Vad vore ultralivet utan en rejäl bonk någon gång emellanåt?

March 4, 2020 Sten Livet

Innan jag hörde talas om Ingegerdsleden hade jag redan börjat titta närmare på Roslagsleden. Jag provgick faktiskt etapp 6 av Roslagsleden tillsammans med Åsa, lite drygt en vecka efter att jag tagit av ortosen i somras. Då föddes tanken att springa hela leden i ett svep vid tillfälle. Från Danderyd till Grisslehamn slingrar den sig fram. Lyckligtvis slingrar den sig inte fullt så vilt som Ingegerdsleden, men det blir ändå en rejäl sträcka på 188 km enligt den publicerade informationen om leden. Jag har ju sprungit en rejäl bit av leden ett par gånger i samband med Jättelångt, men nu tänker jag mig att springa i motsatta riktningen, samt att sträckan Danderyd till Norrtälje tillkommer. Det blir långt och testet av etapp 6 i somras visar på att det kan vara lite småknepigt att hitta, samt att leden kanske inte är helt lättsprungen i alla stycken. För att klara det rimligt väl tror jag det kan vara klokt att välja en tid på året med mycket dagsljus för att minimera behovet av pannlampa. Så hela leden får vänta till någon gång i sommar. Vi får se när det blir.

Ett projekt på vägen mot de riktigt långa distanserna – Roslagsleden!

Men jag fick blodad tand av mina förberedelser för Ingegerdsleden! Det är ju himla trevligt att springa nya vägar. Jag ogillar ställtider och brukar därför dissa sånt som att ta pendeltåget eller bussen iväg till en led för att sedan springa ännu längre bort och därefter tvingas till en längre hemresa med kollektiva färdmedel. Sånt tar massor av tid. Tid som jag t.ex. skulle kunna använda till ännu mer träning, umgås med familjen, arbeta, eller vad man nu behöver tiden till. Men det är roligt att se löpa på nya stigar och för tillfället går jag utan uppdrag, vilket innebär att jag ju faktiskt har väldigt mycket tid som jag annars skulle lägga på arbete. Det är som en liten föraning om hur det kan bli när jag en dag pensionerar mig. Så då är det ju bara att ta chansen! Jag kombinerar träning inför min comeback som ultralöpare med nöjeslöpning och förberedelser inför att springa Roslagsleden och sätta en FKT på sträckan (det där senare känns inte särskilt viktigt för mig, men lite roligt kan det ju ändå vara). Jag ser helt enkelt till att provspringa Roslagsleden, uppdelat i ett antal dagsturer.

Provlöpning av Etapp 1 & 2

Den första dagsturen gjorde jag för några dagar sedan – i fredags – i skönt solsken och med ett lätt snötäcke över merparten av leden. Jag tog tbanan till Mörby och joggade ner till starten av etapp 1. Planen var att springa etapp 1 & 2, samt den första biten av etapp 3, fram till Brottby.

För att minska risken till felspringning har jag tagit hem en GPX-fil och lagt in den i min klocka. Filen var upplagd av någon vänlig själ på www.outformore.se, men jag har laddat upp den till AllTrails. Ska vi tror på den här filen blir den totala sträckan lite knappt 182 km. Men min erfarenhet från första dagens provlöpning säger att filen inte är helt korrekt. Den duger gott för att ha som stöd för att följa leden, men exempelvis genar den tvärs över Roslagsbanan på ett ställe nära Täby Kyrkby. Men där går det inte att springa, utan man måste ta en liten omväg längs järnvägen tills det går att passera under en viadukt och så får man springa tillbaka igen. Så det blev nog 500 m extra där, men det är ju bara roligt. Det var bara roligt just då i alla fall. Men det blev lite mindre roligt sen. Efter ett tag.

Lågenergipass är bra för tåligheten, men varför samlar min kropp på sig vätska?

Som vanligt på träning sprang jag utan någon speciell uppladdning och utan energitillskott. En flaska vatten borde räcka utmärkt för lite drygt 30 km, tänkte jag. Det var ju dessutom kallt ute. Då behöver jag inte särskilt mycket vätska. I alla fall inte när jag springer långsamt och långsamt sprang jag. Faktiskt ganska ordentligt långsamt. Jag har ju en del problem med att kroppen reagerar ganska kraftigt efter riktigt långa löppass. Det som händer är att kroppen samlar på sig en massa extra vätska under ett antal dagar efter en rejäl ansträngning. Det här var ju vad jag råkade ut för i samband med 6d i Ungern förra året, vilket i förlängningen ledde till att jag inte kunde springa alls det sista dygnet. Istället tvingades jag att gå i rask takt. Det i sin tur ledde till att jag överbelastade mina hälsenor och det i sin tur ledde till en partiell ruptur då jag råkade halka till lite i en trappa ett par veckor efter loppet. Så det är ett ganska störande problem det där med mina helkroppsödem. Nu har det aldrig tidigare (inte senare heller, än så länge) blivit så illa som i Ungern, men det är väldigt vanligt att jag går upp 2-3 kg i vikt efter riktigt långa träningspass. Det här hände även efter att jag sprang Ingegerdsleden och den extra vikten hängde kvar även vid min provlöpning på Roslagsleden i fredags. Därav var det väldigt lätt för mig att hålla rejält låg fart. Förutom att det är tungt att släpa runt på extra vikt, så verkar det som att både muskler och andning påverkas av den här extra vätskeansamlingen i cellerna.

Akta dig för bonken!

Hur som helst, det var en helt underbar dag och jag kände mig lycklig över att få ta tag i det här nya projektet. De här första etapperna är faktiskt väldigt trevliga. Till absolut största delen går leden på stig eller skogsväg. Man tvingas ut på asfalt vid ett par tillfällen, men det rör sig inte om särskilt lång sträcka sammanlagt. Så mitt humör var på topp. Jag såg fram emot att få känna benen stelna till en del när den mer lättillgängliga energin skulle ta slut efter ca 3 timmar. Det är ju de där sista riktigt jobbiga kilometerna som ger den så ovärderliga uthålligheten och framförallt muskeltåligheten som fäller avgörandet i de riktigt långa ultraloppen. Den träningseffekten älskar jag. Där när kroppen ställs om helt och fullt till fettförbränning och då det känns som att det går att fortsätta hur länge som helst, om man bortser från sådant som lite hungerkänslor och stelbenthet. Bonk är jag mindre förtjust i. Bonk är jobbigt. Det inträffar vanligen då man gör av med glykogenet lite väl plötsligt, utan att först få igång fettförbränningen ordentligt. Det krävs ju en del glykogen för att fettförbränningen i sig ska fungera, vilket inte brukar vara något större problem när man väl har “dragit igång snurran”, om ni förstår liknelsen. Är processen väl igång så fungerar den väl. Men precis som en gammal aktersnurra kräver någon form att snöre för att du ska kunna dra igång den, så kräver fettförbränningen en del glykogen för komma igång på allvar. Vid bonk har du i praktiken bränt upp snöret och du har inget att dra igång snurran med. Du blir lite yr, kan rent av börja se dubbelt och du har väldigt svårt att röra dig framåt. Efter 25 km kom den där lite tröga och stela känslan som betyder att glykogenet snart är helt slut. Efter 28 km, strax före den fina fågelsjön Angarn, kom bonken. Helt oannonserat. Det var jättelänge sen jag mötte bonken. Jag kommer faktiskt inte ihåg när det hände senast. Jag springer helt enkelt inte så fort på mina långpass och min fettförbränning är vanligen lika lättstartad som en väldigt väl underhållen aktersnurra. Men av något skäl bestämde sig kroppen för att påminna mig om min egen dödlighet den här dagen.

Att möta en bonk

Vad gör man när man möter bonken? Kanske spela ett parti schack? Eller så kan man ju stanna till en stund och ta en gel. Kanske rent av ta två gel? Så kan man såklart göra. Jag hade faktiskt några gel med mig, eftersom det kan vara bra att ha. Men nu är det ju så hemskt sällan jag får träna på bonk nuförtiden, så varför missa tillfället? Det fick bli lite schack istället. Eller snarare, jag bestämde mig för att välkomna bonken och helt enkelt kämpa på. Men hålla mig så kontrollerad som möjligt och ta det riktigt lugnt i alla tekniska passager för att inte trampa snett eller springa in i ett träd, när huvudet inte riktigt ville vara med längre. Jag visualiserade den lilla Thaikiosken bredvid Ica Brottby och fantiserade över olika smaskiga maträtter att beställa där. Så himla många kilometer var det ju inte kvar till dess. Men det var långsamma kilometer. Jag segade mig förbi ett äldre par på promenad förbi Angarn. Med maximal självkontroll fick jag benen att röra sig tillräckligt fort så jag kunde sprinta ifrån dem och inte längre höra deras oberörda småpratande bakom mig. Jag såg inga fåglar. Jag såg knappast Angarn. Men jag såg i alla fall stigen eller åtminstone merparten av stigen. Och jag sprang inte in i något träd. Jag funderade på att ta en gel, bara för att smaka lite, men nu hade jag ju bestämt mig för att gilla bonken, så då fick gelen snällt stanna kvar i fickan. Efter en längre evighet kom jag fram till Össeby IP. En plats jag känner igen sedan mitt tidigare liv som triatlet och den trevliga tävlingen Brottby Duathlon. Det känns fint att veta var man är. Det känns ännu bättre att veta att man nästan är framme. Jag sprintade på lätta steg över vägen och in på gångvägen ner mot Ica och Thakiosken. 34 km blev det sammanlagt, på en inte alltför imponerande tid. Men god mat fick jag och en lättöl därtill. Sen tog jag en sväng förbi Ica också och tankade på mig en Pucko och en påse bilar. Lite färdkost till bussresan.

Så var projekt Roslagsleden igång. Vädret och leden kunde knappast vara bättre, men genomförandet lämnar en del övrigt att önska. Jag är lite orolig inför kommande fredag då jag tänker mig att springa resten av etapp 3, samt etapp 4, 5 och 6. Ca 64 km. Tror jag tar med mig lite svartvinbärssaft i flaskorna då och några hembakta energikakor. För nu känner jag inget behov av att träffa bonken igen på ett tag.

Dags att fördriva den onda ödemanden!

Nu när jag faktiskt kan springa riktigt lång igen utan smärta i mina hälsenor och utan att hjärta lungor ger upp i förtid, så kan jag alltså återskapa mitt problem med helkroppsödemet. Så det är hög tid att ta tag i den saken igen. Jag var och lämnade lite prov i måndags och ska träffa min husläkare på onsdag för att diskutera saken. Jag har några egna tankar och teorier om vad som skulle kunna påverka det hela, men jag får se vad läkaren säger. Om jag är något på spåren så bör det i alla fall vara relativt enkelt att helt enkelt testa sig fram. Dvs. enkelt om man nu tycker det är enkelt att springa långpass på över 6 timmar. Men det har jag ju ändå anledning att göra emellanåt. Dessutom har jag gott om tid för tillfället. Så en bättre möjlighet att knäcka den här nöten kommer nog aldrig yppa sig. Bara att hugga i! Dessutom är uppsidan tydligt. Om jag hittar en lösning kan jag inte se något som kan hindra mig från att nå mitt mål på 6d och äntligen kunna få avsluta det projektet. Det är kul att springa långt, men 6 dagar är onödigt långt tycker jag. Dessutom är det ju så illa att hur långa lopp man än springer så finns det alltid någon som är värre. I skrivande stund är det några få timmar sedan Nicolae Buceanu gick i mål som segrare efter att ha sprungit 5000 km på lite drygt 1147 timmar (det är knappt 48 dagar). Så långt tänker jag aldrig springa. Och om jag mot förmodan skulle få för mig att springa så långt, så tänker jag i alla fall inte hålla på så länge.

Träna på i din egen takt på ditt eget vis och glöm inte att vara lycklig!

Startportalen i Danderyd

 

Uppfriskande enkelt utegym. Kanske något äldre än de yngre och lite mer utbyggda kopiorna runtom innerstan.

 

OK. En runsten kan jag lägga upp. Men det finns flera längs den här leden och även hällristningar, fast de senare passerades under mitt schackparti med bonken.