Andra natten är alltid värst

June 4, 2021 Sten Livet

Det blev en strapats i Vargön även detta år. Vi har svävat i ovisshet om det mesta, men någonstans kände jag mig ganska säker på att just Vargön Trail Marathons ändock skulle återkomma och ändok bli av. Min tro på detta ökade en smula när det damp in ett par mail på temat. Visserligen väldigt kortfattade mail, men tillräcklig information för att jag skulle packa ner  en ny fin löpartröja i storlek medium, tält och sovprylar och bege mig till Vargön i sällskap med min ständige support Åsa.

Jag hade räknat med sällskap av Kenneth i år, men han backade tyvärr ur med hänvisning till någon form av pensionärslustlöpning som tydligen varit lite för tuff för hans kropp. Istället dök Peter upp i vid startområdet. En liten överraskning för mig att han skulle vara med. Trevligt. Peter är ju löpstark och har förmåga att emellanåt slå till med riktigt goda insatser. Bra med lite redigt motstånd.

Kartan visade på misstänkt många fler höjdmeter än förra året och inte tusan sprang vi längst ut på den där udden förra året? Enligt Ingemar var banan ca 32 km lång, precis som förra året, så då är det väl så då … Men jag anade ändå en del nattliga rovfåglar i träskmarken.

Efter att ha registrerat mig och fotograferat kartan tog jag och Åsa bilen in till ”city” för en traditionell Pizzauppladdning, denna gång på finfina Pizzeria Viking inne i Vargön.

Samtidigt som jag lassade in min calzone special i gapet, ritade jag karta och memorerade instruktionerna.

Vi vände åter till startområdet och slog upp tältet. Fixade och donade lite. Småpratade med folk. Så småningom blåste Ingemar i sin stora snäcka. Eller om det var en visselpipa. Det lät faktiskt som en visselpipa. Start om en timme, alltså. Lite mera fix. Packa västen redo för första varvet. Gå igenom varvningarna med Åsa. Byta om. Jag satsade på korta tights i år igen. Det funkade ju bra förra året. Så en långärmad tröja och en vindjacka med i västen. Jag kommer bli rejält varm i början. När det börjar svalna ute tar jag på mig den extra tröjan. Så kan jag ta jackan om jag skulle börja frysta otippat.

Vi samlas inför starten. Ingemar förklarar lite regler, där den viktigaste kanske är just den att detta är en strapats och ingen tävling. Så säger han något om att han inte vill köra vidare med förra årets startsignal, som ju var ett rent upprörande plagiat av Laz’ tändande av en cigarett, och därefter hörs den nya startsignalen. Det lät faktiskt precis som om han öppnade en ölburk. Men det var det säkert inte. Det var säkert en Nocco med extra BCAA, eller ngt sånt. Fast en öl hade varit gott.

Ingen rör sig så jag springer väl. Jag hade ju tänkt ta det lugnt och hänga efter Karin första varvet, men jag kände mig nog lite kaxig och trodde att förra årets erfarenheter skulle hjälpa mig hitta rätt väg och dessutom pricka in alla böckerna snabbt och effektivt. Det gick ju sådär …

Första boken hittade vi i alla fall i ett huj. De flesta var redan avhängda. Men jag, Jonas och Peter var i alla fall där ungefär samtidigt.

Jag hade sällskap med Jonas ytterligare ett tag, men kom ensam fram till andra kontrollen. Fast jag blev snart upphunnen medan jag letade. Jonas dök upp och det var han som hittade boken. När jag tog mig iväg var jag ensam igen. Vete tusan vad som hände men Jonas måste ha dragit iväg i en himla fart. Bestämde mig för att strunta i det.  Lite stökig stig längs Hunneberg och så nerför en lämplig klev. Helt plötsligt står jag på en liten asfaltsväg som slingrar fram längs foten av berget mellan små söta stugor, förbi kalkgrottor och vidare in i ett naturreservat. Leta bok på nytt. Leta igen. Var fan är den?? Tiden går. Pannlampan på. Där kommer en annan pannlampa. Jonas. Jag som var helt säker på att han var långt före mig. Undrar vilken väg han snurrat runt på? Såklart hittade jag boken direkt nu. Hade ju varit roligare om jag gjort det ett par minuter tidigare och hunnit iväg, men nu var det som det var. Bra att vi båda hann iväg innan övriga vargar kom efter oss. Den var lite lurig att hitta den här boken så det kan nog ta ett tag för övriga gänget med. Nästa kontroll gick raskt och ganska smidigt att hitta trots mörkret. Nästa likaså. Sen tog det stopp. På samma ställe där det tog stopp förra året. Den här gången kände jag mig säker på att jag letade i rätt område. Men Ingemar hade nog gömt boken lite bättre den här gången. Klafsade fram i blöta marker fram och tillbaka och lyste med pannlampan. Men där syntes ingen bok.

Klafs klafs

Efter en halv evighet – Jonas hävdade 45 minuter, men jag tror nog inte det var mer än 30 minuter – så dyker det upp fler pannlampor i skogsbrynet. Det formligen väller in löpare.  Jag trampar ner i ett djupt gyttjehål. Hela benet åker ner. Så samma procedur med andra benet efter några steg. Kämpar mig systematisk fram och tillbaka i det område där jag anser att bokjäveln bara måste finnas. Plötsligt trampar jag ner med båda benen i ett bottenlöst hål med kärrväta. Jag sjunker ner tills ytan är i nivå med bröstvårtorna, innan jag lyckas få stopp på fallet. Det känns inte som att jag når någon botten, mer än rent mentalt, utan det är nog snarast så att jag får grepp om en grästuva med högerarmen och på något vis kravlar jag mig upp. Jonas berättar efteråt att han hörde ett tjut och såg hur en pannlampa for ner mot marknivån. Men eftersom lampan inte försvann under vattenytan, utan kom upp högre i luften på nytt, så ansåg han att ytterligare omsorger var onödiga. Det hade han ju helt rätt i.  Jag ruttnar ändå på allt. Fryser. Ställer ifrån mig västen och tar på jackan istället för att leta vidare. Någon annan kan gott få hitta boken åt oss medan jag tar hand om mig själv. Tar en gel och suger + tuggar långsamt i mig den. Smarrigt.

Det hjälper. Peter hittar boken. Och alla andra hittar Peter. Tack vare att jag tog på jackan och tog en fikapaus. Ingen annan verkar inse det avgörande värdet av min insats, men det gör mig inte ett dugg. Mina medtävlares glädje är belöning nog. Boken ligger verkligen precis där jag tänkt mig att den ska ligga och precis där jag tror mig ha letat flera gånger redan. Tydligen har Ingemar smugit dit bakom ryggen på mig och lagt dit den efter att jag passerat. Den mannen är kapabel till det mesta så länge han får möjlighet att fröjdas åt vårt fåfänga jagande härs och tvärs. Man får ändå ge honom att anstränger sig för att glädja oss alla.  Jag river ut min sida och stoppar den i ryggan. Memorerar noga positionen genom att kontrollera de olika landmärken jag kan hitta. Så promenerar jag iväg med långa och bestämda steg i den riktning jag vet så väl att vi ska gå. Räknar stegen noga. Ända tills jag kommer upp på fast mark. 200 högersteg. Kom ihåg det!

Jag joggar ut på stigen, eller den gamla banvallen som vissa lokala förmågor kallar den, och drar iväg. Försöker komma in i ett behagligt tempo. Försöker få upp lite värme efter det tröstlösa klafsandet i vätan mellan tuvorna. Jonas gör mig sällskap. Vi pratar. Jag tror jag hittar. Vi springer fel. Jag tror det kommer ordna sig ändå. Jag ser lite dåligt i mörkret och orkar inte hålla på och försöka läsa den ganska illa detaljerade kartan. Lite stigar ska väl en karl hitta? Det blir en liten omväg. Men en fin stig som jag inte sprungit förra året, så det är alltid något. Och jag hittar vägen ner från högplatån. Kleven. Fast vi kommer från fel håll. Alltid något. En rejäl omväg blev det nog, men jag blev varm i alla fall och jag mår ju bara bra av att springa långt, så det gynnar säkert mig i konkurrensen med Jonas, eller? Det gäller att hela tiden ha siktet på målet här. Social kan man vara. Du kan lita på mig. Men du kan också lita på att jag kommer göra vad jag kan för att hitta fördelar som gynnar just mig. Men det här var inte strategi från min sida. Det var faktiskt ren klantighet.

Vi hittar nästa bok snabbt och smidigt. Fortsätter mot nästa klev. Vägbeskrivningen är glasklar. Vi tar upp mot högplatån. Gäller bara att hitta stället där vi ska dyka in i skogen. Vägbeskrivningen är glasklar. Men vägen stämmer inte med beskrivningen. Eller rättare sagt – omgivningen stämmer inte med beskrivningen. Vissa objekt som ska finnas där saknas. Är vi på rätt ställe? Vete tusan. Där går en stig åt höger, så vi tar väl den då och ser vad som händer. Det som händer är att vi kommer ikapp ett gäng med andra löpare, inklusive Peter. De där gänget borde ju bara bakom oss, men de trodde kanske inte att de hittade vägen till förra kleven, som vissa andra. Eller också kanske där var någon som faktiskt hittade vägen till förra kleven … inser att det senare stämmer med verkligheten när jag studerar de som är med i gänget. Men vi kommer ikapp dem av en orsak. Stigen har korsat en bäck och mynnat ut i intet. En bäck som dessutom enligt kartan går en bit bortom den klev vi nu söker efter. Några försöker sig på att klättra upp vid sidan av bäcken. Det är bra tänkt. Det skulle faktiskt kunna gå en stig där. Men det verkar inte vara så i praktiken. Det är beckmörkt. Vi har pannlampor, men det är inte lätt att leta efter obefintliga stigar i våra pannlampors sken. Dagsljus vore en bra grej. Men det återstår lite för lång tid till dess. Karin och hennes kompis ansluter. Om inte Karin hittar vägen så är det förmodligen för att vägen inte finns. Hade jag inte bestämt mig för att bara följa efter Karin under första varvet, förresten? Varför kan jag inte följa min egen plan? Jag slösar med energi helt i onödan! A m a t ö r.

Leta klev eller stig, eller objekt

Vi joggar tillbaka och letar vidare. Hittar faktiskt ett objekt som med en rejäl portion fantasi och välvilja skulle kunna stämma överens med Ingemars ledtråd. In i skogen, tänker vissa! Jag är mer skeptiskt, men följer efter lite halvt motvilligt. De lokala stigfinnarna ger sig snabbt och kommer tillbaka med modstulen min. Ingen klev där inte. Lite palaver och diskussion pågår, så beger sig ett gäng iväg för att ta en alternativ klev upp. Jag och Jonas får sällskap med en tredje kille och tar vår egen väg tillbaka mot bäcken. Jag vägrar tro att stigen tar slut där. Vi försöker lite halvhjärtat klättra bredvid bäcken, men det känns lönlöst och framförallt livsfarligt. Jag hittar fortsättningen på stigen. Så vi följer den istället. Vi passerar en tomt och kommer ut på en grusväg. Följer grusvägen och kommer så småningom till en plats jag känner igen sen förra året. Inser att den klev vi skulle ta tillbaka ner från berget är precis till vänster om oss. Så vi ger oss upp där. Ända upp. Längst däruppe i mörkret letar vi efter en utsiktsplats. Jag räknade med att den skulle vara skyltad, men här finns inga skyltar. Var är alla lokala stigfinnare när man behöver dem? De är ute och springer på en obefintligt stig från en annan klev, får vi så småningom lära oss. Vi irrar runt i en halv evighet innan vi enas om att utsiktsplatsen faktiskt måste ligga längre ner. Någonstans där vi kom ifrån. På vägen ner möts vi av en rad irrande pannlampor som tassar ifrån höger. Våra lokala guider har anslutit och de vet minsann exakt var utsiktsplatsen ligger. Det var ju bra. Här är det branta stup och fortfarande kolmörkt. Man vågar knappt leta efter en bok här. Boken hittas. Sidor rycks ur. Jag ger mig av först från platsen, med Jonas i släptåg.

Övermod men inget riktigt fall

Nu hittar jag! Tror jag i alla fall. Åtminstone hittar jag en rejäl bit, för om ett tag kommer det en extrarunda som vi inte tog förra året och jag misstänker att det är längst ut på den rundan som nästa bok finns. Men det ska greja sig. Återigen skaffar vi oss ett försprång till resten av gänget. De syns inte bakom oss och vi matar på i lugnt och målmedvetet tempo. Där kommer avtaget till extrarundan. Så ett avtag till. Lite tvekan, men visst tusan är det här vi ska ta höger? Jag bestämmer att det måste vara rätt att ta höger. Om det skulle vara fel så är det i alla fall mindre fel än att ta vänster om höger vore rätt. Om någon förstår. Jag fattade i alla fall då. Men ett tag senare fattade jag ingenting. Vi kommer fram till en korsning. Eller rättare sagt, jag hävdar att det är en stigkorsning, men Jonas hävdar att de inte är en korsning. Men där är i alla fall skyltar. Precis som i vägbeskrivningen. Bara det att skyltarna pekar åt fel håll i förhållande till beskrivningen. Och det finns fler skyltar. Vad tusan är detta? Det här är en korsning. Men här finns ingen bok och Jonas hävdar att det inte är en korsning. Ok, vi struntar i detta och fortsätter längs stigen! Där är Vänern. Vacker. Stilla. Tyst. Men alltför nära. Vi ska inte vara här. Vi har sprungit fel. Korsningen som inte är en korsning. Korsningen med skyltar som pekar åt fel håll är rätt korsning. Vi vänder om. Men någon har sopat bort stigen bakom oss. Där finns ingen stig. Men vi sprang ju nyss på stigen? Jag förstår ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting, men på något vis dök stigen plötsligt upp igen och vi kunde fortsätta vår löpning tillbaka. Det var ju ändå trevligt att få se utsikten. Riktigt vacker utsikt faktiskt.

När vi kommer fram till den konstiga morfade korsningen som Jonas nu eventuellt börjar hålla med om faktiskt är en korsning så möts vi av ett gäng guppande pannlampor. Ja, som vanligt. Men de kommer inte samma väg som vi kom. De kommer från ett helt annat håll. Konstigt. Jag frågar lamporna om de hittat någon bok, men det har de inte. Då förklarar jag frankt att det är för att de nu kommer till korsningen där det är dags att leta bok. Så börjar vi leta. Och så småningom hittas boken. Det rivs sidor. Så småningom får jag riva ur min sida. Jag stoppar ner den i rygga och känner mig lite purken. Lite stum i benen också. Det sliter med start och stopp. Jag ger mig av igen. Nu vet jag faktiskt vart vi ska. Resten hittar jag faktiskt. Helt säkert. Jonas hakar på. Ingen annan verkar följa med. Konstigt… Är de trötta, eller har de helt enkelt fattat att det är urkorkat att springa tillsammans med oss? Dvs om man inte absolut hemskt gärna vill fixa maximalt antal kilometer för några få boksidors skull.

Färdiggnällt. På väg till sista kontrollen möter vi några personer ute på nattpromenad. Med pannlampor på. Det är några av våra medtävlare. Helt klart ute på villovägar. Värre villovägar än våra. Lider med dem, men finner ändå en viss tröst i att det finns de som tolkar kartan ännu sämre än vi. Och jag har knappt tittat i  karten. Jag memorerade karta + instruktioner före start och nu litar jag på att Jonas läser instruktionerna med sina unga ögon och säger till mig om något verkar alldeles galet. Men Jonas verkar hoppas på att jag faktiskt hittar. Det hedrar honom. Men han har fel. Och vi springer fel. Men det ordnar sig. Vi hittar sista boken och vi tar oss åter till startområdet på för mig välkända vägar.

Varvning

In för varvning! Jag tar nya flaskor sportdryck och plockar åt mig en Twix och ett par nya gel. Solen är på väg upp. Pannlampan kan läggas åt sidan. Jag bestämmer mig för att inte lämna den utan packa den i ryggan för säkerhets skull. Utifall att jag annars skulle glömma den till det kommande skymningsvarvet. För jag vet helt säkert att jag inte kommer klara av resterande varv i dagsljus. Inte med ett så här katastrofalt långsamt förstavarv. Pratar lite med Ingemar om  det där mystiska objektet som vi inte kunde hitta. Den mystiska kleven som inte fanns och som ingen ur lokalbefolkningen känner till. Frågar honom om han tror att jag kan hitta kleven på vägen tillbaka om jag då tar den där övre vägen. Det tror Ingemar. Han tror till och med att där kan finnas en skylt. Men så tvekar han lite. Och vi prata om vad kleven heter eller inte heter och vad den där andra kleven heter. En massa konstiga namn är det, som delvis minner om fattighjonen i Emil i Lönneberga. Men vi är ju inte i Småland. Så mycket vet jag. Men Ingemar verkar inte säker på något. Mer än att han är övertygad om att jag kan hitta den där vägen om jag bara försöker och tror på det hela. Ninja mode, tänker jag, och ger mig iväg. Jonas sitter och ägnar sig åt ngt slags märkligt klädbyte. Torra strumpor? Varför det? De blir ju blöta på några minuter i alla fall. Snabbare än så med tanke på att vi nu springer tillbaka åt samma håll som vi kom in ifrån och där är det verkligen inte torrt väglag. Jag ger mig av och låter Jonas ha sin gosestund med torra strumpor.

Nu går det bättre. Det är dagsljus och jag hittar. Men den där stigen som jag skulle följa fram till den mystiska kleven. Den stigen är snitslad. Ju. Dvs. precis i början är den snitslad. Smal är den också. Som en djurstig. Nyss upptrampad. Så breddas den något och går över i en lite äldre traktorväg av ngt slag. Det känns bra. Så försvinner traktorvägen. Och ingen stig syns heller till. Skämt. Jag fortsätter framåt. Det går ganska bra. Det är obanat, men inte snårigt. Så blir det lite sankt. Väldigt sankt. Men det går att ta sig runt. Jag uppskattar att jag bara ska ungefär femhundra meter till innan det är dags att leta klev. Och jag bör ju rimligen korsa en stig som går ner mot kleven. Förr eller senare. För ingen klev utan stig, som talesättet lyder. Och varför skulle inte stigen fortsätta upp på platån till den nivå jag befinner mig? Ja varför inte? Oklart vilket svaret är på den frågan. Men inte tusan kom där någon stig i alla fall. Jag fortsätter ytterligare en bit framåt innan jag inser att jag måste ha passerat stigen till kleven. Eller rättare sagt – det finns ingen jävla stig till kleven. Inte så här långt in på platån i alla fall. Jag står och studerar kartar och funderar. Klurar. Bestämmer mig för att vända tillbaka och samtidigt jobba mig ut mot kanten av platån för att se om jag möjligen hittar någon stig. Sagt och gjort! Jag vänder om. Och till min förvåning hittar jag en stig ganska snart. Nästan direkt faktiskt. Det är ingen bra stig, men den går att springa på, så då gör jag det. Varför såg jag inte den här stigen förut. Jag löper på ngn kilometer i skön takt. Men något skaver i bakhuvudet. Varför lyser de igenom så mycket ljus där till vänster? Jag stannar till och kikar. Varför hörs det trafikbrus därifrån? Randen ska ju ligga någonstans till höger nu när jag har vänt. Till vänster ska det bara finnas skog. Upp med kompassen. Upp med kartan. Ingen aning om hur detta gått till. Det snurrar i huvudet. Marken snurrar under mig. På något sätt inser jag faktum. Jag har vänt helt om. Det gjorde jag ju för ett tag sen. Jag vände medvetet helt om. Men ändå har jag fortsatt åt samma håll. På något vis måste jag ha fastnat så hårt med näsan i kartan och mina egna grubblerier att jag snurrade runt ett helt varv istället för att göra just det jag är övertygad om att jag faktiskt har gjort – vända mig helt om. Ett halvt varv. Inte ett helt varv. Andas. Ta dig ut till kanten. Titta ut där. Hitta vägen. Se Vänern. Nu vet du vart du ska.

Där är det något som vagt påminner om en stig igen. Där finns en eller två snitslar dessutom. Oklart om snitslarna egentligen tjänar något syfte. Men emellanåt finns det där. Emellanåt syns där även en stig. Låt oss kalla det ”single track” …

Jag jobbar mig tillbaka då jag plötsligt inser att stupet till höger ser något annorlunda ut än det brukar göra. Det ser inte fullt så tvärbrant ut. Bara smått livsfarligt. Jag går försiktigt närmare och kikar ner. Jo, det verkar faktiskt som att någon har gått eller hasat här tidigare. Det är kleven. Eller i alla fall en klev. Jag klättrar ner. Det tar en stund. Det går långsamt och försiktigt. Det är inte lätt. Inte rullstolsanpassat. Men jag kommer ner. Och väl ner hittar jag faktiskt en skylt med ett namn. Namnet på kleven. Vad bra. Det anses alltså rent officiellt vara så att man kan gå där jag precis har gått. Eller snarare krupit och hasat baklänges. En machete hade varit bra här, men jag får klara mig utan. På något vis slår jag mig fram igenom snårskogen. På ”stigen”. Och kommer ut på vägen. Precis där vi stod och funderade över det saknade objektet på förra varvet. Så jag är på rätt ställe. Jag knyter näven i en segergest! Ingemar ska inte vinna. Det här har jag!’

Lycka är att kliva nerför en klev

Resten av varvet går som i ett lyckorus. Ett lite lagom segdraget sådant, med tanke på att en ganska rejäl del av varvet återstår. Men inga oväntade händelser inträffar och jag tar mig runt.

Åsa väntar i varvningen med lite fika och ett jättelass mat. Jag slevar i mig så gott jag kan, men tvingas lämna en slatt på slutet. Fullt i magen.  Ger mig ut igen. Byte av riktning på nytt. Tänker att jag snart borde möta Jonas. Och så borde jag ju möta Peter och Gunnar, som enligt uppgift ligger 3&4 i spåret. Men jag möter ingen Jonas. När jag når andra boken inser jag att den inte ligger exakt så som jag lämnade den. Någon måste ha varit där efter mig. Men jag har ju inte mött någon? Och den här sträckan är det inte lätt att springa fel. I alla fall inte i dagsljus. Märkligt. Jag grubblar över detta och springer vidare. Tar mig ner från berget och ut på vägen.

Det är varmt. Jag går åt sidan en stund och svalkar mig lite vid en porlande bäck som sköljer över små stenblock vid sidan av vägen. Blaskar av mig. Tvättar svetten ur pannen. Sköljer igenom munnen. Fräschar upp mig helt enkelt. Så fortsätter jag och stöter direkt ihop med Peter och Gunnar. De verkar inte göra sig någon större brådska. Peter berättar att de nyss mött Jonas. På väg i motsatt riktning. Han hade tydligen kommit på sig själv med ett lite misstag. Han hade glömt den fjärde boken. Eller rättare sagt den sjunde boken där han kom ifrån. Hjärnsläpp tydligen. Men uppenbarligen hade han insett sitt misstag och vänt om. Fast först efter några kilometers löpning och sannolikt ett par böcker. Nu var han på väg tillbaka för att hämta sin boksida. Grattis! Jag har inte frågat, men jag gissar att Jonas kom ända fram till den där andra boken innan han vände. Det var därför boken var flyttad något, trots att jag inte mött någon. I så fall blev det en omväg på ca milen för Jonas. Grabben får i alla fall springa riktigt långt. Först med mitt benägna bistånd som felnavigatör under första varv och sen på helt eget initiativ genom att hoppa över kontroller och springa tillbaka.

Matkoma, men jag kommer i alla fall ihåg alla böcker

Jag lider av matkoma under drygt halva varvet, men i övrigt går allt väl. Det går inte fort, men jag drygar ut min ledning rejält. Peter och Gunnar verkar ta det rejält långt. Jonas springer rejält långt. Själv springer jag lugnt och så kort som möjligt. Jag börjar bli gammal och klok.

Raskt ut på fjärde!

Varvar på nytt. Fika på nytt. Lite mat på nytt. Ut på fjärde varvet raskt. Jag ligger långt före, men jag är trött. Jag vill helst inte behöva pressa för hårt. Men jag vill inte heller ge Jonas någon form av vittring. Han får inte tro att han kan komma ikapp mig. Han kan faktiskt inte komma ikapp mig. Inte om jag skärper mig och springer på. Men jag vill ju helst slippa vara så skärpt. Slippa tvinga mig själv att springa på. Benen känns ganska seg. Inte helt förvånande med tanke på att jag sprang Roslagsleden för bara fyra veckor sen och då sprang jag faktiskt ganska fort. Då tog jag i och drog ut det sista ur kroppen under de sista milen. Det har känts bra nu sista veckan inför Vargön, men den där djupa uthålligheten tar lång tid att återställa och det är det jag känner av nu. Det känns att jag inte riktigt pallar att ligga på, nu när tiden drar iväg och kilometer läggs till kilometer. Framförallt är det klättrandet upp och ner på platåerna som kräver sin tribut. Nästa gång ska jag träna riktigt brant upp och ner i Hammarbybacken. Och vid Högdalen. Upp och ner i mina hemmabackar. Det är bra förberedelse för detta. Men nu är det så dags att tänka på det. Jag ska ändå inte komma hit igen. Det får räcka nu. Jag har visat att Ingemar inte kan besegra mig. Han får inga fler chanser. Nu får han hitta någon annan att jävlas med nästa år. Det var kul så länge det varade.

Jag räknar lite på när jag kan tänkas möta Jonas. Kommer fram till en skamgräns där vi tidigast får mötas. Och så kommer jag fram till en bra gräns. En realistisk gräns, som innebär att Jonas hållit ganska jämna steg med mig, men jag ligger ändå rimligen en aning plus. Om vi möts först där. Och just där möts vi. Nästan prick på metern där. Jonas ser jättepigg ut. Han är såklart besviken över sin missade kontroll, men han ser ut att kunna fortsätta springa ett dygn till utan vidare. Jag försöker se likadan ut. Jag lovar att fortsätta ut och ta även ett femte varv så småningom. Ropar ett ”vi möts igen” till Jonas och uppfattar vad som låter som en bekräftelse. Det är varmt. Men inte outhärdligt. Jag stannar till vid en badsjö och tvättar av mig på nytt. Det är skönt att bli av med den värsta svetten. Det svalkar gott i ansiktet. Man känner sig faktiskt lite redo för dans. Överhuvudtaget känns det väldigt bra. Synd att det ska ta så långt tid att ta sig runt. Det beror av två saker. Dels är varvet faktiskt ganska långt. Inte lika långt som det första varvet då vi ju sprang en himla massa omvägar samt sprang och letade böcker fram och tillbaka, men det är ändå extremt långt för att vara endast 20 miles. Strunt samma. Det är lika långt för alla. Och nu har jag snart bara ett varv kvar. Men det har blivit mörkt igen. Pannlampa på. Batteriet lite halvkass. Jag har en reserv i fickan, men bestämmer mig för att spara det till varvningen. Så kan jag lyxa med bra lyse under sista varvet. Det räcker tillräckligt väl det ljus jag har nu. Den här sista biten är faktiskt ganska enkel och jag hittar bra här.

In för sista varvningen. Mer fika. Mera mat. Spaghetti carbonara. Gott faktiskt. Lagom mycket också. Ingen matkoma den här gången. Jag pratar med Ingemar och Åsa. Jag får höra att alla andra har gett sig. Ingen mer än jag är ute på banan och ingen kommer komma ut igen. Hur tänker folk? Det är ju massor av tid kvar. Varför nöja sig med tre varv, när man kan få fyra eller fem? Jag förstår inte detta. Men jag förstår att det kommer bli en lång natt. För jag kommer inte kunna motivera mig att springa fort på mina klevmosade ben. Inte när jag vet att ingen jagar efter mig. Glöm det. Det är kallt ute. Men jag bestämmer mig för att trots allt inte sätta på mig långa tights. Korta tights får det bli. Så jag åtminstone har någon anledning att hålla mig i rörelse. Jag säger till Ingemar att det kommer bli en lång natt. Tänker att så himla lång blir den nog inte, men har ändå på känn att det kanske blir jobbigare än jag tänker mig.

Den långa natten

Ger mig av. Får välja riktning och väljer samma riktning som förra varvet. För då kan jag ta de allra brantaste kleven utför istället för uppför. Känns som att det är lättare så. I alla fall nu när låren i princip ledsnat på att jobba i uppförsklättringarna. Så jag ger mig av. Börjar jogga direkt i sankmarken. Eller jogga … jag rör mig i alla fall på ett sätt som vanligen inte skulle kategoriseras som gång. Försöker få upp värmen. Kommer fram till första kleven. Det bär uppåt. I maklig takt. Men jag får upp värmen. Det snurrar i skallen. Sömnklubban slår till för första gången. Jag har faktiskt inte räknat med att få problem med sömnbristen, men nu är jag inne på den andra natten och just den här tiden på dygnet, när det är som mörkast, så är sömnbristen som svårast att hantera. Stoppar i mig koffeintabletter och försöker hålla uppe tempot. Så snart tempot går ner så får sömnbristen fäste. Det gäller att hålla sig igång. Det gäller att hela tiden andas ordentligt. Syresätta. Hålla cirkulationen igång. Jag kommer upp och kommer igång på nytt. Kanske att koffeinet hjälper något. Det känns bättre i alla fall. Först vågen är parerad. Så där fortsätter det. Jag vill helst av allt bara lägga mig ner och sluta ögonen. Sova en kvart. Eller en timme. Men jag fryser faktiskt. Det känns kallare än första natten. Det är förmodligen faktiskt något varmare. Men jag orkar inte hålla mig igång lika mycket längre och då går ju kroppstemperaturen ner. Så är det. Jag småfryser och vågar inte lägga mig ner. Så jag håller mig igång. Det blir ett fantastiskt träningspass i sömnbrist. Sömnbrist och illamående brukar gå lite hand i hand. Så även denna gång. Jag mår nästan aldrig illa när jag springer. Men nu vänder det sig plötsligt i halsen, innan något kommer ner till magen, när jag försöker skölja ner ett par koffeintabletter med en klunk sportdryck. Smakar lite fel om den där flaskan. Det ska vara sportdryck blandat med protein, men det känns mer som ren protein. Det smakar fel helt enkelt och därför vill inte magen. Därför vill inte hjärnan. Men jag tvingar ner det hela i alla fall. Skadan är ändå skedd. Jag mår inget vidare och är inte sugen på att dricka.  Det blir lite försiktigt småsmuttande resten av varvet. Men inget ymnigt drickande. Som tur är har jag ätit ganska rejält de senaste varvningarna, så jag oroar mig inte så mycket. Jag kan nog klara ett varv på låg energi och låg vätska. Det har jag gjort förr och jag behöver inte hålla något nämnvärt tempo.

Solen kommer upp så småningom. Sömnbristen attackerar vi vågor. Jag knaprar mer koffeintabletter i ett par omgångar. Fortfarande oklart om de hjälper, men kanske. Sömnattackerna klingar i alla fall av efter ett tag. Men så kommer de på nytt. Jag börjar drömma vakna drömmar. Det ligger massor med kottar på marken. Utströdda. Och småpinnar. Min hjärna börja lägga pussel med kottarna och pinnarna. Berättar för barnbarnen om hur vi lekte med kottar och pinnar då jag var ung. Det är ett himla tjatter i skallen, men jag har lite svårt att förstå vilka som är där och tjattrar. Solen har kommit upp och börjar ändå värma en del. Jag sätter mig på en sten i solen. Lutar huvudet i en hand med armbågen mot knäet. Sluter ögonen. Drömmer om vildsvin gjorda av kottar och pinnar. Stora och små vildsvin. Med betar av kottar. Sitter så. Oklar hur länge. Jag har ungefär tre kilometer kvar till mål. Här kan jag sitta ett tag. Jag har ingen brådska.

Något får mig ändå att resa på mig. Tror det kan vara så att det känns lite obekvämt att sitta sådär. Jag kan inte sova och jag kommer inte framåt. Jag är fortfarande lite småfrusen även om solen känns ganska varm och go. Skakar igång skallen och kroppen och börjar småjogga igen. Räkna stegen. Jobba vidare framåt nu. Ständig rörelse så är du snart ute på vägen och sen är du snart vi den allra sista boken. Kom igen! Jag tar mig fram. Det går faktiskt nästan snabbare än jag vågat hoppas på. River ur min sista sida och nu är det verkligen nära. Jag gör mig ingen brådska, men jag är klar med att drömma om kottar. Jag är klar med att räkna steg. Nu rör jag mig bara framåt och försöker undvika de värsta lerpölarna. Jag struntar i leran och sankmarken. Jag går rakt igenom. Jag är ändå genomblöt och jag ska ändå snart ta av mig både skor och strumpor. Alldeles strax. Knagglar mig nerför den sista backen, igenom ris och taggbuskar, ner mot tälten, vindskyddet och brasan därnere. Skönt att komma fram. Skönt att vara klar. För denna gång. Jag lämnar över min sista boksidor till Ingemar och han belönar mig med ett tack och ett jättefint klistermärke.

Vargön Trail Marathons, kan det verkligen vara nåt?

Det här var en tuff resa. En riktigt tuff resa. Jag har sammanfattat den där sista natten i några få meningar. Det ger inte en rättvisande bild. Det var en extremt jobbig sista natt. Kombinationen av lätt nerkylning och sömnbristen var larvigt tuff. Jag lyckades hantera det och jag hade helt säkert kunnat klara av att springa snabbare om jag varit tvungen till det. Jag hade kanske rent av mått bättre av att springa snabbare, för då hade jag blivit varmare och jag kanske hade kunnat slippa en och annan av de värsta sömnattackerna. Men det spelar ingen roll. Det var väldigt bra träning i alla händelser. Och det var en bra påminnelse om att man aldrig kan vara säker under en ultra och speciellt inte under ett flerdagarslopp. Den där andra natten i rad utan sömn. Den natten är inte att leka med. Så lyckade Ingemar knäcka mig? Nej, det gjorde han ju inte. Men han lyckades på sätt och vis. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin gjort något såhär jobbigt. Fötter och ben värkte mer än såhär i Timisoara. Sömnbristen var nog lika jävlig den i Timisoara. Men den här gången var det så jävla jobbigt med kombinationen av sömnbrist och kyla. Den här känslan av att vara ute på en personlig överlevnadsövning, där jag i varje enskilt steg måste fokuser för att inte allt skulle gå åt helvet. Den känslan har jag aldrig tidigare upplevt. Och jag är inte säker på att jag vill dit igen. Inte frivilligt. Så jag tror jag låter Ingemar klara sig utan mig nästa år. Tänk om han skulle få för sig att göra banan ännu jobbigare? Orkar jag ens med det, rent mentalt? Nej, jag har inget kvar att bevisa här. Nu får någon annan ta vid och fajtas med Ingemar och hans lokala stigfinnare. Men rekommenderar jag egentligen någon att ta sig an Vargön Trail Marathons? Ja … det går ju alltid att nöja sig med ett varv. Men det första varvet är ju svårast. Så man bör ju åtminstone springa två varv. Och då återstår ju bara ett varv till att klara ett Fun Run. Så det måste man rimligen satsa på. Vem klarar av ett Fun Run då? Vem som helst. Men man måste vara beredd att låta det ta lite tid. Man måste vara mentalt förberedd på att spilla onödig kraft under de första varven. Kraft som du inser att du egentligen borde ha sparat till senare varv. Men det är mest ett mentalt spel inne i din egen skall och om inte annat så är det bra träning att arbete med det spelet. Det kommer du ha nytta av i mer traditionella tävlingar när det blir riktigt långt och jävligt. Å andra sidan är det är rejält lång Fun Run och eftersom man ändå får se det som att Ingemar avgår med segern och du nöjer dig med en Fun Run, så anser jag att det är ditt ansvar att satsa på samtliga fem varv. Det finns inget alternativ. Så den som känner sig mogen att satsa på fem varv på Vargön, den personen rekommenderar jag verkligen att ta sig an utmaningen. Du kommer garanterat lära dig något och bli en mentalt starkare löpare.

Jag ska sova ut nu. Och springa en riktigt lång led. Och kanske springa några 24h. Och kanske en backyard. Det finns mycket roligt att ägna sig åt. När jag väl sovit ut och återhämtat mig. Senare i år.

Sen kanske jag åker till Vargön igen. Nästa år. När jag tänker på saken. Det är väldigt vacker natur där. Det är väldigt roligt och utmanande att springa där. Det ligger en viss tjusning i osäkerheten kring om man ens ska hitta alla stigar och alla böcker under det första varvet. Det första varvet kan egentligen bli precis hur långt som helst. Det andra varvet förhoppningsvis inte fullt så långt. Sen svänger det in sig och de sista tre varven blir inte längre än absolut nödvändigt. Om jag sen ser till att lugnt och stilla jogga med Karin under hela första varvet. Om jag är lite mer försiktig och klär på mig aningen mer under nätterna. Kanske tar med mig ett par tunna handskar. Och ser till att vara ordentligt utsövd när jag kommer dit. Ja, då kanske det kan bli ännu roligare än i år?