2020 gills visst, men man måste inte gilla det

December 27, 2020 Sten Livet

Jag står mitt ute i en mörk skog omgiven av stormvälta trädstammar och ett kompakt mörker. Vart tog leden vägen? Jag ser ingen stig någonstans, trots att jag alldeles nyss sprang på den. Där var ju en orange markering på ett träd för bara tiotalet meter sedan. Men nu – ingenting! Bara en enda bråte av välta trädstammar. Ingen stig och inga markeringar. Spåret i klockan pekar vidare in nåonstans i bråten. Satans Alfrida! Jag kliver över en stam och under nästa. Ingen stig här heller. Spåret i klockan snurrar runt och retas med mig. Pannlampan lyser över fallna stammar, men några markeringar ser jag inte. Om jag klättrar över de där stammarna då? Jag jobbar mig framåt. Lugnt och fint. Så länge jag rör mig framåt ska det gå bra. Den här bråten kan inte vara för evigt. När jag väl är igenom ska jag kunna hitta leden igen. Andas nu! Ta det lugnt och rör dig. Natten är sval, men jag är varm och svettas fortfarande efter en hel dags löpning. Jag skulle ju varit framme vid vindskyddet nu! Men det sket sig. Flera mil kvar. Det hinner bli gryning innan jag når dit. Tänk inte på det nu! Planer är till för att följas eller ändras. Ändras förutsättningarna så ändrar jag planen. Det här kan man verkligen kalla för ändrade förutsättningar! Jag trodde jag skulle springa på en uppmärkt led. En vältrampad stig. Inte rakt igenom en stormfälld urskog där inte ens vildsvinen tar sig fram. Så jag ändrar planen. Den nya planen säger: Lös problemet nu! Så gör du en ny plan senare.

Så krångla inte till det hela. Ta dig förbi stammen där framme och vidare förbi nästa. Där är ju en stig! Synd att den bryts av ännu fler stormfällda trän efter bara några meter. Men gå vidare. Strunta i att tempot gått ner till krypfart. Kryp under några stammar och vidare framåt. Eller tappar jag kursen en smula? Svårt att se i mörkret. Det är lättare när solen är uppe. Då går det bra att se hur jag förhåller mig till solen. Nu skulle jag behöva titta på en kompass. Men det får räcka med spåret i klockan och naturkartan i telefonen. Jag rör mig ju ändå i ungefär rätt riktning hela tiden. Eller? Slår en mygga på halsen och får handen full med blod. Alla dessa blodsugare. Blinningar, bromsar, myggor och fästingar. Uppland bjuder på onödigt intimt umgänge med dessa parasiter. Som om det inte vore nog har jag dessutom tvingats forcera väg igenom fält med nässlor och tistlar med jämna mellanrum under dagen. Här i skogen är det faktiskt bättre. Inga nässlor. Inga tistlar. Inga bromsar eller blinningar. Men en hel del mygg fortfarande. Och jag rör mig långsamt nu så jag är en löjligt enkel måltavla för myggen. Om myggor kan hånskratta så är det vad de gör nu. Natten hånskrattar åt mig där jag försöker hitta vägen fram genom snårskogen.

Men där är ju leden! Jag ser stig! Jag ser orangea markeringar på träden! Äntligen! Nu kan jag börja springa på igen och snart ska jag vara ute ur den här skiten. På väg mot mitt utsedda vindskydd och en välförtjänt paus! … vänta nu, går det inte lite för lätt nu? Känner jag inte igen den här backen? Innan jag kom in i härvan av stormfällda träd för vad som känns som en evighet sedan, så sprang jag ju nerför en backe som väldigt mycket påminner om den här, eller? Det är nu jag borde haft kompassen i handen, men det har jag inte. Den ligger nerstoppad i ryggan och där får den ligga kvar. Enklast att titta på telefonen och den app som jag har igång för att registrera och sända mitt löpspår i realtid till vem som än är intresserad av att se hur det går för mig. Skärmen visar det jag redan gissat. Jag är på väg tillbaka åt samma håll som jag kom ifrån. Jag har i praktiken rört mig i en cirkel genom röran av stormfällda träd och nu är jag på väg i helt fel riktning! Bra jobbat, klantskalle!

Stanna till och tänk lite nu! Lös problemet! Det gick inte att bara försöka fortsätta framåt. Så hitta en annan lösning nu! Men hur ska jag kunna hitta en vettig lösning när det är så mörkt att jag knappt ser någonting. Pannlampan är bra att ha, men den mäktar inte med att lysa upp den kompakt mörka skogen där stigen sedan länge försvunnit under rotvältorna. Jag ser ingen vettig väg framåt och att bara försöka gå rakt igenom skiten var uppenbarligen ingen framgångsrik strategi. Lös problemet!

Kartan visar att jag är nära en sjö. Leden går kanske 50-100 meter in från stranden. Dvs den led som försvinner under stormfällena. Om jag går närmare sjön istället? Så att jag kan se sjön på min vänstra sida hela tiden. Då ska jag inte riskera att gå i cirkel och så småningom borde jag kunna leta mig fram till leden igen. Gör så! Det är fullt med sly och snår. Ingen strandpromenad runt den här sjön inte. Trots att det är en populär fiskesjö. Jag tror man fiskar mest från stranden på motsatta sidan. Men jag är på den här sidan. Letar mig framåt. Ålar mig fram mellan smala trädstammar. Klafsa ner i sankmarken och försök hitta lite fast mark på tuvorna. Lugnt och fint nu. Det här kan inte kallas löpning, men nu var det länge sen jag kände att jag sprang. Nu handlar det om att lösa problemet. Nu handlar det om att ta sig vidare framåt. Bort från skiten och vidare mot nästa delmål. Vindskyddet känns väldigt långt borta. Nästa delmål är helt enkelt att ta mig fram till leden på nytt. Hitta en stig med markeringar på träden. En stig som jag ännu inte trampat. Markeringar som jag ännu inte sett.

Vad är det för svart precis framför mig? Vatten? Ja, där är sjön. Precis där. Två meter framför mig. Jag har svängt så jag är på väg rakt mot stranden. Som om jag skulle fortsätta rakt ut i vattnet och börja simma. Inte läge för det idag. Inte med ryggsäcken lastad som den är. Men där är stranden, så då får jag svänga av åt höger och fortsätta norrut. Dit jag ska. Sjön ska vara på min vänstra sida. Det vet jag att den är nu. Jag rör mig framåt som i en långsam dröm där skorna fastnar i kolasås och man aldrig verkar närma sig målet. Men nu kommer jag faktiskt framåt. Jag kan se det när jag tar upp telefonen på nytt för att kontrollera var jag är. Jag rör mig lite mer åt höger och efter ett tag händer det efterlängtade. Jag ser en orange markering. Leden! Tillbaka på leden igen. Jävla skitled! Men bättre led än ingen led alls. Nu vet jag i alla fall att jag rör mig åt rätt håll och jag så småningom kommer att komma fram. Nu kan jag kanske springa igen. Hur gör man när man springer? Kroppen har glömt när den tvingats klättra, krypa och åla sig fram. Huvudet har tappar tron på att det går att förflytta sig fort i den här skogen. Men jag måste försöka. Nu när det går att springa så måste jag faktiskt springa. Annars kommer det gå alltför långsamt framåt. Det här är ingen tävling. Men jag har en plan och en målsättning. Jag vill kunna klara det här enligt plan. Så nu måste jag faktiskt springa. Och benen börjar röra på sig. Jag springer. Jag räknar steg.

Ett år som bara blev

… du har just läst en del av mina minnesanteckningar från mitt försök att springa hela den östra Upplandsleden i somras. Försöket misslyckades grundligen i det avseendet att jag bara kom lite drygt halvvägs innan jag valde att ta bussen hemåt från Gimo. Men det var ändå ett väldigt lyckat äventyr som jag lärde mig massor av. Dessutom hann jag ta ett par öl i Gimo och jag lyckades köpa med mig några paket roslagsbröd innan jag satte mig på bussen. Jag svor och lovade att aldrig någonsin återvända till den här leden, men nu har det så smått börjat gro en revanschlusta inom mig. De där raderna du just läst är också tänkta att utgöra inledningen på en bok om löpning. Ett litet projekt jag haft i bakhuvudet under flera år, men om jag inte lyckats komma mig för att ta tag i på allvar. Men nu har jag faktiskt börjat, om än i blygsam skala. Men jag måste ju ha något att berätta om. Inte bara korta halvt misslyckade träningspass och en eller annan tävling. Så först och främst borde jag kanske se till att genomföra den där löpningen på Upplandsleden ända upp till slutet strax norr om Älvkarleby? Nu vet jag i alla fall lite bättre vad som väntar mig och kan göra en aningen mer realistisk plan för äventyret.

Det här året började ganska precis som föregående år slutade. Jag gick utan uppdrag efter att mitt tidigare långa uppdrag hos Swedbank avslutats i september och jag hade massor av tid till löpning och annat. Jag var på god väg att få ordning på kroppen igen efter hälsenerupturen i slutet av maj och jag hade bestämt mig för att börja springa lite längre vandringsleder. Istället för att fokusera på diverse tävlingar ville jag ge mig själv chansen att testa lite längre äventyrslöpning på egen hand, med baktanken att det samtidigt borde kunna fungera på en bra grundträning för att stärka upp muskulaturen, ligament och andra strukturer kring min tidigare skadade hälsena.

Men jag närde även en tanke på de riktigt långa loppen och siktade framförallt på att göra ett nytt försöka på en bra notering på sexdagarslöpning. På vägen dit hoppades jag kunna klara av en eller annan bra insats på 24-timmars. Mest som träning, men kanske även för att kunna åtminstone förbättra mitt personliga rekord en smula. En annan fundering var också att försöka få till en bra insats på TEC 200. Om det kunde passas in i den övriga planeringen och eftersom min tanke var att springa 6d först i september, så borde 200 miles i mitten av april passa väl in.

Så kom pandemin och svepte in över Europa, Sverige och övriga världen. Den stökade till en hel del. Det blev stört omöjligt för mig att hitta nya uppdrag, men i gengäld fick jag massor av tid över till löpning och även annat. Nästan alla löptävlingar ställdes in. Men jag kunde ändå i praktiken springa ungefär de tävlingar jag tänkt mig, så det spelade inte så stor.

Mitt löparår

En summering av mina tävlingar och egna små äventyr ser ut som följer.

Januari:

Stockholm Stadion Marathon. Fortfarande helt normal tävling. Jag tränade på att springa fort och länge. Det gick över förväntan och jag började så smått tro att jag var på väg tillbaka.

Februari:

Karlstad 6-timmars. Gammal hederlig pre-corona-trång tävling inomhus på kort löparoval. Jag tvingades inse att jag fortfarande hade en bra bit kvar till gammal god form. Jag gav mig innan full tid efter 50 km och åkte hem med svansen mellan benen. Sålde min startplats till Espoo 24H.

Jag sprang Ingegerdsleden ca 130 km från Uppsala Domkyrka till Storkyrkan i Gamla Stan. Det blev en sk FKT (fastest known time) på den leden. Att ingen tidigare noterat någon tid på just den leden underlättade prestationen ganska rejält, men trött blev jag lik förbaskat.

April:

Quarantine Backyard Ultra. Ett av världens första virtuella ultralopp och sannolikt det första enligt backyardformatet. Jag sprang i källaren på mitt kära löpband. Bandet håller ganska korrekt hastighet, även om det konstant går ngra procent snabbare än vad reglaget stämmer, men distansmätningen fungerar “sisådär”. Vid riktigt låg fart, som man emellanåt vill hålla under en backyard, så visar bandet alldeles för lång sträcka. För att inte fuska (genom att visa en längre mätt distans än jag sprungit) så tvingades jag ligga kring 12 km/h eller snabbare. Det blev tufft i längden och jag insåg att jag inte kunde ha ngt med täten att göra. Så jag klev av efter 18 timmar. Det blev ändå ett bra träningspass och då hoppades jag fortfarande att TEC 200 miles skulle bli av ett par veckor senare.

Maj:

The Vargön Trail Marathons. 100+ mils i delvis knepig terräng och med extremt branta passager, samt lite småhemlig bansträckning. Ett härligt äventyr och skön natur och vackert väder. Jag slutade på en andraplats och känner mig ganska nöjd med min insats där. Men bara ganska.

Juni:

Ett fullständigt misslyckat försök att sätta en FKT på Roslagsleden. Jag lyckades välja årets varmaste helg och jag var inte tillräckligt ödmjuk i min inställning. När jag insåg att jag inte skulle klara av att notera en bra tid rann all kraft och motivation ifrån mig. Det blev inte mer än ett halvhyggligt långpass.

Juli:

Efter mitt misslyckande på Roslagsleden var jag sugen på revansch. Ken Zemach hade slagit min tid på Ingegerdsleden, men nu tog jag tillbaka rekordet. 15:07 stannade klockan på, trots ett par ganska kraftiga felspringningar som kostade mycket tid.

RM på 24H i Skövde genomfördes under väldigt välordnade former. Jag var inte i fullt så bra form som jag hoppats på, men nådde i alla fall lite drygt 216 km. Det resultatet skulle i vanliga fall utan vidare räcka till en pallplats. Men den här gången var det tuff konkurrens och jag fick nöja mig med femteplatsen.

September:

UMF 6-dagars i Policoro, Italien. Fantastiskt trevligt och proffsigt arrangemang. Härlig värme dynget runt som gjorde det svårt att springa fort. Jag fick skrinlägga alla planer på en bra notering, men jag vann i alla fall tävlingen. Trots allt med en sjätteplats på årsbästalistan under detta märkliga år.

December:

Huddingeleden 50+miles. Ett väldigt trevligt och informellt lopp. Inte den tid och placering jag tänkt mig. Jag rankar det som min sämsta insats någonsin på ett ultralopp. Men det var ändå roligt och lärorikt.

2020 gills det med, tyvärr

På många sätt har det varit ett lugnt och skönt år för mig. På andra sätt påfrestande och stökigt. Jag har gått utan uppdrag och det har inte alltid känts helt perfekt. Långsiktigt är sådant ekonomiskt förödande, även om jag har haft en bra buffert i firman. Under året har jag mer och mer förlikat mig med tanken på att helt enkelt ta fast anställning istället för konsultandet och sedan oktober är jag stolt banktjänsteman. Det känns bra på många vis och jag har dessutom glädjen att arbeta i ett väldigt spännande och utmanande initiativ (agil synonym till ”projekt”). Den mest uppenbara nackdelen är att jag helt plötsligt har lika begränsat med semesterdagar som de flesta andra, vilket riskerar då ut över framtida äventyrslöpningar. Men å andra sidan har jag ju inte lyckats få till så hemskt många sådana trots ”all tid i världen”.

Men året slutar ändå i moll och stor sorg. Det kunde gott ha räckt med att mamma gick bort förra året. Men för bara dryga veckan sedan somnade även pappa in för gott. Jag är trots allt glad över han slapp ett utdraget lidande och att han slapp sjunka alltför djupt in i den demens han började lida av mer och mer under året. Vi fick fira förra nyår tillsammans i Spanien och vi fick en lång härlig sommar ute på Blidö.

Ingegerdsleden är en pilgrimsled som upprättats av Svenska Kyrkan. Nu har jag själv skapat Oveleden. Den sträcker sig från Strindbergsgatan 56 vid Tessingsparken, via Roslagsledens inledande sex etapper, fram till Blidö Kyrka. Ca 133,5 km blir det på papperet (efter att har räknat bort sträckan för de två färjepassagerna). Det återstår att se hur lång den faktiska sträckan blir. Jag räknar med att springa den innan året är slut, så vi ska snart nog få svaret.

För att ytterligare spä på eländet har släkten drabbats av ännu en förlust lagom innan det är dags att lägga året bakom sig. Den här gången var det inte ålder och en allmänt nersliten kropp som var problemet, utan den jävla covidskiten som ryckte bort mitt kusinbarn Peter, mina barns syssling, lärare och studierektor. Det var tydligen inte meningen att 2020 skulle bli ett bra år. En löparvän skrev nyligen ”2020 gills inte!”. Jag håller inte riktigt med. Det går tyvärr inte att bortse ifrån 2020. Det gills tråkigt nog, hur gärna man än vill hävda motsatsen. Men man måste inte gilla det. Jag ser istället fram mot 2021. Men först ska jag springa Oveleden.

Sightseeing i Denia i början av året

 

 

Pappa ser ut att vara nöjd med att ha fått lite att äta!

 

Mitt första marathon, tillsammans med pappa, 1980 – nästan en livstid sen

 

Jag och Peter på en cykel jag inte minns. Några få somrar sen.