men jag kände mig inte överförtjust så den rätten blev inte utsåld direkt. Åsa försökte med en del andra små överraskningar, men det jag gillade var helt enkelt vingummin och apelsinklyftor.

Inför natten och i ett försök att hålla mig vaken lättare drack jag kaffe. Sådant där färdigt kaffe på burk/småflaska som man hittar bland kylda drycker på livsmedelsbutiken. Ett par olika varianter. Dels rent starkt kaffe och så med olika koncentration av mjölk. Himla gott faktiskt att bryta av med lite kaffe. Jag är ju i mångt och mycket en non responder vad gäller koffein, men jag tror ändå det hjälper en del. I vart fall är det bra mycket godare med en burk kallt starkt kaffe än vad det är att stoppa i sig en koffeintablett. Så i den mån jag faktiskt är non responder, som jag tror, så ger jag åtminstone placebo-effekten en skjuts i positiv riktning genom att tillåta mig känna den underbara smaken. Nu är det ju ofta så att det bjuds kaffe av arrangörer vid ett eller flera tillfällen under ett lopp, men på det här viset blir jag oberoende av arrangören. Dessutom slipper jag vänta på att kaffet ska svalna så det ska bli drickbart för en stressad löpare som helst vill klunka i sig rejält. Så denna typ av köpekaffe var ett lyft och något jag kommer fortsätta med. Helt tveklöst. En annan sak vi testade var citronklyftor. Det finns de som säger att sura saker hjälper till att öka vakenheten. Så att tugga i sig en citronklyfta skall hjälpa om man tror på den teorin. Jag testade några gånger under andra natten. Det var inte en direkt obehaglig upplevelse, men jag vågar inte säga att det hjälpte mig. Citronklyftorna får sannolikt vara kvar i en lite undanskymd roll som ett komplement i arsenalen, men de är inget jag kommer se som nödvändigt.

Slutligen har vi det här med rödbetorna. Ni som läst om tidigare lopp känner kanske till att jag gillar blanda trolldryck. Dvs. Vitargo blandat med rödbetsjuice. Nu har jag ju gått över till Maurten, men jag skulle såklart kunna blanda den med rödbetsjuice. Jag har faktiskt inte testat det ännu, så det måste jag göra. Om inte annat som just ett test. Men det är lite stökigt att få tag i rödbetsjuice när jag är på resande fot och det är även lite skrymmande att ta med sig. Dessutom innebär rödbetsjuicen att urinen bli rejält mörkröd och medan det i sig inte är farligt, så innebär det att det faktiskt blir svårare att se om det dessutom uppstår någon annan missfärgning av urinen som i sin tur skulle kunna indikera ett potentiellt hälsoproblem. Därför har jag sökt en annan lösning och inför den här tävlingen hade jag införskaffat koncentrerade rödbetskapslar som jag helt enkelt kunde stoppa i mig några gånger under loppet. Jag kan ärligt talat inte säga om de hjälpte, men jag tror i vart fall inte att de ställde till några problem för mig. Dessutom stoppade jag i mig några av mina hemgjorda saltkapslar, men det var så pass få att de knappast ens räknas. Till nästa gång ska jag gå igenom en noggrannare plan med Åsa kring det här med salt- och rödbetskapslar så vi får lite mer strukturerad styr på den biten. Finns ingen anledning att slarva med något så enkelt.

Loppet!

Efter en stadig hotellfrukost promenerade jag och Åsa iväg till parken och tävlingsområdet, bara några hundra meter ifrån hotellet.

Vi installerade oss i vårt tilldelade tält och satte upp bagen med mina saker på bordet så den skulle vara lätt tillgänglig. Sen fick jag strosa runt lite och hålla mig lugn och harmonisk,medan Åsa körde igång med att blanda lite sportdryck.

72h-löparna hade startat redan ett dygn tidigare och de passerade med jämna mellanrum förbi på banan. Det gänget satte av i en hiskelig fart från start, men vid det här laget hade farten bedarrat för samtliga löpare och det kändes inte som någon risk för att man skulle bli omkullsprungen.

Vi tappra åtta 48h-löpare samlades vid startlinjen och så släpptes vi iväg. Jag fokuserade redan från första steget på mitt huvuduppdrag – att springa tillräckligt långsamt redan från början. Jag hade innan loppet försökt fokusera min inre känslostatus till orden ”tillit och ödmjukhet”. Tillit till min egna förmåga att hålla det planerade jämna tempot även när det så småningom skulle börja göra ordentligt ont. Ödmjukhet inför tiden och distansen, för att inte bli övermodig och lockas springa för fort. Som komplement hade jag fått ett kort med ett ”positive word” av en funktionär – ”Believe”. Jag tyckte det kunde passa bra och gjorde det som en del av mitt mantra. Tillit, ödmjukhet och tro.

Redan från början hittade jag en indelning av varvet, där jag promenerade en sträcka mot slutet för att bryta av belastningen med lite gång. Sen en kortare jogg igen fram till en backe som leder upp till varvningen. Den backen kändes som en klockren gåbacke så där gick jag. I stort sett varje varv under hela tävlingen.

Det var svårt att hålla tillräckligt lågt tempo, men jag lyckades komma in i det ganska väl och kunde springa på och småmysa en del. Julia Fatton sprang iväg en aning snabbare än jag, och en annan kille sprang iväg ännu en aning snabbare än oss båda. Men övriga tog det lugnt. Det kändes som att det var betydligt bättre styr i vårt startfält från första början, jämfört med de skenande 72h-löparna från dagen innan.

Efter några timmar kom det ikapp en löpare bakifrån som ropade ”läget?”. Lite lätt förvånad ser jag en 72h-löpare vid namn Lukasz Jarocki, från Polen, men boende i Stockholm som det visade sig. Vi bytte några ord på svenska och engelska, men sen gick vi in i varsin bubbla igen och höll oss kvar där utan att pratas vid mer under loppet.

Vid det här laget hade solen kommit högt upp på himlen och det började bli rejält varmt. Jag blötte en bit lakan och fäste under kepsen för att ge lite skugga och svalka till huvud, nacke och axlar. Jag testade en variant på det här i Skövde och nu gick jag vidare på den vägen. Det fungerade bra och hjälpte mig skärma av än mer från omgivningen. Som pricken över i hade jag även ett par löparglasögon på mig. Jag springer aldrig i glasögon men den här gången hade jag bestämt mig för att testa. Jag vann ett par fina löparglasögon för ett par år sen och mina ögon blir faktiskt ganska lätt lite irriterade när jag springer. Med glasögonen på tåras ögonen mindre och det borde ju kunna vara bra. I vart fall kände jag inga besvär av glasögonen när jag sprang, utan de bidrog även de till den där känslan av att lyckas skärma in mig själv helt i min egen bubbla. En bubbla av tillit, ödmjukhet och tro.

Checkpoint 1

Efter sex timmar hade jag och Åsa vår första checkpoint. Avstämningen gick fort. Jag låg på plan (ok – en aning före plan, men det rörde sig bara om några hundra meter) och jag mådde bra. Det började såklart kännas en del i kroppen, men på det stora hela hade jag ändå en skön känsla av att kunna fortsätta länge till och jag hade ju redan avverkat en åttondel av loppet!

Varv lades till varv; jag drack min sportdryck och jag åt de vingummin/apelsinklyftor som Åsa servade mig med. Allt kändes väldigt bra energimässigt. Jag hade inte minsta hungerkänsla och jag kände inget äckel av för mycket sötma i munnen. Efter varje flaska sportdryck såg jag till att ta ett par muggar vatten att skölja igenom munnen med. Det funkade bra.

När det började närma sig eftermiddag/kväll märktes mer och mer aktivitet i och omkring parken. Föräldrar och farföräldrar kom dit med sina barn och barnbarn. Det var roligt med lite liv och rörelse, men folk hade lite väl svårt att respektera ”avspärrningarna”. Men promenerade gärna omkring på den vägen där vi sprang och det blev tidvis aningen irriterande. Nu var vi ju inte jättemånga som sprang och vi sprang inte heller jättefort, men det hade varit bra om arrangören satt upp anslag för att uppmärksamma besökarna på den pågående tävlingen och framförallt för att uppmärksamma dem på att visa hänsyn då de rör sig på tävlingsbanan. Jag tror det hade räckt långt. Nu fanns där inga sådana anslag och då blir det såklart inte så lätt för en tillfällig besökare att förhålla sig till oss tävlande.  Som väl var skulle det bli bättring till andra dygnet då 24h-löparna skulle starta och då även omfatta Rumänska Mästerskapen. Till dess ökade avspärrningarna och man spred ut vakter som övervakade så att inte allmänheten skulle uppehålla sig på banan.

Checkpoint 2

Nu hade 12 timmar förflutit och det var dags för vår andra checkpoint, som för mig och Åsa även innebar en avstämning inför natten. Åsa skulle så småningom gå tillbaka till hotellet för att sova ut, medan jag skulle mata på själv i mörkret. Avstämningen gick återigen snabbt och utan större anmärkningar. Jag mådde fortfarande bra, men jag började ana att det skulle kunna kännas sämre så småningom. Mest som en säkerhet inför natten, för det fall jag skulle rasa igenom och börja tappa tempo, bad jag Åsa räkna om vilket varvtempo som skulle gälla för att nå 400 respektive 386 km givet den sträcka som redan avverkats. Julia hade fått problem med magen och var på väg att helt falla igenom, så jag hade ett avskräckande exempel på nära håll om jag skulle få för mig att bli övermodig. Men jag körde ju på mantrat tillit, ödmjukhet och tro. Där finns ingen plats för övermod. Jag kände mig inte orolig, men det var ändå bra att få lite nya siffror av Åsa som jag kunde lägga i bakhuvudet för att ta fram vid behov om saker och ting skulle börja ta en oönskad riktning. Åsa gav mig ett par flaskor saltvatten för att försöka återställa vätskebalansen igen efter en varm dag. Det kändes som en god idé och jag gjorde jobbat och drack mitt vatten. Och gick och kissade några gånger på raken  under varven därefter…

Jag var orolig inför natten. Vi hade vänt löpriktning och det var lite svårare för mig att se den officiella klockan vid varvningen, så det blev en aning svårare för mig att hålla koll på varvtiderna. Tempot gick också ner en aning, delvis beroende på att det helt enkelt blev mörkare. Det finns en de lykstolpar och banan är rent principiellt att betrakta som ”upplyst”, men en del lyktstolpar är trasiga och vissa vägsträckor är helt enkelt ganska mörka. Det kändes inte som att det här påverkade tempot, men jag märkte att farten automatiskt gick upp igen så snart det började grynas, så någonstans finns det en liten mörkereffekt som negativt påverkar löptempot trots en upplevt oförändrad löpintensitet.

Efter nitton timmar, dvs. vid kl 4 på natten, gick jag igenom en rejäl kris. Benen värkte och det kändes lite hopplöst att jag inte ens kommit halvvägs in i loppet. Tempot gick ner några varv, men jag kunde komma över perioden av smärta och fick ordning på löpningen igen.

Checkpoint 3

Så kom gryningen och snart var det dags för vår tredje checkpoint. Jag kunde konstatera att jag överlevt natten och Åsa bekräftade att vi fortfarande låg rätt på planen både vad gäller tempo och avverkad distans. Så långt var allt bra. Men jag kände hur smärtan fortfarande låg nära och lurade. Jag anade att det skulle behövas en plan B och sannolikt även en plan C innan det var dags att summera distansen efter 48 timmar.  Men jag gjorde vad jag kunde för att hålla undan demorna, med mitt mantra om tillit, ödmjukhet och tror. Trots allt hade jag tagit mig igenom natten utan att somna och det hade på det hela taget gått riktigt bra. Nu var jag snart halvvägs och rent logiskt borde nerräkningen kunna inledas.

Men det kändes mer som lång dags färd mot natt. Det började dra ihop sig till start för 24h-löparna (och 12h och 6h som också startade samtidigt). Jag insåg att mitt tempo skulle föra mig till varvningen bara sekunder innan den starten. Det kändes inte helt optimalt, så jag tryckte på lite extra och fick till ett par något snabbar varv. Minuten innan det var dags att släppa iväg 24h-löparna passerade jag varvningen. Jag ropade och vinkade lite och fick startfältet att sära på sig och släppa igenom mig i en liten gång rakt igenom startfältet. High five och allt sidor och gott humör. De här varven kändes på topp. När jag passerat varvningen hörde jag hur startern räknade ner och släppte iväg fältet och snart nog var de första ivriga 6h-löparna förbi mig. Jag var inställd på en rejäl rusning, men det blev ändå inte så farligt. Löpare passerade mig givetvis, men fältet spreds ut snabbt och jag kunde springa på relativt ostörd även nu med betydligt fler tävlande ute på banan.

Det började bli varmt igen och dags att ta till den blöta lakansbiten igen. När solen smög sig uppåt på himlen ökade värmen fortsatt, men det blev inte fullt så varmt som på fredagen. Det fanns ett och annat moln på himlen också, så rent allmänt kändes det som ett mer gynnsamt löpväder. Men vad hjälper det när benen gör ont och man har fått nog? Helt plötsligt och från ingenstans drabbades jag av insikten att ”nu får det banne mig vara nog!”. Det gjorde ont i fötterna. Det gjorde ont i benen. Jag hade ingen lust att stå ut med all denna smärta längre. Det hade gått 28 timmar och jag låg i praktiken fortfarande på plan för att klara 420 km, men jag hade fortfarande 20 timmar kvar att lida och mitt varvtempo hade gått ner så jag inte längre låg på 8:18, utan snarare i intervallet 8:30-8:45. Jag tappade några sekunder varje varv och planen måste uppdateras. Mina fötter och ben hade fått nog och hjärnan kunde inte längre hålla dem tysta. Den stora krisen hade infunnit sig och det var dags att ta tag i taktpinnen igen.

Den stora krisen

Jag pratade kort med Åsa och förklarade läget, samt konstaterade att nu ska jag gå i fyra varv. Det är dags att fundera på läget och se hur kroppen reagerar när den äntligen får vila en aning. Så jag promenerade. Och jag tyckte lite synd om mig själv. Jag sjönk djupt ner på botten av ett slemmigt träsk där det inte går att springa, utan man tvingas kämpa fram genom sörjan i långsam takt. Det fortsatte göra ont, men hjärnan klarnade upp en smula. Vi kunde konstatera att det inte var ett vettigt alternativ att helt sonika gå resten av loppet. Jag skulle definitivt inte slå något rekord och det var dessutom tveksamt om jag ens skulle mäkta med att vinna tävlingen. Så det var inget alternativ. Jag måste alltså börja springa igen och jag måste hitta ett sätt att gilla det. Efter mina fyra gångvarv provade jag så smått att springa lite igen. För att inte krångla till det så gjorde ett 100/20-upplägg. Jag sprang 100 steg (lååångsamt) och gick 20 steg (lugnt och fint), sen samma sak igen. Första varvet gick på 11:48, men jag började lite sent med löpningen! Påföljande två varv var bättre – nere på 9:05 resp. 9:27. Helt OK. Kan jag hålla såna varv så bör det ju funka. Det var inte särskilt svårt, även om det fortfarande gjorde ont.

Tänk, tänk igen och föd en ny plan!

Åsa fick räkna om till nya varvtider mot 400 resp 386 km från aktuellt läge. Efter några varv fick jag svar. Men det kändes ändå inte riktigt bra. Jag hade svårt att relatera till de nya varvtiderna och jag kunde inte bestämma mig för ett tempo som kändes rimligt att försöka hålla resten av loppet. Det blev mest att jag kämpade på och försökte ta ett varv i taget. Det är en god strategi med att ta ett varv i taget, men jag behövde lite bättre stimulans och lite bättre koll på hur jag bäst kunde arbeta mot målet. Så vad göra? Efter ett par timmars kämpande kom insikten flygande till mig med en av parkens brevduvor. Det är dags att räkna ner! Klockan hade hunnit passera 17:00 på lördagen. Det var mindre än sexton timmar kvar av loppet. Nu gällde bara att fokusera och göra jobbet. Bara det att jag inte riktigt visste var fokus skulle ligga och vilket jobb jag skulle göra. Åsa fick i uppdrag att räkna ut hur många hela varv som skulle krävas för att precis klara svenskt rekord. I varje varvning kunde jag se resultattavlan och jag kunde se hur många varv jag avverkat. Med en nerräkning av antal varv kvar till rekordet skulle jag ha något väldigt enkelt och påtagligt att metodiskt arbeta emot. Om jag skulle tappa spåret och glömma hur många varv som återstod så skulle jag enkelt kunna ta reda på det vid nästa varvning.

Vadå tappa spåret och glömma??? Jo, vid det här laget hade jag alltså varit vaken i över 34 timmar och jag började känna av sömnbristen i perioder. Även om jag hela tiden arbetade med aktiv andning och försökte se till att hela tiden ventilera igenom lungorna ordentligt, så drev jag iväg i något som närmast kan beskrivas som drömmar. Drömmar fast i ett vaket tillstånd. Eller i vart fall nästan vaket tillstånd. En del brukar prata om att man kan drabbas av hallucinationer i samband med ultralopp. Men jag anser inte att det här var några hallucinationer. Det var drömmar. Korta drömmar som ersattes av vaken perceptions så snart jag insåg att jag var på väg att driva iväg. Korta drömmar i ett mestadels vaket tillstånd. Hur som helst, dessa korta drömmar fick mig att glömma vad klockan var vid senaste varvning. De fick mig att glömma vilken min nästa passertid borde vara för att jag skulle ligga på ett hållbart tempo. Det blev helt enkelt svårare för mig att springa på planen. Så jag behövde en enklare och mer tålig metod för att räkna neråt till målet. Det fick alltså bli att räkna varv. En snilleblixt kläckt i ett vaket drömmande tillstånd.

Stjäla stickor

Åsa kom tillbaka med siffran 315. 315 varv för rekordet och jag hade precis avverkat 231 varv. Bara 84 varv kvar. Hur lätt som helst att räkna ner.  Drygt femton timmar kvar av loppet. Någonstans kommer jag fram till att det räcker med 5-6 varv/timme för att klara av uppgiften. Dvs. 10-12 minuter/varv. Det klarar jag ju av! För varje varv som går på under 10 minuter bygger jag lite extra marginal. Det går som en dans under kommande timmar. I mitt vaket drömmande tillstånd hittar jag en modell som går ut på att jag snor stickor av Johan Steene. Johan har en hög med 84 stickor. För varje varv jag springer så snor jag en av Johans stickor. Högen med stickor bara krymper och Johan kan inte göra något annat än att se på. När jag vaknar till emellan varven försöker jag förklara för mig själv att Johan inte alls har några stickor och om han hade några stickor skulle det inte vara just 84 stycken. Johan satte ju sitt rekord på en helt annan bana och med en helt annan varvlängd. Hur många varv som han sprang vet jag faktiskt inte och det spelar inte heller någon roll. Poängen är bara att rekordet mäts i antal meter, inte antal varv på banan här i Timisoara. Det är bara jag som räknar varv här och nu för att det blir enklare så. För mig. Men Johan har inga stickor! Håll tyst, gubbe! Nu snodde jag faktiskt en sticka till och Johans hög är nere i 35 ynka stickor.

Jag funderar en hel del på de här stickorna. Vore det inte en utmärkt idé om jag bara kunde komma överens med Johan om att han ska ge mig alla stickorna på en gång? Då skulle vi slippa det här larvet med mina onda fötter och ben. Vi skulle slippa mitt vakna drömmande och vi skulle slippa den här utdragna och plågsamma processa där jag snor stickorna en och en. Men för tusan, Sten! Hur många gånger ska jag behöva förklara att Johan inte har några stickor? Det funkar för övrigt inte så! Poängen med att sätta rekord är att man springer precis hela rekordsträckan själv! Det går liksom inte att avtala bort det hela, utan man måste genomföra det. Dessutom är det oftast lättast om man gör det i vaket tillstånd, så lägg av med det där drömmandet nu!

OK, ok … jag ville bara vara lite kreativ… Men om vi säger såhär då? Nu är det ju sisådär 31 stickor kvar… vad sägs om att vi delar på jobbet. Jag kanske kan be Jan-Erik och Kenneth att sno några stickor åt mig, så går det snabbare och gör liksom inte lika ont för mig och Johan. Va, va, va??? Kan det vara något. Nu ser du till att vakna och så skärper du till dig! Rekordet måste slås av en person och det i följd inom 48 timmar. Det är ingen stafett och det är banne mig inget plockepinn heller. Se nu för bövelen till att springa och räkna ner de här sista 30 varven!

Improviserad checkpoint

Med 29 varv kvar kommer Åsa förbi en sväng för att titta till mig. Jag tror jag får lite kaffe. Jag lyckas i vart fall få Åsa att tro att jag är vaken och vid mina sinnens fulla bruk, så hon nöjer sig med att allt verkar vara på fortsatt god rull mot ett svenskt rekord och att jag verkar vara vid gott mod. Det återstår sju timmar av tävlingen och jag har bara 29 varv kvar till rekordet. Det räcker alltså med att springa dryga fyra varv per timme. Det kan jag nästan gå. Men jag vill inte gå. Jag vill slå rekordet med råge. Dessutom är jag rädd för att somna. Går jag har jag svårare att värja mig mot sömnen. Jag är vid gott mod, men jag är rejält sömnig. Mest av allt är jag dock målmedveten. Jag har en metod att räkna ner som fungerar och mitt superhemliga vapen, som inte Åsa känner till, består i att jag snor varenda sticka som Johan Steene någonsin har ägt. En efter en. Varv efter varv.

Jag skriker högt åt mig själv att jag ska skärpa till mig och sluta drömma om att sno stickor! Det är käka varv som gäller. Jag är bra på att käka varv. Jag är vaken och jag tänker fortsätta vara vaken. Jag tänker på farsan som tränade för Vasaloppet när vi bodde i Torslanda i början av 70-talet. Det var milda vintrar och inte mycket snö. Men ibland kom det någon centimeter nysnö. Inte stort mer än rimfrost som la sig på gräset. Farsan tog skidorna och gav sig iväg till fotbollsplanen en bit bort. Ett åk runt planen gick bra, men sen var snön bortskavd  där han åkt, så det blev till att fortsätta ett varv till snäppet närmare mitten. Så fortsatte han och nötte meter efter meter som en tidig variant av det gamla fina dataspelet snake, till dess hela planen var avskavd. Det är dedikation det. Det är att våga göra något tråkigt för att nå sina mål. Det är att koppla bort alla andra tankar och bara fokusera på träningen här och nu. Här och nu! Tillit, ödmjukhet och tro. Tilliten hade fått sig en rejäl törn tidigare under dagen, men ödmjukheten var det verkligen inget problem med. Det bästa var dock tron. Jag hade tro. Inte bara tro, utan nästintill visshet. Jag visste att nu kommer jag att klara av det här rekordet. Frågan är bara hur jag ska slå det och med hur många kilometer?

Så kämpade jag på i natten. Jag fick en del återfall i vaket drömmande. Bl.a. fick jag i ett ögonblick av klarsyn fördjupade insikter i exakt hur stenläggningen var konstruerad. Det var rent briljant i all sin enkelhet. De stenar på lite högkant uppe till höger var ju Rumänska stenar! Förutom att de var lätt neongula i färgen så var det mest kännetecknande att de var 80%. Så enkelt var det. Vilken nationalitet, färg eller procentsats övriga stenar hade framgick tyvärr inte av klarsynen och när jag haft den här drömmen en tre-fyra gånger så slutade den återkomma. Jag vet inte mer än så här, men kanske någon därute kan hjälpa mig förstå signifikansen av 80%?

Kl 5 på morgonen har jag fyra timmar kvar att springa och endast 10 varv kvar till rekordet. Jag promenerar in i varvningsområdet och känner mig en smula yr i skallen. Jag harklar mig lite (luftrören har tagit ganska mycket stryk under de 44 timmar som tävlingen har pågått och är lite lätt irriterade) och är nära att utlösa en kräkreflex. Är jag kanske lite undervätskad? Bestämmer mig för att dricka en flaska saltvatten, som Åsa redan förberett åt mig. Går bort till bordet utan för vårt tält och tar en klunk, men känner ett lätt illamående skölja över mig. Jag sätter mig ner en sekund för att se om det ska gå över, men reser mig raskt och kliver över till andra sidan vägen och spyr kort över ett staket. Bara lite vatten som kommer upp så inget att oroa sig över, men jag har inte råd med något problem. Inte nu med så kort tid kvar av tävlingen. Jag börjar springa igen för att få upp blodtrycket och förhoppningsvis tvinga undan resten av illamåendet. Det funkar. Så snart jag kommer igång känns det bättre igen. Vid nästa varvning tar jag en flaska Maurten som jag sedan dricker successivt under det kommande varvet. Inga problem. Inte minsta lilla äckelkänsla och framförallt inget illamående. Det där med illamående vid ultralöpning är ett kapitel för sig. Massor med löpare har stora problem med illamående, men mina problem är väldigt begränsade. I den mån jag alls har problem så är de just av den här karaktären. Jag har kanske blivit en smula undervätskad under loppet. Blodvolymen har minskat och om jag promenerar så går blodtrycket ner en aning. Då kan det komma en våg av illamående. Även utan undervätskning så ansträngs luftrören under lång löpning. Det bildas slem och jag får ett behov av att hosta och harkla mig. Med lite otur råkar jag utlösa en kort kräkreflex och det kan vara nog. Sen kan det sätta sig på huvudet och bli ett mentalt problem. Jag inbillar mig att jag ska få äckelkänslor av att dricka sportdryck, ta en gel eller vad det nu må vara. Men om jag bara ser till att hålla igång löpfarten och sen faktiskt tvinga mig själv att dricka och äta, så brukar problemet vara löst. Så även denna gång. Efter ytterligare något varv kunde jag dricka upp mitt saltvatten och nu närmade jag mig rekordet med stormsteg.

Ärevarvet

När det återstod ett varv innan jag skulle passera rekordet bestämde jag mig för att ta ett litet ärevarv. Benen var trötta och värkte. Fötterna var trötta och värkte. Jag skulle unna mig själv att gå det sista varvet fram till rekordet. Det hade hunnit bli rejält kallt ute (neråt 9 grader skulle jag tro). Så länge jag sprang hade jag inga problem att hålla värmen, men när jag nu skulle promenera ett varv bestämde jag mig för att ta på mig en jacka. Så det blev ett kort besök inne i tältet innan jag promenerade iväg. Ett skönt varv där jag kunde gratulera mig själv till att faktiskt ha gjort det riktigt bra i min debut på 48h. Det var värt träningen. Det var värt resan till Timisoara. Det var värt smärtan. När jag passerade målportalen, strax före 06:50 på söndagsmorgonen, sträckte jag upp båda armarna i en segergest. Jag pekade på resultattavlan och förklarade för speakern att där ser du ett nytt svenskt rekord!

 

Med en närmast perfekt timing hade Åsa lyckas ta sig till målområdet på nytt och hon förevigade min lilla segergest. Vi pratade några ord och jag förklarade att jag nu bestämt att jag skulle fortsätta promenera de dryga två timmar som återstod av tävlingen. Jag ville såklart ta chansen att förbättra rekordet ytterligare, men jag hade ont i fötter och ben och jag var ärligt lite lätt oroad för risken att dra på mig någon långvarig skada om jag skulle få för mig att fortsätta springa de två sista timmarna. Så att promenera runt kändes som en rimlig kompromiss. Först gick jag in i tältet och tog på ännu lite mer kläder, för det var som sagt kallt ute och jag hade ingen lust att förkyla mig istället för att dra på mig en överbelastningsskada.

Ring så spelar vi-effekten!

Det blev så småningom drygt sju varv till. Jag slog rekordet med nästan 10 kilometer. Sträckan stannade på 393 984,56 meter.  Det är lite snöpligt under 400 km, men det spelar ingen större roll för mig. När mitt A-mål föll bort insåg jag fort att B-målet egentligen inte alls var ett B-mål, utan endast ett delmål. Det viktigaste målet var C-målet – svenskt rekord. När jag väl kom igång med en ny plan mot C-målet så fanns det inte längre något kvar som kunde stoppa mig. När jag sedan funderar över hur de sista timmarna artade sig så kommer jag inte ifrån tanken att jag drabbades av ett mentalt syndrom som skulle kunna kallas för ”Ring så spelar vi”-effekten. Ni vet. När man sitter hemma vid frukostbordet och lyssnar så är allt lätt. Alla frågor är jättelätta. Men det är svårt att komma fram. Jättesvårt. När man väl kommer fram är man så glad över att ha kommit fram och så upphetsad att man inte klarar av att fokusera sig. Det finns ingen killerinstinkt kvar. Men det var ju kul att komma fram! Här hade jag en nästan 46 timmars lång resa för att komma igenom telefonslussen och fram till Hasse Tellemar (för er lite yngre läsare kan jag avslöja Hasse Tellemar en gång i tiden var programledare för ”Ring så spelar vi”; nuförtiden är det andra som sköter det jobbet). När jag väl kom fram var jag så överväldigad och nöjd över att få prata med Tellemar (fast ju det fick jag ju inte…), så det räckte och blev över. Dessutom hade jag ju snott alla Johans stickor. Så jag hittade på en lämplig förevändning för att slippa fortsätta springa. Oj – jag kunde ju kanske skada mig. Det kunde ju kanske börja göra ännu mer ont än vad det redan gjorde.

Jag är fortfarande nöjd och jag gillar mitt beslut att gå de avslutande varven under de sista två timmarna. Men till nästa gång kommer jag har ögonen på Hasse Tellemar och Ring så spelar vi-effekten. Jag ska se till att hitta en strategi för att kväva den effekten. Det lovar jag.