Ringen rör sig medsols i Ungern, annars dansar man med djävulen
”Folkdanserna i Ungern är relativt få och likartade. De flesta är ringdanser och ringlekar, oftast utförda av flickor (karikázó).” – NE.se
”Csárdás är en ungersk dans. Den dansas i 2/4-takt eller 4/4-takt och har långsam inledning följd av en snabb och hetsig del.” – Wikipedia
Den korta historien
Det är nu drygt sex veckor sen vi kom hem från Ugern och årets A-tävling – sexdagars i Balatonfüred – ett utmärkt arrangemang som genom åren bara har ökat i popularitet i ultrakretsar runtom i världen. Man samlar 100 deltagare från olika länder och kontinenter; deltagare som har det gemensamt att de gärna vill tillbringa en vecka av sin tid på en campingplats vid Balatonsjön, lite innan den egentliga campingsäsongen kommer igång. Själva banan går på asfalterade gångvägar inom campingområdet och deltagarna bor i de Campingstugor som ligger längs banan. Förutom den individuella tävlingen har man även en nationstävling där de tre bästa resultaten från respektive nation räknas in. Sverige har haft relativt många representanter på plats genom åren och årets tävling var inget undantag. Vi var faktiskt hela tre representanter för Stockholms Långdistansklubb och dessutom ett flertal andra mer eller mindre kända profiler från ultrafamiljen.
Mitt syfte var att göra en bra insats i detta mitt första sexdagarslopp, med den dolda förhoppningen att om jag lyckades tillräckligt väl skulle jag inte behöva springa ett sådant här lopp igen. Tiden i sig var inget som skrämde mig, men jag tycker mycket om att sova och under ett sådant här lopp finns det ytterst lite tid över till att sova om man vill göra ett bra resultat. Likväl måste man sova en del om man just vill göra ett bra resultat . Så mycket begrep jag inför start och det anser jag fortfarande gäller nu med erfarenheterna från loppet bearbetade och analyserade så gott det går. Men jag känner mig fortfarande inte säker på vad jag ska anse vara ett ”bra resultat” för mig. Planen var att försöka springa 160 km per dygn under samtliga sex dygn. Jag skulle försöka hålla en jämn fart och var väl medveten om att det skulle bli successivt jobbigare att lyckas med den saken ju längre loppet fortskred. Planen var dessutom att ge mig själv chansen att sova 3.5 timmar per dygn och totalt vara i rörelse 20 timmar per dygn. Då landar snittfarten i rörelse på 7.5 km/h, vilket är ett ganska beskedligt tempo. I vart fall är det extremt beskedligt från start. Under de första 6-8 timmarna. Sen blir det jobbigt att röra sig överhuvudtaget. Så brukar det fungera med tidsultror. Men man måste våga planera för framgång, så det gjorde jag. Och jag ansåg att jag lagt en relativt konservativ plan. Skulle jag inte lyckas hålla mitt planerade tempo efter de första dagarna var jag dessutom helt inställd på att så länge slutresultatet blev över 900 km, skulle jag ändå kunna käna mig nöjd med resultatet.
Nu nådde jag tyvärr inte så långt. Det blev bara lite drygt 840 km totalt. Så jag är lite kluven i mina känslor. 840 km är det tredje bästa svenska resultatet på en sexdagarsultra genom tiderna. Det är det tredje bästa resultatet i världen hittills i år. Det skulle även varit det tredje bästa resultatet i världen sett över hela 2018 och det skulle räckt till seger i tävlingen i Balatonfüred 2018. Det är inte alls dåligt. Dessutom är det faktiskt svenskt rekord i min åldersgrupp (M23++). Men det är klart sämre än min målsättning och det är klart sämre än jag anser att jag borde kunna presterat. Men ju längre ett lopp är desto större är risken att yttre och inre omständigheter komplicerar situationen och det var vad som hände för mig den här gången. Givet hur det hela utvecklade sig, så har jag därför bestämt mig för att känna mig nöjd med min insats. Men jag anser inte att jag gjorde ett ”bra resultat” och därför slipper jag inte undan att göra ett nytt seriöst försök på ”distansen”. Nästa gång kommer jag ha värdefulla erfarenheter i bagaget och jag ska om möjligt förbereda mig än mer grundligt.
För de eventuellt intresserade och för att jag ska inte ska glömma de viktigaste lärdomarna, kommer här en summarisk redogörelse för själva loppet.
Den något längre berättelsen
Starten gick i lätt duggregn och ca 14 graders värme kl 12:00 på onsdagen den 9 maj. Startfältet bestod av närmare 100 löpare, där jag redan före start tippat att mina främsta konkurrenter skulle vara britten Dan Lawson och Tiziano Marchesi från Italien. Ingen av oss hade tidigare sprungit sexdagars, men Dan har imponerande meriter från24h och Tiziano har än mer imponerande meriter från 48h – han har nått över 400 km hela tre gånger. Sen var där också ett antal fransmän med Christian Maduit som den främste utmanaren. Men jag funderade inte så mycket över motståndet. Mitt fokus var på mitt eget lopp och min egen plan. Min erfarenhet från riktigt långa lopp är att de flesta brukar starta i ett väldigt klokt och avvaktande tempo. Precis så avsåg jag att starta här, för att sedan fortsätta i samma återhållet kontrollerade tempo ända tills det inte längre skulle kännas så återhållet. Då skulle det riktiga loppet starta. När starten gick och fältet galopperade iväg kunde jag konstatera att det här loppet förvånade mig redan från de första löpstegen. Visserligen var jag långt ifrån långsammast i fältet, men jag var verkligen inte snabbast heller. Inte ens topp 20. De snabbaste drog iväg i ett hiskeligt tempo och det dröjde inte särskilt länge innan jag varvades för första gången. Det var rent larvigt så fort alla andra sprang. Även jag sprang lite väl fort, trots att jag höll noga kolla på mina varvtider. Men det känns ju bättre att ligga några sekunder före planerad varvtid jämfört med att komma några sekunder försent,så jag var inte alltför missnöjd.
And off they galopp!
Trots det lätta duggregnet från start så gick det snabbt att gå upp värmen. Jag kastade av mig min långärmade tröja efter ett part varv och körde vidare med korta tights och t-shirt. Jag drack min flaska Maurten och det kändes på det hela taget väldigt bra. Men jag blev himla kissnödig väldigt fort. Trots att jag bara drack en halvliter i timmen och trots att jag svettades ganska mycket. Så fortsatte det ända tills det blev dags att gå och lägga sig för första gången efter 9 timmars löpning. Jag fick ta en kisspaus i princip varje timme och det kändes som om jag kissade ut den större delen av den halvliter vätska jag druckit den gångna timmen. Så det var inte helt som det borde med min vätskebalans. Det värsta var att jag blev kissnödig igen när jag lagt mig för att sova mina första 2,5 h. När jag gick ut för att springa på nytt hade jag tvingats gå upp och kissa tre gånger. Så inte tusan hade jag lyckats sova så länge som jag tänkt mig. Men jag hade i alla fall sovit en del och jag var sugen på att springa på nytt.
Till min stora glädje märkte jag att benen kom igång ganska snart och jag kunde springa utan att musklerna kändes alltför stumma. Så jag sprang på och fortsatte med mitt schema med en halvliter Maurten varje timme. Och jag fortsatte att bli kissnödig lite mer ofta än jag tänkt mig. Klockan 6.00 skulle det vara dags att gå och lägga sig på nytt. Jag bestämde mig för att avstå från sportdryck den sista timmen inför läggdags för att förhoppningsvis slippa gå på toa när jag borde sova. Istället tog jag youghurt och lite annat ätbart vid varvningen för att inte gå slut på energi i onödan. Det lilla tricket verkade fungera hyggligt, men Åsa blev lite grinig för att jag inte drack riktigt så mycket som planerat. Jag försökte förklara läget för henne och att jag hade saker och ting under kontroll, men det är nog fortfarande lite oklart om jag nådde fram med den kommunikationen. Hur som helst har vi nog båda en del detaljer att slipa på när det gäller samarbetet inför kommande tävlingar. Det fungerade bra den här gången, men det kan bli ännu bättre.
Känslan av att gå som en raket genom resultatlistan
När jag kom ut på banan igen och vi började närma oss slutet av första dygnet, gick jag in i tältet och tog en titt på resultattavlan. För första gången kunde jag se mitt eget namn inne på topp 10. Äntligen började startraketerna lugna ner sig en smula. Kanske att de ägnade mer tid åt att försöka sova än vad jag unnade mig, eller om de helt enkelt fått trötta ben och börjat gå mer. Jag hade ingen direkt koll och jag brydde mig inte heller speciellt mycket. Mitt uppdrag var ju att springa 160 km per dygn och det var jag på väg att klara av med lite råge under det första dygnet. Med ca halvtimmen kvar bestämde jag mig för att ta det rejält lugnt och i princip endast gå några varv, eftersom jag hade så god marginal. Det kändes helt enkelt vettigt att unna mig lite extra vila och avbrott istället för att fortsätta äta varv i lite för optimistiskt tempo. Distansen landade på 167 km under första dygnet och allt kändes bra. Jag var uppe kring femte plats ungefär och hade bra häng på spanjoren och fransmannen som låg närmast före mig. Italienaren – Tiziano – var larvigt långt före alla andra, i ensamt majestät på förstaplatsen. Jag trodde inte för ett ögonblick att han skulle hålla, utan kände mig ganska säker på att han var på god väg att försätta sina chanser till en pallplats redan såhär i början av loppet.
Krisen med fötterna och mina märkliga utslag
Vid 13:00 var det dags för en kortare paus för lite fotvård. Ett varmt fotbad med epsomsalt var planerat och förberett av Åsa. Det kändes lite onödigt svalt utomhus, så vi tog fotbadet inne i stugan. För första gången tog jag av strumporna och kikade på fötterna. Fötterna hade känts riktigt bra, men när jag nu tog av strumporna kändes det inte alls bra. Framförallt såg det för jäkla illa ut. Huden var röd och rejält irriterad runtom båda fötterna. Det såg ut som en enda stor allergisk reaktion. Det har blivit såhär förut för mig och jag har trott det berott på att jag haft ullstrumpor. Men den här gången hade jag tunna syntetstrumpor med likaledes tunna kompressionsstrumpor över. Lik förbaskat blev huden irriterad. Det här var inte ett problem kortsiktigt, men med fem dygn kvar att springa var det inte svårt att föreställa sig de problem som skulle kunna uppstå när den irriterade huden skulle skavas sönder. Blödande köttsår på ovansidan av båda fötterna och mellan samtliga tår – nej, det kändes inte som en framgångsfaktor eller ens som något jag skulle klara av att hantera med bibehållet tempo. Vår grundhypotes blev att det var ngt slags värmeutslag. Men det var ju inte ens särskilt varmt. Och jag hade ju inte något vettigt sätt att kyla ner fötterna. Jag skulle såklart kunna ta bort kompressionsstrumporna, men det var jag verkligen inte sugen på att göra. Inte så tidigt i loppet. Dessutom var det ju inte särskilt varma strumpor, så det kändes tveksamt om en sådan manöver skulle ha någon större betydelse. Jag bad Åsa leta i min necessär för att se om jag inte hade någon salva med hydrokortison, med tanken att det kanske skulle kunna hjälpa mot de eksemliknande utslagen.
Knappt anfådd
Jag sprang på i lugnt tempo och kände mig orolig för fötterna, samtidigt som jag ändå hela tiden närmade mig täten. Vädret började så smått växla om från relativt varmt och soligt till mulet och blåsigt. På bortre delen av banan kunde det kännas lite småkallt när det blåste på som värst, men så snart man kom in på vår egen hemmaraka i nerförsbacken och medvind så blev det väldigt varmt igen. Så lite småknepigt med klädseln, men inga större problem. Lite senare på dagen tog jag en kortare paus igen och smetade på lite salva som Åsa lyckats hitta åt mig. Det kändes ändå bra att försöka göra något aktivt åt fötterna, för att jag åtminstone skulle ha en liten chans att vända utvecklingen. När det var dags att lägga sig inför den andra natten bytte jag strumpor och passade samtidigt på att kontrollera status på fötterna. Jo, det kanske så aningen bättre ut nu. Men det tog ju en himla tid att hålla på och trixa av och på med strumpor och att inspektera fötterna, så totalt blev uppehållet mycket längre än planerat eftersom jag inte ville ge avkall på de 2.5 timmar jag skulle försöka sova.
När det var dags att gå upp och ge mig ut på banan igen 01:30, kände jag mig inte särskilt sugen. Men det vara bara att ta på sig och sticka ut i ovädret. Det blåste på rejält och tusan vet om det inte kom en och annan liten regnskur. Jag minns inte så noga längre. Men jag trippade på ganska bra och det var i alla fall inte trångt ute på banan. De flesta verkade kura inne i stugorna. Kanske i väntan på bättre väder, eller kanske bara för att de var trötta och ville sova. Men ska man prestera riktigt bra på den här typen av lopp måste vara vara igång ute på banan en rejält stor del av tiden. Det finns inga andra sätt. Det är jag helt säker på och det säger även statistiken.
Dopingskräck
Min korta sovpaus på morgonen tog också lite onödigt lång tid, eftersom jag även denna gång behövde ta av strumpor för en fotkoll. Fötterna såg fortfarande ganska risiga ut, men de hade nog inte blivit mycket värre än tidigare. Åsa hade googlat min salva och var lite orolig för att hydrokortison är dopingklassat, även om det inte borde vara något problem med den här salvan och den låga koncentrationen av hydrokortison som den har. Jag trodde inte för ett ögonblick att det skulle vara något problem, men jag blev ändå lite störd av tanken. Så kanske att jag ändå oroade mig för att det skulle kunna vara problem (nu har jag i efterhand stämt av salvan mot Wadas lista och jag vet att den är tillåten för utvärtes bruk; hydrokortison är dock inte tillåtet om man äter det, tar det som stolpiller eller injicerar – så ni som läser kan ändå lägga på minnet att en viss försiktighet för iakttas, samt att man absolut skall informera om bruk av salvan i anslutning till en ev. dopingkontroll). Det fanns i alla händelser alldeles för lite salva för att det skulle räcka resten av loppet. Dessutom verkade det inte riktigt som att den hjälpte särskilt mycket. Så jag bestämde mig för att testa en annan grej. Inotyol. En mirakelsalva som är fantastisk på att lugna ner irriterade barnstjärtar. En av alla dessa småsaker man lär sig som förälder. Efter att barnen vuxit upp har jag ändå fortsatt köpa den här salvan. Den funkar nämligen väldigt bra även för att lugna ner mindre skav och hudirritationer av det slag som en del av oss långlöpare kan drabbas av i de mest privata kroppsregionerna. Det är en rejält fet salva. Eftersom inte bara jag, utan även Åsa och övriga svenska supportrar och medtävlare, antog att grundorsaken till utslagen var värme, så kändes det inte helt perfekt att täppa till huden totalt med ett rejält lager fet salva. Men problemet måste hanteras och jag hade inga andra idéer. Så det var bara att testa. Jag hade trots allt en helt ny tub med Inotyol, så den saken var inget problem. Bara att ta den medicin som fanns till buds och som man dessutom vet är tillåtet (om du enkelt vill kontrollera något specifikt läkemedel, så rekommendar jag RF’s grönröda lista, vid sidan om wadas dopinglista).
Smörja fötter, kraxande kråkor och en tjötig gök
Jag chansade vilt och spände bågen, eller snarare smorde in fötterna med rejält kletig salva och satte på mina dubbla lager strumpor och skorna utanpå. Så stack jag ut och på banan igen samtidigt som jag försökte tänka på annat än hudirritationer. T.ex. kunde jag tänka på vinden som fortfarande drog på rejält igenom trädkronorna. Jag lyssnade på de evigt kraxande kråkorna och undrade om de någonsin skulle tystna. Jag lyssnade på göken som jag tyckte var lite skojig under första dygnet. Jag brukar inte höra göken så hemskt ofta hemma i Sverige, men här fanns den. Jag funderade på skrockfulla talesätt om att höra göken från olika väderstreck, men bestämde mig för att den här göken nog var lite överallt. Jag är ändå inte skrockfull, så det spelade ingen större roll. Det var lite skoj med göken. Men efter ett par dygn kändes göken minst lika tjatig som kråkorna. Ta en paus, din galna gök! Och så sprang jag såklart in på toaletten och kissade. Jag fortsatte dricka min sportdryck och jag fortsatte kissa mycket och ofta, men det var kanske ändå något mer sällan än under det första dygnet. Det kändes i alla fall inte som ett problem. Mer än att jag såg till att byta ut sportdrycken mot annan mat under sista timmen inför sovpauserna. Och Åsa fortsatte gnälla på att jag drack för lite Maurten jämfört med planen. Andra dygnet blev det inte riktigt lika långt som planen, men jag kom ändå 158 km och sammanlagt låg jag några km före plan. Den främsta orsaken till den lägre distansen var att jag hade haft längre pauser än under det första dygnet och vi vet varför det blev på det viset.
Kassa fotbad, men bättre fötter
I början av tredje dygnet (dvs. ca 13:00) blev det ett nytt fotbad . Nu såg faktiskt fötterna på ett magiskt vis mycket bättre ut. Tidigare hade jag haft klara tendenser till blodblåsor på sidan av respektive stortå, men de blåsorna var i princip helt borta nu. Som bortblåsta, om ni ursäktar ordvitsen. Insikten att vi kanske hittat ett sätt att hantera mina utslag, var positivt.Inte minst rent mental. Men fotbadet i sig var kass. Det tog tid och när jag skulle börja springa igen tog det ganska lång tid att få liv i mina stela muskler. Skam den som ger sig – det fick bli ett fotbad till nästa dygn. Den gången helt iskallt, med förhoppningen att det skulle fräscha upp mig och ge en liten boost inför fortsättningen. Men det visade sig vara ännu sämre. Kanske en annan gång i ett annat och betydligt varmare väder. Men jag tvekar. Stela fötter och muskler är inget som hjälper min löpning. Men åter till det tredje dygnet. Jag åt mig successivt närmare och närmare tredjeplatsen och sent på kvällen tog jag mig äntligen förbi fransosen. Jag skärmade av mig från omvärld, dåligt väder och dåliga tankar under min keps och bakom mina löparglasögon. När det började skymma bytte jag till glasögon med helt transparenta glas. Jag springer sällan med glasögon, men mina ögon är väldigt känsliga för väder och vind, så för ett så långt lopp som detta kändes det bra att skona ögonen så mycket som möjligt. Jag gjorde en del missar vad gäller utrustningen under loppet, men glasögonen var en klockren fullträff som jag utan tvekan kommer fortsätta med.
Så var det dags för min ”långa” sovpaus igen och lite fotpyssel. Utslagen var i praktiken helt borta nu, men jag vågade inte slappna av helt, utan det blev ändå till att pyssla om och smörja in fötterna så snart jag tog paus. Så jag fortsatte att tappa tid i pauserna. Men jag var mindre orolig för fötterna och jag kunde fokusera mig mer på loppet istället för på mina egna problem.
Vad tusan håller jag på med?
När alarmet gick, strax efter att jag lagt mig kändes det som, så var jag inte längre alls särskilt sugen på att springa. Det här med att konstant sova alldeles för lite är verkligen ingenting som jag går igång på. Jag gillar att sova. Jag älskar att sova. Sova länge. Det är min favoritsysselsättning. Nu fick jag nästan inte sova alls och vid det här laget började jag tröttna rejält på de dumheterna. Jag sa till mig själv, och eventuellt till någon annan som råkade vara i närheten, att det här behöver jag verkligen inte göra igen. Nu ska jag göra klart det här loppet, men sen får det vara. Det finns ingen anledning att springa sexdagars och tvinga sig själva att sova minimalt. Det är bara korkat. I’m too old for this shit. Så kämpade jag mig igenom ytterligare en nattlöpning. Fransosen hade sprungit förbi mig under min sovpaus, men jag kontrade och sprang om honom på nytt medan han i sin tur tog paus. Jag såg räven. Kristina hade pratat om en räv som hon sett under förra årets lopp och nu såg jag en räv. Kanske var det samma räv. Det var i alla fall en ganska liten räv. Men den var åtminstone större än den riktigt stora råtta som jag såg springa över vägen strax efter vårt svenskläger.
Snooza!
Så blev det ny sovpaus. Min korta morgonpaus. Trodde jag. Att den skulle bli kort alltså. Men jag var nog lite trött och förvirrad, så jag lyckades ställa larmet lite fel. Istället väckte Åsa mig. Klantigt av mig, men i gengäld fick jag sova 50 minuter extra. När jag kom ut hade jag blivit omsprungen på nytt. Tror t.o.m. att spanjoren sprungit om mig, så jag var nere på femte plats igen ett tag, men det kan tänkas att jag kommer ihåg fel. Det går såklart att dubbelkolla resultaten med lite jobb, men det spelar mindre roll. Christian, fransosen, var i alla fall förbi igen. Det kändes bra tjatigt att han aldrig kunde ge sig. Och italienaren och britten bara fortsatte att trumma på. Jag pratade ganska mycket med Dan och jag höll honom numer som den största favoriten. Han hade fortfarande ett fantastiskt fint löpsted och till skillnad från italienaren så hade Dan ändå gått ut i ett något mer kontrollerat tempo. Så jag trodde på Dan och var samtidigt fascinerad av att Tiziano fortfarande ändå sprang på och höll undan i täten.
Funktionärerna var väldigt entusiastiska. Nästan hela tiden.
När det nu började kännas tryggare med fötterna så började jag istället känna mig lite svullen i magen. Lite svullen rent generellt. Jag brukar kunna samla på mig vätska och svullna upp en del efter längre träningspass och jag gjorde det även i samband med förberedelserna inför Ungern. Så jag var inte direkt förvånad att jag kände sådana tendenser nu. Men det var ändå lite annorlunda. Det kändes som att andningen stördes en smula när jag sprang. Det var som att något tryckte tillbaka upp mot mellangärdet när jag försökte ta lite djupare andetag, så det blev helt enkelt lite jobbigare att andas än vad det brukar vara. Dessutom började jag faktiskt bli lite seg i musklerna. Så tempot gick ner. Inte mycket, men tillräckligt för att sabba min plan. Det var inte hela världen. Det viktigaste var ändå att springa loppet och skaffa sig erfarenheter. För att klara av att lägga en ny plan så småningom. Men nu hade jag ju tappat lusten att planera för ett sådant här toklopp en gång till. Jag gillar att springa långt, men jag är ännu mer förtjust i att sova länge.
Om att frysa och fokusera om
När tempot går ner behöver man ta på sig mer kläder. För att inte frysa. Så jag tog på mig mer kläder när jag kände mig kall. Men jag frös en del ändå. Det var stundtals rejält kallt och blåsigt. Dessutom kom det en del regn så man blev blöt. Inget som skulle utgort något som helst problem för mig om jag kunnat springa som planerat. Men nu hade jag ju redan en del problem och då blev vädret ett onödigt stort problem det med. Lite klantigt av mig att jag inte tagit med lite mer varma och kanske en del vattenavstötande kläder, men nu var det som det var. Jag kunde ändå hålla värmen hyggligt och jag kunde fortfarande springa ganska bra. Men jag kände hur jag samlade på mig vätska och jag kände mig lite onödigt ansträngd i andningen. Här någonstans efter drygt halva tävlingen la jag ner mitt schema vad gällde tempo och kilometer per dygn. Jag höll kvar min nutritionsplan och jag utökade min sovplan med ett par korta sovpauser under dagen (13:00 och 18:00). Jag reducerade loppet och hela min målsättning till ren process. Det gäller att hålla bort negativa tankar och funderingar. Då är det dumt att titta på varvtider och räknar kilometer. I alla fall om man har det lite tungt som jag hade det nu. Istället lät jag hela saken handla om mina planerade pauser och ständig rörelse däremellan. Allt annat var oväsentligt. Bara att följa den fastlagda processen och stänga ute allt annat.
Jag domnade av en del i fötterna och framförallt i tårna. Inte jättekonstigt med tanke på den ständiga belastningen. Det kändes som att cirkulationen i tårna också blev lidande. Eller om det bara var nerverna som spökade för min hjärna. Oavsett vilket så kände jag mig lite lätt frusen om tårna. Hela tiden. Det var bättre så länge jag sprang och höll igång, men så snart jag stannade till frös jag rejält om tårna. Om man fryser om tårna, så fryser man lätt om resten av kroppen också. Så jag blev frusen på ett sätt som jag inte alls är van vid. Det var jobbigt att komma in i den dragiga campingstugan där golvet kändes som en isgata, trots att vi hade element i stugan och man inte kunde klaga på grundvärmen. Problemet var att min egen grundvärme inte räckte till när mina nerver lurade i hjärnan att jag frös om fötterna. Men på sätt och vis var det kanske bara bra. Då fick jag ytterligare ett incitament att hålla mig igång ute på banan istället för att ligga inne i stugan och lata mig.
Panikshoppa sportkläder är ju sånt man har sin hustru till
Det började kännas allt jobbigare att hålla ett bra löpsteg. Benen var trötta såklart, men det värsta var ändå att jag tvingades kämpa med andningen hela tiden. Den där känslan av mottryck från mellangärdet ville inte ge med sig, utan blev snarast värre och värre. Så jag valde att gå längre sträckor och mer ofta än tidigare. När jag gick kände jag inga problem alls med andningen. Då frös jag istället. I alla fall på de delar av banan där det inte var medvind. Eller frös och frös. Småfrös i alla fall.Tillräckligt mycket för att jag skulle oroa mig en del inför fortsättningen. En titt på väderprognosen visade att sommaren verkade uppskjuten på obestämd tid. Istället skulle det komma något som liknade höststorm, med låga temperatur, mera regn och fortsatt blåst. Jag insåg att det hela började bli ohållbart. Åsa fick i uppdrag att gå iväg till det närliggande lilla köpcentret där jag sett att det fanns en sportaffär. Varma vintertights, tröjor och kanske någon varmare jacka, löd beställningen. Det blev nog varken mina bästa eller billigaste löparkläder. Men de kläderna räddade ”festen” åt mig. Det var precis vad som behövdes för att jag skulle kunna hålla värmen även när jag gick. Sista dygnet kompletterade jag det hela ytterligare med ett par vindbyxor som jag fick låna av Kristina. En minnesanteckning får bli att även om jag planerar att mestadels springa under mestadels ganska varma omständigheter, så kan det vara klokt att ta med sig lite extra utrustning att ta till om både kroppen och vädret gå i en annan riktning än planen.
Varför faller jag alltid för grupptrycket?
Nu kan man få intrycket att det bara var jag som hade problem, samtidigt som alla andra sprang på och hade det mysigt. Så var det helt säkert inte. Trots mina problem hade jag ändå tagit mig upp till tredjeplatsen och jag höll mig kvar där. Spanjoren var lite väl långt efter för att utgöra ett riktigt hot, men fransosen vägrade ge sig. Med dryga dygnet kvar hade jag ändå ett hyggligt försprång. De Japanska duracellkaninerna kom springande i full fräs emellanåt och jag frågade mig var de hittade sin energi. Men några varv senare gick eller joggade jag förbi dem igen. Det var som att de allra flesta höll på med något slags långa intervaller istället för att hålla ett jämnt tempo. Jag förstod inte riktigt det där och jag brydde mig inte så mycket om saken heller. Jag vill bara fortsätta röra mig tills jag inte skulle behöva röra mig igen på ett tag. Fortsätta tills jag skulle få sätta mig ner och dricka en eller annan välförtjänt öl. Sånt som jag gillar att göra när jag inte springer. Problemet var bara att jag fortsatte svullna upp. Eller rättare sagt – jag började svullna upp på allvar. Nu var det inte bara något som jag själv ”inbillade mig”. Nu kunde vem som helst se hur svullen jag var. Ögonlocken var tunga och hela ansikten var uppsvullet. Jag liknade Jaba the Hutt och den killen är nog inte någon löpargud. Händerna började se ut som ballonger. Fötterna kändes ganska ok, men vader och även lår spände en hel del under kläderna. Hulken, men utan ilska och utan muskler. Bara en onaturlig svullnad. Man kan fråga sig lite varifrån all vätskan kom. Jag kissade visserligen inte riktigt varje timme längre, men ändock kanske var annan eller var tredje timme. Jag drack inte heller lika riktigt mycket som tidigare. Men det regnade förstås en del. Kanske att jag sög upp vätskan direkt i porerna? Eller så var det snarare på det viset att jag svettades mindre nu. Dels för att det var ganska kallt ute. Men kanske framförallt för att jag inte längre höll mig varm genom ett rimligt löptempo. Det gick ganska långsamt framåt och musklerna jobbade inte direkt. Inte hjärta lungor hellre, vad det kändes som. Så kanske jag borde anpassat mig och druckit lite mindre? Hur som helst kändes det inget vidare att svullna upp så påtagligt. Jag funderade faktiskt en del på att lägga ner hela loppet, men jag gillar ju inte att ge upp och folk omkring mig, med Åsa och Kristina i spetsen, sa åt mig att nu måste jag se till att ro hem pallplatsen oavsett vad. Så jag följde, som så ofta förr, minsta motståndets lag och kämpade på.
Drömblixtar och täppta andningsvägar
Tisdagen den 14/5 kl 13:00, med 23 timmar kvar av loppet, tog jag en kort sovpaus igen. Eller rättare sagt – jag försökte ta en kort sovpaus. 20 minuter skulle jag sova. Så snart jag lagt mig ner somnade jag. Sen vaknade jag omgående med ett ryck. Det flög som en drömblixt igenom min hjärna. Sen vaknade jag direkt av att jag inte kunde andas! Jag fick inte luft. Jag drog ett andetag och somnade direkt igen. En ny drömblixt. Ett nytt ryck. Blockerade andningsvägar, som om jag höll på att drunkna! Så upprepades det om och om igen. Så snart jag somnade och grundspänningen i mina muskler släppte, så blockerades mina andningsvägar obönhörligt. Jag var så svullen även kring andningsvägarna att jag helt enkelt inte kunde sova. Ett slags akut sömnapné som slog till direkt vid minsta antydan till att somna. Jag låg ändå kvar och försökte få till min sömnpaus, men det var helt meningslöst. Efter kanske trettiotalet drömblixtar med åtföljande andningstopp sa alarmet till att det var dags att ge sig ut på banan igen. Mindre än 23 timmar kvar och jag ville verkligen sova. Men jag kunde verkligen inte sova. Jag kunde inte heller springa. Så vad göra?
Jag tog några varv i lugn takt och funderade på situationen. Försvara pallplatsen var uppdraget. Jag hade försprång mot fransmannen. Men han rörde sig snabbare än jag, när han väl var ute på banan. Lösningen var egentligen ganska enkel och självklar. Jag kan inte sova utan att ”drunkna”. Så då får jag väl avstå från att sova! Jag kan inte springa för det är för tungt att andas. Faktum var att det komma visslande ljud av min andning, helt ofrivilligt och okontrollerat, så snart jag försökte springa. Så svullen var jag. Men jag hade inga problem med andningen när jag gick. Det spelade ingen roll om jag gick långsamt, eller om jag gick det absolut snabbaste jag kunde. Hjärta lungor arbetade knappt när jag gick. Inga problem med andningen. Så då fick jag väl helt enkelt gå resten. Strunta i att sova. Strunta i att springa. Bara gå. Nu var det dags att dra fram mitt sista lilla trumfkort. Det kortet jag sparat under hela loppet. Kaffe! Dags att börja dricka kaffe och hålla tummarna för att koffeinet skulle hjälpa mig hålla mig skärpt och vid medvetande.
Christian började så smått äta upp mitt försprång. Men det gick inte särskilt fort. Jag höll fortfarande undan. Men det började kännas svårt. Han höll bättre tempo än jag. I alla fall höll han bättre tempo på de snabba rundorna. Men däremellan hade han en del riktigt långsamma rundor och då kunde jag vinna tillbaka en del tid. Trenden var ändå tydligt. Fransosen var på väg ikapp. Vi hade lite olika sovschema, jag och Christian. Han brukade ta en paus lite tidigare på kvällen och sen komma ut springa när jag i min tur låg och sov. Även denna sista kväll gick Christian in i sin stuga för en paus på kvällen. Då kunde jag dra ifrån lite igen, trots mitt larvigt låga tempo. Jag höll medvetet ner tempot en smula, eftersom jag var rädd att överbelasta hälsenor och vader med alltför rask och långvarig gång. Jag sparade mig inför natten. Jag sparade mig inför slutstriden. Jag vet inte om Christian visste vad som väntade, eller om han ens brydde sig om att tänka på kampen om tredjeplatsen, men i min värld var återstod en direkt avgörande duell mellan oss båda. Men jag skulle inte slösa tid på att försöka sova nu. Jag kunde ju ändå inte sova. Alla i det övriga svenskgänget verkade också medvetna om vad som väntade. Det var nu det gällde. Efter en framkörning på 5.5 dygn skulle det hela avgöras under den sista natten. Förhoppningsvis i god tid innan slutsignalen vid 12:00 dagen därpå.
Christian kom ut på banan igen med dryga tretton timmar kvar av loppet. Han började genast äta in på mitt försprång. Jag tog det fortsatt lugnt och sparade mig inför natten. Det verkade nästa som att Christian också tog det lite lugnt. Kanske att han väntade på att jag skulle ta min sovpaus. Eller inte. I vart fall skulle jag inte ta någon paus. Och om Christian började närma sig alltför mycket skulle jag öka takten. Jag tänkte inte släppa honom för nära mig. Inte utan strid.
Åsa gick och la sig för att kunna supporta mig under de allra sista timmarna. Hon lämnade över till Carina, som ändå skulle hålla sig vaken hela sista natten för att kunna support Jan-Erik. Jan-Erik som kämpat på under hela loppet och som till skillnad från jag klarade av att hålla ett riktigt anständigt löptempo även under det sista dygnet. Jan-Erik som kämpade för att bättra sitt personbästa från förra året. Det kändes bra att ha någon vid sidan av banan under den sista natten.
Svullna, svulla bilar och räkna
Jag var svullen. Jag var less på det kassa vädret. Jag var besviken över att jag inte lyckades nå mina resultatmål. Men jag hade rejält med kläder på mig. Jag hade Kristinas vindbyxor utanpå mina nya vintertights. Jag hade dubbla tröjor. Jag hade en buff på huvudet och en ny regnjacka med huva. Framförallt hade jag en påse Ahlgrens bilar i fickan. Jag var som en panelhöna på dans. Jag försökte verka oberörd och lite lagom ointresserad. Men jag bara längtade efter att någon skulle bjuda upp. Strax efter midnatt var min väntan slut. Christian bjöd äntligen upp till den sista dansen. En äkta ungersk Csárdás i natten. Han verkade ha tröttnat på att invänta min sovpaus som aldrig kom. Istället ökade han sitt löptempo och nu började han knapra in på mitt försprång på nytt. Jag hade ett försprång på ca tretton varv. Det återstod ca 12 timmar av loppet. Så länge Christian inte varvade mig mer än en gång i timmen så hade jag alltså chansen. Enkel matematik. Jag gillar matematik. När jag springer långt gillar jag framförallt enkel matematik. Ju enklare desto bättre.
Lätt svullen hand
Sista dansen!
Banan ringlar sig fram och tillbaka över campingen och det går bra att se konkurrenterna på flera ställen längs banan. Jag spanade efter min danspartner hela tiden, samtidigt som vi rörde oss medsols längs banan. Jag såg att han knappade in på mig sakta men säkert. Så jag ökade tempot. Jag kände hur mina hälsenor och vader protesterade mot den ensidiga och ovana belastningen. Jag insåg att det här skulle kunna komma surt efteråt i form av lång rehab efter loppet. Men så länge jag höll mig igång kunde jag hantera smärtan från överbelastade senor och vader. Christian kom närmare och närmare. Han passerade mig och drog ifrån. Men man överger inte sin danspartner i en hast. Även om han säkert försökte. Det tog nästa 1 och en halv timme för Christian att passera mig första gången. Med det tempot skulle han inte hinna ikapp innan loppet var slut. Han höll fortsatt lite högre fart än jag. Men så plötsligt var jag lite närmare honom igen. Förmodligen hade han tagit en kisspaus. Själv vågade jag inte ta någon kisspaus. Jag var rädd för att inte klara av att få upp farten igen om jag lät mina vader stelna till ens det minsta lilla. Jag vågade inte dricka mer än någon enstaka klunk cola vid varvningen. Jag var rädd för att bli för kissnödig. Jag var såklart lite orolig för att gå låg på energi. Men inte särskilt orolig. Jag gick inte snabbare än att det borde räcka gott med fettförbränning under resten av loppet. Dessutom hade jag ju min påse med bilar. Jag stoppade in en näve i munnen och kände mig nöjd med mitt hemliga vapen.
Christian drog ifrån igen, men inte tillräckligt mycket. Det var mörkt och inte helt lätt att se, men rätt som det var hade jag närmat mig igen vad det verkade. Det här kommer hålla. Fransosen har inte en chans. Han kommer inte gå ikapp mig! Eller så spricker det i alla fall. Min vader och hälsenor är överbelastade. Jag går mycket snabbare än jag egentligen borde klara av. Dessutom svullnar jag hela tiden mer och mer. Jag kan inte längre knyta händerna. Så svullna är de. Som ballonger. Stora svullna labbar. Men jag mår bra i övrigt. Jag känner inga problem i huvudet. Jag har inga problem med hjärta eller lungor heller. Inte så länge jag nöjer mig med att gå och struntar i att försöka mig på löpning.
I can see you!
Så där håller vi på. Jag och Christian i en ringdans i natten. Hela tiden spanandes efter varandra. Så helt plötsligt ser jag Christians rygg framför mig samtidigt som han svänger höger in i den långa utförslöpan förbi vår stuga. Såg jag verkligen rätt? Jag svänger runt kurvan och ser honom framför mig nere i backen. Efter ett par hundra meter passerar jag honom. Jag har tagit tillbaka det varv han tagit in på mig och nu återstår det vara drygt åtta timmar löpning. Christian måste ta in mer än 1.5 varv per timme nu. Det kommer han aldrig greja!
Eller så kommer han visst klara av det. Jag vet hur det kan bli i slutet av riktigt långa lopp. När man sedan länge tror att musklerna är helt trasiga och oanvändbara. Hur det ändå går att väcka liv i kroppen och hitta ett närmast utomverkligt löpsteg, när man inser att det bara är slutspurten som återstår. Så jag vågar inte lita på någonting. Det gäller att mala på och inte tappa koncentrationen. Jag vågar inte ta kisspaus, trots att det börjar kännas som hög tid för det. Men det verkar ha hänt något nu. Jag drar ifrån och efter ytterligare tre varv passerar jag Christian på nytt. I samma backe. Han har varit inne i sin stuga och när han kommer ut promenerar han tillsammans med en landsman. Det ser inget vidare ut. Sinnebilden av stela ben i nerförsbacken. Jag passerar och fokuserar på mitt. Tänker att nu ska han väl ändå ge sig. Gå in i stugan och sov istället, Christian! Sen är han försvunnen på nytt. Jag ser honom inte alls under mitt nästa varv. Jag kollar resultattavlan och kan se att jag på något vis måste ha passerat Christian igen, utan att ha sett honom. Han måste ha gått in i stugan igen. Eller så har det blivit något fel med chipet. Han kanske trots allt har gjort sitt varv, utan att det registrerats helt korrekt. Jag kikar när jag passerar hans stuga, men det ser inte ut om att någon är där. Fråga mig inte hur jag kan dra den slutsatsen, men det har på något vis att göra med hur han brukar lämna ljuset tänt eller inte i de olika rummen. Det ser inte ut som att något har ändrats och det borde det gjort om Christian gått in för att vila.
Hur vet man att dansen är slut?
Efter ett par varv bestämmer jag mig för att nu måste det ändå vara avgjort. Konkurrenten har gått av banan. Oklart var han är, men han är inte på banan och jag har ökat på mitt försprång så det rimligen är ointagligt nu. Jag får äntligen ta min kisspaus. Precis som jag räknat med så räcker den korta stunden av stillastående för att vader och hälsenor ska stelna till och protestera när det är dags att börja springa igen. Jag tappar en minut per varv, utan att kunna öka till det tempo jag hade före pausen. Men det spelar ju ingen roll. Jag har vunnit. Fransmannen drog sig ur dansen. Jag har sprungit över 800 km och nu har jag säkrat pallplatsen. Helt klart. Jag kan strunta i det här nu. Stanna i stugan och vila mina överbelastade ben. Slappna av och kanske rent av lyckas sova lite.
Sen tänker jag efter. Och börjar räkna. Det återstår nästa sju timmar av loppet. Sju timmar! Och jag har ett försprång på ca 17 km. 17 km på 7 timmar? Det känns djupt orättvist. Jag känner mig lurad. Alla vet att loppet är avgjort. Jag har säkrat tredjeplatsen. Men ändå måste jag fortsätta röra mig framåt. För om jag inte gör det, så har jag inte alls säkrat tredjeplatsen. Om jag inte fortsätter röra mig framåt så kan faktiskt Christian komma ikapp igen, var han nu än gömmer sig.
Så går vi i dansens långa och smäktande slutfas
Efter några varv får jag syn på Christian inne i massagetältet vid varvningen. So da ist wo er sich steckt! (jag tog till det listiga knepet att prata tyska med mig själv för att min franske konkurrent inte skulle fatta vad jag tänkte) När han väl kommer ut på banan igen har jag ökat försprånget till dryga 20 km. Jag tycker gott att Christian kan gå och lägga sig i sin stuga. Han vet att loppet är avgjort. Men han verkar inte förstå poängen i att gå och lägga sig i förtid. Istället fortsätter han gå långsamt runt banan. En traditionell Csárdás går i ett stegvis ökande tempo och avslutas i en rasande takt. Vår dans är en modernare variant. Efter att tempot ökat så jag snarast kände det som att vi var indragna på varsin sida i en malström, så bröts plötsligt dansen helt. Som genom ett trollslag dog strömmen när Christian exploderade ut ur loppet. Så inleddes en lugn och avvaktande fas, där jag letade och letade utan att finna min danspartner. Sen var han ute på banan igen. Men istället för att ge sig, så bara fortsatte han och så fortsatte vår dans. Vi släpade oss varv efter varv runt banan.
Men Jan-Erik trummar på och det är inte alls bara text i mina blogginlägg, utan där finns en och annan bild också!
Jag blängde mot Christian och undrade varför han inte helt enkelt kunde ge sig. Allt var ju ändå avgjort. Åsa vaknade och kom ut och hejade. Det började pratas om placeringar för laget. Än låg vi på tredjeplats; än på andraplats; än slank vi ner i diket…eller hur det nu var. Jag hade mest bara ont och ville egentligen bara sluta röra på mig. Men jag vågade inte lita på Christian. Tänk om han bara fejkade? Tänk om han skulle sprattla till och börja springa fort så snart jag försvann från banan. I så fall skulle mitt försprång ätas upp raskt. Jag satte målet att fortsätta till minst 840 km och så fick det bli med den saken.
Med 1.5 timme kvar av tävlingen passerade jag 840 km. Jag var fortarande dryga 20 km före Christian och det fanns ingen rimlig chans i världen att han skulle kunna komma ikapp mig, ens om han bytte efternamn till Kipchoge. Jag bestämde mig för att träffa tävlingsläkaren för en liten konsultation om mitt helkroppsödem. Kristina följde med som moraliskt stöd och för att hjälpa mig identifiera tävlingsläkaren. En valrossliknande man. Den enda valrossliknande man jag kan påminna mig ha träffat någonsin. Läkaren tittade på mina händer och min svullna uppsyn. Jag bekräftade att jag faktiskt kissade regelbundet och att kisset varken var brunt eller rött, utan snarast transparent eller ljusgult. Han gav mig en mugg med flytande diklofenak (mycket märkligt eftersom i vart fall jag misstänkte en överbelastning av njurarna) och sa åt mig att gå och vila, dricka mycket och kissa mycket. Det var kanske inte den mest omvälvande rekommendation jag fått av en läkare, men det kändes ändå som en rekommendation jag just där och då kände viss lust att följa. Utan problem.
A walk in the park
Jag gick tillbaka till stugan och försökte sova. Det gick såklart inte, eftersom jag fortfarande var så förbaskat svullen. Men jag slapp i alla fall röra mig. Jag missade hela jippot under sista timmen, med folk som klär ut sig och den store tjecken som gick runt hela varvet med skidor på fötterna. Jag missade när Jan-Erik slog sitt personbästa. Men jag fick i alla fall min tredjeplats. Och vi kom trea i nationskampen. En tredjeplats med ett renodlat SLDK-lag. Jag, Jan-Erik och Bernt. Det var minst lika roligt som min individuella placering.
Herrarnas prispall
SLDK old boys rule!
Preludium
Den här berättelsen innehåller ganska få personer utöver mig själv. Man kan få intrycket att jag glömt merparten av mina medtävlare från såväl Sverige som från övriga världen. Man kan få intrycket att det här loppet bara handlade om just mig och ingen annan. Det beror framförallt på att berättelsen fokuserar bara på mig och mitt lopp. Skulle jag berätta om alla möten, alla samtal, alla skratt och glada tillrop, alla andra fantastiska prestationer, så skulle jag aldrig bli klar. Dessutom skulle jag inte kunna skriva en rättvisande berättelse. Jag har helt enkelt inte koll. Men visst minns jag alla andra svenskar, både på och utanför banan. Visst minns jag våra finska medtävlare som jag pratade hockey-VM med. Visst minns jag min tystlåtne vän Radi Milev som satte ett nytt världsrekord i sin åldersgrupp (M70). En imponerande prestation. Visst minns jag vår svenske polack Lukasz som försökte diskutera vädret med Åsa. På svenska. Han är väldigt skojig, den gode Lukasz. Ung och lovande får man nog tillägga. Lukasz som hade en taktik som inte verkade helt olik den som tillämpades av de japanska duracellkaninerna.
Alla ni som jag inte nämnt får helt enkelt ursäkta. Direkt efter tävlingen hade jag fullt upp med att fundera över mina besvär med svullnaden. Var det njurproblem? Eller var det kanske levern? Eller något annat? Jag har plöjt en hel del studier och det finns mycket som pekar på att njurarna tar kortsiktigt stryk av ultralöpning. Så det vore ju inte orimligt att tänka sig att njurarna var boven. Men jag får inte riktigt ihop ekvationen. Jag har påbörjat en dialog och utredning med hjälp av vår husläkare. Vi får se om jag kommer fram till något vettigt. Oavsett vilket kommer jag inte släppa den här saken innan jag hittat något sätt att hantera och förhoppningsvis undvika de här problemen i framtiden. Eventuellt kommer det ett separat blogginlägg på det här temat så småningom. Men jag lovar ingenting mer än att jag fortsätter projektet. För att bli klar måste jag göra ett i mina ögon bra resultat på sexdagarslöpning. Det här var ett bra första försök. Men resultatet var ej godkänt.
Ett stort tack till min favoritbutik på nätet och i verkligheten – Orienteringsspecialisten för att ni är så himla bra och hjälpsamma. Stort tack även till www.sziols.se. X-kross är det överlägset bästa löparglasögonen jag testat.
Comments are currently closed.
-
Loading...
Login
Register
Retrieve password
-
Senaste blogginlägg
Bloggarkiv