Täby Extreme Challenge. Ultramindfulness.

April 14, 2014 Sten Livet

För två år sedan sprang jag för första gången Täby Extreme Challenge – TEC 100 miles. Ett dryga sexton mil långt lopp som går i mina gamla hemtrakter i Täby. Den gången skrev jag aldrig någon race report efteråt, så jag ska försöka ta igen det nu. Ni som inte vill läsa en massa tjafs utan bara är intresserade av resultatet får kika på tävlingens hemsida. Där finns resultatet med placering och tid. Här får ni veta lite mer om själva resan fram till målet.

Banan

TEC går på en varvbanan där varvet är något längre än 10 km. Man springer alltså 16 varv i den långa klassen över 100 miles. Det går även att springa halva sträckan, 50 miles, men den sträckan har jag personligen lite svårt att förstå mig på. När man ändå ska springa jättelänge och få ont i kroppen så kan man lika gärna göra det ordentligt. Så resonerar jag. Därmed inget ont om de som springer den kortare distansen. De gör det väldigt bra och det är en klart respektabel distans. Så de som fullföljer TEC är alla hjältar oavsett vilken distans de väljer.

Start, varvning och målgång är vid Ensta Krog, en klassisk motionsgård med finfina omklädningsrum och härligt varm bastu. Arrangören har en välutrustad kontroll med allehanda drycker och mat, samt såklart möjlighet att placera sin egen packning enkelt åtkomlig under regnskyddande tält.

Från starten går banan via en gångbana i ett lättlöpt parti ner till Rönningesjön, där man viker söderut på en lagom mjuk strandpromenad. Efter ytterligare någon kilometer är man framme vid sjöns södra ände, där man får korsa den gamla fina Roslagsbanan. Där har man skakat fram några gånger i ungdomen. Vi följer banan en bit åt Hägernäs till innan vi åter korsar över för att ta oss in på grusvägen som löper förbi Rönninge By, en mysig gård och populärt utflyktsmål med anor från vikingatiden.

Sen följer ett riktigt snabblöpt parti på den härliga grusvägen fram till Skavlötens motionsgård vid Rönningesjöns norra ände. Här finns det rejält kuperade motionsspår för den hugade, men vi TEC-löpare nöjer oss med att följa den snitslade banan med sina mer modesta backar. Vi passerar Skavlöten och kommer in på ett kortare parti med asfalt som via en kort snutt med promenadgrus leder fram till en finfin gångbacke på trottoaren längs Löttingelundsvägen. Vi korsar över mot Havrevägen och tar oss in i skogen för några avslutande kilometer med den ljuvaste och mjukaste skogsstig man kan tänka sig. Eller stig och stig. Bitvis är det faktiskt inte helt enkelt att skönja stigen. I alla fall inte till en början. Men efter några varv har så många passerat att det är enkelt att se var man ska springa, utan att behöva spana efter de rödvita snitslarna som markerar banan.

Efter ett par kilometer får vi ett kortare avbrott från skogslöpningen och passerar ett radhusområde på promenadvägar. Här har jag satt upp min personliga depå hemma hos Max med familj. Då slipper jag trängas i tältet vid varvningen för att fylla mina flaskor och dessutom kan jag få lite hjälp med att just fylla flaskor. Det spar en del minuter för mig och är trevligt. Att sedan familjen sätter upp ett litet bord med en extrakontroll med dricka och tilltugg för samtliga löpare är tydligt uppskattat av mina medtävlare.

Strax kommer vi in i skogen igen och tar oss på delvis tekniskt krävande stigar fram till varvningen vid Ensta Krog.

Jag är väldigt förtjust i TEC-banan. Den är mestadels väldigt lättlöpt och går på mjuka underlag som är skonsamma för ultralöparens trötta ben, men den innehåller ändå utmaningar i form av hård asfalt, tekniska skogsstigar och en del knepiga backar och kurvor. Banan går att mentalt dela in i flera lagom långa delsträckor och det behöver egentligen aldrig bli särskilt tråkigt. Sen tar det ju inte mer än sexton varv innan man är framme!

Tävlingen då?

Vi är alla olika. En del är väldigt sociala av sig och vill ha mycket stöd och peppning när de ska ta sig an den här typen av utmaning. Själv ser jag inte det så mycket som en social aktivitet. Även om jag uppskattar sällskap och support, så är det ju i slutänden jag själv som ska springa hela sträckan och det är ingen annan än jag själv som vet hur jag känner mig och mår. Så tränar jag allt som oftast och så tävlar jag. Så jag satsar alltid på att vara så oberoende och självförsörjande som möjligt. Den hjälp jag kan få är välkommen, men jag ser till att ha en enkel back-up så att inte mina medhjälpare behöver känna sig bundna att vara där hela tiden. När man tänker på saken så känns det ju faktiskt betydligt lättare att motivera sig för att själv springa sexton mil, än att motivera sig till att varje timme langa över något att dricka och tugga på åt en surmulen och i bästa fall halvtrött löpare.

Så jag sätter upp en extra kontroll utanför familjen Zigliaras hus och förklarar för Max hur jag tänkt mig det hela med en ny 50 cl-flaska varje varv. Jag har bara två flaskor så det blir att fylla en flaska per varv efter de första två varven. Det här kommer Max att kunna bistå med, men om han av någon anledning inte hinner (kanske för att han har ett eget liv, trots att det är helg?), så kan jag enkelt själv fylla mina flaskor. Här lägger jag även några hembakta energikakor och lite extra batterier till pannlampan. Pannlampa, extrakläder, skor etc lägger jag i min väska som jag ställer i tältet vid varvningen. Skulle jag behöva byta om känns det enklast att göra det under tak och dessutom vill jag ju ha mitt ombyte lätt åtkomligt efter målgång. Jag försöker helt enkelt vara så självförsörjande som möjligt, men kan man få lite extra stöd och hjälp och stöd så finns det ju tid att spara. Försöker bara undvika att fixera mig vid det utan se det som en välkommen bonus och extra styrka. Det är ändå i löpningen det hela avgörs och då måste huvudet vara fullt av positiva bilder och inte oro för någon liten extra supportdetalj som man kanske råkat missat.

Så har jag nummerlappen på och chippen på skorna. Hälsar kort på Ivan som också ska springa. Träffar Roger och Thomas före start och byter några ord. Thomas tar en tjusig bild på mig, Tommy och Urban.

Det drar ihop sig till start och som vanligt är det en väldigt sansad stämning vid startlinjen. Jag prata lite med min forne kollega och skolkamrat Bertil. Lustigt med alla dessa personer som helt plötsligt och mer eller mindre otippat dyker upp som ultralöpare!

Alla vet att vi ska springa långt och att loppet inte vinns under den första kilometern. Men om man inte håller huvudet kallt så finns det alla möjligheter att slarva bort loppet genom att springa på tok för fort under första varvet. Jag ställer mig ändå långt fram vid startlinjen. Dels vet jag med mig att jag faktiskt kommer vara bland de snabbaste totalt. Dels har jag som princip att inte bjuda på extra tid och meter redan från starten, bara för att jag inte ska springa särskilt fort. Men framförallt så gillar jag att få löpa på lite onödigt snabbt de första kilometerna och då är det bra att ha hyggligt fritt fält direkt vid start.

Så går starten och vi är igång. Jag kommer in i en ganska skön rytm redan från början och inser att som vanligt kommer den initiala utmaningen vara att hålla ner tempot tillräckligt mycket för att orka hela sträckan. Jag har en vag ambition om att försöka komma runt på ca. 16 timmar. Dvs. ungefärligen 6 min/km. Men det går såklart lite snabbare än så från början. Det är inte heller fel. Man behöver lite tidsmarginal för sådant som matpauser, batteribyten och toalettbesök. Kanske ta på sig en tröja? osv. Dessutom blir det tekniskt svårare att springa i skogen efter mörkrets inbrott, vilket helt klart märks på löptiden. Så ska jag komma runt på totalt 16 timmar måste jag hålla ett något högre tempo från början. Bara inte för högt. Lagom och med kontroll är mantrat.

Efter andra varvningen har jag redan klarat av en åttondel av loppet och känner mig fortfarande lika stark som vid start. Inga problem.

 

Tredje, fjärde och femte varvet flyger iväg och jag känner mig hur start som helst. Åsa och Magda dyker upp vid varvningen och hejar och fotograferar en del. Allt är frid och fröjd och jag fokuserar mina tankar på här och nu och framåt. Allt på samma gång. Loppet består av sexton varv. Jag är på god väg, men det återstår fortfarande en hel del. Så ett varv i taget och jobba på med fortsatt fokus.

Min gamle skolkamrat Rudi är ute längs banan tillsammans med sin Carin och fotograferar fåglar och löpare. De hejar såklart också och jag vinkar tillbaka och bjuder möjligen på något litet leende även om jag oftast är ganska fokuserad och inte ser överväldigande munter ut när jag springer. Men ni som ger er ut längs banan, eller står vid varvningen, och hejar på oss löpare, ska veta att det är väldigt uppskattat det ni gör. När jag springer ett sånt här lopp är jag väldigt fokuserad på mig själv och vad jag ska göra, men att ni är där värmer och glädjer och hjälper till att få varven att snurra förbi lite raskare.

Vid passeringen av Rönninge By på sjätte varvet har jag avverkat en tredjedel av loppet och jag är knappt ett dugg trött. Solen strålar från en molnfri himmel och det är helt enkelt en strålande skön vårdag. Jag vinkar åt grillande barnfamiljer på utflykt och tittar lite förstrött på alla små söta ponnyer.

Klockan visar på 5.05! Jaha, då kan man ju ha ett visst hopp om en sluttid under 16 timmar. Men det finns några där framme som springer ruggigt fort. Undrar om de kommer att hålla? Strunt samma. Det här loppet handlar inte om vad andra gör. Det handlar om vad jag gör och frågan är hur väl jag kommer att hålla? Jobba på lugnt och kontrollerat bara så får du se!

Nästan märkligt att kroppen fortfarande känns så bra. Enda störningen är att jag får lite lätta domningstendenser i fötterna. Kanske jag måste släppa lite på snörningen?

Direkt efter Rönninge By kommer en av mina gåbackar. För att orka riktigt långa ultradistanser brukar man lägga in en del kortare gångpauser. Så gör även jag. Lämpligen kan man passa på att gå i uppförsbackar. Så jag har ett antal uppförsbackar där jag slutar spring och istället går några steg oavsett hur pigg jag känner mig. Då varierar jag lasten på musklerna, kan passa på att dricka lite samtidigt och kanske ta en gel. Samtidigt kontrollerar jag tempot en smula så det inte går för fort. Men jag går aldrig någonsin mer än 100 steg innan jag börjar springa igen. Dvs. jag räknar aldrig till 100 utan jag räknar till 50. 50 steg med högerfoten. Men eftersom jag går rakt fram och inte gör piruetter så innebär det även lika många steg med vänsterfoten. Så då blir det hundra. Men aldrig mer än så. De flesta backarna är faktiskt kortare, så det stannar vid kanske 10-30 högersteg. Sen springer jag igen.

När jag viker in i skogen igen efter dryga 56 kilometer står Rudi tillsammans med Carin och fotograferar.

Det där är minen hos en pigg och nöjd löpare! Kolla gärna tiden på klockan om ni inte tror att jag varit ute i 56 km där.

Så plötsligt händer det. Det som jag hittills varken lärt mig att förstå eller att förutse under min karriär som ultralöpare. Jag blir trött. Dvs. jag märker egentligen inte att jag blir trött, men benen börjar röra sig långsammare och kilometertiderna följer direkt efter som om det fanns något slags fysikaliskt samband. Vad tusan? Jag inser att jag nog faktiskt blivit lite trött och då blir jag trött på riktigt. Trött i benen och trött i huvudet. Tempot sänks kraftigt där i skogen med några kilometer kvar till varvning.

Jag blir upphunnen av några som jag just sprungit förbi och inser att det inte bara är i huvudet som det går långsamt. Istället för att tänka på att jag redan avverkat mer än en tredjedel börjar jag inse att det återstår betydligt mer än halva loppet. Ta det lugnt nu, Sten! Du får inte tänka på det viset! Det är snart bara 10 varv kvar. Ingenting att tala om. Strunta i det där med ambitioner kring sluttid. Ta ett vilovarv nu innan det är försent! Låt tarmen och cirkulationen göra sitt. Få ute lite energi till musklerna och hitta ett löptempo som håller loppet ut. Man kan ju alltid börja gå om det verkligen kniper, men då tar det ju så himla lång tid att komma i mål. Plus att jag blir missnöjd med mig själv. Nej, ta och fixa det här nu! En eller annan svacka får man faktiskt vara beredd på när man springer riktigt långt.

Åsa och Magda har gett sig av, men nu står Paula där istället och hejar vid varvningen. Kul! Synd bara att jag ska känna mig så trött nu, när jag helst skulle vilja bjuda på sprudlande gott mod och en inspirerande förebild till Paula som planerar att själv göra debut på ultradistans i år.

Jag ger mig ut på mitt sjunde varv och inser att jag måste komma över den här svackan om det här ska sluta lyckligt. Eller lyckligt och lyckligt. Om jag ska bli nöjd med min tävling. Vi behöver inte överdramatisera. Det är faktiskt bara en löptävling. Så jag bestämmer mig för att ta det lugnt. Ta det där vilovarvet och få igång energiomsättningen igen. Det blir en lugn kilometer ner till Rönningesjön och en ännu lugnare kilometer ner till södra änden av sjön och järnvägsövergångarna. Vid Rönninge By kommer en pigg Tommy ikapp mig och hejar. Vi byter ett par ord innan han försvinner framåt. Jag inser att jag nog faktiskt varvat Tommy  vid Ensta och att han alltså ligger ett varv efter mig. Ändå har han kommit ikapp och nu håller han utan synbar ansträngning högre fart än jag. Men loppet är ju långt och jag har gott om tid på mig att komma tillbaka.

Efter ytterligare ett tag kommer Bertil ikapp mig. Honom har jag också varvat, men nu har jag ingen chans att hänga på när han kommer älgande. Alla dessa starka löpare. Det gäller att hålla ihop och inte fundera för mycket. Bara mata på och hitta tillbaka till flytet och en fungerande energiomsättning igen.

Inne i skogen känner jag hur kroppen börjar vakna så smått igen och det verkar faktiskt gå att springa lite bättre. Jag kommer ikapp Tommy igen och benen rör sig som de ska. Det kanske faktiskt har funkat med temposänkningen. Jag har fått lite nödvändig vila och hittat en fungerande rytm. Det går faktiskt att öka lite igen. Så jag gör det. Höjer farten och löper på. Det känns inte lika bra som för några varv sedan, men nu har jag ju snart sprungit sju mil och det är då man verkligen börjar känna av en ultradistans.

Paula står i skogen några hundra meter före varvning och hejar. Nu känner jag mig starkare och gladare och orkar låta positiv. Jag löper på i avslappnat tempo ner till varvningen och där står Paula igen. Vete tusan hur hon burit sig åt, med tanke på hur snabbt jag anser mig ha sprungit, men vi får väl förmoda att hon hittat en rask genväg. Eller så är mitt snabba tempo ändå inte så imponerande för någon som är helt utvilad? Jag lägger de tankarna åt sidan. Kul i alla fall att det alltid är någon vid varvningen och hejar på mig. Tero står där också och ropar mågot uppmuntrande vart och vartannat varv.

Så ut på åttonde varvet! Se där! Nu funkar det nog igen. Kommer ikapp en kille med klubbkläder från Roden triathlon. Jag har sprungit om honom tidigare och han har sedan i sin tur sprungit om mig ungefär samtidigt som Bertil kom tillbaks på förra varvet. Rodenkillen är ute på sitt slutvarv i 50 miles-klassen och har bara fem kilometer kvar. Peppar honom och ser så småningom hur han jagar iväg mot mål strax före mig (Johan Näsmark heter han visst, ser jag när jag läser resultatlistan) . Han får en riktigt bra tid på 50 miles och ser nöjd ut där han står vid varvningen. Underbart med den gemenskap som uppstår under ett ultralopp. Lite grann som med väldigt unga barn som kanske inte ens pratar samma språk. Man träffas ute på en gräsplätt och tittar på varandra och inser att ”klart vi ska hitta på något att leka tillsammans!”. Inga komplicerade funderingar om relationer, ansvar, arbete och världspolitik. Man behöver inte prata en massa. Bara vara här och nu och insikten att min nyfunne löparvän förmodligen känner på precis samma sätt. Mindfulness dragen till sin extrem. Lite paradoxalt kanske. För samtidigt som vi alla försöker tänka så lite som möjligt på ”här och nu” avseende diverse skav, muskelsmärtor och andra mer eller mindre välmående kroppsfunktioner, så är det verkligen precis ”här och nu” som vi är och tänker. Utom på spurtvarvet såklart. Då börjar vi allt tänka ”målgång” lite mer intensivt. I alla fall jag. Men samtidigt känner jag väldigt mycket hur glad jag är ”här och nu” att jag snart faktiskt kommer vara i mål. Så har du svårt att hitta rätt känsla för mindfulness, testa en riktig ultra! Då tror jag du hittar nyckeln!

Löpningen flyter på. Strax efter den andra järnvägsövergången springer man över en bro innan på väg mot Rönninge By. Där har Rudi och Carin satt upp ett par peppande skyltar. Den ena har de författat helt själva. Den andra är en utskrift av ett foto jag lagt upp på Facebook på morgonen. Melker kom hem sent natten innan tävlingen och skrev en hälsning som jag hittade på frukostbordet när jag gick upp. Nu sitter skyltarna där och ger mig lite extra energi varje varv. Just det här varvet stannar en tjej precis framför mig för att fotografera bron med skyltarna. Precis då passerar jag, vinkar och ropar “det är jag som är Sten”. Fantastisk tajming på det fotot!

Men fötterna domnar verkligen en del. Nu måste jag nog knyta om de där skorna! . Det är ju ändå ganska lång sträcka kvar och det finns risk att domningarna ställer till problem om jag inte gör något. Sätter mig på en trappa vid Rönninge By och investerar ett par minuter i att släppa lite på snörningen. Får raskt upp farten igen efter den lilla pausen och är snart nog inne för varvning där jag åter investerar ett par extra minuter för att plocka fram pannlampa och annan obligatorisk utrustning som behövs efter mörkrets inbrott och nu börjar det strax skymma.

Ut på tionde varvet. Minnesbilderna flyter ihop en del här, men jag håller en stabil löpning. Det har börjat droppa lite försiktigt från himlen och stigen har kanske blivit lite halare i skogen, men inga problem. Fåglarna börjar sjunga nu i skymningen och jag njuter av naturen för en stund istället för att tänka på mina trötta ben. Jag känner mig inte särskilt trött för övrigt. I alla fall inte om man betänker att jag snart sprungit tio mil.

Så ut på det elfte varvet. En kolla på klockan och lite rask huvudräkning säger att det i alla fall finns en hygglig möjlighet att gå under 17 timmar, så det får bli mitt mål tills vidare. Det börjar droppa mer och marken blir blöt och märkligt nog sprider sig vätan upp till skorna och strumporna. Inne i skogen känner jag plötsligt hur jag börjar få lite blåsor under fötterna. Inget vidare. Speciellt känns det under vänster fot. En rejäl blåsa under framfoten. Blä! Vid Ironman Hawaii 2012 fick jag rejäla problem med blåsor under framfötterna och kunde knappt gå på en vecka pga smärtorna. Men under loppet led jag ju inte så hemskt mycket av det. Bara efteråt. Så det kan väl inte vara så farligt? Jag har ju faktiskt vara fem varv kvar att springa och just nu känner jag bara av problemen lite lätt. Hur mycket jobbigare kan det bli under bara fem varv? Alternativet vore att sätta sig och byta strumor och skor vid varvningen. Men frågan är om det skulle hjälpa? Det kanske rent av blir värre. Skorna har ju funkat utmärkt fram till nu. Nya skor skulle kanske inte alls bli bra. Framförallt skulle det ta väldigt mycket tid att byta strumpor och skor. Säkert minst 15 minuter. Kanske mer. Man är stel efter elva mil och tiden rinner iväg snabbt om man tvingas till komplicerade rörelser som att böja sig ner mot fötterna. Nej, jag struntar i det här. Det är faktiskt bara fem varv kvar och så himla jobbigt kan det inte bli på den kort sträckan!

Vi tar paus en sekund här och betraktar ultralöparens sätt att resonera:

• För det första så återstår det alltså fem mil av loppet. Längre än ett marathon.
• Men enligt ultralöparen inte tillräckligt långt för att motivera tiden det tar för ett strump- och skobyte.
• Notera även hur listig ultralöparen är. Ultralöparen berättar inte för sig själv att det återstår fem mil. Ultralöparen konstaterar att det återstår endast fem varv.
• Fem varv kan inte vara mycket när man redan har sprungit elva varv. Så enkelt är det. Så lättlurad är ultralöparen efter elva mils löpning. Eller så fokuserad. Välj själv vilket.

Så jag glömmer det där med blåsorna och springer snabbt förbi matkontrollen vid varvningen. Ut på cykelvägen och där fungerar löpsteget fint utan att jag alls känner av några blåsor. Undrar varför det här kommer nu? Kanske beror på att jag släppte på skosnörena, vilket kan ha orsakat att fötterna glider lite mer inne i skorna i kombination med att de blivit blöta i regnet? Strunt samma. Jag är ju snart i mål! På cykelvägen står Emma och hejar. Kul att hon lyckas känna igen mig i mörkret. Kul dessutom att jag själv lyckas förstå att det är hon (kan bero på att hon stod och hejade på ungefär samma ställe när jag sprang här för två år sen) och ropa tillbaka.

Nu är det rejält mörkt i trollskogen. Reflexerna lyser emot mig som vargögon i mörkret. Det är lättsprunget på de plana och fina grusvägarna, men det är i skogen som jag trivs. Där är det verkligen härligt att springa. Men det ihärdiga smådroppandet har lyckats blöta upp den tidigare ganska torra skogsmarken och det är halkigt lite här och var. Den lilla skråpassagen över en bergsknalle börjar helt plötsligt kännas rejält vansklig. Hoppas ingen gör sig illa här! Men jag behöver bara passera där fyra gånger till, så jag kan kosta på mig att ta det lite försiktigt.

Innan jag ger mig ut på trettonde varvet blir det ett kort toabesök. Jag har tryckte i mig ganska många små mackor vid varvningarna och nu känns det som om de trycker på och vill ut. Jag pacear mig själv mot 17 timmar och vet att det bör gå utmärkt om inget oförutsett inträffar. Så inte ta några risker nu, utan jobba på med kontroll! Precis när jag ger mig av blir jag omsprungen av ledaren, Andreas Falk, som jagar på mot seger och en fantastisk sluttid. Efter bara några minuter blir omsprungen på nytt. Denna gång är det tvåan Elov Olsson som passerar tillsammans med sin pacer. Det går undan på lätta steg. Jag får nästan intrycket att han är ute på en avslappnad träningsrunda där han joggar fram och småpratar. Riktigt så fräsch känner jag mig inte, men jag har ändå ganska pigga ben och det är faktiskt mindre än en ynka mara kvar att springa!

Nästa varv blir det ett raskt batteribyte för pannlampan, men i övrigt trummar jag på i oförändrad takt. Bara två varv kvar! Vid Skavlöten springer jag förbi en liten grupp som är ute på joggingtur mitt i natten. Någon ropar och hejar på mig med mitt namn. Jag vinkar tillbaka. Efter målgång inser jag att det var Krister när jag känner igen jackan han har på sig. Men där och då har jag helt slutat fundera över vad som rör sig runt omkring och varför. Det enda som gäller är jag själv, min rytm, min andning, min löpning och vägen mot målet. Jag sticker ut på slutvarvet och får den där obeskrivliga känslan då man äntligen verkligen vet att man kommer lyckas. Det gäller bara att göra jobbet. Slutvarv = spurtvarv så jag ökar takten lite till. Det är svårlöpt i skogen, men jag håller bra tempo. Dessutom har jag trumfkortet kvar. Jag behöver inte stanna för flaskbyte det här varvet. Jag ska bara in i mål och inte dricka någon mer trolldryck på flera veckor. Jag har ändrat målet från att bara gå under 17 timmar till att gå under 16:54. Jag vill bättra min tid från 2012 med minst trettio minuter. Enkelt och okomplicerat. Så jag spurtar och flyter på. Struntar t.o.m. i att gå i min sista gåbacke, utan springer hela vägen in i mål. Så jag kommer i mål. Tiden visar 16:51:58, med ett slutvarv på 1:01:50. En klart godkänd spurt. Åsa väntar vid målet. Blåsorna under fötterna värker. Men jag är klar för denna gång. Ibland är det verkligen extra skönt att gå i mål. Det här är en sådan gång.

Innan jag går till omklädningsrummet och den väntande bastun stöter jag på Tommy som är inne för varvning och har tagit en liten paus. Han har tre varv kvar, så uppenbarligen hade jag lyckats varva honom två gånger till utan att märka det. Så kan det gå när mörkret faller, alla katter blir grå och tunnelseendet infinner sig.  Men Tommy höll ihop det hela väl och tog sig så småningom i mål på lite drygt 22 timmar. Starkt krigat!

Jag är generellt imponerad av konkurrensen. Det är fortfarande en ganska smal spets i sporten, men det känns ändå som att att spetsen nu blivit ganska mycket bredare än den varit tidigare. Jonas Buud står fortfarande i särklass inom svensk ultralöpning, men nu kan vi skönja utmanare. Vi såg väldigt imponerande insatser av Falken och ynglingen Elov. Så bra insatser att de nästan skymmer Johan Steene som ändå också gjorde det väldigt bra med ett tjusigt personligt rekord en bit under 15 timmar. Vi fick dessutom se ett nytt rekord på damsidan.

Daniel Nilsson visade med sin tid på 50 miles att han inte blir lätt att tas med på Lida Ultramarathon, Inte för att jag tänker tävla med honom då. Jag tävlar ju aldrig på ultra. Inte under själva loppet i alla fall. Men man kan ju alltid jämföra resultatet efteråt. Jag ska ju ändå springa Lida Ultramarathon eftersom det verkar vara ett så trevligt lopp. Så är det ju himla kul med ultra också.

Hur mår jag nu? Jo tack, riktigt bra efter omständigheterna. Jag har en lustig partiell solbränna med svullnad på vänster handled.

 

Märkligt. Lite smärta i fotlederna och ett par små svullnader på höger fot (kanske orsakat av det strypta blodflödet innan jag släppte på skosnörena?). Musklerna blir raskt bättre och bättre i takt med att jag jobbar med lätta cirkulatoriska rörelser. De där blåsorna blev inte heller särskilt hemska. Känns en del, men inte alls lika illa som efter Kona 2012. Centralt känner jag såklart att jag ligger efter. Det kommer krävas några nätters sömn och bara stillsam belastning innan allt känns normalt igen. Sen säger erfarenheten att det tar ytterligare ett par veckor innan det centrala systemet alls har lust att prestera på nytt. Vi får se hur det blir i Lida om fem veckor.

Lite mer oroväckande är kanske att jag nu börjar räkna på vilken snittfart som krävs för att nå t.ex. 38 mil på ett 48h-lopp. Hm… synd bara att jag tycker så mycket om att sova.