På plats och laddar för fulla muggar

May 17, 2017 Sten Livet

Nu är jag på plats och har installerat mig på hotellet precis bredvid start och målområdet för Ironman Lanzarote.  Det enda som återstår är att i lugn och ro slipa till de sista detaljerna i min uppladdning inför loppet.  När jag kom fram igår gick jag ner till stranden och tog ett varv på simbanan. Det kändes OK, även om vattnet är lika märkligt småskvalpigt som det var senast här. I morse gick jag upp och simmade två varv direkt innan frukost, så nu har jag klarat av hela distansen. Det blev två nästan larvigt jämna varv. En aaning för långsamma för att jag ska känna mig helt nöjd, men banan är nog lite för lång just nu och det lär de rätta till innan lördag morgon. Samt framförallt: Träning är träning och tävling är tävling. På lördag kommer jag vara fokuserad och ligga på precis hela tiden, samt att jag kommer ha massor av fötter att drafta på. Det kommer gå fort. Hoppas jag.

Simbanan i riktning mot start och mål

 

Simbanan mot bortre änden. Man skönjer den bortre gula bojen strax under horisonten en bit till höger om palmen.

Sista nyckelpassen

Efter förra helgens monsterpass har jag fortsatt följa min plan fram till tävlingen.  Den har omfattat sådant som ett våtdräktspass i poolen med mina lekkamrater i simskolan för en vecka sedan. I onsdags gjorde jag en klassiskt tråkig distanssimning i Eriksdalsbadets femtia. Glid ner i poolen, skjut ifrån och börja simma och stanna inte förrän efter 90 längder. 4500 meter. Inte en särskilt skräckinjagande sträcka, men längre än vad man normalt ligger och nöter i ett sträck inomhus. Dessutom klart längre än 3860 meter som gäller på lördag. Det är vad jag är ute efter. En överdistans jämfört med tävlingen. Tiden spelar inte särskilt stor roll. Jag försöker inte simmar särskilt fort, utan poängen är helt enkelt att avverka sträckan. Men jag kollar såklart lite grann på klockan i alla fall och det känns bra att det gick ett par minuter snabbare än när jag gjorde samma pass inför Barcelona i höstas. Den gången var det dessutom i Sumpans 25:a, vilket helt klart är en fördel för mig. Inte för att mina vändningar är speciellt imponerande, men efter ett par tusen meter så är det onekligen en fördel i att göra ett ordentligt frånskjut och få vila en stund medan man glider ett par meter. Så 25:a ger bättre tider för mig på längre distanser helt klart.

Vad vore en Ironman med en dålig vad?

På onsdagkvällen eskalerade jag min rehab av vaden ytterligare. Det blev ett intensivt pass med mycket tåhävningar, diverse balanserande enbensövningar, stationära utfall och därefter lite olika hopp. Inga absoluta maxhopp, men ändå hopp. Intensivt och krävande. Det kändes förvånansvärt bra. Inte helt hundra, men inte dåligt och det blev inte sämre av träningen.  I torsdags bestämde jag mig för att sätta vaden på ännu något tuffare prov. Jag hade intervaller på löpband inlagt i mitt program. 4*4 min @ 17.5 km/h.  Det kändes lite väl tufft att ge mig på givet de senaste veckornas problem och försiktiga löpträning. Men jag bestämde mig för att köra en liten trappa med uppvärmning och därefter stegvis ökande last i 4min-intervaller. Dvs. ungefär som man gör vid ett laktattest. Så jag bestämde mig för att helt enkelt göra laktattest när jag ändå var i farten. Ett litet blodprov efter varje steg fr.o.m. 15 km/h. Så stanna efter 17 km/h oavsett om det kändes bra och bryta direkt om vaden skulle skrika innan dess. 9 min uppvärmning. Därefter 4 @13, 4@14, 4@15 (stick), 4@16 (stick) och 4@17 (stick). Allt med 1 min vila. Det höll! Dvs. vaden höll, precis som jag hoppats. Den kändes av en smula, men inte besvärande och framförallt så blev det ingen förvärrad smärta. Samtidigt fick jag en liten koll av min mjölksyratröskel. Den hamnade på ca 16.1 km/h vid 136 puls. Samma puls som vanligt, men en aning lägre hastighet än senast jag kollade. Inte helt oväntat med tanke på att jag tvingats ta det lite lugnare på sistone, men ändå inte så mycket sämre att jag behöver oroa mig. Det ligger inom ramen för vad som brukar vara normala variationer för mig. När jag jämför med mars 2013 så är det ändå ett klart bättre resultat. Så det ska nog duga. Jag ska inte springa i närheten av min tröskel under tävlingen, det är helt säkert.

Muskelmicklare, behövs de?

I fredags gjorde jag km-intervaller på cykeln med tävlingshjulen på. Inte har jag fullt den speed jag helst skulle vilja ha, men passet gjorde gott och så himla långsam gubbe är jag inte heller. Efter cyklingen hade jag tid hos min naprapat, Martin Holth Johannessen, som gick igenom ben, höft och rygg och tittade lite extra på höger baksida lår där jag har och har haft en del problem, samt klämde igenom den krånglande vaden lite extra. Han gav godkänt. Vet inte riktigt vad han baserar den saken på bara genom att klämma, känna och titta lite, men jag litar på hans yrkeskunnande. Jag brukar inte springa hos naprapater i tid och otid, utan är en varm anhängare av att man själv ska klara av att båda värdera sin fysiska status och arbeta med prehab och rehab på ett sådant sätt att man inte ska behöva hjälp av en terapeut för att kroppen ska fungera. I första hand är det mitt eget ansvar att sköta kroppen och hålla den i balans. Jag kan inte förlita mig på att en annan person ska trycka, vrida, vränga och massera till mig så att jag ska fungera igen, för att därefter själv genast gå iväg och fortsätta med samma knäppa felträningsbeteende som tvingar mig tillbaka till vårdbänken en eller två veckor senare igen. Om jag vore proffs med massor av tid och min egen ideellt arbetande terapeut så skulle det möjligan kunna vara en metod, men så ser ju inte livet ut för mig. Jag har varken tid eller råd att vara beroende av extern hjälp för att klara av min dagliga omvårdnad. Jag måste fixa sådant själv i så stor utsträckning som någonsin möjligt.

Men jag har haft en del problem med höger baksida lår, som yttrar sig i en känsla av stelhet och tryck på ichiasnerven. Det här kan ställa till det en del vid längre löpning och i början av året eskalerade det till en nivå där det blev ordentligt besvärande i vardagen. Så jag pratade med min vårdförsäkring och fick remiss för behandling av den utomordentligt kunnige Martin på Access Rehab i Hammarby Sjöstad. Nu har jag gått hos Martin några gånger och gjort min hemläxa däremellan. Det har blivit bättre, men det är fortfarande inte helt perfekt. Vi har lite kvar att jobba på helt enkelt. Men det känns väldigt bra att ha en kunnig person att kunna bolla sådana här frågor med, istället för att hela tiden lite fullt och fast på mina egna kunskaper. Även om jag läst spaltmeter om idrottsskador, muskler och anatomi, och har en hel del erfarenhet både från min själv och sådana jag har tränat, så är jag trots allt helt självlärd. Martin ger mig en trygghet och en tro på att jag arbetar på rätt sätt för att få bukt med problemet och jag  slipper oroa mig för att det finns något större bakomliggande problem som jag skulle riskera förvärra genom fortsatt träning och belastning.  Det ser hur som helst väldigt bra ut inför tävlingen. Kroppen är i väl så gott skick som man kan hoppas på som tävlande i gubbklass.

Sista långpassen

I lördags blev det ett nytt långpass på cykeln med några extra varv i Stora Vika-serpentinen och tio varv i Rosenhillsbacken. Givetvis stopp för glass och räkmacka. Men en smula kortare än förra helgen. I gengäld lite insprängda tunga styrkeintervaller under första halvan av passet och mot slutet av passet pressade jag på i 2 set med 6*1/1 på max ansträngning och hög kadens. Så en rask brickjogg på det och till min stora glädje och lättnad kändes vaden fortfarande bra.  Det allra sista testet av vaden blev ett lite kortare långpass i Nackareservatet i söndags. Jag sprang ungefär en halvmara i omväxlande terräng och bitvis bra tempo med en del km-fartökningar under andra halvan. Det kändes i låren av ovanan, men vaden höll sig tyst och nöjd. Så jag känner mig helt trygg inför tävlingen. Det kommer inte hänga på vaden. Det kommer inte heller hänga på övrig träning. Jag har tränat bra. Jag har förberett mig bra. Jag är i bra form. Men det är en tuff tävling. Det är viktigt att vara i så bra balans som möjligt inför och under loppet. För att prestera på max. Jag kan inte heller göra någonting åt mina motståndare. Dyker det upp en vindsnabb tysk, eller kanske turk, så kanske jag får stryk även om jag gör ett fantastiskt lopp efter mina mått mätt. Så ser verkligheten ut och den kan jag inte påverka. Det jag kan påverka är mitt eget lopp. Jag kan göra mitt yttersta för att prestera så bra som möjligt. Jag kan göra mitt yttersta för att vara i så bra balans och form som möjligt på lördag.  Det ska jag göra. Det lovar jag.

Cykelmicklande, det behövs!

Idag har jag justerat framväxeln som halkat lite ur läge och börjat krångla lite på sistone. Dags att få allt att funka perfekt och framförallt se till så det sitter ordentligt fast på cykeln. Det finns några kilometer av asfalten från helvetet på den här cykelbanan och jag har verkligen ingen lust att bli stående med en krånglande framväxel där. Men jag fick till det hela bra tycker jag och det både höll och fungerade väl när jag provcyklade fyra mil i maklig takt.

Cykelbanan några kilometer efter växingsområdet. Snart börjar klättringen mot Yaiza.

 

Bortom Yaiza. Inga bråddjup vid sidan av vägen, men den minst sagt taggiga lavan ser inte särskilt inbjudande ut. Det är nog mysigast att hålla sig på vägen.

Eller maklig takt … dvs. när jag cyklade uppför mot Yaiza så var det maklig takt och jag tog inte i särskilt mycket. I utförskörningen tillbaka, men den för dagen kraftiga vinden stundtals in lite snett bakifrån, så formligen skenade cykeln fram, medan jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast. Kändes nästan lika spännande som den gången jag hade glädjen att få rida westernridning i Anderna på leriga och smala bergsstigar på 3500 meters höjd, på ryggen till en häst som lystrade till det förtroendeingivande namnet Diablo.  Bara att hålla sig fast och hoppas att inte heller Diablo hade lust att störta utför avgrunden vid sidan av stigen. När jag skriver det här inser jag att jag inte riktigt känner mig lycklig över den liknelsen. Även om jag inte känner mig helt övertygad om Diablos överlevnadsinstinkt, så måste jag medge att sannolikheten för dess styrka och existens ändå känns som betydligt större än sannolikheten att min tävlingscykel skulle ha någon egen instinkt eller vilja överhuvudtaget. Tror jag måste ta den här insikten till mig och säkerställa att det åtminstone är styret som jag håller fast mig i.

Bjussar på Lanzarotes svar på rondellhundar.