Regn, vila, uppladdning

August 8, 2013 Sten > Kona

Efter söndagens överlånga löpning så har jag mest vilat. Det är kul och lite speciellt att springa riktigt långt, men det tar på kroppen. Man måste ge superkompensationen lite extra tid innan man ger sig på träningen igen. Annars hamnar man lätt i ett fortsatt nerbrytande läge där man inte alls klarar av att prestera på normal nivå.

Förra året, då jag sprang TEC 100 miles, fick jag prova på det en smula. Loppet gick mycket bättre än planerat och jag kunde hålla en hygglig intensitet hela vägen. Det i sin tur innebar att loppet såklart sög lite mer kraft ur kroppen än vad jag räknat med. Loppet hade start på lördagen 10.00, som sedan försenades till 12.00 pga väderläget med all blötsnö som fallit och som orsakade nerfallande grenar och träd längs banan. Som cykeltränare i SCT hade jag planerat in ett intervallpass vid Kaknäs på måndagen. Det fanns ingen annan som hade möjlighet att ta passet, så jag hade planerat in mig själv som tränare där. Det borde ju inte vara några problem, iom att TEC gick på lördagen och då skulle jag ju kunna vila hela söndagen. Dessutom skulle jag ju bara vara tränare och behövde ju inte själv gå på max. Rätt, men ändå fel! Det tar tid att springa 100 miles, så även om starten var på lördagen så blev det ju inte målgång förrän på söndagen. Dessutom två timmar senare iom att starten blev uppskjuten. Med målgång 05.26 på söndagen, kan vi väl nöja oss med att konstatera att söndagen 15 april 2013 inte var en dag som jag riktigt registrerade i mitt sinne som en vilodag. Faktum är att i min träningslogg har jag noterat 5h26 löpning på den dagen. När sen måndagen kom kunde jag knappt röra mig. Så ont har jag aldrig förr haft i kroppen. Framförallt bråkade benen med mig. Det var ingen oroande smärta, utan mer som en riktigt rejäl träningsvärk. Multiplicerad med 10. Men jag cyklade (långsamt) in till stan på måndagkvällen och genomförde träningspasset. Ett antal glada klubbkamrater cyklade 10 km tempo och jag tog tid. Sen cyklade jag hem. Ett av mina absolut jobbigaste träningspass någonsin. Nästa obligatoriska pass var på lördagen då jag återigen höll i cykling med SCT. Den här gången var det backintervaller i Tyresö Brevik på menyn. Benen kändes bra nu, ingen värk längre, men det fanns ingen kraft i kroppen. Så fortsatte det under ytterligare tre veckor. Jag kunde träna hyggligt både långt och kort med högre intensitet, men det kändes som att det satt en liten broms centralt i kroppen som slog till när jag började närma mig 85-90% ansträngning. Först fyra veckor efter TEC kändes det som att kroppen var med på banan igen och jag kunde träna och räkna med ett normalt svar på träningen.

Det här är ju inte särskilt konstigt. Det vore ju märkligare om man klarade av att springa 100 miles och sen bara träna på som vanligt veckan därefter. Men grejen är att jag själv har inte upplevt det så tydligt tidigare. Den här gången var det riktigt jobbigt och jag tror att jag nog var ganska nära att hamna i en överträningsfälla. Som väl var tog jag mig ur det hela och delvis var det säkert tack vare att jag gav akt på kroppens signaler och kunde förstå att problemen inte berodde på dålig form eller för lite träning. Hur som helst var det en intressant erfarenhet att hamna i det läget, men jag har ingen som helst önskan att hamna där igen.

Så den här gången har jag säkerställt att jag inte hade några obligatoriska pass inlagda direkt efter Stockholm Ultra i söndags. Istället är jag fri att göra precis som jag själv vill och följa kroppens och skallens signaler. I tisdags åkte jag och familjen ut hit till svärföräldrarnas ställe på Ringsö. Inga bilar och lugnt och stilla. Bara Börje som vankar runt och snickrar på huset. Nu är det takpannor som sågas till och läggs på plats. Själv har jag läst en bok och skrivit ett litet dokument med tips till de som ska göra sin första Ironman. Vad gäller träning har jag legat lågt och nöjt mig med lite lättare rörlighetsträning och nackstyrka inför Kalmar. Kroppen har känts lite stel efter söndagens ansträngning, men trots allt ganska OK.

Idag var det dags att känna efter lite mer. Man får inte helt förslappas och tappa träningsvanan. Poängen med superkompensation är ju att man börjar bygga vidare uppåt från en högre nivå än tidigare. Men jag var ärligt talat inte alls sugen på att träna idag. Kände mig allmänt trött och seg. Det var bara med en rejäl viljeansträngning som jag tog mig ut och knallade ner till stranden för ett simpass i Mälaren. Sen kändes det bra under simningen och jag såg fram emot att få jogga en sväng också innan middagen. Mitt enda sällskap var ett par måsar och förmodligen en del fiskar, men det kunde jag inte se i det grumliga vattnet. Det blev lite drygt tre kilometer sim i stilla vatten där ytan endast krusades av mig och ett stilla regn. Kändes riktigt bra faktiskt. Tempot var riktigt lovande. Om man betänker att jag alltid simmar snabbare på tävling så bör det finnas chans till nytt PB på simsträckan i Kalmar. Nåja, det är långt kvar till dess och jag vet inget om hur väderförutsättningarna kommer vara där.

Efter simmet tog jag en liten paus och gosade med vår underbara katt i väntan på att regnet skulle lugna ner sig lite så jag kunde ge mig ut och jogga runt ön. Men regnet vill inte ge sig utan ökade i stället. Poängen med dagens löpning var mest att känna på kroppen lite och såklart att hålla uppe löpvanan. Men i regn … Fast jag vet ju att regn inte har någon som helst betydelse när jag löptränar och jag vet ju att det finns varmvatten i duschen efteråt, så jag tvingade mig iväg till slut. Drygt åtta kilometer blir varvet runt ön i delvis ganska besvärlig terräng. Vanligtvis en skön runda. Men idag var det trögt. Regnet gjorde såklart sitt till, men det var också uppenbart att söndagen fortfarande sitter kvar i kroppen. Det gick trögt och kändes yxigt att springa idag. Men nu är det gjort och duschen var varm och go.

Förhoppningsvis känns det bättre imorgon och då ska det bli både simma och cykla av. Så får vi se om cykelbenen är lika tröga som löpbenen var idag. Hoppas och tror inte det. Men det där med träning och vila är en knepig balansgång. Man kan inte vila sig i form till Ironman, men det går även utmärkt att träna sig ur form om man inte tänker sig för. Kalmar är ju bara en rolig inspirationstävling för mig. Jag tänker verkligen ta Kalmar som träning och inget annat. Men en Ironman är alltid en Ironman och inget man bara larvar sig igenom. Ska det vara roligt så måste kroppen var i hyggligt trim oavsett om man går på max eller ej. Den närmaste veckan måste jag hålla noga koll på vad jag gör och hur kroppen känns. Jag ska hitta min mentala ro och tro på mig själv. Då kommer det bli kul i Kalmar. Trots att det kändes lite segt idag. Hoppas vi ses i Kalmar!