Inte så länge sen Jättelångt

July 4, 2014 Sten Livet

Sitter på Arlanda på väg upp till Kiruna för vidare transport till Nikkaluokta och årets mest spännande lopp – Swedish Alpine Ultra. Ska försöka få tid till att skriva lite mer inför loppet senare idag. Men ni som känner mig vet att jag tycker det är viktigt att göra klart saker och ting i tur och ordning. Så därför tänkte jag först och främst lite snabbt göra upp med mitt senaste lopp – Jättelångt. Jättelångt är egentligen inte alls särskilt långt. Bara 68 km enligt arrangören. Lite drygt 69 km enligt min Garmin, men en kilometer hit eller dit spelar ingen större roll så länge vi inte passerar de magiska 70 km där jag drar gränsen för när en verklig ultra kickar in. Dessförinnan är det ultra light. Så Jättelångt är så ultra ett lopp utan att för den skull bli riktig ultra. Lite grann som  den svenske sprintern Peter Karlsson brukade säga – “det är först när man springer snabbare än 10 s på 100 m som man kan kalla sig sprinter”, fast tvärtom.

Loppet är point-to-point med start i Grisslehamn och mål i Norrtälje. Däremellan följer man Roslagsleden tämligen slaviskt och passerar välkända tätorter som Älmsta, Gåsvik och Erikskulle för att nämna några. Arrangören lägger inte överdriven energi på snitslingen utan förlitar sig till största delen på Roslagsledens permanenta markeringar. För säkerhets skull slänger man in en felspringningsgaranti i inbjudan, så alla vet att det är upp till var och en att hålla upp blicken även när kroppen är trött och själen stumnat. Man hade samlat ett rejält startfält med ett antal starka löpare och de flesta av Stockholmsområdets ultraentusiaster.

Vädret var härligt med mycket sol, lagom sval temperatur och en kraftig vind i ryggen (bra med point-to-point när vindriktningen är den rätta). Eftersom banan smalnar av kraftigt direkt efter start valde jag att starta så långt fram som möjligt. Jag räknade med att hamna relativt långt upp i resultatlistan och även om man inte behöver stressa på en ultra finns det ingen anledning att störa sina medtävlare när man försöker springa om dem redan på ett tidigt stadium. Bättre då att hamna rätt i fältet från första början. Smart tänkt av mig. Lite mindre väl genomfört. När väl starten gick verkade det råda viss osäkerhet kring hur man skulle hantera bandet som markerade startlinjen.

Jag hade räknat med att man antingen skulle dra bort det åt sidan eller helt enkelt låta det falla till marken. Nu blev det inget av med det vilket innebar att killen bredvid mig resolut drog upp bandet över huvudet och stack iväg under. Bra det. Synd bara att bandet högg tag i min skärmmössa som såklart flög av. Jag vände mig om och tänkte plocka upp mössan, men hur gör man det när 150 löpare vill springa rakt över mössan och mig som står där i vägen. Efter att några sekunder försökt se vart mössan tog vägen insåg jag det meningslösa i kampen och stack iväg innan precis hela startfältet hunnit förbi mig. På vägen ut på leden passerade jag Åsa som stod för att heja på mig. Eftersom det var trångt var tempot därefter så jag kunde i relativt lugna meningar förklara läget och bad Åsa leta reda på mössan så jag kunde få den lite senare. Jag klarar mig utan mössa på ett lopp, men just det här var min finisherkeps från Kona 2012 så den vill jag helst behålla i många år.

Så det blev en härlig start och de första kilometrarna ägnades åt att avancera upp i fältet förbi hundratalet löpare. När jag till slut såg ryggen på Daniel Nilsson ett femtiotal meter fram med 5-6 löpare emellan oss insåg jag att det definitivt var dags att slå av på takten lite och hitta in i korrekt ultratempo för dagen. Då kunde jag börja känna efter lite mer hur kroppen kändes också. Det kändes faktiskt ganska bra. Men bara ganska. Sannolikt mest tack vare att jag nu fått en riktigt bra uppvärmning.

Jag har haft problem med kroppen sedan jag lite slarvigt knäckte hälsenorna i början av året. Det i kombination med relativt många och långa lopp har gjort att fötter och ben börjat kännas mer och mer sega. Återhämtningen har gradvis försämrats känns det som. Nu har jag kommit till ett läge där den lokala återhämtningen helt plötsligt tar mycket längre tid än vad jag är van vid. Dagen innan loppet joggade jag 4 km på lunchen med en kollega. Det kändes rent ut sagt miserabelt dåligt. Jag fick kämpa med trötta ben, trots att tempot låg kring 5.30/km. Så jag var inte särskilt optimistisk inför loppet, men bestämde mig för att köra det som ett bra tålighetspass inför Swedish Alpine Ultra tre veckor senare. Men nu kändes benen ändå klart bättre än dagen innan. Så kanske det skulle kunna fungera hyggligt!

Hoppet lever man länge på som ultralöpare. Det och en optimistisk attityd om att det är stor skillnad på träning och tävling. Jag orkar alltid mer och längre på tävling. Så är det bara! Efter ca 10 km nådde jag fram till första vätskekontrollen nere vid en härligt vindutsatt sandstrand. Strax innan hade jag sett vår bil parkerad så jag blev inte förvånad när Åsa stod där och lämnade över kepsen som jag tappade i starten. Bara att fylla flaskan och fortsätta vidare. Inga bekymmer!

Vid det här laget hade jag passerats av några löpare så jag låg kanske kring 14:e plats enligt mina beräkningar. Då brakade det plötsligt till bakom mig och en löpare passerade i hög fart och slängde ur sig några kommentarer på skånska om att haren kanske springer snabbare än sköldpaddan men man måste springa rätt också. Det var Daniel Nilsson som uppenbarligen tagit en rejäl extratur men nu hittat in på rätt spår igen. Jag ropade något glatt om att han bara hade sådär 14 pers att springa om så det skulle nog gå bra … Strax därefter kom vi ut på ett av banans mest spektakulära partier. En härligt klippig strand där man lägligt verkar bestämt sig för att leden inte längre behöver vara markerad.

Nej, det är såklart – det finns ju ingen stig, så varför sätta ut markeringar? För att öka dramatiken extra låg vinden på från Ålands hav med kulingstyrka och vågorna stänkte in högt mot stranden. Jag gick ner i tempo för att inte riskera någon stukning och passade på att njuta lite extra av landskapet, samtidigt som jag letade mig fram längs stranden för att inte missa markeringarna där leden så småningom vek av inåt land igen.

Det löste sig och jag kom in på spåret. Inga felspringningar här inte. Är man sköldpadda gäller det att låta varje steg leda i rätt riktning om man ska komma fram till målet i tid. Vi passerade genom ett omväxlande landskap med blandat underlag i form av tekniskt krävande stig, grusvägar och en del asfalt. I en kohage drog jag fram mobilen för att ta ett par bilder, vilket såklart ledde till att jag stöp i backen.

Utöver lite lera på händer och knän så var det nog mest stoltheten som fick sig en törn, men den försöker jag bortse från under ultror så det spelade ingen större roll. Vi närmade oss Älmsta och kom ut på asfalt igen. Nu började fötterna och benen kännas sådär uselt dåliga igen som dagen innan. Tur det bara är lite drygt en mara kvar efter Älmsta! Där stod Åsa och hejade och till min förvåning även Marie-Louise och Mats som tydligen tagit en utflykt från huset i Hallstavik. Kul! Tänkte jag och fortsatte ner längs Väddö kanal.

Synd bara att benen känns så tröga. Jag brukar få en svacka efter sådär 4.5 timmar, men den här gången verkade svackan komma betydligt tidigare. Jag blev omsprungen av ytterligare ett par löpare och även första dam. Insåg att det var dags att acceptera att svackan kommit.

Bestämde mig dock för att betrakta det som den enda svackan och att se det som en möjlighet att den kom så tidigt. Då borde det kunna gå snabbare att ta sig ur svackan och jag skulle ha massor av tid på mig att springa ikapp förlorad tid. Jag har ju alltid en bra avslutning så bara bra ju längre avslutningen blir! Även andra dam passerade mig. I mer beskedligt tempo än ledarinnan, men ändå tillräckligt snabbt för att jag inte skulle kunna haka på med mina värkande fötter och ben.Där, mitt inne i skogen en liten bit vid sidan om vägen satt det någon och drog igång ett trumsolo! Jag funderade så smått på om jag börjat hallucinera, men inte. Dagens hjälte hade tagit bilen ut i skogen och monterat upp en komplett trumset och satt nu och trummade för fullt för att heja på oss löpare. Underbart! Fokus nu, Sten! Visa att du uppskattar gesten! Jag jobbade på i vad som kändes en evighet, men det var inte mer än 3-4 kilometer sammanlagt.

En fot framför den andra. Ett steg till! och ett till! Korta snabba steg. Inte tänka på smärtan. Inte tänka på att tempot är lustigt. Varje steg leder mot målet. Varje steg leder mig närmare till avslutningen då jag garanterat kommer ur svackan. Rätt var det var vaknade jag till i skallen och konstaterade att tempot faktiskt inte längre sjönk. Jag bestämde mig för att nu var det dags! Dags att ta sig ur svackan! Jag ökade tempot och kände att det verkade funka. Drack lite mer sportdryck och toppade med en extra gel och sköljde ner med lite vatten från en extrakontroll som låg vid en lada vid sidan av vägen. Så ökade jag lite till, Och lite till. Se där! Nu kunde jag skönja några ryggar framför mig. Det skadskjutna villebrådet har blivit jägare! Underbart! Jag sprang i rask takt förbi damtvåan och ytterligare ett gäng löpare som måste passerat mig efter Älmsta. Härligt! Men fortfarande långt kvar och onda ben. Dessutom fortfarande rätt många kvar framför mig. Så jag kämpade på kilometer efter kilometer i vad som kändes som ett totalt vakuum. Jag måste bara komma ikapp någon mer innan mål! Det kan inte vara så att alla framför mig har pigga ben hela vägen in i mål. Det funkar inte så på en ultra. Inte ens om det är en ultra light. Folk överskattar sina krafter och blir trötta. Tempot går ner. Då kommer jag ikapp med mitt höga avslutningstempo. Så är det bara.

Nu var det segt. Efter en smärre evighet kom jag fram till idrottsplatsen vid Drottningdal och fick smaka på någon kilometer stenhård asfalt till leden åter viker av in i skogen efter Roslagsbro Kyrka. Här har jag passerat massor av gånger på cykel, men aldrig löpandes. Nya erfarenheter. En underbar cykelväg är inte alltid lika skön löprunda. Men nu är jag gnällig. Det var mina ben det var fel på. Inte vägen. Men det var ju som sagt bara en kort bit innan det åter var dags för sviktande skogsstigar. Jag började så smått oroa mig för det osannolika att jag skulle få en ny svacka innan målgång. Det var faktiskt ganska långt kvar och benen var återigen sega för att inte tala om skallen. När jag springer snabbt vill jag komma ikapp folk. Men nu var det evigheter sen jag såg någon och då hjälper det inte att funktionärerna i Drottningdal kommenterade att jag såg pigg ut och höll bra tempo. Jag tror ändå bara på mig själv och just nu berättade kroppen för mig att den funderarade på att följa knoppens initiativ och börja misströsta.

Efter att ha analyserat läget bestämde jag mig för att helt enkelt kommendera skallen att byta spår. Tankestopp och bort med allt negativt. In med det positiva igen! Jag håller fortfarande bra tempo. Det är bara knappa milen kvar och sen får jag vila, dusch och pilsner i nu nämnd ordning. Håller jag bara i tempot så kommer jag absolut att passera någon konkurrent som det slutliga beviset på min starka avslutning. Har jag fel, så får du väl klaga efteråt helt enkelt! Märkligt nog tog verkade det ta skruv. Jag höll i tempot och knegade på genom landskapet. När man börjar närma sig Norrtälje med dryga fyra kilometer kvar till mål öppnar landskapet upp sig och man ser hur vägen mjuk löper fram i ett par kurvor innan leden åter viker in i mer skyddad terräng. Där! Där framme såg jag en löpare! Ha! Jag visste det! Ös på. Låt benen flyta i högt tempo! Utnyttja löparen där framme till att få lite energi och bättre tempo nu, så är du snart i mål, unge vän! En lång raksträcka på grusvägen och löparen fortfarande kanske 100 meter framför mig. Inte tänka så mycket på det nu. Istället för att titta framåt och oroa mig för att jag eventuellt inte skulle ta in på löparen framför mig, så tittar jag neråt i backen bara några meter framåt. Det är därför man har skämmössa. För att kunna skärma av omgivningen. Fokus på mig själv och räkna stegen. Efter 100 får du titta upp och se om du kommit något närmare. Där! Nu tittar jag upp – va! Tomt?? Snabb blick åt sidan, attans! Leden vek ju preci av neråt vänster. Tvärvändning och åter in på leden. Tappade bara 5-10 meter där, så ingen fara. Men var är den andre? OK. Där är han! Jag har kommit närmare och nu inne på skogsstig har jag mitt favoritunderlag. I ett huj var jag ikapp och förbi. Ropade något uppmuntrande om att “bara spurten kvar” och det menade jag. Bara 3-4 kilometer nu och lätt löpning. Så jag körde på i högt tempo och hoppades kunna komma ifatt ytterligare någon för att kanske, kanske, möjligen kunnna slå mig in på topp-10. Men tyvärr. In i Norrtälje och vidare längs ån, men ingen löpare syntes till. Upp en sväng förbi torget och ner längs ån igen så bara en kort raksträcka kvar till målet. Jag tog mig in på tiden 6.23.30 och en total tolfteplats några minuter bakom bästa tjej. TIllräckligt stort avstånd till övriga för att jag inte kunnat gå ikapp ens med en ännu tuffare avslutning. Så inget att gräma sig över. Det var riktigt bra insatser av konkurrenterna den här gången. Själv är jag både nöjd och inte. Jag är nöjd med loppet givet hur kroppen kändes redan inför tävlingen. Men jag hade velat ha åtminstone 15 minuter bättre tid som jag borde haft utan min larvigt tidiga svacka. Men ett bra tålighetspass blev det. Enda oron är hur det ska gå på Swedish Alpine när kroppen bråkar med mig på det här viset. Bestämde mig för att fokuser de kommande veckorna på återhämtning och bara stillsam träning. Så har det gått sedan dess. Men ännu känns det inte som att det haft någon tydlig effekt. En sak är säker – Swedish Alpine blir en spännande upplevelse. Hur länge och hur skön upplevelsen kommer att vara, det visar sig.