Stenar läker snabbare än lejon!

July 27, 2019 Sten Livet

Nu är det drygt två veckor sen jag fick ta av mig den förhatliga ortosen. Äntligen har jag kunnat ta tag i min rehab på allvar. Dags att komma tillbaka från den där olyckliga hälsenerupturen. Mha MR har vi kunnat konstatera att det var en partiell ruptur där över 50% av senan gått av, med själva rupturen mot insidan av benet.

Jag fick träffa en sjukgymnast på St. Göran i samband med att jag tog av ortosen. Hon tvingade mig att börja träna på att gå. Som ”vanligt”. Ena foten framför den andra. Sätt i hälen först. Rulla över foten och skjut ifrån. Lyft fram ben/fot och börja om igen. Sen skickade hon hem mig med ett par kryckor och uppmaningen att inte försöka mig på att gå utan kryckorna under de närmaste veckorna. Jag fick dessutom med mig ett liten skriftlig instruktion, där man bla kan läsa att jag inte ska ge mig på sådant som att hoppa eller springa förrän tidigast sex månader efter skadetillfället  – dvs om lite knappt fyra månader. På baksidan finns där även en del övningar som jag skulle ägna mig åt under de inledande veckorna av rehab.  Men den där instruktionen är ju inte riktad mot lejon och stenar. Den är avsedd för människor. Människor som dessutom har drabbats av en total ruptur. Så jag har skapat ett eget program och hittat en sjukgymnast i Norrtälje som gett mig stöd i att både sätta gränser och utmana mig själv.

 

För 2,5 veckor sen:

• När ortosen togs av min högra vadmuskulatur förtvinad.  Omkretsen var knappt 36 cm, att jämföra med 39.4 cm för vänstra sidan.
• Jag hade svårt att gå, även med kryckorna.
• Jag vågade inte gå ut i vattnet för att bada, av rädsla för att trampa snett på stenarna och då utsätta min högervad för plötsliga ryck eller okontrollerade rörelser.
• Jag kunde göra sittande tåhävningar, men jag vågade inte ens tänka på att göra stående tåhävningar.

Nu:

• Höger vad är tillbaka i en omkrets av exakt 39.4 cm. Tack vare idog träning och delvis tack vare lite extra elstimulering mha min vän Compexen.
• Jag kan gå nästan helt utan att halta. Det känns som att jag inte haltar alls, men enligt Magda och Åsa syns det en assymetri, så då får jag väl tro på dem ett tag till. Men jag har vandrat 26 km från Östanå Färjeläge till Penningby och även om jag tog i det närmaste helt slut på vandringen, så var det närmast ländryggen fotsulorna som tog mest stryk. Vaderna och hälsenorna kändes faktiskt ganska bra.
• Jag badar för fullt och har gått ut i vattnet massor av gånger för att sätta mig i tvåmanskajaken och paddlat iväg på flera långturer. Jag har faktiskt varit ute på två riktiga simpass i öppet vatten.
• Jag klarar av att göra mer än trettio fristående tåhävningar med rakt knä och även med böjt knä. Jag t.o.m. av att göra tåhävningar på endast ett ben i taget. Jag kommer inte riktigt lika högt upp på högern som på vänster fot, men det blir bättre för var dag som går. För en vecka sen syntes det knappt att hälen lättade från marken, men nu kommer jag upp så det syns och jag kan hålla kvar positionen en stund.
• Jag har varit ute på ett antal rundor med landsvägscykeln. Ännu har jag inte vågat använda cykelskorna och sätta fast mig i pedalerna, men det börjar bli dags att testa det snart. Tror jag. Ska dock ta det lite försiktigt. Risken för att drabbas av en ny ruptur är som störst under de första fyra veckorna efter att man tagit av ortosen och jag har ingen anledning att vara dumdristig. Det som kan förstör för mig är plötsliga och okontrollerade ryck. Så när jag väl sätter fast fötterna i pedalerna gäller det att vara extra försiktig och planera cyklingen. Å andra sidan ska man ju alltid vara försiktig och planera sin cykling, så jag känner mig ganska larvig som oroar mig såhär.

Fas 1 av rehaben avslutades i samband med att jag kastade ortosen. Fas 2 börjar även den kännas mer och mer avslutad. Nu har jag smugit in i Fas 3 och börjat jobba med tålighetsträning, samt att utmana sena och muskulatur ur olika vinklar och i olika omfång, med gradvis ökande last. Vi får se hur länge jag får jobba på i den här fasen. I nästa vecka är semestern slut och jag återvänder till stan. Jag har fått en tid hos en ny sjukgymnast på  torsdag och håller tummarna för att det är en bra person som jag kan jobba vidare med. Att det ska dröja fyra månader innan jag kan börja springa igen tror jag inte på. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att vänta fyra månader, och t.o.m. längre innan jag springer för att tävla igen. Det köper jag. Men ska jag kunna springa för att tävla, måste jag börja träna på att springa. Och det räknar jag med att börja med mycket tidigare. Faktum är att jag redan har börjat. Som en del av min rehab gör jag en del kortare löpliknande övningar här hemma på tomten, med små försiktiga hopp och löpsteg, utan hög höjd, men med relativt kort markkontakt.

Nästa delmål – Kalmar?

När jag var ute och cyklade med Åsa häromdagen kom jag att tänka på en sak. Det är nu tre veckor kvar till Ironman Kalmar. Jag är anmäld, eftersom det inte går att avanmäla sig och få tillbaka avgiften. Vi har faktiskt fortfarande hotellrum bokat. Man kanske skulle ta och köra? Bara för att se om det alls kan gå… Simma bör jag klara av utan större problem, men jag måste såklart se till att träna lite mer nu. Cyklingen är utmanande. Så länge jag inte pressar på hårt så tror jag inte att hälsena/vad kommer ställa till några problem. Jag har ju redan klarat av att cykla ett par mil utan att känna av någonting, så 18 mil ska nog också gå bra. Men jag måste såklart träna upp lite kondis och släppa några semesterkilon för att klara av att ta mig runt utan att helt förstöra ben och rygg. Maran måste jag därefter gå. Och det kan nog ta sin tid. Jag får inte gå i alltför högt tempo, eftersom det i så fall garanterat kommer belasta hälsenan för mycket. Så frågan är om jag ens har chansen att klara mig in under maximitiden på 16h sammanlagt? Jag lär behöva allra minst 8 timmar för maran, om det ens räcker. Normalt klarar jag såklart att simma+cykla på ca 7 timmar utan att egentligen förta mig, men i år är inget normalfall. Jag känner mig inte alls säker på att bli klar med sim+cykel på 8 timmar. Jag känner mig inte ens säker på att jag kommer klara av att fullfölja cyklingen utan att överlasta hälsenan. Så varför tänker jag ens på detta? Jo, för att tanken kittlar lite. Det vore onekligen en formidabel utmaning för min rehab under kommande veckor. Och jag behöver faktiskt inte bestämma mig förrän i sista stund. Och om jag, mot all förmodan, ställer mig på startlinjen, så behöver jag inte fullfölja. Jag behöver inte ens ge mig ut på cyklingen om så skulle vara. Det jag absolut behöver och måste göra är att lyssna på kroppen och känna efter hur hälsenan och vaden faktiskt mår. Innan jag bestämmer mig för att fortsätta lite till. Så inga konstigheter egentligen. Förutom då att jag inte är helt säker på att jag kan lita på mig själv när jag tar på en nummerlapp. Så jag låter det här fortsatt var en lite kittlande dröm. En mental målbild att arbeta med under kommande träningspass.

Nej – Camino Primitivo ska det bli!

Mitt faktiskt nästa delmål med rehaben är att jag ska klara av att vandra Camino Primitivo tillsammans med Åsa i september. Från Oviedo till Santiago de Compostela. Ca 32 mil. Ett nog så utmanande mål, givet hur jag kände mig efter en etapp på Roslagsleden för några dagar sedan. Men till dess återstår ju 6-7 veckor rehab. Så det ska såklart gå utmärkt. Om jag inte gör några dumheter.