Sex dagar av tillit, någonstans emellan hopp och förtvivlan

September 5, 2020 Sten Livet

Jag ligger i ett hotellrum utanför Bari, tillsammans med Åsa och Magda. Är det en affärs- eller nöjesresa? frågade kvinnan vid incheckningen. Ja, vad svarar man på det? Det fick bli nöjesresa. Men vi är i själva verket här för att jag ska springa riktigt långt och Åsa och Magda ska supporta mig. Jag tycker iofs att det ska bli himla kul och spännande, men vad Åsa och Magda kommer tycka vet jag inte. Varmt kommer det bli i alla fall, så vi får åtminstone en liten förlängning av den sköna svenska sommaren.

Imorgon kör vi hyrbilen vidare till Policoro och campingplatsen som ska vara vårt hem den närmaste veckan. På måndag 15:00 går starten. Sen har jag sex dygn, närmare bestämt 144 timmar, på mig att springa så långt jag orkar. Ni som inte är vana vid ultralöpning kanske tycker det här är helgalet. Men tänk då på att för att orka springa riktigt länge är det klokt att springa riktigt långsamt. Så det är vad jag kommer göra. Jag kommer springa riktigt långsamt. Jag kommer faktiskt till och med gå en hel del. Så nu låter det förhoppningsvis inte så hemskt farligt längre.

Men jag vet ju ungefär vilka det är som brukar läsa min blogg och jag vet att ni inte är helt lättlurade, så jag erkänner. Det kommer bli jobbigt. Det kommer bli hemskt jobbigt. Jag kommer få sova, men jag kommer inte få sova särskilt mycket och det är stor risk att jag inte får sova alls under det sista dygnet. Det beror lite på hur det går. Med loppet, kroppen och knoppen. Jag kommer hänge mig åt tillit. Jag kommer vältra mig i tillit. Tillit till Åsa och Magda som kommer göra precis allt de kan och får för att hjälpa mig. Tillit till min egen kropp. Tillit till min mentala styrka. Tillit till att jag faktiskt har det som krävs för just det här loppet.

Målsättningen är att göra ett riktigt bra resultat. Ett resultat som jag känner att jag kan vara nöjd med. Förra året nådde jag lite drygt 840 km i Ungern. Det var jag nöjd med, givet de problem jag fick under loppet och givet det stundtals ganska hemska vädret vi hade då.

I Policoro kommer det vara mördande sol på dagarna med dygnstemperaturer i spannet 21-31 grader. Det kommer vara pålitligt varmt helt enkelt. Jag gillar värme. Återstår att se hur mycket jag gillar värme efter loppet. Återstår att se om jag lyckas navigera förbi de fysiska problem jag fick i Ungern. Jag tror och hoppas jag klarar det.

Går det som jag planerar kommer jag nå en distans på över 900 km. Det kommer jag vara nöjd med. En bieffekt blir då att jag passerar det gällande svenska rekordet på dryga 880 km. Då infinner sig en komplicerande omständighet. För att få min notering officiellt erkänd som nytt svenskt rekord krävs att jag genomgår ett dopingtest (som givetvis dessutom skall vara negativt) inom 24 timmar efter avslutat lopp. Jag är givetvis ständigt beredd att lämna ett dopingtest, såväl i samband med tävling som under ordinarie träning, men här blir det lite speciellt. Om jag inte testas genom arrangörens eller någon annans försorg, måste jag själv säkerställa att ett test genomförs. Och testet måste givetvis utföras av ackrediterade kontrollanter och analyseras på ett ackrediterat laboratorium. Sådant kostar pengar. Ganska stora pengar faktist. Och det skall helst beställas i god tid, åtminstone i Italien. Kontrollanterna måste resa från Rom ända ner till Policoro, som ligger ganska precis i ”hålfoten” längst ner i landet. Jag har förgäves försökt få en exakt prisuppgift, men det verkar som att kostnaden kommer landa kring 1500 Euro, men vill det sig illa kan det dra iväg till det dubbla. Jag och arrangören satsar på att det stannar vid 1500 Euro. Jag kan i bästa fall få bidrag på 5000 kr via ”ultradistans.se”, men hur mycket det faktiskt blir kommer jag inte veta förrän i efterhand. Dvs när jag själv redan fått bekosta hela testet. Min fantastiska klubb, SLDK, har lyckligtvis lovat att stötta upp med ungefär halva den uppskattade totalkostnaden, så nu börjar det ändå kännas lite bättre. Men ingen är intresserad av att delfinansiera ett test om det inte faktiskt även bli just ett svenskt rekord. Risken för en eventuellt misstagsdoping får jag stå för själv. Jag tror ärligt talat den risken är ytterst liten. Jag har kontrollerat de salvor och andra preparat jag emellanåt brukar använda och de är samtliga tillåtna enligt WADAs lista.

Men om jag helt enkelt inte lyckas springa tillräckligt långt? Nej, då vill jag såklart inte slänga ut en massa pengar på ett test. Ett test som jag i all händelser inte gör för min egen skull, utan helt och hållet för att så gott jag kan stödja det globala antidopingarbetet. Det är ganska lätt att göra en plan för ett sexdagarslopp, men det är jättesvårt att till punkt och pricka följa planen. Det är helt enkelt jättesvårt att fysiskt och psykiskt klara av att springa riktigt långt riktigt länge. Därför är det svårt att på förhand säga om jag verkligen kommer lyckas med min plan och om jag verkligen kommer lyckas springa längre än 880 km. Med med 48-24 timmar kvar av loppet kommer det sannolikt gå ganska bra att se vartåt det lutar. Så planen får bli att med något dygn kvar av tävlingen utvärdera läget och be arrangören beställa ett dopingtest om det ser ut som jag kommer göra det jag är där för att göra. Nu är det tyvärr så knepigt att den italienska antidopingorganisationen vägrar säga om de har möjlighet att genomföra testet i tid, med mindre än att du lägger en bindande beställning. Så först när beställningen görs får vi veta om testet alls kommer kunna genomföras i tid för att ett eventuellt rekord ska kunna godkännas.

Låter det krångligt? Låter det som ett potentiellt störningsmoment för mig som löpare? Låter det som ett fullständigt orimligt krav att jag som enskild idrottare skall tvingas säkerställa genomförandet av ett dopingtest och dessutom tvingas bekosta hela detta test ut egen ficka? Ja, det är krångligt. Ja, det är störande. Extremt störande. Ja, det är orimligt. Det är bortom alla gränser orimligt. Men det är så dopingpolicyn ser ut och är skriven.

Jag hade ärligt talat bestämt mig för att helt strunta i allt krångel kring att själv beställa och bekosta ett dopingtest. Det är faktiskt hur jag än vänder och vrider på saken inte något annat än ett stort spel för galleriet. Ett oannonserat dopingtest är en sak. Men när jag själv beställer och specificerar vilka substanser som skall testas för (den enda substans det som explicit måste omfattas är EPO) så blir det ganska larvigt. Larv kan jag förvisso leva med. Men inte till en kostnad av 1500 Euro! Tänka vad mycket bra som skulle kunna göras för de pengarn. Riktigt nytta istället för att spela skenheliga charader. Så jag bestämde mig för att istället donera pengar till Hjärnfonden och dess kamp mot Alzheimer och andra demenssjukdomar. Om jag skänker 3 kr per löpt kilometer och dubblar summan om jag skulle nå längre än det svenska rekordet, ja då skulle jag ändå komma undan betydligt billigare än om jag skulle beställa ett dopingtest. Dessutom skulle jag slippa oroa mig för krånglet med att genomföra själva beställningen mitt under pågående lopp. Och mina pengar skulle komma till verklig nytta. Så var det bestämt och avgjort! Om arrangören eller någon annan vill testa mig ställer jag givetvis upp, men själv kommer jag inte beställa och bekosta något test. Helt oavsett hur långt jag springer. Istället skänker jag pengar till Hjärnfonden. Ju längre jag springer desto mer pengar skänker jag.

Så såg planen ut till för några dagar sedan då SLDK lovade skjuta till ett visst extrastöd för det nödvändiga dopingtestet vid händelse av svenskt rekord. Den välviljan gör mig varm och glad och den motiverar mig att åtminstone ge systemet en extra chans. Så nu blir lösningen att jag gör lite både och. Jag startar en insamling till Hjärnfonden som alla har möjlighet att bidra till efter lust och förmåga. Själv lovar jag skänka 3 kr per kilometer. Om jag ser ut att kunna slå det svenska rekordet, kommer vi be arrangören beställa ett dopingtest. Om italienska antidopingorganisationen har möjlighet att genomföra testet i tid, så har vi en deal och jag kommer få kissa med åskådare efter loppet. Om kontrollanterna inte hinner fram i tid, blir det inget test. Då spar jag mina personliga utlägg för testet och istället dubblar jag min donation till Hjärnfonden.

Låter det fortfarande krångligt? Ja, sannolikt. Men vi får lov att leva med krånglet. Hur det än går kommer det ändå bli några tusenlappar till Hjärnfonden och det är åtminstone positivt!

Du hittar insamlingssidan här: https://insamling.hjarnfonden.se/fundraisers/sex-dagars-mysjogg-for-kampen-mot-demenssjukdom

Tävlingens hemsida:
https://www.6giornidelpantano.com/

Det kommer publiceras liveresultat på hemsidan, men jag har tyvärr inte direktlänk till resultaten nu.

Tillsvidare gissar jag att det under denna länk kommer gå att finna en knapp med texten ”CLASSIFICHE 2020”. Den knappen kommer leda till liveresultaten.