Lida livet eller livat i Lida?

May 16, 2014 Sten Livet

Imorgon är det fem veckor sen jag sprang TEC 100 miles. Den här gången känns det som att återhämtningen har fungerat mycket bättre än senast det begav sig. Jag var egentligen aldrig lika sliten efter loppet som den gången. Det hänger nog delvis ihop med att det var bättre förhållanden i år, men framförallt tror jag det var tack var bättre träning. Man bli bra på det man tränar och i år har jag tränat för ultra. I alla fall ganska mycket så.

Veckan före påsk blev något av en vilovecka, men till påskhelgen kom jag igång med lite lätt träning igen. Sen har jag gradvis ökat på det hela och de sista två veckorna har jag tränat i princip som vanligt med både kortkorta, korta och långa intervaller. Så många riktiga långpass har det däremot inte blivit och inte ett enda överlångt tålighetspass. Eftersom det är såpass kort mellan tävlingarna nu och fram till Swedish Alpine, så tänkte jag närmast betrakta tävlingarna som tålighetspass och däremellan fokusera på återhämtning och formbyggande intervaller. Vi får se om det är ett bra recept. Bara det blir lite varmt i vattnet ska jag lägga in en del simpass också, men det är en annan historia.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag har svårt att känna mig tävlingstaggad inför Lida. Det beror kanske på att jag aldrig riktigt sett det som en tävling, utan mer som en rolig och skön dag i goda vänners lag. Det kan också bero på att jag haft en massa annat att pyssla med och tänka på under de senaste veckorna. Oavsett vilket är det en rätt ovan känsla såhär inför en rejäl ultra. Det är ändå 89 km som ska springas och jag vill såklart göra vad jag kan för att åtminstone komma på pallen. Imorgon är det dags så nu måste kroppen börja förbereda sig!

I söndags tog jag mig ut till Lida för att i alla fall provspringa lite på banan. Spåret är precis som jag minns det sedan år tillbaka. En mestadels mjuk och välpreparerad led som böljar fram mestadels i skogen, men förbi och igenom en del vattendrag och även lite åkermark. Det kändes faktiskt inte så kuperat som jag mindes det, även om det nog är närmare 200 hm per varv. Men varven är ju 17.9 km långa så då finns det ju plats för en del backar utan att det känns som störande mycket. Får erkänna att ett varv kändes som en barnlek i det sköna träningstempot som jag höll. Tänkte nog försöka satsa på ungefär samma tempo imorgon, men se till att hålla det alla fem varven. Det borde ju gå fantastiskt bra 🙂

Av en eller annan anledning funkar dock sällan ultra på det där enkla viset. Oftast är det ännu enklare än så med ultra. Efter sisådär 4-5 timmar börjar man bli ordentligt trött i benen. Strax därefter börjar det göra ont. Sen blir det väldigt svårt att hålla det tempo man annars tycker är barnsligt enkelt. In så mycket för att man känner sig trött, utan för att det gör så förtvivlat ont i benen. Men med ett väldisponerat lopp och ett positivt sinnelag brukar det gå att betvinga smärtan och ändå hålla ett hyggligt löpsteg. Så det får bli min plan för morgondagen!

Nedan några bilder från banan som jag passade på att ta i söndags. Imorgon lär jag inte stanna för att ta några bilder. Det är ju tävling! Fast inte förrän sista varvet, eftersom jag av princip aldrig tävlar under en ultra, förrän det börjar dra ihop sig till de avslutande kilometrarna. Då är det fri fart som gäller och man får gärna försöka springa ikapp eller ifrån sina medtävlare.

 

Följ spåret till höger nere vid sjön!

Till vänster över bron. Sen väntar en fullständigt underbart brant backe! Läge att ta en kortare promenad och spara krafter inför kommande varv.

Skönt och mjukt sviktande spår.

Roger och Thomas var redan ute och satte upp lite informationsskyltar om loppet samtidigt som jag var ute och tränade. Undrar varför de inte varnar för de snabba löparna? Får ta upp det där med dem imorgon bitti. Det här kan ju sluta illa annars om någon lördagsflanör får för sig att korsa stigen precis som Daniel Nilsson kommer älgande.

Lite öppna landskap och gammal odlingsmark passerar man också. Härligt!

Jag ser verkligen fram emot loppet. Det ser dessutom ut som att vi kommer få ett fantastiskt väder  hela dagen 🙂

Ni som bor i närheten ska självklart ta er ut och springa en runda själva under dagen, så ses vi! Loppet startar redan 08.00, men jag lovar att vi håller på några timmar, så det går bra att både ta sovmorgon och hinna ut för att heja lite. Här hittar du mer information om loppet:  www.lidaultramarathon.se

Det lär knappast vara någon realtidsuppdatering av resultaten, så där har ni ytterligare ett argument att ta sig ur morgonsoffan och njuta av solen i Lida istället.

Lite vid sidan av tänkte jag nämna en rolig nyhet. Jag har nyss fått den stora äran att bli fystränare för IK Boltons Herrar A. Nu pratar vi handboll och därmed en väldigt rolig och annorlunda utmaning i jämförelse med de individuella uthållighetsidrottare jag jobbar med sedan tidigare. Vi har redan kört igång arbetet och hunnit med några riktigt bra pass. Det är ett väldigt trevligt och utvecklingsbart gäng med gediget handbollskunnande och massor av träningsvilja, så det här kan bli hur bra som helst med lite tid och tålamod.

Att köra tuff fyspass för handboll är kanske inte den optimala uppladdningen inför en ultra, men det känns faktiskt som att det funkat ganska bra trots allt. Man ska inte förringa värdet av att ha riktigt roligt när man tränar någon gång emellanåt, även om jag brukar predika värdet av att lära sig att träna helt själv och länge, utan krav på att det ska vara socialt och just “roligt”. Kalla mig kappvändare, men i slutändan handlar det bara om en av träningslärans fundamentala principer: Variation!

Under Boltondagarna förra helgen hade man inrett konferenslokalen i Skanstullshallen till att vara ett tillfälligt Bolton-museum. Man har tagit en och annan pokal genom årens lopp.