Första dagen i Kona

October 6, 2013 Sten > Kona

Så är jag äntligen på plats här i Kona. Resan fungerade utmärkt trots en del småstrul inledningsvis. Men jag kom fram på utsatt tid och i år kom även hela bagaget fram samtidigt som jag.

Jag hade bokat en liten SUV hemifrån, men när jag skulle hämta ut bilen frågade uthyraren om jag kanske hade lust att byta modell för att få bättre plats med packningen. Bilen var ju egentligen bara avsedd för mig själv, men Henrik Törn var med på samma flyg som jag och jag lovade honom skjuts. Så då måste vi ju få plats med dubbla bagage och framförallt två cyklar. Det lät som ett bra förslag mao! Åtminstone så länge uppgraderingen inte kostar några extra pengar, vilket inte var fallet enligt uthyraren. Att det dessutom var en Jeep Wrangler med fyrhjulsdrift och hardtop som erbjöds gjorde inte saken sämre direkt. Bara att nappa på för mig! Så nu har jag en stor och ganska cool bil som smälter in väl med alla andra monsterbilar här på ön. Sen hampade sig även så att jag och Henrik fick ta hand om Annikas cykel som av olika anledningar lyckades ta sig till Kona 14 timmar innan hon själv. Så det vara tur att jag tog det större åbäket. Det var inte mer än nätt och jämt som vi fick in allt bagade inklusive de tre cyklarna. Det var dessutom tur att Annika var kvar i San Francisco för hon hade absolut inte fått plats.

Lördagen var späckad och jag hann inte klart med det här inlägget innan tröttheten tog överhanden och tvingade mig att kapitulera. Men det blev i alla en god nattsömn och jag tror jag så smått börjar hitta lite mer rätt i dygnsrytmen. Jag hade tänkt ligga och dra mig en del i på lördagmorgonen, men vaknade strax efter 5 och bestämde mig efter en timme för att gå upp och ansluta vid piren med gänget som avtalat om simträning klockan 07.30. Det blev i alla fall tid till en lugn och skön frukost på balkongen innan jag promenerade den gamla hemtama vägen längs Alii Drive bort till piren. Det går fort att lära sig den vägen och jag måste ha hunnit med att gå där många gånger förra året. I vart fall känns det verkligen som hemtrakter.

Jag sammanstrålade med Henrik, Roger, Lars, Calle och Marcus som planerat. Calle kom upp ur vattnet som en lite fager sjöjungfru, eller vad det nu kan vara han försöker efterlikna på bilden nedan.

Marcus och Henke såg också snygga ut innan simningen i alla fall. Vet inte varför de övriga grabbarna inte lyckades fastna på någon bild.

Det blev en skaplig simtur. Vi tog oss ut lite drygt halvvägs på banan innan vi vände tillbaka mot stranden. Jag fick simma den mesta sträckan själv eftersom de andra hade så himla bråttom. Ett tag lyckades jag i alla fall roa mig med att ligga på Rogers fötter. Det var inga problem alls och det kändes ju bra för självförtroendet, tills jag fick klart för mig att jag faktiskt simmade två minuter snabbare än Roger i Kalmar. Aldrig för man vara riktigt glad eller nöjd! Men det är ju å andra sidan det som driver en framåt så att det händer något och man kan utvecklas till ständigt nyare, snabbare och bättre versioner 🙂

Efter simningen blev det en långfika på Lava Java och vi fick träffa Marcus värdinna, Karen. Det är bra trevligt att inte känna sig ett dugg stressad och bara kunna vara. Sitta ute och sippa kaffe, i shorts och kortärmat. Titta ut mot simbanan och horisonten. Inse att det kommer vara 25-35 grader nu oavsett om det är sol eller regnar och man kommer inte riskera att frysa bara för att man råkar vara ute efter att solen går ner.

Efter att ha skruvat ihop cykeln och klämt i mig en tidig lunchmacka, tog jag en tur söderut för att testa ut en lite kombination av löpning och sightseeing. Det finns ett område en bit söderut, mellan Kealakekua bay (Captain Cook-monumentet) och Pu’uhonua o Honaunau (som är ett slags utomhusmuseum över hawaiiansk kultur och natur), som kallas för Arch CIty. Det är ett strandområde som består av enbart lavaklippor. Inte badvänligt och ingen sand. Men Lavan i samarbete med havet har skapat spektakulära formationer med grottor, tunnlar och valv som vattnet slår igenom. Det är lite som en blandning av raukar och jättegrytor för att jämföra med något vi känner till hemifrån eller från skolan. Men såklart med väldigt hawaiiansk prägel.

Jag hade kikat i kartor och min guidebok och kunde konstatera att där ska finnas en väg/trail på några kilometer som leder till och förbi Arch City. Tänkte det kunde vara ett utmärkt tillfälle att jogga lite och samtigt turista. Så jag packade med mig en flaska extra vatten och tog bilen söderut. Jag körde ner till stranden precis innan Pu’uhonua o Honaunau och började leta efter starten på vägen till Arch City. Hittade ingenting utan fortsatte tillbaka mot Kealakekua och hittade till slut en vägbom, som spärrade infarten till något som med lite god vilja skulle kunna betecknas som en väg. Bestämde mig för att parkera där och låta löpskorna föra mig ner mot stranden och Arch City.

Löpningen var väl “sådär” får jag erkänna. Det var ganska ojämnt underlag med halvstora skarpa lavastenar som är rätt tuffa att springa på. Men det fungerade och efter mindre än en kilometer var jag nere vid stranden. Ingen människa så långt ögat kunde nå. Stekande sol. Svalkande vind från havet (i den mån en vind kan anses svalka när det är 35 grader varmt) och livet kändes bra härligt! Det är så här jag vill turista! Ombytt i träningskläder och utan att behöva klättra över en massa andra turister.

Själva “vägen” upphörde synbarligen i tomma intet när jag kom ner till stranden, så jag följde helt enkelt stranden söderut en bit. Efter ett tag stötte jag på en killa som fiskade i en av formationerna. Han hade fått en del roliga fiskar, som jag tyvärr inte tänkte på att fotografera. Passade på att fråga honom om var man kunde hitta vägen/stigen. Han pekade inåt land och sa att bakom den där stenen 20 meter bort, så går det en trail. But you have to look really carefully, or you will miss it! OK, tänkte jag och fortsatte istället söderut längs stranden.

Efter en hel del klättrande, hoppande och skuttande, men väldigt lite normal löpning, kom jag så småningom ut på vanlig väg igen. Den väg där jag tidigare utan framgång letade efter starten på stigen. Men då satt jag ju i en bil och nu var jag till fots. Så jag tittade riktigt noga längs vägen och hittade minsann något som liknade en stig/trail.

Ibland kan stigar vara svår att finna. Det här var en sådan stig. Men det gick att ta sig fram i alla fall och kul var det! Jag kan inte påstå att jag höll något jättetempo. Det var faktiskt bra svårt och jag ville inte direkt riskera att bryta foten därute. Så lite försiktigt tog jag det. Men så snart det var lite motlut så kändes det rejält i lungorna i alla fall. Det är tryckande varmt och svetten formligen forsar så snart man anstränger sig det minsta under flera minuter i sträck. Hoppas verkligen att jag hinner anpassa mig bättre i tid till tävlingen! Enligt Garmin sprang jag undefär 5 km totalt på en tid strax över timman. Då ska man även tänka på att jag stannade till och beundrade naturen, samt tog en del foton under den tiden också. Så helt lat var jag nog inte trots att jag tyckte det gick långsamt. I min guidebok står det att det ska ta 2-3 timmar att promenera den här vägen. Så lite nöjd kan jag kanske känna mig med själva löppaset. Turistdelen är jag helnöjd med! Det här var en av de grejer jag missade förra året, trots att det är ganska lätt att ta sig dit och trots att vi faktiskt var i närheten. Men det gäller ju att veta vad man ska leta efter också. Samt att man ska ha tid. När man är ombytt och kan springa så går det faktiskt snabbare och smidigare att utforska omgivningarna, så det är något jag varmt rekommenderar!

Dagen avrundades med ett stopp hos Marcus som bjöd på kanelbullar och öl, samt gemensam middag med alla i Team Sweden som hunnit till Kona vid den tiden, inklusive en del supportrar och familjemedlemmar. Totalt 19 stycken var vi som åt middag på Bongo Bens. Kul!