Imorgon är det äntligen dags för Roslagsleden

June 26, 2020 Sten Livet

 

För lite drygt ett år sedan drog jag av höger hälsena. Det gjorde ont. Det kändes inget kul. Det var faktiskt ganska deprimerande. Åtminstone till en början. Men ganska raskt såg jag det som en möjlighet att bygga en ny och starkare ultrakropp. Jag såg det som en utmaning att göra en fantastisk rehab. Det här var faktiskt min första riktigt allvarliga skada under hela min långa löparkarriär, så jag har ingen anledning att beklaga mig. Dessutom var det mitt eget fel att jag först överbelastade hälsenan grundligt under 6-dagars i Ungern. Att jag sedan råkade halka till lite i en trappa så att senan brast, det var inget annat än otur. Men ibland slår oturen till. Då får man lov att göra det bästa av situationen.

När jag insåg att det inte skulle bli något mer lopp inom den närmaste framtiden kunde jag i lugn och ro fundera över den vad som skulle hända under 2020. Jag hade redan haft en del funderingar på att börja utforska leder runtom i Sverige. När jag tittade igenom utbudet i Stockholmstrakten föll blicken på Roslagsleden. 188 km om man slår ihop de officiella etapplängderna. En rejäl sträcka, men ändå inte värre än att man kan klara av det på ett dygn. Rimligen. En titt på fastestknowntime.com visade att ingen hade registrerat någon tid på Roslagsleden, så oavsett hur lugnt jag tog det skulle jag kunna få den snabbaste kända tiden för att springa hela leden. Kul. Men jag skulle ändå försöka springa hyggligt fort för att sätta en tid som jag kunde känna mig nöjd med. Så tänkte jag och började studera leden lite närmare och fundera och planera.

En vecka efter att jag fick ta av mig ortosen gav jag och Åsa oss ut på vandring på Roslagsleden. Vi tog skärgårdsbåten från Blidö till Östanå färjeläge (vid Ljusterö) och vandrade upp till Wira Bruk. Därifrån tog vi Etapp 6 fram till Penningby. Sammanlagt blev det ca 26 km vandring. Jag var helt slut efteråt. Det går snabbt att tappa fysisk form med foten inspänd i en slalompjäxa. Men det skulle bli bättre. Nu var jag igång med träningen och jag hade ett långsiktigt mål.

Lite tidigare hade Fredrik Forsström skrivit om hur han sprang hela Huddingeleden (80 km) på en dag. Jag var lite sugen på att själv göra ett försök och tänkte det kunde vara ett lagom första etappmål för min rehab. Men jag insåg att det skulle bli dåligt med tanke på att mitt första riktiga löpmål rimligen måste läggas i slutet av året och att springa 80 km i besvärliga terräng med endast några få timmar dagsljus kändes mindre optimalt. Så jag la den tanken åt sidan. Och tänkte inte mer på saken. Förrän jag i december kunde konstatera att det gått fantastisk bra med min rehab och att det verkligen kunde vara dags att försöka springa lite långt för första gången sedan skadan (då räknar jag inte riktigt Lidingö Backyard Ultra där jag iofs sprang 12 varv, men varje enskilt varv var faktiskt bara 6,7 km långt och däremellan fick jag vila). Så helt plötsligt åkte Huddingeleden in i planen och jag sprang den på årets kortaste dag, den 22 december. Det gick inte särskilt fort, men det gick. Framförallt gick det utan att jag hade några direkta känningar i hälsenan.

Precis i den här vevan skrev Stefan Edström om Ingegerdsleden, en pilgrimgsled på ca 130 km mellan Uppsala Domkyrka och Storkyrkan i Gamla Stan. Det fick bli nästa delmål. Den 21 februari sprang jag Ingegerdsleden och kunde registrera min första FKT (Fastest Known Time). Jag höll inte särskilt högt tempo, men det var inte dåligt heller. Bra träningstempo vill jag hävda. Och jag hade inte bättre form än så vid tillfället. Det tar tid att komma tillbaka på allvar efter en hälseneruptur. I alla fall om man är så lat som jag.

En vecka därefter började jag reka Roslagsleden ett par veckor senare hade jag sprungit alla etapper från Danderyd och upp till Grisslehamn. Siktet var inställt på att först springa TEC 200 i april för att därefter, någon gång i andra halvan av maj, springa Roslagsleden i ett svep. Men så slog den där rackarns Coronan till på allvar och TEC ställdes in eller försenades i alla fall till oktober. Så då hade jag ju kunnat springa Roslagsleden lite tidigare, eller? Jo, det kunde såklart ha gått. Men jag ville gärna vänta till slutet av maj för att få lite fler timmar dagsljus och på så sätt minimera antalet mörkertimmar. Roslagsleden är iofs inte särskilt svårnavigerad, men det blir ändå fort väldigt mycket besvärligare att springa på okända stigar när solen går ner och mörkret lägger sig. Så dök där helt plötsligt upp en ny tävling – eller snarare ett löst arrangerat äventyr – i form av Vargön Trail Marathons. En Barkleyskopia i Sverige. Det kändes gjutet att ställa upp i den som mitt första seriösa lopp efter skadan och det blev verkligen en trevlig upplevelse. Men det stökade till planeringen avseende Roslagsleden. Jag måste ju vila några veckor efter en sådan ansträngning och så krävs det ytterligare ett par veckor för att träna upp sig en smula igen.

Nu har vi passerat midsommar och vi har visserligen långa dagar och korta nätter, men gräs och ormbunkar har hunnit växa sig höga vilket gör det svårt att se stigen på sina ställen. Inte som jag tänkt mig. Men det är bara att gilla läget. Nu är det dags!

Men nu verkar det som att alla helt plötsligt springer Roslagsleden och ännu fler pratar om att springa den. FKT är det senaste ”heta” när de flesta tävlingar är avlysta. Det har redan registrerats flera FKT på Roslagsleden och helgen före midsommar höjdes ribban ytterligare av Sam Nylander som sprang leden på strax under 23 timmar, i samband med den virtuella Ecotrail All-in 189,7 km. Har jag helt plötsligt blivit ett orakel och en trendsetter? Eller har jag kanske bara otur? Det är iofs roligt att så många är ute och springer långt, men jag är faktiskt lat och bekväm av mig. Jag gillar att springa lugnt i min egen takt och i mitt eget sällskap. Nu blir jag ändå tvingad att skärpa till mig och försöka springa lite fortare.  Det är helt enkelt dags för mig att bekänna färg. Åtminstone lite grann. Pressa är bra. Formen känns ”sådär”. Den plötsliga värmeböljan får det mesta att kännas lite tungt. Men jag gillar värme. Det ska springas långt och långsamt och min tålighet är på topp efter årets alla långa lågenergipass.

Jag vill göra en viss reservation för att vänster fotled fortfarande inte läkt riktigt till 100% efter vrickningen några veckor före Vargön. Den tenderar att ömma en del efter några mils löpning och den här veckan har den dessutom stökat lite extra med någon diffus nervinklämning som gjorde att jag knappt kunde stödja på foten i tisdags. Men i onsdags och idag gick det i alla fall bra att jogga på foten, så jag har gott hopp. En liten förebyggande tejpning får nog ändå bli. För säkerhets skull. Det här borde inte stoppa mig från att springa in på en ny FKT på Roslagsleden. Men det kan tänkas att det kommer göra lite mer ont än jag skulle önska. Fast smärta är en del av ultralöpningen och jag tror jag vet hur jag ska hantera den.

Skovalet har fallit på ett par Altra Olympus som jag tänkte ha för TEC 200. De är kanske en aning klumpiga för de mest tekniska delarna av Roslagsleden, men det kommer fungerar fantastiskt bra på de lättare passagerna och den rejäla dämpningen kommer uppskattas till fullo under de sista milen på söndag förmiddag. Alternativet hade varit mina VJ XTRM som jag hade på Vargön. De är fantastiskt bra i terrängen, men de är mindre roliga på asfalt och grus och de har inte alls lika mycket dämpning som Olympus. Så det får bli Altra i morgon.

Jag kommer bära med mig all energi från början och satsar på att fylla på vatten vid sex tillfällen längs leden. Ryggan bli lite tung från start, men det får jag leva med. Jag gillar inte att stöka med support och drop bags. Har jag allt med mig från början så minskar jag ner på osäkerhet och risker. Andra halvan kommer hoppeligen kännas lättare i takt med att lasten lättar. Det får bli ett av mina mantran för turen.

Den som vill följa min framfart i realtid kan göra det på Endomondo (www.endomondo.com). Min profil är öppen för alla där. Har du inget eget konto redan, så är det bara att skapa ett gratis. Sök reda på min profil där så kommer det gå att se alla mina aktiviteter, inklusive pågående. Den som vill göra det riktigt enkelt för sig skivar en väninbjudan till mig i god tid före min planerade start 14:00, så jag hinner acceptera den innan jag ger mig av. Då dyker alla mina aktiviteter upp direkt i ditt eget flöde på endomondo och det går även bra att använda appen.

Vid ankomsten till Grisslehamn möts jag av Åsa och så checkar vi in på Hotell Havsbaden för lite avkopplande spa, god middag och förhoppningsvis en riktigt skön nattsömn. Det är en lagom fin belöning att se fram emot under de sega timmarna på natten mellan Wira Bruk och Norrtälje. Så småningom kommer det förmodligen en kort rapport här om hur det gick. Till dess får ni ha det så bra i värmen! Träna på och kom ihåg att vila och drick inte alltför mycket rosé (och inte heller en massa cava eller prosecco).