Våren har kommit! Vänder det nu?

March 28, 2014 Sten Livet

Jag har legat lågt med uppdateringarna hittills i år. Det beror mest på att jag inte haft så mycket nytt att säga, vilket i sin tur berott mest på att jag haft hälseneproblem och träningen har fokuserats kring att få ordning på hälsenan. Det har också hindrat mig att göra en hel del av de tester och utvärderingar jag planerat, iom att jag inte kunnat träna riktigt som jag hade tänkt mig.

Ibland blir saker och ting helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller? Kanske stämmer det ändå att allt alltid blir precis som man tänkt sig. Så länge man tänkt rätt och sedan också gör rätt. Så kan det vara. Jag tänker och gör faktiskt väldigt ofta rätt. I alla fall om jag får säga det själv. Men ibland blir jag slarvig och tror att jag fortfarande har lite god testosteronproduktion och återhämtningsförmåga som jag hade i puberteten.

Det var nåt i den stilen som inträffade här i början av året. Jag drog igång träningen relativt kontrollerat och la in Stadionmaran som ett tuffare långpass med sikte på ultra. Jag hade inte laddat speciellt innan loppet, utan tvärtom kört både styrka och tuffa intervaller i veckan innan tävlingen. Efter loppet var jag rejält trött i benen och det kändes ordentligt dagen därpå. Men jag hade bestämt att springa lång trail tillsammans med några kompisar och så fick det bli. Jag kämpade mig iväg tll Hellas med trötta muskler, leder och senor och tog en skaplig tur i terrängen där. Det var fint väder och trevligt sällskap. Sen kämpade jag mig hem igen och kände mig nöjd med en riktigt bra ultrahelg. Så långt allt väl. Men efter en tuff helg sitter det fint med återhämning, eller hur? Det här vet “alla” och definitivt samtliga idrottare som jag coachar på ett eller annat sätt. Men jag får ibland för mig att just jag själv är något av en övermänniska som kan skjuta upp återhämtningen till en senare tidpunkt när det passar bättre … eller i alla fall är det så jag agerar. Den här gången var det fystränarutbildning på Bosön måndag-onsdag i veckan efter maran, med inslag av “praktik” – dvs träning och då ofta på sånt som jag inte tränar dagligdags. Den här gången var det ganska snällt under måndagen med lite blandade utmanande styrkeövningar för olika muskelgrupper. Utmanande, men lätt att hålla kontroll och inte alltför slitsamt. Men inte heller vila. Så på tisdagen skulle vi köra pulsbaserad träning. Vi inledde med ett s.k. Beep-test i bollhallen, där man springer fram och tillbaks på en sträcka om 20 meter i ett gradvis ökande tempo. Till dess man inte längre orkar. Så ser det ut. Men den här gången var fokus framförallt att köra testet för att få fram en maxpuls. Så när resten av gänget kört slut på sig fick jag också avbryta testet och i stället max ur genom lite fria sprintar där i bollhallen. Det blev högsta fart och tvära vändningar ett par varv innan jag hade fått nog. Hög fart har jag inga problem med, men tvära vändningar är jag inte så van med och det sliter på senor och leder. Så mina redan slitna hälsenor började kännas lite mer gnälliga. Men jag tyckte ändå att läget var under kontroll.

Misstaget jag gjorde var såklart att fortsätta med resten av övningarna. Jag hakade på handbollsspelarna som körde korta “försvarsintervaller” genom att springa tre meter framåt och sedan backa samma sträcka tillbaka i högsta fart under 20 sekunder. Kort vila och så samma sak fast nu i sidled. Så om igen. Där någonstans övergick gnället i skrik. Efter ytterligare en intervallövning med många riktningsförändringar insåg jag att det nog blivit lite väl mycket av det goda. Men det struntade jag i. Tills efter passet då jag insåg att jag inte längre kunde gå ordentligt. Dagen därpå var det såklart ännu värre. Sedan dess har jag jobbat idogt med rehab i form av excentriska tåhävningar morgon och kväll. Det har blivit bättre och bättre, men inte helt bra. Att det inte blir helt bra beror sannolikt på att jag inte tillåt mig själv att avstå helt från löpträning. Det har jag helt enkelt inte vågat med tanke på TEC 100 miles 12 april. 100 miles löpning är inget man cyklar sig i form till. Man måste springa ett antal timmar och mil också. Det blev ändå mestadels cykel under ett antal veckor, men så snart hälsenan höll hyggligt för att springa på så blev det successivt mer och mer löpning och nu de senaste veckorna har det varit löpning för hela slanten. Inte särskilt många kvalitetspass, för det frestar för mycket på senorna, men en hel del långpass och ett rejält ultrapass på sex timmar.

Problemet är bara att det börjar göra ont i hälsenan efter ett tag och då blir det svårt att springa med ett avspänt steg. Det leder i sin tur till dåligt flyt i löpningen och att det mesta känns lite jobbigare än vad det borde. För att ytterligare spetsa till träningen har jag börjat med mina lågenergipass igen. Jag börjar dagen lite lugnt med en kopp svart kaffe eller två. Sen blir det ut på ett rejält löppass utan frukost och med bara vatten i flaskorna. Det här tar en hel del på psyket och det känns även i benen att springa med tömda glykogendepåer. Men man vänjer sig och det går bättre och bättre. Man får helt enkelt en rejäl träningseffekt. För att bättra effekten ytterligare har jag väntat ett tag efter träningen innan jag ätit en relativt sen lunch.

Grejen är bara den att den positiva effekten och känslan har inte riktigt velat infinna sig. jag har visserligen lyckats tappa ett par kilo av de extrakilon jag lagt på mig under vinterdvalan, men benen har inte känts lättare för det. Tvärtom har det nästan känts värre och värre hela tiden tills jag så smått börjat tvivla på att jag någonsin skulle kunna få känslan av att springa fort igen. Ni vet den där känslan att man kan springa hur fort som helst så länge lungorna inte sprängs och hjärtat exploderar. Det är det centrala systemet som sätter begränsning och inte benen. På sistone har benen satt en obönhörlig gräns långt innan jag kommit ens i närheten av normalt tävlingstempo, eller ens innan jag kommit till normalt långpasstempo. Det har varit riktigt klumpiga ben och riktigt oskönt löpsteg.

I går var verkligen ingen höjdardag, Jag hade i och för sig ett roligt träningspass tillsammans med en av mina favoritkunder som nu försöker dra igång med strukturerad löpträning på nytt. Jag sprang in till stan i lugnt tempo och mötte upp. Så sprang vi en gemensam runda i det sköna vädret och stannade för att gå igenom en del rehabövningar för hamstrings halvvägs. Trevligt och skönt. Men det kändes som att jag sprang så fort benen tillät mig, trots ett extremt beskedligt tempo. Jag fortsatte hem i samma beskedliga tempo och fick äntligen vila ut. Men självförtroendet var någonstans långt ner i botten.

Inte blev saken bättre av att jag fick negativt besked avseende ett planerat bankuppdrag. Jag skulle ha jobbat med att styra upp det praktiska kring att koppla in motparter till en ny plattform för FX-handel. Nytt och ändå samtidigt känd mark, samt en ny bank för mig, med stor potential att växa vidare inom gruppen. Nytt iom att jag tidigare arbetat väldigt lite med FX (valutahandel). Känt iom att jag arbetat väldigt mycket med integration och FIX, som i slutändan var vad det handlade om. Det lät verkligen kul och jag kände mig peppad inför uppgiften. Men efter tre intervjuer och enligt uppgift “sega interna diskussioner” bestämde man sig för att kontraktera en konkurrent för uppgiften. Trist på flera sätt och fel dag att få ett sånt besked med tanke på hur mitt taskiga löpsteg kändes. Att jag ska kunna springa 100 miles om två veckor kändes som en utopi och dessutom börjar det se lite väl tufft ut på intäktsidan. Det är en sak att välja att köra långpass utan frukost. Inte lika kul att inte ha råd att äta frukost.

Men skam den som ger sig. Jag vet vad jag håller på med och jag vet att jag är bra på det. Så det gäller att lita på sig själv och fortsätta göra jobbet. Då brukar det ordna sig. Frukost har jag dessutom råd med länge till oavsett hur det går med nya bankuppdrag. Det gäller bara att se positivt på möjligheterna och ge dem chansen att infinna sig hos just mig.

Så idag satt jag först och arbetade några timmar. Jag lyckades boka in ett par möten i närtid. Inget som jag kan räkna med ger något konkret uppdrag, men det är marknadsföring. Man måste berätta att man finns och är redo att ta uppdrag. Annars kan man inte räkna med att bli påtänkt när behoven infinner sig. Det är verkligheten för alla konsulter och inte minst för mig som självständig konsult utan ramavtal och säljorganisation. Jag gick vidare och jobbade med mina idrottares träningsplanering och en del annat kring den delen av min verksamhet. Allt detta med bara ett par koppar svart kaffe som frukost.

Sen var det dags för egen träning och ett nytt långt löppass. Jag var klart orolig inför passet och tänkte att det skulle bli en ny plågsam upplevelse med ben som satte stopp långt innan det centrala system en skulle vara i närheten av att ansträngas. Men ni har såklart redan räknat ut vad som hände. Helt plötsligt har kroppen bestämt sig för att fungera bra igen! Kanske berodde det på det underbara varma vårvädret? Kanske berodde det på att jag sprang i kortbyxor och kortärmat för första gången i år? Kanske berodde det på att jag äntligen har lyckats återhämta och superkompensera efter den systematiska träning jag bedrivit de senaste veckorna? Eller är det kanske tack vare att hälsenan är ytterligare ett steg närmare att vara helt smärtfri? Jag vet inte. Det troligaste är kanske att det helt enkelt var dags nu. Det är vår ute och det är vår i mitt liv också. Det är dags att det släpper på träningsfronten och det gjorde det verkligen. Jag kunde löpa på trots obefintliga glykogendepåer och trots besvärlig terräng och en fortfarande inte helt kry hälsena. Men nu fanns flytet där igen och nu vaknade lusten och hoppade raskt ur sängen helt frivilligt och lät mig flyga fram över rötter och klippor och njuta av fågelsången och hackspettens hackande i trädtoppen.

Jag vet inte exakt varför det släppte idag. Jag bryr mig faktiskt inte riktigt om varför det släppte idag. Men det gjorde det och det var verkligen på tiden!

Det är fortfarande för tidigt att ropa hej och räkna in ett lyckat resultat på TEC 100 miles. Men nu ser jag att chansen finns och att den grund jag lagt verkar hålla. Det gäller bara att göra jobbet nu och så hålla tummar och tår för att hälsenan ska hinna bli ännu bättre under de två veckor som återstår.

Det är definitivt för tidigt att ropa hej och räkna in nya konsultuppdrag från bankvärlden. Men jag har skakat av mig besvikelsen och jobbar framåt igen och jag vet att det finns uppdrag därute. Det gäller bara att jag och uppdragen ska mötas i rätt tid. Men det är bara att jobba på så löser det sig. Det är väl egentligen den stora skillnaden mellan löpningen och konsultverksamheten. När jag har ett lopp så anmäler jag mig själv och jag vet långt i förväg datum och klockslag för starten. Med bankuppdragen så kan man inte veta. Det gäller helt enkelt att att vara i ständig form på rätt plats när starten går. Men sen är det inte så stor skillnad. Med uthållighet och målmedvetenhet och en bra race plan, så blir det bra resultat varje gång 🙂

Ha det bra därute så återkommer jag med ytterligare någon uppdatering inför och efter TEC!