The Kona Report: Gregory, I’m pregnant!

October 19, 2013 Sten > Kona

Klockan väckte mig vid 04.15 på tävlingsdagens morgon. Rise and shine! Jag verkar ha skaffat mig en ny, bra, men väldigt ovan vana. Jag lyckas sova flera timmar i sträck före mina Ironmantävlingar. Före Kalmar i Augusti blev det nog 5 timmar. Här i Kona nöjde jag mig med ca 4 timmar, men ändå. Det är väldigt mycket mer än noll och innebär att jag känner mig trygg redan när jag går och lägger mig på kvällen. Trygg med att jag kommer få en del skön sömn och få slappna av så jag har nerverna bara lite lagom spända och inte fladdrande runt runt i magen som ett gäng förvirrade nattfjärilar kring en ständigt lysande lampa.

Upp och på med tävlingskläderna och chippet. Ut i köket och fixa frukost. Det blev en strawberry papaya med naturell youghurt, ostmacka och apelsinjuice. Rödbetsjuice utanpå såklart. Kaffet skippade jag, men blandade till en flaska carboloader att dricka under de sista timmarna före start. Inte för att det är nödvändigt, utan för att jag brukar göra så och det brukar funka bra. Det är bra med rutiner när man ska tävla. Så lätt att man missar något viktigt annars. Rutiner skänker trygghet. Trygghet skänker lugn. Lugn hjälper mig att fokusera på det som är viktigt. Så funkar det.

Strax efter 5.00 tog jag hissen ner och promenerade iväg mot piren och starten. 800 meter bara. En lagom promenad för att få andas lite och samla mig, samtidigt som jag spelar upp kortversionerna av mina mentala föreställningar (“coming soon on a live scene near you – …”) .

Body marking och invägning

Väl framme vid piren är det lika förvirrat som förra året. Det finns ingen tydlig hänvisning om vart man ska ta vägen, men jag var ju med förra året, så jag kan det här. Bara att vika höger mot hotellet och fortsätta in bakom och upp på parkeringen  och ställa in sig i rätt led för body marking. Av någon anledning framhärdar man med att måla nummer på armarna i denna tävling. Det känns ju inte särskilt nödvändigt med tanke på att vi ändå har nummer på badmössan och cykeln, samt har en nummerlapp på löpningen. Men det är ganska coolt med lite färg på kroppen, så det är nog därför :). I år har man dessutom förenklat hanteringen något så man inte längre målar på siffrorna. Istället har man stora fejktatueringar som fuktas och kläms dit på överarmarna. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de där siffrorna lär inte hålla till dagens slut, men det var väldigt fel. Det gick åt en hel del energi att skrubba bort dem efter tävlingen. Jag tog i så jag började blöda om armarna. Men det var alltså först efter loppet 🙂

Nästa steg var invägningen. Vi tävlar ju inte i viktklasser, men man kontrollerar vikten före tävlingen som nåt slags säkerhetsåtgärd. Hamnar du i sjukvårdstältet efter loppet kan man kontrollera hur mycket vikt du eventuellt förlorat (eller lagt på dig) och få hjälp av den informationen för att skapa sig en mer komplett bild av ditt hälsotillstånd. Så det är inte så märkligt som det kanske låter.  I kön till invägningen hamnar jag bredvid Harriet Anderson som med sina 78 år är äldsta kvinnliga deltagare. Hon var allra sist i mål förra året med några sekunders marginal till maxgränsen på 17 timmar. Nu tittar hon upp mot palmerna på parkeringen och konstaterar förnöjt att man inte ser någon tendens till vind. Bladen svajar inte. “That’s a good sign for us”. Om bladen vajar på morgonen blir det en rejält blåsig dag, men den här dagen kommer det inte bli så illa. När det kommer från en person som denna dag ska genomföra sin 21:a Ironman Hawaii så får man lita på att det stämmer.

Vid invägningen träffar jag även Dr Sanchez, som jag besökte för mina öronproblem ett par dagar tidigare. Hon kände igen mig direkt och frågade hur det var med örat. Tyvärr ingen större förändring var jag tvungen att medge, men jag lovade ha öronproppar under hela simningen och ta på mig strumpor och hjälm innan cyklingen, så hon släppte iväg mig med en lyckönskning.

Sista förberedelserna

Så raskt vidare in i växlingsområdet för att kontrollera cykeln, så inget hänt sedan jag checkade in den. Nej, just det! Ingen punka, utan perfekt däcktryck. Vad är det jag brukar plädera? Pumpa däcken innan du checkar in cykeln och så nära den temperatur som kommer råda vid tävlingsdagen som möjligt. Då slipper du oroa dig för att däcken ska explodera i växlingsområdet. Du slipper stressa med att pumpa på morgonen och oroa dig för den förhöjda risk som det innebär för att då få en punktering i t.ex. ett ventilfäste. Du slipper oroa dig över vilket däcktryck du ska pumpa till för att fortfarande ha tolerans för den temperaturökning som kommer ske under dagen (det senare är iofs ganska enkelt – du ska pumpa till ca. 0.5 bar lägre än ditt önskade tävlingstryck så blir det bra – i alla fall om vi snackar Kona).

Bara att sätta dit mina flaskor med trolldryck (Vitargo Electrolyt utspätt med en balanserad kombination av rödbetsjuice och vatten – en underbar dekokt som Miraculix skulle varit stolt över). Några gel klämde jag dit också. De langar ju gel även på cyklingen, men det brukar kunna vara struligt att få tag i allt man vill ha på varje kontroll, så det är bra att ha några extra gel med sig. Då gör det inte om man råkar missa i en eller annan kontroll.

Allt klappat och klart för start. Bara att ta en sista sväng genom växlingsområdet och memorera löpvägarna. Så bort till Athletes Garden och ta lite mer solkräm och vaselin. Sen sitta lugn och stilla med tankarna. Fokusera lite lagom avslappnat. Det här ska bli en bra dag. Det här ska bli roligt helt oavsett vad som händer under resans gång.

Simning

Tiden går fort och så snart de kvinnliga proffsen startat dumpar jag min påse med överdragskläder och ger mig av till simstarten. Det är lite köbildning för att komma ner till vattnet, men vi har gott om tid på oss och jag behöver bara några minuter för att värma upp, så ingenting att stressa upp sig över. Precis som förra året söker jag mig långt ut på vänstra kanten av startlinjen. Lägger mig i andra/tredje led ungefär. Ser att även Marcus lagt sig i närheten, hälsar och önska lycka på färden. Jag har såklart öronpropparna i så det är inte läge för några djuplodande diskussioner. Något sånt är vi iofs inte intresserade av heller. Vi vill båda fokusera oss på starten och loppet.

Så går starten. I Kona har man en startkanon. Ingen larvig liten tryckluftstuta, eller startpistol, utan en rejäl kanon. Man hör när starten går. Alla hör när starten går. Alla sätter av i en himla fart rakt framåt och jag med. Det bär av i ett väldigt tempo från början. Men jag har inga problem att följa och jag kan köra på med tretaktsandning redan från början, så någon extrem trängsel är det inte frågan om. Det är verkligen inte vid alla starter som jag obesvärat kan andas åt det håll jag vill när jag vill, men här kan jag alltså det. Efter redan några hundra meter får jag problem med lite oroande småkramper under foten. Får slappna av lite bättre och inte spänna upp vristen så mycket så släpper det. Jag får en del knuffar här och där. Mest från sidan och inte så många som försöker trycka ner mig bakifrån. Lite mer problem med småkramp . Den här gången i vaden, men får det att släppa igen. Kör på hårt och kan följa med alla starka simmare utan större problem. För ett ögonblick har Hawaiis bästa surfarbeach flyttat in till centrala Kona!  Det lite ovanliga är bara att vi surfar med full fart ut från land.

Jag tycker det tar väldigt lång tid ut till båten vid vändpunkten, men väl där visar klockan på 30 minuter och några sekunder! Klart bättre än förra året! Det brukar visserligen ta några minuter längre på tillbakavägen. Främst eftersom man helt enkelt har lite längre väg att simma iom att vi ska ända upp på stranden, medan startlinjen ju ligger en hygglig bit ut från land. Men ändå – med 30 minuter ut, så borde jag ha god chans på någonstans kring 1.05-1.08 om jag bara håller mig i skinnet och fortsätter ligga på bra fötter.Men teori är en sak och praktik något helt annat. Redan tidigt på tillbakavägen drabbas jag av mer småkramper i fötter och underben. Småkramper som blir mer och mer seriösa och svårare och svårare att häva. Vad tusan är detta?? Så snart jag får en liten knuff försöker jag automatiskt parera, vilket bland annat resulterar i en något ojämn benspark och så är krampen där direkt och hugger igen. Det slutar med att jag mer eller mindre slutar använda bensparken. Medan den strategin kan fungera hyggligt under en våtdräktssimning så är det inte helt optimalt då man simmar utan våtdräkt. Så jag tappar tid. Jag tappar massor av tid. När jag väl kommer upp på land visar klockan på 1.12. Ganska OK trots allt. Jag hade faktiskt räknat med en simtid kring 1.10-1.12, så jag ligger på plan. Bara synd att jag missade chansen att redan nu ligga före plan.

Upp snabbt på land och kräng av mitt swimskin. Hämta cykelpåsen och duscha av saltvattnet på vägen. In i omklädningstältet. Fullt med folk överallt! Framåt, framåt, tills jag hittar en ledig plats. Ner där och töm ur innehållet ur påsen. I med simgrejorna och lämna påsen till en funktionär. Ropar efter solkräm samtidigt som jag plockar upp strumporna för att ta på dem. Ingen verkar reagera på mitt rop. I vart fall kommer ingensolkräm. Fokus nu! Vänster fot först. Upp med foten och kräng på strumpan! Satan i gatan, vilken kramp som hugger direkt! Någon som försökt lyfta och samtidigt spänna en fot när du nyss simmat dryga halvtimmen med en massa småkramper? Inte det? Jag kan berätta att det är hart när omöjligt att ta på en kompressionsstrumpa utan att det krampar ännu mer. Bara att klämma ner foten i backen igen och försöka ta på strumpan fast foten är tryckt mot marken. Inte lätt, men det går. Så nästa fot. Klar. Det där tog nog 30-40 sekunder längre än jag tänkt mig, men nu är det klart i alla fall och jag kan fortsätta. Synd att ingen brytt sig om mina rop på solkräm! Men jag hittar en funktionär som rådigt doppar händerna i solkräm och smörjer på rejält på mina skuldror. Bra, nu är det bara att ösa på!

Cykel

Det är hårt att springa på piren, men nu går det undan. Jag har fått upp farten och kommer fram till cykeln i ett huj. På med hjälmen och iväg mot exit. Upp på cykeln utan strul. Hittar ner i skorna direkt och trampar iväg uppför Palani och tar vänster direkt in på Kuakini. Så är det bara att lägga sig i bågen, borra ner huvudet och komma in i rytmen! Lugna ner dig lite nu, Sten! Ta en titt på effektmätaren och tagga ner några grader, så blir det bra! Jag minns från förra året att det är lätt att gå på onödigt hårt i början. Det straffar sig i längden, så den här gången ska jag hålla en jämn last hela vägen oavsett hur stark jag känner mig de första kilometrarna. Ner för Palani road igen och vänster på Kuakini igen, men denna gång söderut. Trångt, trångt, mellan cyklarna här. Passerar massor av konkurrenter och ropar åt dem att hålla vänster, You’re blocking!

Skrammel och elände!

Så kommer någon bakom mig och ropar. OK, jag går in till höger. Ganska tight mot den jag just kört om, men det är inga problem. Det är den omkörda som ska släppa lucka och väja: Inget problem. Plötsligt känner jag hur det rycker och stöter i cykeln och hör ett himla oväsen från mitt bakhjul. Killen jag just kört om satt tydligen och sov och istället för att släppa lucka har han tvärtom ökat takten och kört rakt in i mitt bakhjul. Eller snarare rakt in i min bakväxel. Efter vad som känns som en evighet kommer han loss och försvinner bakåt. Själv öser jag på framåt och skattar mig lycklig att det avlöpte väl. Efter något hundratal meter växlar jag ner och hör ett klirrande ljud från bakhjulet. Kikar ner och ser hur bakväxeln går in i ekrarna trots att växeln bara ligger på tredje kransen inifrån!  Eländet måste ha böjts in rejält i samband med kollisionen. Växlar upp ett steg och växeln kommer ur ekrarna. Inser att jag rimligen måste stanna någon gång för att försöka fixa det här problemet. Det är ingen bra idé att vara tvungen att mosa upp till Hawi på fjärde kransen. Det går säkert, men det lär bli jobbigt. Vänder och öser tillbaka nerför Kuakini och segar mig upp för Palani. Norrut på Queen K och ner i bågen. Kolla effektmätaren nu och kom in i ett bra tempo! Sen kan du fundera på vad du ska göra med växeln!

Kommer inte så långt, innan det börjar vibrera och låta från bakhjulet igen. Punka! Jag som aldrig får punka! Bara att glida ut till sidan och stanna. Fram med punkakitet och av med hjulet. Passar på att böja tillbaka bakväxeln ordentligt. Nu ska den förhoppningsvis funka lite bättre igen! Av med däcket och känn efter om det sitter något fast. Hittar en small och nålvass metallflisa som jag raskt lyckas få ut. Förmodligen har den skavts av från min växelförare och tryckt in i däcket i samband med kollisionen. Satan vilken otur!

På med  ny slang och kräng tillbaka däcket. Skruva dit ventilförlängare och fram med kolsyrepumpen och en patron. Tur att man har övat med de här grejerna några gånger. Trycker dit pumpen och däcket fylls på några sekunder. På med hjulet igen. Stoppar ner grejerna i bakfickan och hoppar upp på cykeln. Iväg igen! Noterar att jag tappat ca. 10 minuter på manövern. Det kändes som att det gick fort, men tog en liten evighet. Så är det. Jag kör med kanttråd, delvis för att minska risken för punka. Men när jag får punka tar det några minuter extra att laga. Det är mitt val och jag får stå mitt kast. Jag värdesätter säkerhet och pålitlighet, inom rimliga gränser. Kanttråd ger mig just det, fast kanske inte just denna dag. Inget att fundera över! Trampar på och går snabbt igenom alla växlarna. Nu funkar det bättre igen. Jag kan inte gå på allra lägsta växeln och det knackar även en del då jag ska lägga i de högsta växlarna. Men det är inte värre än att det går bra att cykla, så det är inget att hänga upp sig på. Så länge det inte förvärras kommer det här att gå bra. Synd bara att jag skulle tappa 10 minuter så tidigt i loppet! Känns kört nu att nå mitt mål med sub 10h på hela sträckan. Igen mental höjdare såhär i början av loppet, men vad gör man? Bara att köra vidare på planerad effekt och se hur det hela utvecklar sig. Det kanske blir en riktigt tuff dag där konkurrenterna får stora svårigheter och då är jag tillbaks i matchen igen om jag bara håller mig kall utan att för den skull tappa intensitet. Eller så skiter det sig, men jag ska i alla fall göra ett bra lopp och en mycket bättre tid än förra året.

Re-focus!

Försöker lägga problemen i en säck som jag kastar i vägkanten. Fokusera framåt nu och håll jämnt och bra tempo! Snittar 225 Watt konsistent. Lite lägre än på Lanzarote, men jag känner mig inte lika stark som då. Då låg jag dessutom mycket högre från början och tröttnade. Den här gången ska jag vara kallare. Det går med en himla fart. Snabbare än vad det borde gå på 225 Watt. Måste vara en rejäl medvind i ryggen som hjälper till. :Kommer sannolikt bli motvind på vägen tillbaka. Då kommer det visa sig vem som sparat på krutet både fysiskt och mentalt. Så jag håller mig kall och trampar på utan att trycka för hårt. Passerar massor av folk hela tiden, men bara ett fåtal kör om mig. Det här går bra. Kör förbi Anna och Katrin och hejar på båda. Katrin undrar vad som hänt mig – hon har tydligen sett när jag stod och meckade vid vägkanten. Så kommer jag ikapp Annika och hejar när jag kör förbi. Kul med så många svenskar på banan. Synd bara att man ska ligga sist i fältet! Men då har jag ju desto fler att passera och det är roligare att köra om än att bli omkörd!

Stigningen mot Hawi går som en dans med fortsatt en del skön medvind. Tycker mig se både Marcus och Calle på väg neråt  i en av de första klungorna jag möter och ropar på dem. Det verkar gå bra där! Kul!

Gregory’s girl?

Några kilometer före vändpunkten står det en handtextat skylt vid vägkanten. “Gregory, I’m pregnant!”. Jag fnissar till lite för mig själv först. Sen börjar jag tänka. Eller “reflektera” som det tjatas om att ungarna ska göra i skolan nu för tiden. Hur kommer Gregory reagera när han ser det där halvvägs in i loppet? Hur skulle jag reagerat om det var till mig budskapet var riktat? Ryser lite lätt vid tanken. Inte av obehag, utan snarare för att just det där budskapet måste vara något av det starkaste man kan få under en Ironman. Det är inte självklart hur man skulle ta det, men det är definitivt ett starkt budskap. Inget som lämnar en oberörd.  Det beror nog ganska mycket på vem som skrivit skylten och när i livet det inträffar … Men litar på att Gregory fick en del annat att tänka på just där och då i alla fall. Precis som jag. Eller kanske snarare, betydligt mer än jag. Fortsätter hålla koll på effekten och matar pedalerna med mina 225 Watt även när jag vänder och fortsätter tillbaka nerför backen.

Det är motvind nerför, men inte så störande som sidvinden som brukar råda på det här partiet av banan. Vinden stör egentligen inte alls. Den gör bara så det går lite långsammare. Men det är ju mestadels nerför, så det går undan av tusan i alla fall. Kommer ut på platten och svänger in på den långa och tröstlösa vägen över lavafälten tillbaka mot Kona. En rak väg med böljande backar som går över ändlösa lavafält. Känns som att vägen aldrig kommer ta slut. Passerar i alla fall Pelle som verkar rejält trött på cykeln. Jag har fem mil kvar och motvind hela tiden. Perfekt läge att plocka placeringar.

Inga griniga gamla gubbar, bara trött sådan

Istället får gamla trötta farbror Sten helt plötsligt problem med motivationen. Min bästa gren brukar vara att grisa i motvind. Nu är det min sämsta. Inte nog med att hastigheten går ner – effekten går ner också. Mycket. Väldigt mycket. Helt plötsligt orkar jag inte längre trampa 225 Watt. Inte ens 200 Watt. Nej, den trötta och lite självömkande Sten tycker att 160-170 Watt är lagom att ligga på. Då går det inte snabbt kan jag lova. Speciellt inte i uppförsbacke. Passerar ändå Bibben, men det känns som jag knappt har styrfart och flera av dem jag kört om tidigare kommer nu tillbaka och viner förbi i överljudsfart (dvs. säker minst 25 km/h).

Försöker fokusera så gott jag kan och bara grisa på. Måste ta mig in till växling med någon heder i behåll och sen får jag försöka komma tillbaka på löpningen. I höjd med flygplastsen vrider vinden lite grann, eller om den mojnar. Det blir i vart fall lättare att trampa igen. Det går snabbare trots att jag inte tar i mer. Då kommer lusten tillbaka. Det spritter i benen och effekten hoppar upp över 200 Watt igen under sista milen, men då är det så dags. Cyklinen avslutas med 211 Watt i snitt. 4 Watt lägre än jag snittade när jag larvade mig runt cyklingen i Kalmar. 18 Watt lägre än snittet på Lanzarote. Finns inga ursäkter. Det här var dåligt levererat. Men jag har ändå bara varit ute i 6.47 totalt. Det är ju inte så illa! Med en mara på 3.10 så är jag ju faktiskt under 10h, trots cykelstrulet. Det kommer bli svårt, men vore inte helt omöjligt en perfekt dag. Jag har iofs ingen perfekt dag, men varför måla fan på väggen?

Äntligen löpning!

Averkar T2 i riktigt bra tempo, men lyckas ändå få med mig lite extra solkräm på axlarna. Känns lite tungt uppför Palani, men sen löper jag på ganska bra.  Det hörs en del hejrop från olika svenska grupperingar. Linda och Caroline står precis när jag viker in på Alii Drive efter en skön nerförslöpning för Hualalai. Bra att ni står där man håller fart och ser stark ut! Kör en ganska hård öppning och börjar kika på nummerlapparna hos dem jag möter. Efter ett par kilometer inser jag att det är alltför många i min klass som ligger alltför långt före. Det finns ingen chans till en riktig topplacering längre. Tyvärr. Alltför många som gått alltför bra där framme och som fortsätter att gå bra,. Så jag slår av lite på tempot och går över till en mer kontrollerad fart. Bättre att fokusera på att göra en stabil mara och säkra en acceptabel totaltid än att spänna bågen för hårt och spricka.

Springer söderut på Alii Drive. En ganska lättlöpt sträcka även om den innehåller en del lite lätt böljande backar. Möter Calle och hejar även på Micke på vägen mot vändpunkten. Micke är långt före mig och Calle är jättelångt före. Kul att det går bra för andra svenskar. Känner mig inte helt missnöjd själv, med tanke på att jag faktiskt springer ganska bra nu. Kommer äntligen fram till vändpunkten själv. Vändpunkten som ligger precis vid den lilla kyrkan bortom det underbara huset vi hyrde förra året. Så bär det av in mot stan igen.

Jag springer och växeldrar lite med en kanadensare i min åldersklass. Vi pratar lite och han berättar om sina två målsättningar: dels hamna topp-5 bland kanadensarna och dels vara bäst kanadensare i M50. Jag konstaterar att jag själv för tillfället knappast är bästa svensk i M50. Roger är helt säkert en bra bit före även om jag inte sett honom. Men håller jag bara tempot så kommer Roger få jobba för att hålla undan, det är jag säker på. Håller han ändå undan så är det bara att lyfta på hatten. Det viktigaste är ändå att jag gör en bra mara som jag känner mig nöjd med. Det är dessutom det enda jag kan påverka, så det finns ingen anledning att grubbla över annat här och nu. Bara mala på.

Pelle springer förbi mig i sina Timex-kläder. Han har tydligen också kvicknat till lite efter den trista motvindscyklingen. Han säger i alla fall att han känner sig pigg, men vi får prata lite löpteknik någon dag, Pelle. Steget ser inget vidare ut (berätta för guds skull inte vad du tycker om mitt steg). Man bör kanske passa sig för att kritisera folk som springer snabbare än vad man själv gör. Men jag brukar ju iofs gnälla på Faris al Sultans löpsteg, så såna hämningar bär jag tydligen inte på.

Vi kommer in i stan igen och jag jobbar mig uppför Palani. En riktigt seg backe. Hittills har jag bara gått väldigt korta bitar genom ungefär halva vätskekontrollerna. I övrigt springer jag på. Bestämmer mig för att inte kapitulera trots att Palani är rejält brant här. Jag fortsätter uppåt mot vätskekontrollen i slutet av stigningen. Ena foten framför den andra. Det går inte speciellt fort. Det ska inte gå speciellt fort. Det är brant och det är långt kvar att springa. Men jag passerar folk och det känns bra mentalt att hålla igång riktig löpning. Min kanadensiske vän släpper för gott en stund innan vätskekontrollen och sen ser jag honom inte igen förrän efter målgång.

Jag viker in på Queen Ka’ahumanu Highway och har fortfarande bra krafter i behåll. Det här är en lång, rak, men böljande väg som skär rakt igenom sönderbrända lavafält ändå ut mot flygplatsen. Strax innan flygplatsen svänger man vänster nerför en lång backe som leder in i ett område som kallas Natural Energy Lab (namnet antyder den verksamhet som bedrivs där när det inte pågår Ironmantävling) där den sista vändpunkten ligger och man får vända åter samma väg in mot Kona och målgången vid Piren där starten gick i morse för en halv evighet sen. Men det är långt att springa på den värmedallrande Queen K innan man når avfarten till Energy Lab.

Det var här jag promenerade ifrån normannen Rune Skinnerlien förra året. Rune som gjorde under 9h i Kalmar det året är tillbaka även i år efter att detta år ha gjort ca 9.20 i Kalmar. Jag ser ingen Rune på Queen K, men jag måste ha mött honom strax innan jag tog ner i Energy Lab för i mål är han ca 30 minuter före mig. Han tröttnade på maran även i år, men inte fullt så illa som förra året, så det blir lite revansch även för honom. Precis som för mig.  Jag fortsätter i mitt tempo. Jag fokuserar på tekniken. Ser till att ha bra träff i varje fotisättning. Känner att höften är över foten och att jag inte sjunker ner, utan att det svarar bra hela tiden. I varje kontroll tar jag en mugg is och fyller i mössan. Fantastiskt för hållningen att se till att hålla huvudet helt stilla rakt upp för att inte isen ska glida ur. Inte en massa svajande och krängande med överkropp eller huvud här inte! Släpper på extra i nerförsbackarna och loggar ett par kilometer i 4.45-tempo. Uppför tar jag det lite lugnare. Men jag passerar hela tiden massor av folk.

Ändå händer det att jag blir omsprungen och inte bara killar. Det kommer en och annan tjej förbi även så här långt in i loppet. Jag får erkänna att jag är lite fascinerad (och imponerad) av alla dessa tjejer som ser så där lite lagom vältränade ut, men som ändå seglar förbi mig när jag faktiskt springer bra och levererar ett fullt godkänt lopp. Den här tävlingen drar verkligen till sig de flesta av de allra bästa.

Kontrollera hur det ser ut med mitt tempo börjar jobba mot en sluttid på under 10:30. Det är ändå bättre med en tid under 10:30 än en som är över. Men jag inser att 10.29 skulle innebära en maratid på strax över 3:40 och det känns ju faktiskt inget vidare. Jag har ju vant mig vid att springa mina Ironmanmaror en bit under 3.40 och det vill jag såklart fortsätta med. Så jag skruvar till målet något ytterligare och ser till att hålla upp tempot för att ha lite marginal om jag skulle tröttna mot slutet. Jag är plågsamt medveten om att det kan gå snabbt när man väl börjar tappa.

Calle möter jag tidigt på Queen K. Han har verkligen en bra dag. Hör Henke ropa på mig, men han hinner passera innan jag ser honom. Så kommer Micke och jag ser även Eva som verkar ha en ganska tung dag på jobbet (allt är ju relativt, men Eva brukar skämma bort oss med ständiga topprestationer). Marcus ser glad ut när jag möter honom strax innan avfarten ner i Energy Lab. Men Marcus måste också vara bra plågad. Så där långsamt har jag aldrig sett Marcus springa. Passerar Pelle igen på väg ner i Energy Lab En annan svensk ropade åt mig strax efter vändpunkten. Det visade sig efteråt ha varit Thomas Edström. Såg Roger ett par kilometer framför mig och hornen växer ett par centimeter i pannan på mig.

Springer på uppför backen tillbaka mot Queen K och svänger av mot Kona igen. Bara 11 km kvar. Löjligt kort!

Nu möter jag Emelie, Katrin, Anna och Annika med jämna mellanrum. De verkar gå på bra allihop. Men jag orkar mest titta rakt framåt och räknar ner kilometerna mot målgång. Öser på med en kilometer på 4.27 i en av nerförsbackarna. Det här funkar ju! Passerar en slutkörd Ken Glah med sju km kvar. Känns bra. Nu kör vi! Nu flyger jag!

Passerar äntligen Roger med 4-5 km kvar.  Han är trött och jag flyger. Ger honom en klapp på ryggen för att peppa honom att köra på, men när man blir trött på en Ironman så blir man och Queen K kan kännas som att den aldrig tar slut. Det blev till slut 5 minuter skillnad i mål. Bra krigat av Roger iaf. Han spände bågen lite väl hårt på cykeln, men det kunde gått.

Så kommer jag äntligen fram till Palani Road igen och får ösa på för fullt nerför och springer igenom den sista vätskekontrollen samtidigt som jag häller i mig en halv mugg sportdryck. Nu är det bara en seg bit på Kuakini kvar och så ner på Hualalai och in på Alii Drive för spurten. Drar upp blixtlåset och tar kepsen i näven för att se lite snyggare ut på målfotot. Kommer ikapp en tjej som ändå håller bra tempo och funderar på att jag borde slå av och lite artigt hålla mig bakom henne in i mål. Men det funkar inte så. Jag har dragit igång spurten på allvar och mina ben lyder inte några kommandon om att sänka farten. Så jag passerar tjejen och ytterligare ett par personer innan målgång.

Målgång!

Målgång! Målgång på Alii Drive. Så skönt. Så efterlängtat. I år fick det bli målgång i dagsljus också. Något jag längtat efter sedan förra året då mörkret hann lägga sig rejält innan jag kom i mål. Härligt! Den som hävdar att “målet är ingenting, vägen är allt” har sannolikt aldrig gått i mål på Alii Drive. Målet är superviktigt! Fast jag får erkänna att jag gillar vägen. Jag gillar vägen skarpt. Den med.

Blir uppfångad av ett par funktionärer som guidar mig in i Athletes Garden. Inga problem med mig, så de låter mig fortsätta förbi sjukvårdstältet och går för att hämta nästa tävlande.

Träffar de snabba Fredrik & Fredrik från Västerås, Calle såklart, Johan Nyberg, Martin Flinta, Marcus, Henke, Micke och säkert några till. Många svenskar som tävlade denna dag och ett helt gäng av dem klart snabbare än jag. Allra snabbast Calle följd av Johan Kärner som gjorde en sensationellt bra debut i Kona! Ska bli verkligt kul och spännande att se hur den grabben utvecklas framåt.

Medan jag dröjde mig kvar i Athletes Garden droppade även övriga svenskar in en efter en och såklart även övriga konkurrenter jag tampats med under dagen. Det är varmt och skönt i Kona och det bjuds mat & dryck, så man har ingen större brådska att lämna området. Ju längre man stannar kvar desto fler bekanta kommer i mål och då får man ännu större anledning att stanna kvar, prata om dagen och vad man upplevt. Funkar väldigt bra som ett slags debriefing efter den mentala urladdning som Ironman Hawaii faktiskt innebär.

Men till slut måste jag ändå jäkta därifrån och hem till lägenheten för en snabb dusch innan jag går ner till Lava Java, där vi ju ska fira Marcus som fyllde 34 på tävlingsdagen.

När det närmar sig midnatt promenerar vi bort till målet för att heja in de sista. Harriet Andersson bättrar sin tid med några minuter från förra året och kommer in på 16.56.51. Dessutom är hon två sekunder före Jay Lakamp som knep platsen som sista finisher inom ramen för maxtiden 17 timmar. Vi var många som hejade på den kämpande Karen Aydelott (-video-), men hon kom in först på 17.00.48 och räknas därför som DNF i statistiken. Bra kämpat var det i alla fall, inte minst om man betänker att hon springer med benprotes.

En lång dag är över och jag känner mig trots allt väldigt nöjd och belåten. Simmet var som förväntat, men med en hel del mersmak. Hade jag inte fått de där märkliga krampproblemen så hade tiden blivit klart bättre än förväntat och jag hade fått en kanonstart. Cyklingen blev som den blev. Man kan ha otur och det hade jag. Sen finns det ingen ursäkt för att jag lät mig påverkas och tappade lite fokus ett tag mot slutet där. Löpningen blev till slut riktigt bra. Inte fullt så bra som jag hade hoppats kunna göra, men ändå riktigt bra och stabilt trots att jag egentligen redan missat chansen att nå mitt egentliga mål för dagen. När jag tittar på de officiella resultaten ser jag att jag låg på 84:e plats efter cyklingen. Hu! Så många trodde jag inte att jag hade före mig. Sen avancerar jag till slutlige 38:e plats. Jag har alltså passerat 46 konkurrenter i M50 under löpningen! Med tanke på att jag själv under tävlingen noterade att jag sprang om kanske ett tiotal ur min egen klass, så känner jag mig väldigt nöjd med den statistiken.

Tack!

Det var många svenska supporters kring banan och även många svenska tävlande. Kändes roligt och bra. Några svenskar (lyckades aldrig identifiera vilka det var) hade letat sig rejält långt ut på cykelbanan och hejade på oss redan innan den otäcka motvinden slog till på allvar. Sånt glädjer en lite extra. Familjen Melinder fanns lite varstans och bland annat en bit ut längs Alii Drive (OK – det var lite fusk eftersom de bor ungefär där, men det fungerade i alla fall väldigt bra med en svensk hejarklack därute). Inne i Kona kändes det som att folk ropade från alla håll och kanter. Tack alla! Ni är underbara och det är härligt att känna ett sådant stöd när man som bäst behöver det! Tack även alla ni därhemma som suttit vid datorerna och följt med i tävlingen och hejat på, funderat och hoppats! Jag kan inte läsa det ni skriver när jag tävlar, men vetskapen att ni är där värmer och hjälper mig att jobba ännu hårdare!

Nytt år och nya utmaningar

Vi får se vad som händer framgent, men det lutar åt att jag låter Kona vila några år innan jag återvänder. Tanken är att hitta nu inspiration och ladda batterierna rejält innan jag fortsätter med min Ironmansatsning. Jag ska tävla i Kalmar 2014 och borde nog ta mig an Motala också, men det blir nog mest för att hålla den värsta abstinensen borta. Annars lutar det åt att jag satsar lite mer på ultralöpning. Jag har ju ramlat ner ett par pinnhål på statistiken för 100 miles trail. Det borde jag försöka göra något åt. Inte för att det är viktigt att tävla. Sån är ju inte jag. Inte alls. Men jag vill gärna förbättra mina egna resultat och lära mig mer om hur man tränar för att fortsätta utvecklas även i vuxen ålder. Sån är jag. Så bli inte förvånade om ni ser mig på startlinjen för TEC 100 miles i vår.