Ö till Ö – Hem till skärgården!

September 12, 2013 Sten > Kona

Det här är inte ännu en race report. Det är inte heller en kärleksförklaring, även om det säkert går att tolka på det viset. Det är i all sin enkelhet ett försök att förklara Ö till Ö, eller i alla fall ge en del små nycklar och pekare som kan hjälpa den oinvigde att förstå vad det här handlar om. De läsare som redan “vet” kanske kommer att känna igen sig och hålla med, eller så drabbas ni av insikten att olika individer kan uppleva “samma sak” på helt olika sätt. Oavsett vad hoppas jag ni får ut något av en stunds läsning på samma sätt som jag fick ut en del av att skriva av mig.

Ö till Ö, varför det?

För en dryg vecka sen avverkade jag mitt sista stora inspirationspass inför Kona. Ö till Ö genomfördes i år för åttonde gången och för första gången av mig. Tävlingen har redan hunnit bli smått mytomspunnen och dessutom utnämnd till en av världens tuffaste endagstävlingar av CNN. Som triatlet och ultralöpare har jag känt till Ö till Ö ända sedan den första officiella tävlingen. Jag var faktiskt lite intresserad av att ställa upp redan första året, men då falnade mitt intresse när jag såg all obligatorisk utrustning som anbefalldes (simfötter, ryggsäck, någon flytplatta osv, utöver det som nu fortfarande är krav på). När jag sedan insåg att man skulle köra tävlingen i början av september tänkte jag att det var rena stollerier. Som mer eller mindre själv uppvuxen i skärgården vet jag hur vattentemperaturen kan vara och jag vet vilken sjögång man kan råka ut för så långt ut i skärgården och inte minst vid den tiden på året. Så jag mer eller mindre avfärdade tävlingen som en ren överlevnadsövning där den som är bäst på att tåla kallt vatten vinner. Sånt intresserar mig faktiskt inte särskilt mycket. Jag är en bekväm kille som uppskattar att belönas med bastu, godis och kall öl efter målgång.

Men trots att jag är en djupt konservativ och bekväm individ så är jag precis som alla andra påverkbar. Det är ju en himla tur, eftersom jag annars inte heller skulle respondera på träning och det vore ju riktigt trist om man betänker hur mycket tid jag faktiskt lägger på just träning. Så med tiden har det hänt saker med Ö till Ö och även i min omgivning, som har påverkat mig. Tävlingen har utvecklats. Man har tagit bort en del av den obligatoriska utrustningen så det nu är valfritt om man vill släpa med sig simfenor och flytanordningar. De som faktiskt deltagit och tävlat har utvecklat metod och verktyg så det är lite lättare för oss nybörjare att inse vad som krävs för ett lyckat lopp. Men framförallt har många personer i min omgivning varit med i tävlingen och de allra flesta har dessutom fullföljt, utan större men och skador än en stor önskan att vara med igen. Mina farhågor om iskyla och höga vågor verkar vara något ogrundade. Det har visserligen förekommit utmanande väderomständigheter, men de flesta lagen har ändå lyckats genomföra tävlingen varav merparten av deltagarna normalt inte brukar vara mycket tåligare eller ens galnare än jag. Framförallt har alla som varit med velat återvända. Alla har pratat om Ö till Ö som den absolut roligaste tävlingen de upplevt! Det pratas om en helhetsupplevelse som saknar motstycke.

Så då har jag väl haft fel och Ö till Ö är något jag helt enkelt måste testa! Problemet har bara varit att jag ju kan vara ganska tävlingsinriktad, samt att Ö till Ö tidsmässigt ligger lite illa till i förhållande till triathlonsäsongen. Dessutom har tävlingen blivit väldigt populär så att det nu kan vara en utmaning i sig att få en startplats. Så måste man ju ha en lagkamrat också. Samt att man helst ska skaffa en speciella våtdräkt för ändamålet. Lite väl många hinder fortfarande för en bekväm och lite lat artonåring med över trettio års erfarenhet.

Men när jag satt på en restaurang i Puerto del Carmen i mitten av maj och laddade upp inför Ironman Lanzarote uppenbarade sig så plötsligt en möjlighet som gav mig den nödvändiga lilla foten i baken. Kent Olssons avsedda lagkamrat Björn Waldebäck måste dra sig ur och Kent sökte därför en ny partner via Stockholm City Triathlons facebookgrupp. Kent är gammal simmare och givetvis mycket starkare på den sidan än jag, men han har långt ifrån samma bakgrund som ultralöpare som jag har. Dessutom var ambitionen inte någon topplacering, utan framförallt att få en skön naturupplevelse i skärgården. Därmed kände jag mig ganska trygg i att jag inte skulle förstöra min satsning mot Kona, utan istället kunna få en välkommen variation i träningen och ett roligt delmål att se fram emot. Så jag hoppade på tåget, eller snarare båten till Sandhamn.

Så vad är då Ö till Ö?

Ö till Ö är en alltigenom välorganiserad helhetsupplevelse. Som i samband med nästan alla större tävlingar finns det såklart ett kommersiellt inslag med sponsorer som vill få igenom sitt budskap. Men den delen känns inte särskilt påträngande vid en jämförelse.

Om vi nu bortser från träningsperioden (vilket man såklart inte kan, men i den här lilla berättelsen tänker jag ändå göra det) så börjar Ö till Ö 12:00 på söndagen före tävlingen. Då avgår den chartrade båten till Sandhamn. En passagerarbåt fullastad med tävlande och funktionärer. Bara en sån sak. Tre timmars båtresa som lite lagom uppladdning där man träffar en massa både nya och gamla vänner som alla är på väg till samma tävling. Samma upplevelse. Risken för överladdning är solklar. Det gäller att hålla ett lagom lugn samtidigt som man ventilerar ut all nervositet. Du har en fantastisk möjlighet att få tips och uppslag i sista minuten inför tävlingen. Visserligen kan det vara svårt att hinna göra särskilt stora förändringar i utrustningen, men detaljerna är viktiga och taktiken finslipas med fördel under det sista dygnet innan tävlingen. Framförallt är det ju kul! Det känns båda förvånande och stimulerande när man inser att det är flera utlänningar med bland de 120 lagen. Det pratas danska, norska, engelska och franska. Säkert fler språk än så, även om jag inte uppfattar dem alla. Tänk att det kommer folk från Frankrike för att åka ut långt i skärgården; gå upp före solen för att simma 10 km och springa 65, uppdelat på massor av delsträckor. Vet de egentligen alls vad de ger sig in på? Från alla mina somrar (och jular och sportlov) har jag lärt mig hur vattnet kan vara. Framförallt har jag lärt mig vad det innebär att springa längs stränder och tvärs över de mindre och oftast obefolkade öarna. Att ta sig upp ur vattnet utan att halka kan vara ett äventyr i sig, för att inte tala om att gå ner i vattnet igen. Det här påverkar såklart kilometertiderna kraftigt och de cut-off-tider som man måste klara av för att få fullfölja loppet blir inte alls så enkla att nå som de kan verka vid ett första påseende. Men den här båten är lastad med en kombination av förväntansfulla humlor, som inte har en aning om vad som väntar dem och att de inte alls kan flyga, och som kanske just därför ändå kommer lyckas, och rutinerade veteraner som vet precis vad som väntar och även är väl medvetna om vad som krävs för att klara utmaningen. En underbar mix av fokuserad tävlingsinstinkt och naiv äventyrslusta. Den perfekta souveniren från Ö till Ö vore den stämningen tappad på flaska med droppkork! Under vintern kan man spetsa frukostkaffet med en droppe Ö till Ö-atmosfär och få inspiration och lust att inte bara härda ut under den mörka årstiden, utan även göra något konstruktivt av den. Om det sen må vara att träna inför sommarens utmaningar, gå på tur på fjället, eller kanske uppleva helikopterskidåkning i Kanada, ja det tänker inte jag lägga mig i.

Väl framme vid Sandhamn möter arrangörerna Michael Lemmel och Mats Anderson upp vid bryggan och skakar personligen hand med varje deltagare när de stiger iland. En hel del kramar blir det också. Familjär stämning och ett underbart mottagande helt enkelt. Direkt blir det ett litet lämmeltåg (passande nog) iväg mot Seglarhotellet och kontroll av utrustning och incheckning, där de tävlande även får sin chip, nödtelefoner, nummerlappsvästar mm. Det är bara att följa med strömmen så ordnar sig allt och missar man något finns det gott om tid att åtgärda det hela. En del ledig tid tillbringas på rummen med genomgång av utrustning och taktik. Några går en promenad och kontrollera starten och destinationen för den första simsträckan. Det vackra vädret lockar till sommarens sista (?) glass. De flesta man möter ska vara med på tävlingen och det blir en del ytterligare snack såklart.

17.00 är det race briefing. Alla lag klämmer in sig i en konferenslokal. Fönster och dörrar öppnas. Så sker genomgången av tävlingen. De som missat någon viktig detalj eller utrustning i samband med incheckningen blir meddelade och kan lösa problemet. Någon som saknar den obligatoriska visselpipan får hjälp att låna en av någon som har med sig en extra. Framförallt gås banan och reglerna igenom. Allt är väldigt enkelt och allt finns redan sedan tidigare att läsa. Men det är ändå bra med en genomgång och alla får chansen att ställa frågor. De flesta är uppenbarligen väl pålästa. Frågorna är få men bra. Mötet blir klart på utsatt tid och de första lagen kan gå iväg för middag. Någon timme senare får resterande lag gå till middag. En kort kvällspromenad smälter maten och lugnar nerverna. Några går faktiskt iväg till värdshuset och smakar på utbudet i baren, men själv tycker jag man ska spara lite nöje till kvällen efter tävlingen. Det blir tidigt i säng för de allra flesta och ganska många timmar i horisontalläge innan det är dags för väckning och frukost 04.20. Hur många timmar som faktiskt sovs är nog väldigt individuellt, men gissningsvis fladdrar det kring rätt många tankar i deltagarnas skallar och minst lika många fjärilar i deras magar. Men det är som det ska vara inför en riktig utmaning.

Starten går i gryningen 05.55 och en hop med ystra tävlande ger sig av i lagom rask joggtakt bakom en fyrhjulig motorcykel som visar vägen till första simningen och samtidigt håller ner farten i täten en smula. Framme vid stranden stormar alla i vattnet och sen börjar det. Den långa dagen och sökandet efter rytm och harmoni, samtidigt som man hela tiden försöker jobba sig framåt i ett tempo som ska hålla ända in i mål. Förbi alla tidskontroller och framförallt förbi alla besvärliga strandpassager, simningar och långa löpsträckor. Det gäller att orka. Men det gäller också att hinna. Hinna innan mörkret slutligen faller och helt enkelt inte tillåter de återstående tävlande att fullfölja. Det skulle helt enkelt bli alltför farligt om de tävlande har för lång sträcka kvar när det blir mörkt. Därför plockas de långsammaste lagen av banan om de inte passerar tidskontrollerna i tid.

Precis som med triathlon oroar sig de flesta för simningen. Alldeles oavsett det faktum att man ska springa betydligt längre än man ska simma. Det är lite fascinerande faktiskt att vi är så rädda för vatten. Det är förståeligt att man känner en viss respekt för Östersjöns mörka vatten och de strömmar och vågor som kan ställa till det för simmarna. Kylan kan såklart också bli ett problem. Inte minst på de längre simningarna. Men i slutändan handlar det faktiskt bara om att simma på. Östersjön är ett snällt hav. Strömmarna blir inte särskilt svårhanterliga. Vågorna blir sällan väldigt höga. Framförallt finns där inga hajar, jättebläckfiskar eller andra otäcka sjöodjur att frukta. Man ser en del maneter i vattnet om man håller ögonen öppna, men de är lika ofarliga som sjögräs. Brännmaneter finns inte här. Ett alltigenom säkert vatten. Det farligaste du kan träffa på när du simmar i Östersjön är förmodligen vattenskotern. Men säsongen för den fridstörande otäckingen tar slut tillsammans med semestrarna då skolorna börjar ett par veckor innan tävlingen. Dessutom finns faktiskt båtar som hjälper till med säkerheten under simningen.  Så har du ju dessutom på dig den obligatoriska våtdräkten. Du flyter och du håller dig hyggligt varm så länge du orkar simma på ordentligt.

Men löpning är ju alltid tryggt och säkert. Det enda problemet är att man tenderar att bli trött ju längre man håller på. Lite ont i fötter, ben och leder kanske man får, men inte värre än så. Ja, så är det, eller hur?. Men det här är en väldigt stor och speciell egenhet med Ö till Ö som skiljer den från alla övriga tävlingar jag varit med om. Löpningen är inte löpning! Simningen är just simning. Även om simningen kan vara lite besvärlig och utmanande stundtals, så är det inga stora konstigheter. Simning är simning. Men emellan simsträckorna är det landtransport som gäller. Landtransporten består i att ta sig upp ur vattnet via sjögräshala klippor och även ner tillbaka i vattnet via likartade bevuxna och blöta klippor. Däremellan skall man klättra, hoppa, balansera, vada och ta sig fram över klippor, skrevor och stenar av varierande storlek, samtidigt som man kryssar mellan buskar, vindpinade träd och duckar för grenar. Emellanåt kommer man till en stig eller rent av väg där landtransporten helt plötsligt faktiskt kan övergå till löpning. I alla fall för de som fortfarande har ork kvar.

Det här är skärgården. Det är det som är grejen. Skärgården är vacker, men vild och fortfarande delvis otämjd. Förr i tiden nyttjades flera av öarna för sommarbete, men nu har de flesta av dessa småöar sedan länge vuxit igen. Stigar och vägar som en gång i tiden faktiskt funnits går numer knappast att hitta. Sen har vi såklart de lite större öarna och så snart man lämnat de besvärliga strandpartierna och kommit in en bit på land så kan där finnas riktigt fina stigar. Ibland är det vad vi kan kalla “tuff trail”; ibland är det “väg” (vilket är vad de flesta stadsbor kallar “tuff trail”); ibland är det skön skogsstig, eller traktorväg, eller faktiskt riktig väg – grus oftast, men på Ornö (som är en av skärgårdens större öar och som dessutom är förbunden med fastlandet via bilfärja) finns en längre sträcka med asfalterad bilväg.

När man kommer upp ur vattnet efter en lång simning och försiktigt lyckas smyga upp på land utan att halka på de glatta stenarna och inser att här har vi ingen stig att springa på, nej, här ska vi hoppa på stenarna i strandkanten, ja då förstår man den speciella utmaningen med denna unika tävling. När man fortsätter upp från stranden och springer på vindpinat bevuxna rullande klipphällar och höjer blicken för ett ögonblick, då finner man sig omgiven av skärgårdens stilla skönhet och motstridiga blandning av harmoni och vilande skoningslös vildmark. Då inser man varför varför Ö till Ö är så speciellt. Då inser man den fulla betydelsen av det nu så populära uttrycket mindfulness. Mindfulness. Närvaro i nuet. Här och nu. Det är absolut nödvändigt för att man ska undvika att trampa snett eller halka. Här och nu och vidare till nästa här och nu. Hela tiden. Du måste röra dig framåt och inte stanna och tveka för länge om du vill hinna förbi tidskontrollerna. Om du vill hinna fram till målet på Utö innan mörkret hindrar vidare tävling.

Men ta dig tid att lyfta blicken för en sekund eller två. Så du förstår var du är. Belöningen kommer direkt. När du sedan springer, kliver, hoppar, kanar, dyker, glider ner i vattnet för nästa simning, då inser du att simning är tryggt och säkert. I det mörka vattnet kommer du inte halka. Du behöver inte anstränga benen i tunga klättringar. Du riskerar inte att trampa snett. Vattnet är tryggt. Men du längtar ändå upp till klipphällarna igen och den bedövande vackra omgivningen som njuts bäst med fast mark under fötterna, utan vågskvalp in i ansiktet och utan störande bebyggelse. Som ett perfekt komplement och samtidigt en möjlighet att samla intrycken, har vi sedan stigarna och vägarna genom såväl skog som gammal hagmark och kulturlandskap. Här kan man låta fötterna flyta på och ge tankarna en chans att komma ikapp och bearbeta intrycken. Här visar det sig om du skött grundträningen med djup uthållig styrka och koordination för att klara av de tunga momenten med tillräckliga krafter i behåll för att kunna gå på hårt på de lättlöpta partierna.  Här kan du beundra de vackra gamla gårdarna och torpen.

När du så efter en lång dag får defilera uppför backen till Utö Värdshus och den hägrande målgången, möts du av jublet från funktionärer och dina snabbare medtävlare. Du får fylla på depåerna med mat och dryck. Du får vila dina trötta ben. Du får smälta intrycken. Du får prata av dig. Du får sitta tyst och stilla om du föredrar det. Du får checka in, få din nyckel, kränga av dig våtdräkt och övriga kläder och ta en välbehövlig dusch. Sen väntar en härlig middagsbuffé med rejält urval av rätter så att även den mest kräsna kan stilla sin hunger. Om det nu finns någon som är särskilt kräsen med maten efter en så lång dag. Så kan du runda av dagen med lite barhäng och utbyte av historier och intryck från dagen. Rena rama ljugarbänken. Sånt gillar jag. Att ovanligt många drar sig tillbaka till sängen ovanligt tidigt, ja, det kan jag förstå. Det känns rent av ganska skönt.

Essensen av det hela

Det finns alltså tre aspekter som definierar Ö till Ö och ger dess särställning bland svenska endagstävlingar:  den familjära stämningen och det faktum att tävlande och funktionärer bor tillsammans som en stor familj med ett gemensamt mål under två dygn; den unika naturupplevelsen som skärgården erbjuder, med sin kombination av otyglad vildmark och gammal oförstörd kulturbygd; samt det rent äventyrliga momentet med faktiskt riktigt farliga passager, där ett felsteg kan innebära stukningar, benbrott eller än värre skador. Att tävlingen är riktigt professionellt välarrangerad är en förutsättning för att den alls ska gå att genomföra med rimlig säkerhet, men det cementerar såklart det positiva intrycket i våra medvetanden. Att sedan medieuppmärksamheten på topp, ja, det känns ju också lite extra. Det är en speciell känsla när en helikopter (med kamerateam) plötsligt hovrar strax ovanför trädtopparna över stigen där du springer. För en kort stund förbyts naturupplevelsen till en adrenalinstinn tävling. Sen försvinner helikoptern för att bevaka täten och du kan återgå till naturen och låta de löjligt snabba lagen där framme sköta tävlandet.

Jag bockar och bugar. Tar av mig hatten för arrangörerna, funktionärerna och de grymt snabba tätlagen som måste flugit förbi de besvärliga klippskrevorna utan att faktiskt inse att de fanns där. Bra jobbat! Jag är imponerad. Jag är glad. Jag är tacksam. Jag kommer att återvända. På ett eller annat sätt. Med ny lagkamrat och nya förutsättningar. Någon gång ska jag dessutom pröva på att göra tävlingen i maxfart. Det lovar jag. Däremot kan jag inte lova hur hög den farten faktiskt kommer att bli och hur länge den kommer att hålla. Det går inte att säga förrän jag prövat. Inte med en sådan bana.

Men nu jobbar jag vidare mot Kona. Ett hundra procent fokus på att nå prispallen där. Jag vill ha en salladsskål!

Bilder

Nedan hittar ni några små stämningsbilder från dagen före resp efter tävlingen. Men de bilderna räcker inte på långt när till för att beskriva upplevelsen. Jag hade helt enkelt annat för mig än att fotografera under Ö till Ö.

Men jag rekommenderar även att ni tittar på de här bilderna som tagits av betydligt mer kompetenta fotografer, som ägnat sig just åt att fotografera för att låta oss andra koncentrera oss på tävlingen. Bara klicka och njut.

Räven Antti visar sin specialutrustning under båtresan till Sandhamn. Jag skrattade åt hjälmen. Men det vete tusan om inte en bra lättviktshjälm är nödvändigt om man ska våga flyga fram längs banan som Antti och Marcus gjorde. 

Micke och Mats hälsar alla tävlande välkomna Sandhamnen och starten för deras skapelse. 

Race briefing. 

 

Memorera kartan så långt och noga du klarar. Det lönar sig. 

Gamle storsimmaren Fredrik Letzler med sin lagkamrat Oriol, Kataloniens bidrag till årets internationella mix av deltagare, ute för en nypa kvällsluft innan läggdags. Fredrik var för övrigt min simtränare under en period för några år sedan och lyckades på en enda träning få mig att kapa 5 sekunder/100 m. Jag borde nog övertala Fredrik att hjälpa mig med några fler träningspass. 

Frukost. Det finns pålägg så det räcker till alla. 

Vackra Utö hamn från vattnet. 

Hejdå Utö. Hejdå Ö till Ö. Vi ses igen!

OK då, några extra noteringar för er som orkat läsa ända hit!

Jag skrev att det här inte var en race report. Det var det inte. Som ni säkert märkt.

Men för att ni inte ska tro att jag helt insnöat bara gapade över naturen och den stundtals rejält utmanande tävlingsbanan, vill jag notera ett par små höjdpunkter som mina medtävlare bjöd på.

Först och främst – bröderna Kindgren! Vilka härliga killar! Trots skadeproblem och mindre grundliga fysiska förberedelser kämpade de på väl och det fanns väl egentligen aldrig någon tvekan om att de skulle klara sig ändå in i mål. Dessa båda simspringandets svar på Skalman hade förvisso inga skal, men ryggsäckar, specialbyggda våtdräkter och specialdesignade fällbara fenor som med lite god vilja fungerade som benskydd bland snåren och som simfenor i vattnet. Men de tog ändå det stora stilpriser på Ornö, när de helt plötsligt kom springande med våtdräkterna inpackade i ryggsäckarna, iförda endast nummerlappsväst och eleganta kallingar från Icebreaker. Merinoull och y-front. Svarta med brandgula sömmar. Ett mer grundligt välmatchat lag tror jag inte stod att finna. Tack Grabbar! Ni gav mig en del idéer kring hur man kan tänka på det där med utrustningen, men framförallt bjöd ni på trevligt och rutinerat sällskap under den långa Ornölöpningen.

Sen har vi då bergslejonen Sanna och Victoria. Tävlingsdjävlar i dess mest renodlade skepnad. Jag kom ikapp ett par lite småhaltande tjejer på en av de sista småöarna innan Utö, då jag i ett försök att få upp värmen sprintade på lite extra en stund. Då jag passerar får jag höra klagomål på knäsmärtor från båda tjejerna, vilket knappast förvånar i det här stadiet av tävlingen.  Så stannade jag till på en berghäll i solen och plötsligt hör jag Sannas röst: “Sten, är det en tjejlag som kommer här precis bakom oss?”. Lite lätt trött i hjärnan inser jag vilka det är som jag just har passerat. Jag inser också att de fortfarande verkar ha något slags intresse av att tävla, vilket jag själv lämnat bakom mig redan efter första ö-passagen. Med en ansträngning att fokusera, tar jag en snabb titt bakåt och bekräftar att “ja, det är ett tjejlag där”. Sen vänder jag mig om mot Victoria och Sanna igen, men de är borta. Som uppslukade av jorden. När vi strax därefter kommer ner till nästa simning ser jag dem inte ens i vattnet. Maken till tempoväxling har jag nog aldrig sett under hela mitt idrottsliv! Från trötta och utmattade motionärer med knäsmärtor till vilt spurtande elitidrottare på en tiondels sekund! Ni grejade tredjeplatsen med god marginal. Jag bockar och bugar och tackar för uppvisningen, som jag lägger till minnesbanken. Kom ihåg den spurten ni med tjejer. Den är något att visualisera och repetera nästa gång ni hamnar i hotat läge under en tävling. Det finns alltid krafter kvar! Det handlar bara om att plocka fram dem och att förtränga den ytliga smärtan till efter målgång. Snyggt jobbat!