Felrapport

June 28, 2020 Sten Livet

 

 

Igår gav jag mig på Roslagsleden. Eller, jag försökte i alla fall ge mig på Roslagslede. Tanken var att springa hela leden utan några längre stopp. Jag skulle bära med mig all energi och bara stanna till kort för att fylla på vatten vid sex tillfällen. I övrigt skulle jag hålla mig i rörelse. Planen var lagd för att hålla en aning högt tempo under de första 56 km fram till Domarudde. Därefter skulle jag tillåta aningen lägre tempo resten av sträckan.

Första stopp för att fylla vatten var Ica Brottbyhallen efter 33 km. Därefter skulle det bli lite tätare mellan stoppen. Det var en bra plan. Men det gick åt skogen ändå.

Det började bra. Eller åtminstone ”sådär”. Benen kändes tunga innan start, men så snart jag började springa kändes de lätta. Packningen kändes däremot tung. Västen med gel och alla påsar pulver för sportdrycken vägde 4kg och därtill 3 flaskor fulla med 6 dl sportdryck i var och en. Dvs knappt 6kg. Inget jag brukar släpa på i normalfallet. Men när jag väl kom igång kändes det ändå bra. Lite tungt i värmen, men jag behövde inte springa särskilt fort och formen borde faktiskt vara ganska god.

Jag höll ganska lagom fart till en början. Kansek en aning för fort, men jag visste att det skulle komma jobbigare avsnitt framöver så det fanns en poäng i att gå på lite raskare på de lättare avsnitten. Det var varmt av tusan. Sannolikt uppåt 30 grader. Svettningen kom igång utan problem. Men jag hade ju dricka med mig. Och deack gjorde jag. Med disciplin och koll på såväl tid som distans. Första etappen fram till Karby gård gick utmärkt. Nästa etapp är jobbigare och jag mindes min totalbonk från slutet av februari då jag började reka leden. Men den här gången hade jag ju både dricka och energi med mig, så ingen anledning till oro. Bara att tolerera ett något lägre tempo i den jobbigare terrängen.

Det var varmt och packningen kändes tung. Jag tröstade mig med att det snart var dags att fylla flaskorna på nytt. Snart skulle det börja bli svalare och för varje km skulle packningen gradvis bli allt lättare. Inga konstigheter.

Så var etapp 2 avverkad och jag fortsatte längs Angarn. Där ungefär sa kroppen till mig att det inte funkade längre. Jag behövde ett lägre tempo. Eller åtminstone behövde jag bryta mönstret. Det fick bli jogga/gå. 200 steg jogg och 50 steg gång. Tempot gick ner en aning, men inte så hemskt illa. Jag hade ändå en del buffert att ta av. Inget att oroa sig över. Normalt brukar jag kvickna till fort när jag tar till jogga/gå-tricke. Men den här gången hjälpte det inte. Efter ett par kilometer blev gåpauserna längre och strax blev det bara gång. All kraft hade runnit ur mig. Jag var bara trött och matt. Centralt utmattad. En liknande känsla som under maran på min första Ironman Hawaii.

När jag närmade mig Ica Brottbyhallen hade jag redan bestämt mig. Det fick vara nog. Jag hade inte ens sprungit en femtedel av den planerade sträckan. Jag hade inte ens tagit i. Men jag var redan slut. Det var inget att göra. Jag ville tänka framåt på resten resan, men kroppen ville bara stanna och dricka så mycket som möjligt och sen få åka hem, dricka ännu mer och därefter få sova.

Så jag ringde Åsa och bad henne komma och rädda mig. Jag ryckte i tofsen, tog en livlina och ringde en kompis. Allt på en gång. Det var skönt. Men samtidigt helt åt skogen. Jag gör inte såhär. Det är fel. Ultralöpning handlar om att fortsätta fastän det tar emot. De gånger det tar emot såhär är fantastiska träningstillfällen som ska tas tillvara. Men den här gången sa kroppen ifrån. Eller om det var huvudet? Jag är ganska säker på att det var kroppen. Men huvudet tolkade kroppens signaler. Den centrala tröttheten gick inte att bortse ifrån. Det här var inte dagen då jag skulle springa hela Roslagsleden från start till mål.

Så vad gick egentligen snett? Vad var fel?

Jag vet inte. Jag tror det var en kombination av omständigheter som gav det här tråkiga utfallet. Dels är förmodligen inte min form riktigt där jag vill tro att den är. Jag befinner mig fortfarande i återuppbyggnad efter förra årets skada och även om jag nog faktiskt är ikapp därvidlag, så sprang jag rejält långt på Vargön för fyra veckor sen. Jag hade hoppats på en bättre återhämtning, men ibland räcker det inte med att hoppas. Rent formmässigt så släpar jag dessutom på ca 3 onödiga trivselkilon. Ingen större panik, men det tar ut sin rätt vid långlöpning.
Värmebölja är något jag gillar. Men det gick raskt den här gången och jag hann inte anpassa mig. Jag trodde det skulle gå bra ändå. Det borde gått bra ändå. Men utöver värmen var det ju det där med formen. Samt dryga 5 kg packning, som jag inte heller direkt är van vid. Jag hade faktiskt räknat med att det skulle ta ut sin rätt under resans gång, men det förvånar mig ändå att det hände så tidigt. Nu efteråt är jag fortfarande ganska utmattad. Jag kan inte alls föreställa mig hur jag skulle kunnat fortsätta springa igenom natten och fram till tolvsnåret idag. Den styrkan och uthålligheten finns inte i min kropp idag.

Det får bli ett nytt försök en annan dag. Då ska det råda behagligare temperatur. Jag ska vara i bättre fysisk trim. Och jag ska ta en allvarlig funderare på hur jag ska hantera energin. Jag ska allvarligt överväga att placera ut färdigblandad sportdryck på strategiska platser innan jag springe. Det strider lite mot mina principer, men det strider ännu mer mot mina principer att bryta. Med lättare packning kommer hela löpningen bli mycket lättare. Så får det bli. Tror jag.

Men innan dess ska jag vila lite. Och träna. Sen ska jag kanske ta tillbaka min FKT på Ingegerdsleden.

Men nu ska jag slappa lite. Vi hade ju bokat rum på Hotell Havsbaden i Grisslehamn. Nu lyckades jag inte springa hit, så det blev att ta bilen. Det gick bra det med.