På väg till Keb – det drar ihop sig!

July 12, 2016 Sten Livet

Sitter på Arlanda nu tillsammans med Åsa och väntar på flighten till Kiruna. Där blir det hyrbil för vidare transport till Nikkaluokta, varefter vi får en liten vandring upp till Kebnekaise fjällstation. Inga konstigheter. Vi har gjort det förut. Men jag vet att jag på nytt kommer förvånas över den besvärliga terrängen. Eller så blir jag inte det, eftersom vid det här laget vet jag ju. Jag har gått och sprungen den leden flera gånger. Men man glömmer ändå. Så ja, lite överraskad blir jag nog i alla fall.

Igår gjorde jag mitt sista formbyggande löppass inför Swedish Alipine Ultra. Idag blir det som sagt en vandring på ca 19 km. Det kommer ta några timmar, men det kommer sannolikt inte kännas särskilt mycket i benen. Imorgon bitti blir det förhoppningsvis tidig väckning och sen rask marsch upp till Kebnekaises sydtopp. Västra leden. Det blir jobbigt i alla fall, med ett par rejäla branter som är mer som klättring än vandring. Men nu ska även Åsa upp på toppen är det tänkt. Själv hoppas jag få komma upp på toppen i klart väder och få känna på den svindlande utsikten, till skillnad från den pirrande oron av att balansera på en knivsegg i ett mjölkhav utan att kunna se kanterna. Så hade vi det förra året, Melker och jag.

Det kommer förmodligen att ta närmare 9 timmar till toppen och tillbaka, om vi går på i rask takt och inte blir kvar väldigt länge däruppe. Många höjdmeter och framförallt rejäla branter borgar för mycket excentriskt arbete i låren på nervägen, så det finns uppenbar risk för träningsvärk, vilket kanske inte är helt optimalt inför lördagen. Men den risken tar jag. Jag har ju sprungit en hel del i besvärlig terräng både uppför och utför under de senaste två veckorna, så jag är så förberedd jag kan bli. Klarade jag mig hyggligt förra året så kommer jag klara mig minst lika bra, men sannolikt bättre i år.

Så blir det ytterligare en vandring på torsdag. Vart i går kommer bero av väder och vind. Just nu ser prognosen bättre ut för onsdag än torsdag. Men misslyckas vi av ngn outgrundlig anledning att nå toppen på onsdag, så gör vi säkert ett nytt försök på torsdag. Mest sannolikt är dock att vi går en alternativ tur. Kanske rent av bort till Tarfala, eller möjligen något kortare alternativ om nu vädret inte blir så roligt.

Fredag morgon vandrar vi tillbaka ner till Nikkaluokta för att ansluta till övriga gänget inför tävlingen. Jag ska ju tävla på lördagen och Åsa har lovat ställa upp som funktionär och hjälpa Roland med arrangemanget. Ser fram emot en klassisk race briefing i kapellet.

Som vanligt är det vanskligt att uttala sig om hur loppet kommer arta sig. Vädret är en viktig faktor, men även den utmanande banan. Det kommer sannolikt vara betydligt snällare snöläge i år, vilket gör att sträckan mellan Sälka och Tjäktja kommer kunna gå rejält mycket snabbare. Vädret ser visserligen ut att kunna bli lite svalare, men i värsta fall får jag väl ta på mig mina långa tights när vi kommit upp ovan trädgränsen. Jag tror dock det finns bra möjligheter att springa hela vägen i korta kläder och så länge man inte börjar frysa kommer det kunna gå snabbare än tidigare år, då solen har värmt förvånansvärt mycket.  Men det räcker ju inte med att vädret är gynsamt. Det som är absolut viktigast är att man själv sköter sig och ser till att hålla fötter och balans under kontroll. Hela tiden. Det är bitvis väldigt besvärlig terräng och där det känns lättsprunget finns det likväl massor av uppstickande stenar som är väldigt lätta att trampa snett på eller snubbla över. Förra årets segrare, Jonas, drabbades av det redan tidigt under 2014 års lopp och tvingades bryta. Händer något sådan en längre bit in i loppet är det bara att bita ihop, sätta sig ner och tejpa foten hårt och sen fullfölja i det tempo som går. Om det inte rör sig om en värre skada. Då måste man kanske söka hjälp av närmaste stugvärd med tillgång till satellittelefon. Så håll koll på vägen, Sten, och undvika att snubbla! Det är säkrast så, Bara det att det är fullkomligt omöjligt att springa hela den här sträckan utan att snubbla till åtminstone någon gång. Så det gäller att vara på alerten och klara av att snabbt återgår balansen. Jag har gjort mina stabilitetspass och koordination och balans är helt säkert i bättre skick än på många år, så jag är lugn. Men säker kan man inte vara. Det gäller att hålla koncentrationen och fokus under hela loppet. Men det här kan jag.

En snabb titt i träningskalendern visar att jag har betydligt bättre fysisk form än de senaste två åren. Jag är visserligen inte i samma deffade långdistansform som de senaste månaderna inför och efter TEC, men jag har haft väldigt mycket bra fartträning och dessutom gjort ett antal mycket bra lågenergipass i stekande hetta. Det sista löppasset i år var samma som jag alltid brukar göra – 4*4min/90 s på löpband. Jag gjorde det passet för ett år sedan. Men i år gjorde jag samma pass på 10% högre fart och det kändes nästan onödigt lätt. Med kommande dagars vandringar kommer jag hålla igång fettförbränning och muskulatur, samtidigt som skallen matas med positiv energi av den fantastiska naturen. Min kropp kommer vara fullt redo för detta. Ingen tvekan.

Hoppas vi ses på lördag! Om inte, så hoppas jag du tar ditt förnuft tillgång och ser till att anmäla dig till nästa års lopp.