Simbanan

May 16, 2013 Sten > Lanza

Simningen på Lanzarote brukar vara snabb. I alla fall är det min känsla efter att ha sett de tider som de bästa brukar ha, samt det tider folk jag känner presterar här. En högst ovetenskaplig undersökning via ironmanstatistik.se ger stöd för min uppfattning. Det är väldigt många svenskar som gjort sina bästa, eller näst bästa, simtider på Lanzarote.

Vad det här beror på kan jag bara spekulera i. Dels är det ju väldigt salt vatten som alltid gör att det går snabbare. Banan går i vänstervarv där man börjar med att simma  160m ut från stranden för att därefter vända österut och simma parallellt med stranden en längre sträcka. Sen vänder man in mot stranden och simmar tillbaka till starten betydligt närmare stranden. De gånger jag provsimmat har strömmar och vågor framförallt kommit lite snett västerifrån, dvs. strömmen har gett kännbart stöd vid det långa benet österut. Några vågor att tala om är det egentligen inte, men det kan såklart variera med väderleken. De vågor som är kan dock vara lite störande när man simmar mot eller har dem från sidan. Lite insjökänsla med små korta vågor som gärna vill plaska in i munnen på en när man andas. Bara det att vattnet är bra mycket saltare än i en insjö.

När man vänder tillbaka västerut gör man det således närmare stranden och där är strömmen svagare, samt att vågorna kommer lite mer från sidan än rakt framifrån, så det kan nog stämma att de tävlande totalt sett tjänar på strömmarna, trots att vi har en ren varvbana. Det må vara hur det vill med den saken, men jag hoppas i alla fall göra en stabil simning på lördag, trots lite tveksam simform.

I förrgår simmade jag två varv på banan i lite lagom träningstempo och kom runt på sammanlagt 1.16. Igår nöjde jag mig med ett varv där jag tryckte på lite mer än igår och då stannade klockan på 35 minuter. I morse gick det på 1.36. Så med lite tävlingsnerv och bra fötter att drafta på känns det inte som en omöjlighet göra en simtid i paritet med mitt pb på 1.07, eller rent av därunder. På Hawaii i höstas gjorde jag mina genomsimningar på ungefär 1.25 och när det blev tävling fick jag på 1.12, trots en i övrigt totalt medioker dag. Hur som helst vinns inte loppet på simningen, men om man förivrar sig så finns det alltid en risk att man förstör resten av dagen. Det brukar dock inte hända mig och med de provsimningar jag gjort känner jag mig trygg med den här banan. Det ska bara bli roligt!

När man står på stranden och tittar österut ser det väldigt långt ut bort till vändpunkten. Enligt min Garmin är banan faktiskt ett par hundra meter för lång som den är lagd just nu. Men inte mer än så och vi kan ju alltid hoppas på att den blir mer korrekt längd när de slutliga tävlingsbojarna läggs ut. I vilket fall som helst är det lika för alla och jag är inte här för att sätta rekord. Jag är här för att ta mig upp på pallen i min klass.

En kul grej här är att man bygger upp en skaplig läktare vid simvarvningen. Så här finns det förutsättningar för bra tryck när man kommer upp för varvning och efter andra varvet då man ska upp till växlingen. Ni med skarp syn noterar en Vitargoflaska i vänstra hörnet av bilden. Oklart vem ägaren är, men flaskan låg fortfarande kvar när jag kom ner för att simma i morse.