Tredje dagen. Simma, cykla och löpsightseeing.

October 7, 2013 Sten > Kona

Vaknade tidigt idag igen och hann med en rejäl frukost innan jag vandrade bort till piren. Där hann jag precis fånga Roger så jag fick sällskap på simbanan. Roger fick ta täten ut och satte upp ett bestämt, men ändå rätt skönt tempo. Det blev perfekt träning för mig att ligga på fötter. Så bytte vi efter kanske 750 meter och jag låg först ut till näst sista bojen. Roger var inte sugen på att fortsätta hela vägen ut idag, men när jag nu tagit mig så långt ut vill jag inte gärna vända i förtid. Så jag fortsatte själv ut till sista bojen. Eller själv och själv … helt ensam var jag inte. Det var i alla fall ett tiotal simmare förutom mig ute på den sista biten av banan. Dessutom en kanot längst där ute och några på paddle board. Så det kändes ganska tryggt, men tyvärr fick jag inte se några delfiner idag.

Hemvägen funkade bra, men sista 500 in mot land känns alltid bra dryga. Det är lite knepigt med vågskvalp och strömmar när man närmar sig land och så börjar man bli lite trött dessutom. Så det är lätt att man börjar veva då det känns som att man i princip blir stillastående och trampar vatten. Men det här är mest en illusion. Jag höll ett ganska konstant tempo hela vägen så det gäller att inte låta sig psykas och ta i hårdare på slutet i skvalpet. I alla fall om man är en lite halvtaskig simmare som jag. Ju mer jag tar i desto långsammare brukar det gå, eftersom jag tenderar att tappa den lilla teknik som jag har. När det skvalpar och känns motigt så ska man lita på sin teknik och snarast slappna av ännu mer och bara fokusera på att simma lugnt och rakt, annars kan man raskt tappa massor av tid. Så fick det bli och det gick bra även denna gång. Men känslan av sista biten är likväl att den tar väldig tid. Den är dryg helt enkelt. Som en flaska Yes.

Roger väntade på mig inne vid piren. Känns bra med samhörigheten inom Team Sweden här på plats. Roger och jag tävlar ju dessutom i samma klass, så vi kan ha en egen lite tävling i tävlingen. Men här är vi alla kompisar och medtävlande i första hand. Konkurrenter är ett ord som vi egentligen inte använder. Det är en av många saker som är så skönt med långdistans. Alla vet att man i första hand tävlar mot sig själv och banan. Sen kan vi räkna placeringar, men det är alltid den egna insatsen i förhållande till förmåga som är den viktiga. Lyckas kompisarna bättre så är det bara att gratulera och glädjas med dem.

Jag sitter på balkongen och skriver det här. Lägenheten ligger på femte våningen och det känns väldigt ostört. Men idag har jag äntligen fått lite sällskap av ett par söta geckoödlor som pilat förbi på räcket. Förra året hade vi fullt med de små krabaterna i och utanför huset, men i år har saknat dem. Fram till nu. Kan man inte ha familjen eller katten med sig, så får man glädja sig åt andra vänner 🙂

Efter att ha fyllt på med en macka och lite fika, var det dags att testa cykeln på allvar. Det har känts så segt och dåligt med cyklingen på sistone så jag behövde få trycka på lite. Dels för träningens skull, men framförallt för självförtroendet. Jag behövde få besked om att vilan har gett effekt och att jag pallar att cykla lite hårdare igen. Jag bestämde mig för att cykla upp på Queen K och bortåt. Någon kilometer efter flygplatsen var jag skapligt uppvärmd och kände att det var dags att köra de planerade intervallerna. Passet jag lagt bestod att 2*5 km / 2 min aktiv vila och därefter 4*1 km / 1 min aktiv vila. Samtliga intervaller skulle vara en i det närmaste maximal ansträngning.

Till min oförställda glädje svarade kroppen riktigt bra när jag började trycka på, Cykeln svarade likaså. Jag fick upp de första längre intervallerna strax över 300 Watt och kunde även ta mig upp över 300 Watt i en del medlut. Att det dessutom var medvind gjorde att jag nästan flög fram. Jag passerade flera andra cyklister i hög fart och kände mig faktiskt riktigt kaxig. Efter den andra intervallen vände jag och började trampa hemåt. Då insåg jag raskt att det faktiskt var väldigt kraftig vind och att den nu kom i princip rakt framifrån. Kilometrarna fick betydligt mer beskedlig snittfart än mina 2*5 km. Men som tur är har jag ju effektmätare. Den visade på stordåd under mina 2*5 km. Jag klarade inte av att bräcka tempot (eller effekten) på kilometrarna, men det känns bra att ha klarat av passet och med lite vila imorgon kommer jag vara fantastiskt stark cyklist nu på lördag.

Väl åter från cyjklingen, svettig och lite hunrig, ordnade jag en smarrig lunchomelett. Som efterätt fick jag en Strawberry Papaya serverad med en dl naturell youghurt. Fantastiskt gott och jag blev rejält mätt. Så satte jag mig i bilen för dagens sista träningspass. Jag hade planerat att springa via en stig ner till Captain Cook’s monument där man förutom just historia (om Captain Cook) även hittar det som ansses vara det bästa korallrevet på Hawaii. Jag fick med mig Henrik och Annika i bilen och satte kurs söderut. Efter lite strul hittade vi faktiskt en större stig som ledde neråt från berget. Det blev en rätt ansträngande tur nerför berget, där framförallt quadsen&främre lårmuskulaturen tog en del del stryk. När vi sedan sprang samma väg tillbaka upp för berget så fick de redan trötta låren jobba ännu mer. Denna gång i ett mestadels hällande regn. Det började regna redan när vi var nere vid monumentet och just gått upp ur vattnet, efter att ha simmar runt en del och tittat på koraller och vackra fiskar. Jag tog en del bilder på vägen och även nere i vattnet. Men just nu hinner jag inte med att gå igenom allt och skriva lite grundligare om vår löptur. Så det får bestå tills imorgon. Till dess får ni ett smakprov på hur det ser ut under ytan vid Captain Cook.

En lång dag med massor av träning och en del turistande äventyr går mot sitt slut. Jag ska gå och knyta mig så jag orkar upp till simträning imorgon bitti. I övrigt ska jag försöka ta det väldigt lugnt imorgon. Det behövs en återhämtningsdag efter all träning idag.