Lida, så skönt!
Den första upplagan av Lida Ultramarathon genomfördes den 17 maj. Tävlingsplatsen var, som namnet antyder, Lida i Tullinge strax söder om Stockholm. Jag brukar cykla förbi ibland under mina långturer, men jag springer väldigt sällan därute. Men naturen och löpspåren är verkligen fina i Lida, så det finns goda anledningar att ta sig dit lite oftare.
Egentligen passade Lida Ultra inte jättebra i mitt schema. Jag sprang TEC 100 miles fem veckor innan och det är lite kort tid (för mig i alla fall) att återhämta sig, träna och ladda på nytt för ett längre lopp. Men jag gillar ju de arrangemang som Roger&Thomas ordnar, så det var inget att be för. Bara att anmäla sig och ställa upp!
Inför loppet bestämde jag mig för att tagga ner så mycket som möjligt. Hålla nere ambitionerna och tävlingsnerverna och mest fokusera på att ha en skön dag och sätta in ytterligare en rejäl ultra på erfarenhetskontot. Men inte dra på mig någon överbelastning som skulle kunna stöka till det för resten av min säsong, där ju Swedish Alpine Ultra den 5 juli är mitt huvudfokus.
Starten skulle gå redan 08.00 på morgonen, så det var inte direkt läge att ligga och dra sig. Istället valde jag att gå upp ganska sent och äta en rask frukost för att åka ut till Lida med ganska tight marginal inför starten. Så blev det, men trafiken är ju snäll på tidiga lördagmorgnar så jag kom ändå ut med närmare 30 minuter på mig till start. Jag kunde i lugn och ro vandra uppåt motionsspåren, hitta startområdet och få min nummerlapp av funkisarna som satt där. Det var ingen jätteansamling med löpare trots det fantastiska vädret, men blana de som var där hittade jag såklart ändå en hel del kända ansikten. Det blev såklart en del prat om form, hälsa och ambitioner med dagen. Jag vill ju egentligen mest fokusera på mig själv och mina förberedelser inför start, men det är ju trevligt att vara lite social också. Men när vädret är så underbart och man dessutom har en del små nervtrassel i magen som man vill försöka skaka ut, så får jag erkänna att även jag gillar att småprata lite inför start. När Thomas Lummi med några minuter kvar till start höll lite allmän information inför loppet stod jag där i godan ro tillsammans med Ludvig Myrenberg som skulle springa sprinten (tre varv om totalt 54 km). Själv skulle jag springa fem varv och totalt 89.5 km. I slutet av sitt lilla tal påpekade Thomas att det skulle bli en solig dag och att det kunde vara klokt att smörja in sig med solkräm. Attans! tänkte jag, jag har ju ingen solkräm med mig. Men det viktigaste är ändå löparkepsen. Har jag bara den kommer jag skydda huvudet ganska bra och dessutom slipper jag att svetten rinner ner i ögonen.
Kepsen ja! Den hade jag ju glömt kvar i bilen! Efter en kort överläggning med Ludde, där jag raskt förklarade att kepsen inte hade någon större betydelse och att jag inte skulle hinna hämta den innan startskottet, bestämde jag mig för att ändå göra just det. Hämta kepsen alltså. Jag hade planerat att springa med kepsen och då skulle jag också springa med kepsen. Om jag missar starten med någon minut har i praktiken ingen betydelse alls på det här loppet. Det kan nästan vara en fördel, eftersom jag slipper riskera att dras med i ett onödigt högt utgångstempo av de som ska springa korta sträckan.
Så det var bara att ruska av sig den sista lilla tävlingshetsen och jogga ner till parkeringen och bilen, när övriga löpare ställde upp sig för start. Det var några hundra meter till bilen, så även om jag var ganska rask i benen hade såklart fältet hunnit släppas iväg ett par minuter innan jag var tillbaka. Jag fick i alla fall förmånen av en flygande start och kunde bara fortsätta över startlinjen direkt när jag kom fram 🙂
Vi skulle alltså springa fem varv på en slinga om 17.9 km. I underbart solsken och med en svalkande bris där det glesnade ur lite mellan träden. Jag vinkade till Roger vid starten och gav mig i väg i ett skönt tempo. På jakt efter de där framme. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kom ikapp de första. På ultror finns det ju alla fartgrupper representerade och där finns alltid några som tar det ordentligt lugnt och satsar på att utnyttja alla dygnets ljusa timmar innan målgång. Det dröjde inte särskilt länge innan jag kom ikapp ytterligare några personer och efter ett tag passerade jag en smärre klunga. Men nu var det nog mest snabblöpare kvar framför mig. I alla fall hade jag ingen löpare i sikte. Så jag kunde fokusera bara på mig själv, min takt och hur jag själv mådde och trivdes. Jag mådde bra och trivdes bra.
Jag hade bestämt mig för att ge mina stora klunsiga Hoka One One en sista chans och använda dem på loppet. Hoka One One är superdämpade skor som vunnit en viss popularitet i ultrakretsar på senare år. Jag kör iofs på Hokas “light”-variant Rapa Nui som bara har 1.5 ggr så mycket dämpning som en traditionell löpsko. Men det är illa nog. Problemet med de där skorna är att sulorna är så tjocka och väldämpade att man helt tappar löpkänslan. Det är ingen flex i sulan, utan det känns lite grann som att springa i träskor. Jag har sprungit en del längre pass i dem, inklusive Hammarby Alpin Marathon, men hittills har jag inte riktigt trivts med dem, utan snarare tvärtom tycker jag att de gör mig till en klumpigare och sämre löpare. Men nu på Lidas sviktande löpspår fungerade de faktiskt ganska bra. Tack vara det förlåtande underlaget gjorde det inte så mycket att sulorna känns stumma och trista, utan jag kunde springa på utan att irritera mig på skorna.
Dessutom sprang jag med min ultraväst från Ultimate Direction för att enkelt bära med mig en flaska runt banan. Med bara två vätskekontroller på 17.9 km vill jag gärna kunna fylla på med lite extra vätska+energi längs banan. Normalt skulle jag kanske föredragit ett lättare vätskebälte med en eller två små flaskor, men jag satsar ju på Swedish Alpine Ultra och där räknar jag med att springa med en liknande väst för att få med lite extra utrustning, så jag passade på att testa prylarna lite till.
Efter 12 km kom jag fram till vätskekontrollen vid Brantbrinks IP. Den bemannades av en trevlig herre som hjälpte mig att fylla flaskan med sportdryck samtidigt som jag tömde en mugg i strupen. Jag tror på att hela tiden hålla mig igång när jag springer, så det blev inte något långt stopp med prat om väder och vind, utan efter ett par sekunder gav jag mig iväg och fortsatte mot den första varvningen.
Några kilometer innan Lida passerar man via några färistor (ett slags galler på marken som hindrar boskap att passera ut ur hagar) förbi en idyllisk bondgård. Där stod faktiskt en liten flock med kor och stirrade förundrat på mig när jag passerade (nja… tror faktiskt att de bara idisslade och egentligt struntade blankt i mig – de hade nog tittat med samma blick på vad eller vem som än passerat). Efter att ha tagit mig förbi ytterligare ett par färistor sprang jag förbi några nyutslagna solgula rapsfält innan vägen på nytt drog in i skogen den sista biten fram till varvningen.
Så kom jag fram och fick tricksa mig förbi tidtagningsbord och vätskekontroll innan jag var ute på andra varvet. Skönt! En femtedel av loppet avklarad och jag känner mig riktigt pigg och tillfreds. 1.39 tog varvet (dvs. 1.41 på den officiella tidtagningen eftersom jag startade lite sent). Bara fortsätta i zonen och trumma på. Om lite drygt ett varv är jag halvvägs!
Andra varvet flöt på ungefär som det första. Jag kom in i en ganska skön rytm och det mesta kändes bra. Allt över 70 km räknas som “riktig” ultra i min värld och bör därmed behandlas med viss respekt, så jag hade redan tidigt börjat tillämpa min normala taktik med att gå ett tag i alla lite längre eller brantare uppförsbackar. Det bryter av den monotona belastningen en del samtidigt som man sparar benen lite och kan ge sig själv chansen att pusta ut en smula. Sen är det bara att falla in i löprytmen igen. Det finns de som föredrar att bara mala på hela tiden i ett väldigt jämnt och lugnt tempo, men själv föredrar jag alltså att ta lite kortare gångpauser och sen tillåta mig ett något mer naturligt löptempo än vad det skulle bli om jag skulle försöka springa ännu långsammare.
Jag passerade vätskekontrollen vid Brantbrink igen och fortsatte mot bondgården och de idisslande korna. Tänkte jag skulle bryta mot mina regler och ta en bild av korna när jag passerade så jag förberedde mobiltelefonen när jag närmade mig den branta nerförsbacken precis innan man springer in i hagen. Där framme såg jag ryggen på en annan löpare för första gången på länge. Äntligen var jag på väg i kapp någon igen. Kul när något händer! Jag tittade mig om efter korna, men givetvis fanns inga kor i sikte. Bara för att jag hade kameran redo. Men jag hade ju en annan löpare i sikte. Jag kände igen ryggen på Kajsa Friström som jag sett så många gånger förr på olika långlopp i Stockholmstrakten. Kajsa springer ofta på ungefär samma tider som jag. Ibland lite långsammare. Ofta lite snabbare. Men nästan alltid lite jämnare. Medan jag kan drabbas av djupa svackor (som under förra årets Stockholm Ultra då Kajsa tassade förbi mig utan chans för mig att haka på strax efter halvvägs) så håller ofta Kajsa ett jämnt tempo hela vägen från start till mål.
Jag kom ikapp Kajsa efter ytterligare några hundratal meter och vi slog följe och småpratade en del. Det är trevligt att snacka bort lite tid under en ultra och man får lite hjälp att glömma eventuella smärtor och stelheter. Men man tappar fokus på sig själv och sin egen rytm. Det blir lätt att man påverkas och springer lite fortare än vad man kanske borde göra. Det kändes som att det blev så i det här fallet också. Tror det gällde både Kajsa och mig. Istället för att gå i ett par av mina “ultrabackar” så tassade jag på precis som Kajsa, samtidigt som hon nog hakade på i mitt för stunden något högre löptempo. Men jag visste att vi bara hade ett par kilometer kvar till varvningen så jag tyckte det inte spelade någon större roll om vi hade sällskap den korta biten. Trevligt att slå ihjäl lite tid i alla fall.
Så kom varvningen och jag kunde konstatera att jag fortsatt i ett jämnt och fint tempo. 1.38.30, så några sekunder snabbare än första varvet var det nog, men i alla fall bra nära. Lite marginal till 1.40-rundor, vilket skulle peka mot en sluttid på 8.20 som jag skulle känna mig klart nöjd med. Sådär håller jag på under en ultra. Följer upp mitt tempo och räknar varv. Kollar av hur jag ligger till gentemot ett mer eller mindre noga uträknat schema. I det här fallet helt klart mindre noga uträknat. Jag hade ju egentligen ingen ambition att springa speciellt fort utan var mest ute efter att få ett ordentligt långpass i hyggligt tempo. Jag hade någonstans i bakhuvudet bestämt mig för att jag i alla fall ville ta mig in under 9 timmar för att det skulle få räknas som “hyggligt tempo” och dit var jag ju på god väg vad det verkade. Men ultra är ultra och även om kroppen känns bra just nu så vet man aldrig hur den kommer må om ytterligare några kilometer. Så jag litar krasst på att det kommer infinna sig stumhet, smärta, trötthet, ja någon form av irriterande problem, i god tid innan målgång.
Så när vi kom till en kort brant backe efter ett par kilometer bestämde jag mig för en lite gångpaus och släppte iväg Kajsa. Men det hjälpte ju inte eftersom mina ben vägrade låta henne försvinna bortåt. Istället kom jag ikapp ganska raskt igen i det lättlöpta partiet som följde. Så det fick omvänd strategi istället. Jag fortsatte helt sonika i ett något förhöjt tempo och drog ifrån. Inte för att jag ville springa fortare, men jag kände att jag behövde bryta parlöpningen för att så småningom få fokusera helt på mitt eget tempo igen. Det flöt på riktigt bra och jag kom ikapp en del andra av de som tydligen lyckats ställa sig på startlinjen i rätt tid men som nu började känna av Lidas böljande kilometrar. Spåret har en hel del skapliga backar. Det upplevs kanske inte som extremt kuperat iom att det finns många riktigt långa och lättlöpta partier, men spåret är ju nästan 18 km långt och därmed finns det plats för både det lätt och tungt. Så det tar en del på krafterna med tiden, trots att man tar det lugnt i backarna och trots att det mestadels känns väldigt lätt, mjukt och behagligt.
Jag hade varit ute i dryga fyra timmar och på väg mot vätskekontrollen vid Brantbrink. Allt kändes bra förutom en begynnande stumhet i benen som snarast var som en kär gammal vän sedan tidigare ultror. Man blir trött och det handlar om att hålla igång benen trots trötthet och smärta. Att leda bort tankarna så man inte känner smärtan. Smärta är ju bara en störande känsla. I alla fall när vi pratar ultra. Smärta är ofta jätteviktig eftersom den talar om att någon är fel och att man bör göra något åt situation för att åtgärda problemet. Men vid en ultra så fungerar inte det där smärta alltid riktigt som det ska. Jag får ont i benen trots att de egentligen fungerar utmärkt. Det är nåt slags lättja i muskelcellerna som slår till. Men den smärtan fungerar väldigt dåligt, eller kanske snarare osmart, ur ett sammansatt kroppsperspektiv. De muskelceller som gör ont får kanske chansen att vila lite genom att mina nervbanor istället väljer att aktivera andra muskelceller som är mindre gnälliga, men då börjar jag belasta musklerna på ett sätt som de inte är vana vid, vilket såklart inte alls är smart. I alla fall inte om vi pratar om långvarig belastning. Kort sagt – smärta i samband med ultralöpning leder lätt till att man börjar springa med ett lite annorlunda, sämre och ovant, steg, vilket i sin tur leder till att man belastar kroppen på ett ovant sätt, vilket oundvikligen leder till ännu mer smärta och nu börjar det bli risk för att det handlar om en mer befogad smärta. Så ultrasmärta försöker jag i första hand att tiga mig förbi eftersom jag vet att alternativsmärtan är mycket värre. Undrar om det där gick att begripa? Spring några ultror så tror jag ni förstår bättre hur jag menar.
Hur som helst. Jag hade varit ute i dryga fyra timmar och det mesta kändes bra. Men jag var ändå lite nervös eftersom jag visste att det snart skulle börja göra ont och när det börjar göra ont brukar min löpning påverkas negativt.
Ja, ni förstår såklart redan hur det gick. Jag blev trött och seg. Och stum i benen. Ovillig att röra mig framåt i rimlig takt. Det gjorde ärligt talat inte speciellt ont. Inte i jämförelse med hur det brukar kunna kännas. Men det blev jobbigt att springa och det kändes som att det satte sig någon liten boss däruppe i hjärna som helt plötsligt delade ute ett tydligt kommande: – nu är du trött och seg, Sten, så ta och tagga ner lite, va!.
Vad gör man när kroppen är trött och hjärnan inte längre vill? Jo, man tar det lite lugnare ett tag och för ett intensivt inre samtal i hopp om att få kontakt med den där rackarn inne i skallen och få honom att sända ut nya lite mer positiva kommandon. Under tiden som jag vände all uppmärksamhet inåt så började jag driva lite ur kursen. Eller snarare, jag sprang rakt på samtidigt som spåret vek av lite snett åt sidan. Som tur var hörde jag lite avlägset hur någon bakom mig hojtade “nu springer du nog lite fel”. Det var Kajsa som vältajmat kom tassande med sitt jämna steg precis i tid för att se hur jag missade rätt stig. Som tur var hade jag inte hunnit sjunka särskilt djupt in i min kris, så jag kunde raskt ta mig upp till ytan och korrigera kursen så jag kom in på rätt stig igen utan att tappa någon längre sträcka. Tempot var redan så långt så det gick inte att tappa mer. Jag hade ingen som helst chans att koppla på Kajsa som formligen forsade förbi mig i vad som kändes som 3.30-tempo, men som sannolikt inte var snabbare än kanske 5.30/km. Skönt att jag av princip aldrig tävlar under en ultra. I alla fall inte förrän det drar ihop sig till slutvarv och även om jag gör det så är jag inte med i samma klass som Kajsa, så jag slapp fundera på just den saken. Tjejdäng är jag ju van att få och det skulle aldrig falla mig in att känna mig stressad över det. Nej då. I alla fall inte när det sitter en jäkla central governor uppe i skallen som är i färd med att stänga ner hela systemet för att gå på lunchrast. Just i såna lägen fokuserar jag bara på mig själv, mitt lopp och hur jag snabbast möjligt kan återfå kommandot över min hjärna och därefter börja kontrollera kroppen igen.
Det var inte som att det tog helt tvärstopp i maskin. Mer som att jag kom ut i motvind och allt helt plötsligt gick lite långsammare hur gärna jag än ville flyta fram lika fjäderlätt som innan. Så jag pratade med mig själv och förklarade ett och annat. Sånt som att det är jättetöntigt att bli trött fast man knappt hunnit mer än halvvägs på ett lopp. Men framför allt sånt som att jag ju av erfarenhet vet att “det kommer svackor” och att “det går att ta sig ur svackorna och springa fort igen”. Det gäller bara att ha tålamod. Så jag talar om för mig själv att jag ska ha “tålamod”, “håll huvudet kallt”, “kämpa på”, “snart släpper det igen”. Allt medan jag kontrollerar det nya tempot och funderar över hur marginalen till dagens skamgräns på 9 timmar ska stå sig om jag inte kan bromsa fallet.
Ytterligare en löpare jag sprungit om tidigare under varvet kommer ikapp mig, vilket skulle kunna upplevas knäckande om jag nu vore en mentalt svag person. Men jag ser det självklart bara som positivt för min medtävlare, efter att ha dubbelkollat att han springer kort sträckan och alltså inte är med i samma klass som jag, och positiv som jag är skickar jag iväg några glada tillrop. En av fördelarna med att skriva race report ett par veckor i efterhand är att man lättare glömmer en del detaljer, men på ett ungefär var det i alla fall så det gick till och så jag kände mig. Väldigt positiv alltså, mitt i lidandet och eländet. I slutänden vill jag ju faktiskt ha ett lite tuffare långpass och det var jag onekligen på väg att lyckas med. På något vis lyckades jag i alla fall stabilisera tempot en smula så att jag inte tappade mer än kanske 1 minut per kilometer jämfört med min tidigare fart. Tack vare att jag hållit ganska god fart under första delen av det tredje varvet blev varvtiden klart godkända 1.41.30, men trenden var inget vidare.
Lyckligtvis hade jag bara två varv kvar, vilket alltså innebar att endast två femtedelar av loppet återstod. Två femtedelar är betydligt mindre än hälften och när man kommit halvvägs så är man snart framme. Så brukar jag tänka när jag springer långt och det kändes enklast att fortsätta med det synsättet även denna gång. Så jag malde på i mitt nya och alltför sega tempo ytterligare ett varv. Eller snarare ytterligare några steg. Och några steg till. Och några till. Tills jag så småningom passerade bondgården igen. Eller rättare sagt de där förhatliga färistorna. De där gallren känns lite charmiga när man springer förbi dem på pigga ben. När både huvud och ben lider så känns det inget vidare att behöva passera läskiga galler som är designade för att förhindra djur att passera. Djur som inte alls har lika sega ben som jag alltså. Så man tvingas bryta tempot en smula och ta ett par försiktiga och kort steg på skenorna innan man är över på vanlig fast mark igen. Då måste man, hemska tanke, accelerera igen. Nu var ju inte tempot så där väldigt högt längre, så accelerationskravet var ju också tämligen modest. Men ändå. Vilken hjälte man är som tar sig an ett sådan jobb helt frivilligt och utan gnäll!
Någonstans där, efter att jag nyss passerat färistorna för nästsista gången, började jag inse att nu var det snart bara ett varv kvar. Det så kallade spurtvarvet. Spurtvarvet brukar jag alltid klara av att trycka lite extra oavsett hur ont jag än har. Oavsett hur trött jag känner mig. När jag vet att målet är riktigt nära och närmar sig ännu mer ju snabbare jag springer, ja, då brukar det gå att att plocka fram de sista krafterna som han därinne i skallen annars gärna vill hålla lite extra på i sitt privata lager.
Vad göra? Bestämmer mig för att muta skallen med en nödgel som jag tagit med i västen. För övrigt en gel som jag själv direktimporterat från Hawaii (de delar ut en hel del gratisprover där och jag har en sparsam sida som ibland visar sig). Seg och söt och sedvanligt ganska äcklig, men jag fick i mig gelen och toppade med lite sportdryck knappa kilometern före sista varvningen. Så tog jag i och växlade upp tempot lite extra med löfte om att få ta en kortare paus vid varvningen för att ta en mugg vatten och fylla flaskan med sportdryck. Det funkade hyggligt och jag tog mig fram till varvningen där jag uppfyllde mina privata små löften till punkt och pricka. En koll på klockan visade att varvtiden nu låg på 1.56. Jag kunde unna mig ett precis lika segt slutvarv och skulle ändå ha marginal till de där nio timmarna. Skönt! Men då vaknar min lilla räknenisse till liv och konstaterar att det skulle kännas bättre med en tid under 8.40. Då skulle det nästan kännas som ett OK lopp och jag skulle kanske kunna förlåta mig själv den djupa svackan jag fortfarande befann mig i.
Så jag kastar den tomma vattenmuggen och tar sats på nytt. Benen kändes faktiskt rätt OK igen och den trilskande stinsen i skallen verkade ha tagit paus på allvar, men glömt stänga ner maskineriet. Helt plötsligt hade jag återfått kontrollen. Så jag tassade på i vad som visade sig vara ett riktigt anständigt tempo igen. Och räknade ner. Efter två kilometer på bara några sekunder över 10 minuter, insåg jag att det här trots allt skulle kunna gå ganska bra. Jag hade fart igen, benen kändes bra och skallen lydde order, vilket innebar att kroppen lydde order. Jag kunde helt enkelt bestämma över mitt eget tempo igen. Jag bestämde att jag skulle fortsätta i hyggligt tempo varvet ut. Inget mesande utan avsluta i god stil. Helst avsluta innan stinsen kommer tillbaka från sin rast. Bäst som jag jublade lite försiktigt inombords fick jag syn på Kajsa en bit framför mig i spåret. Det tog inte särskilt lång stund innan jag var ikapp och förbi. Jag hade lyckats öka tempot igen och Kajsa hade för en gångs skull blivit trött efter en lång dag med lite för lite vätska (Kajsa körde lite mer “hard core” än jag och sprang helt utan extra dricka mellan kontrollerna – skönt att slippa släpa runt på extra vikt, men en såpass varm dag och med såpass få kontroller, så tror jag det straffade sig till slut). Så nu var det min tur att flyga förbi. Det kändes bra. Inte att springa ifrån Kajsa, men den där flygkänslan var skön. När man verkligen känner att man har ett betydligt högre tempo än den man passerar. Då mår man bra. I alla fall jag.
Jag fortsatte min flygning och funderade en del över hur fältet framåt kunde se ut. Nej, jag tävlar inte när jag springer ultra. Förutom på sista varvet. Nu var jag ute på sista varvet och jag höll riktigt god fart. Nu kunde jag fundera på om det möjligen fanns någon konkurrent framför mig som möjligen kunde vara lite trött och därmed ligga och harva i betydligt lägre tempo. I så fall skulle jag banne mig ha en bra chans att gå ikapp och förbi. Så jag fortsatte trycka på så mycket jag vågade och orkade. Jag visste att Staffan Blixt borde vara framför mig någonstans, eftersom jag sett honom innan start, men inte passerat honom längs vägen. På TEC sprang jag om honom efter 11 varv, tror jag det var. Men inte tusan kom jag ikapp någon mer. Ingen Staffan. Ingen annan löpare överhuvudtaget. Till slut blir man trött när man tar i, även om man lyckats ta sig upp ur en tidigare svacka. Det började kännas lite småjobbigt igen när jag närmade mig Brantbrink för sista gången. Jag hade ingen riktig lust att pressa ut de där sista sekunderna, eller möjligen minuten, ur kroppen under de få kilometer som återstod av loppet. Så jag unnade mig lyxen att fråga lite snabbt hur många som var före mig och hur långt det var fram till närmaste person. Fick direkt besked om att jag låg på andraplats, men att ettan var minst 25 minuter före mig. OK. Det innebär att han sannolikt redan gått i mål, så inget att hämta där. Återstår hur det ser ut bakåt. Den enda jag visste fanns någorlunda nära var Kajsa, men ur min klass var där ingen. Jag kunde inte tänka mig att det skulle finnas någon mer som likt jag lyckats ta sig upp och öka till det tempo jag hållit den sista tiden. Därmed var ju risken obefintlig för att bli upphunnen av någon bakomvarande. Inte för att jag tävlar när jag springer ultra. Skulle jag aldrig få för mig att göra. Men för säkerhets skull höll jag ändå i med ett ganska skapligt högt tempo resten av varvet och ända in i mål.
Lika bra att avsluta i god stil tänkte jag och och la in en rejäl spurt sista biten in och fällde mig elegant över mållinjen. Jag vinkade till Roger och övriga och fortsatte i god fart framåt ut på ett sjätte varv. Nej, jag hade inte tappat räkningen. Men jag hade insett att när jag ändå springer 89.5 km, så kan jag lika gärna fortsätta en bit till så jag får ihop till dryga 90 km. Mest för skojs skull. För det är ju därför jag springer ultra. För att det är så himla skoj. Så det blev några hundra meter till i högt tempo, innan jag vände om och jogga lite stillsamt tillbaka till målet. Alltid skönt att gå i mål även om jag aldrig tidigare gjort den här typen av omvänd målgång. Som vanligt när Roger & Thomas arrangerar kan man räkna med bra service efter loppet. Så även denna gång. Jag fick en rejäl macka och en kopp kaffe och slog mig ner i en stol bredvid målgången. Satt där och fikade i solen och njöt lite av att vara klar med dagens arbete och kände mig trots allt ganska nöjd med min sluttid 8.33.09. Jag hade avslutat med ett varv på 1.35. Kanske inte fullt så blixtrande snabbt som det kändes, men ändå med god marginal mitt snabbaste varv för dagen.
Nu sitter jag här och grubblar över den stora gåtan. Vad tusan händer med min kropp någonstans efter 4-5 timmar? Det här var inte första gången det inträffade. Tvärtom. Jag är van vid att det blir såhär på riktigt långa tävlingar. Precis samma fenomen inträffade under TEC i april. Då stängde systemet ner och allt blev jobbigt under dryga timmen med start efter ca. 4.30. På Hawaii i höstas fick jag likartade problem efter ungefär samma tid, men då satt jag på cykeln. Jag kom tillbaka och kunde avsluta i god stil. Vad handlar det om?
Det enda jag just nu kan komma på är att det skulle kunna vara en tidpunkt då mitt lagrade muskelglykogen helt enkelt tar slut. Det skulle alltså innebära att jag är helt hänvisad till lite mer svårttillgängligt glukos som transporteras via blodet, tillsammans med fettförbränning. Men det känns tveksamt som förklaring. Det är ju inte så att något nytt energisystem måste startas och att det tar 1-2 timmar att dra igång ordentligt. En förutsättning för att muskelglykogenet ska räcka så länge är att jag redan från början till viss del går på fettförbränning. Samt att jag tillför ny glukos utifrån (sportdrycken). Annars skulle depåerna ta slut redan efter 2 timmar, vilket i sin tur skulle kräva att jag sprang på en ganska mycket högre intensitet från början. Nej, jag förstår inte vad som händer och därmed vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det för att om möjligt kunna förebygga problemet. Man kan alltid satsa på att förbättra energiintaget, men jag tror ärligt talat inte det kommer att göra så stor skillnad. På alla dessa lopp har jag haft ett energiintag som ligger nära, eller strax över, vad kroppen klarar av att tillgodogöra sig. Det verkade visserligen som att min nödgel fungerade denna gång och så kan det ju också vara. Men i så fall var det framförallt rent mentalt. Jag fick en kortsiktig kick vid rätt tidpunkt så att mina pigga ben kunde samverka med ett positivt psyke och därmed lyckades jag vända den lite sega och defensiva trenden till en positiv och mer aktivt offensiv slutrunda. Poängen är dock att jag har lyckats vända trenden varje gång. Har man helt slut på energi så går det inte att vända trenden.
Så jag läser vidare kring kost och speciellt alla fördjupningsavsnitt som jag kan hitta. Jag har en hel del bra böcker på temat hemma. Men hittills har jag inget svar i sikte. För säkerhets skull vårdar jag hypotesen att det här är träningsbart. Dvs. jag tror det går att eliminera det här problemet genom en väl avvägd träning. Eller åtminstone tror jag det går att skjuta problemet så tillståndet uppstår i ett betydligt senare skede. Oavsett vilket: Jag lovar att återkomma med en djupare kommentar den dag jag hittar svaret till gåtan!
Hur gick det med skorna då? Sådär. Det var knappast skornas fel att jag hamnade i en svacka och det var knappast skornas förtjänst att jag tog mig ur svackan. Jag led inte direkt av den dåliga löpkänslan denna gång. Skorna kändes helt enkelt inte så trista på det här sköna underlaget. Men de där skorna sitter tyvärr inte riktigt som de ska på fötterna. Under Hammarby Alpin Marathon kände jag av lite tåsmärtor mot slutet av loppet. Känns som att fötterna glider fram lite mycket och att tårna trycker på framkanten/ovankanten av skorna. Det märks inte till en början, men efter några mil börjar det kännas. Efter 9 mil kan jag konstatera att det inte blev ett jättstort problem med tårna, men det gjorde faktiskt lite ont under de sista varven. TIttar man på fötterna nu så har jag faktiskt ganska tjusiga partiella blånaglar på båda stortårna. Det gör inte ont längre, men det var klart besvärande de första dagarna efter loppet. Så om någon är intresserad av ett par begagnade Hoka Rapa Nui går det bra att höra av sig. Jag kommer nog inte använda dem jättemycket mer. Det finns gränser för hur många chanser jag ger ett par skor.
Jag sprang ju förresten Stockholm Marathon som farthållare i lördags. Sluttid 3.30 helt enligt schema. Buskul precis som vanligt. Men nu i mina gamla älskade Puma Roadracer. Man måste vara snäll mot fötterna om man låter dem jobba mycket.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.