24 timmar i Skövde, och kvällen före

September 2, 2018 Sten Livet

IMG_9216

För några veckor sedan var jag i Skövde för att springa oavbrutet i 24 timmar. Ni vet den där fredagen då det var månförmörkelse. Samma fredag som var en de varmare av alla dessa väldigt varma julidagar vi hade den här sommaren. Lördagen var rejält varm den med, för övrigt.

Varför springa 24 timmar?

Mitt mål för året är ju att göra en bra insats på 48-timmarslöpning. Så egentligen kan man ju undra varför jag inte ställde upp i 48h-klassen, när jag nu ändå skulle till Skövde. Men jag är ju stundtals ganska noggrann med mina förberedelser och sådär knappa två veckor efter Swedish Alpine Ultra, kändes det inte optimalt att försöka sig på en fullt så lång och tömmande utmaning. Det skulle definitivt inte funka att göra ett så bra resultat som jag har ambitionen att göra och då verkar det knäppt att alls försöka. Det finns inget att vinna på att träna på att prestera dåligt, tycker jag.

Däremot var det så att jag aldrig tidigare gjort ett vettigt resultat på 24h. Faktum är att jag bara sprungit 24h två gånger tidigare. Båda gångerna med otillräckliga förberedelser och båda gångerna med lite väl grumlig målsättning. Sånt funkar inte på så här långa distanser. Man måste vara förberedd och man måste veta vad man vill åstadkomma och hur. Annars krävs det en väldig massa tur om det ändå ska gå bra. Jag håller inte på så mycket med tur. Så de tidigare försöken har resulterat i ganska halvtaskiga resultat. I Hallsberg 2009 blev det ca 157 km och i Oslo nu i vintras landade det på ca 192 km. Faktiskt inte ens så långt som jag ska springa under första halvan av mitt kommande 48h.

När jag funderade på de här erfarenheterna kändes det naturligt att planera in ett 24h med målsättningen att göra ett stabilt och bra resultat. Dels ville jag visa för mig själv att jag kan springa en bra bit över 200 km; dels ville jag träna på att springa väldigt länge i en lugn och jämn takt; dels vill jag ha känslan att det finns lite mer att ta fram efter ytterligare en del träning. Allt för att öka självförtroende och fysisk förmåga inför min kommande 48h i Timisoara. Det är där det ska ske. I andra halvan av september.

Så jag åkte till Skövde för att träna. Åsa följde med som support. Jag vill vara så oberoende som möjlight när jag springer. Jag ser support som en möjlighet att få lite extra stöd i samband med loppet, men jag vill inte bygga upp mina planer på att jag ska ha support. Det känns som att jag bygger in en massa extra risk i planen om jag gör på det viset. Men när det gäller 48h tror jag det ser lite annorlunda ut. Här tror jag det finns mer att vinna än att förlora på att ha support, samtidigt som jag fortfarande vill vara så oberoende som möjligt.  Men ett visst mått av support tror jag kan vara en viktig framgångsfaktor och då är det bara att planera efter den saken. Åsa ska vara min support på 48h, så det här fick bli ett träningstillfälle även i det avseende. För oss båda.

Gott vin och god mat i ljumma sommarkvällar är bästa uppladdningen!

Uppladdningen inför loppet var avslappnad och kanske inte fullt så seriös som jag tycker den borde vara. Men jag hade ju semester och det var ju inte ett lopp utan mer ett träningspass. Så lite måste man tillåta sig. Sen kanske det spårade ur en smula. Helt oavsiktigt. Men ändå.  Melker har fått sin första egna lägenhet och på tisdagen före loppet föll det sig så att familjen gick på en trevlig restaurang (Café Nizza) på Söder och firade lite gemensamt. Vi fick väldigt god mat i trevlig miljö och framförallt fick vi smaka på en del överraskande och goda viner. En härlig kväll!

Melker har ju börjat arbeta som kock på Spritmuseums restaurang på Djurgården. När vi nu åt och drack gott på Café Nizza, bestämde vi oss för att besöka Melker på jobbet för en ny middag dagen efter. Dvs. Melker skulle ju jobba, men jag, Åsa och Magda fick alltså en ny utekväll med god mat och dryck även på onsdagen. Ta er till Spritmuseum och njut av deras vällagade mat! Det är väl värt ett besök.

På  torsdagen bar det av till Skövde för att vara på plats i god tid före starten på fredagen. Var äter man i Skövde en torsdagskväll?  Första gången i Skövde för oss båda, så det fick bli en titt i TrippAdvisor. Jag hittade ”Den Lilla Krogen”, som såg ut att vara restaurang med ambitioner och goda omdömen. Det visade sig vara ett bra val. Väldigt bra mat och även här fick vi god viner, avrundat med lite extra trevliga desertviner. Alkohol är ärligt talat inte en bra uppladdning inför långa uthållighetsprov. Men i måttliga mängder så är skadan hanterlig och om man ju ändå bara ska träna, så spelar det ärligt talat inte så extremt stor roll. Men tre dagar på krogen inför ett 24-timmarslopp … Nej, det är inget jag rekommenderar. Men det var väldigt trevliga kvällar och det är faktiskt skönt att inte alltid behöva känna sig som en självplågande asket bara för att man gillar att springa långt och länge. För den som råkar ha vägarna förbi Skövde rekommenderar jag ett besök på ”Den Lilla Krogen”. Dvs. om du vill äta och dricka gott med trevlig service.

Att tävla eller träna, eller lite både och

Så hur gick det med tävlingen? Jag bestämde mig helt enkelt på förhand för att försöka springa lite drygt 220 km. Inte kortare och verkligen inte särskilt mycket längre, utan ett stabilt och bra resultat som konsekvens av disciplinerad löpning. Ett sådant resultat skulle med hög sannolikhet ge en pallplats på riksmästerskapet. Det skulle rent av kunna räcka till seger, även om jag inte riktigt trodde på den saken. Jag visste ju att Ivan skulle vara med och jag räknade med att han skulle kunna springa en bit över 230 km. När jag tittade på startlistan dagen före start såg jag dessutom en del andra starka namn och insåg att det skulle kunna bli ganska tufft i toppen. Men det är ju bara kul med konkurrens och jag skulle ju faktiskt inte tävla med någon annan än mig själv.

Jag skulle springa drygt 220 km i jämnt tempo och det skulle jag göra helt oavsett vad mina medtävlare kunde tänkas hitta på. Träna på att tävla i mitt eget tempo; trots att banan är kort och lättlöpt; trots att det är lätt att påverkas av medtävlarna och ryckas med i ett för högt tempo under kortare eller längre perioder av loppet. Jag brukar vara bra på att fokusera på mig själv och strunta i alla andra. Men i Oslo lärdejag mig att den typen av utmaning blir väldigt mycket större med en kort bana. En kort bana innebär frekventa varvningar. Dels kommer jag själv varva långsammare löpare oftare. Dels kommer de som springar snabbt från början varva mig flera gånger om. Det är bara så det är. Vid varje varvning är det lätt att tempot påverkas. Oavsett om det är jag som varvar, eller om jag blir varvad. På en kort bana är man aldrig helt ostörd någon längre sträcka. Du får aldrig lugn och ro från dina medtävlare. Om du inte själv skapar lugn och ro. Du måste klara av att skärma av omgivningen. Eller snarare så måste du klara av att acceptera omgivningen, utan att för den skull tillåta den att tappa ditt eget fokus. Det här gick fullständigt åt skogen i Oslo. För att lyckas med 48h, måste jag klara av att endast fokusera på mig själv. Jag får inte påverkas av omgivningar, åskådare eller medtävlare.  Men det här är ju träningsbart och Skövde med sin 400-meters tartanbana är perfekt för att träna den här typen av fokus.

Dessutom var det ju rejält varmt. Jag gillar värme, men med riktigt långa ansträngningstider uppstår en del extra utmaningar för att hålla vätskebalansen på en rimlig nivå, utan att tappa för mycket i blodvolym och utan att riskera att späda ut saltnivåerna i cellerna genom ett alltför stort vätskeintag. Lägger vi till extrem värme ovanpå den långa ansträngningstiden så ökar vi på den här svårigheten rejält. Motsvarande ökar svårigheten ordentligt när det är dags för 48h. Läge att träna och känna sig för alltså och även i det avseende blev Skövde en helt idealisk tävling.

Hur gör man för att hålla jämn fart under 24 timmar? Jag gillar enkla lösningar och i det här fallet valde jag att satsa på jämna  varv, med avstämning mot registrerad distans varje timme. Med 6:31 min/km får man ihop 221 km på 24 timmar. Det kändes som en bra målsättning för att lämna en aning marginal till 220-ribban. 6:31 per kilometer innebär 2:36 per 400m. Så varven på lite drygt 2:30 alltså. Lätt som en plätt!

IMG_9232

Vad gäller nutrionen valde jag  att köra med en kombination av bloks, gel och sportdryck. Samt komplettera med vatten och lite av varje från det allmänna supportbordet. Det viktiga är att planera in en miniminivå av intaget, så man vet att man inte går helt tom beroende på slarv. Det tänkte jag ha min medhavda ”mat” till och så låta arrangörens bord stå för extra excesser helt enligt stundens lust och behag.

Under den här varma sommaren har jag mer och mer lärt mig uppskatta alkoholfri öl som återhämtningsdryck. En ordentligt kall alkoholfri Carlsberg sitter fantastiskt fint när man kommer hem efter ett långpass i stekande hetta. Jag hade med mig några öl redan till backyarden i Trosa i våras. Men det var lite för kylslaget ute då, så jag kände mig aldrig sugen på öl. Men nu kom jag ihåg den tanken och Åsa fick i uppdrag att komplettera skafferiet genom ett inköp av alkolfria öl efter start. Det visade sig vara ett lyckokast! Jag drack totalt åtta kalla Carlsberg under loppet, ganska jämnt fördelade med några timmar emellan. Det blev en belöning efter att ha avverkat ytterligare några timmars jämn löpning. En liten ljuspunkt att se fram emot.

IMG_9219

Men,  hur gick det då? Starten gick och vi 24h-löpare stack iväg tillsammans med några som skulle fortsätta längre och springa 48 timmar. Eller stack iväg och stack iväg… Några stack iväg i alla fall. Men de flesta tog det, som brukligt i ultrakretsar, väldigt lugnt. Jag tog det också extremt lugnt. Men inte tusan kunde jag hålla mina planerade varvtider på 2:36 inte. Det gick ganska mycket snabbare än så från början. Först efter några varv började jag svänga in farten så varven avverkades strax över 2:30. Det var godkänt. Jag tänker inte tråka ut er, eller mig själv, med en massa flera detaljer kring själva loppet här. Det blev verkligen inte särskilt rafflande vad mig anbelanger, utan tvärtom tämligen odramatiskt.

Att hålla sitt eget tempo oavsett vad andra gör

Ivan sprang på i ett jämnt tempo som låg något snabbare än mitt, vilket innebar att han varvade mig med jämna mellanrum. En del andra löpare drog också iväg, såsom André Rangelind, Staffan Blixt och Mikael Jonsson. Det satte såklart en del härliga hjärnspöken i min skalle. Skulle jag inte ens komma på pallen här, trots att jag planerade springa så långt? Är det kanske inte säkrast att hänga på lite i tempot, om inte annat så för att visa motståndarna att jag faktiskt visst kan springa fort? Nej, det jag ska göra är att följa min plan! Jag ska träna på att följa min plan och jag ska vara väldigt tacksam att jag har medtävlare som gör det lite besvärligt för mig genom att de springer fort och varvar mig med jämna mellanrum. Om jag springer 220 km och det inte räcker till en pallplats så är det mina medtävlare som gjort ett väldigt starkt lopp och inget jag ska skämmas över. Jag kommer också ha gjort ett starkt lopp och dessutom precis enligt plan, vilket är det absolut viktigaste att ta med sig inför min kommande debut på 48h.

IMG_9222

Så jag malde på och lyckades faktiskt hålla ett ganska anständigt tempo. Efter ca 8 timmar drabbades jag av en första lite mindre ”kris” då jag började känna hur fötterna svällde upp och fick dåligt blodflöde. Det började kännas jobbigt på allvar att springa. Jag tog en kort paus i stolen och snörde om skorna så de satt betydligt lösare. Det gick några minuter på det här, men det var det värt. När jag började springa igen kändes allt mycket lättare igen. Fötterna fortsatte kanske att bråka en smula, men nu domnade de inte bort och de smärtade ingenting på ovansidan. Den smärta och ömhet jag kunde känna var framförallt på undersidan av fötterna och där ska det kännas när man springer långt. Det är normal och hanterligt.

IMG_9233

Efter ytterligare ett par timmars löpning började det hända saker i täten. Jag började komma ikapp och varva en del av de löpare som tidigare sprungit snabbare än jag. Min kontrollerade fart började löna sig. Halvvägs in i loppet insåg jag att jag nu var på god väg att ta mig in på pallplats. Tredjeplatsen var vikt för mig och Ivan och André skulle få göra upp om de ädlare medaljerna. Men då hände det oväntade att även André började svikta. Han hade sprungit på fantastiskt fint under 12 timmar, men när det närmade sig 13 timmar tog det slut i tanken. André fick problem och jag började plocka in varv efter varv på honom. Efter ytterligare knappa två timmar fick han nog och bestämde sig för att stanna på 144 km efter knappa 14:30. Nu behövde jag bara fortsätta hålla mitt tempo, så skulle det bli en andraplats. Såvida inte Ivan också skulle ge sig, men det räknade jag verkligen inte med. Sen fanns ju även risken att Mikael skulle hitta nya krafter och börja rycka upp sig igen. Mikael hade tappat tempo och jag hade gått förbi honom vid det här laget, men han höll ändå fanan högt och gav sig inte. Så jag kunde inte räkna bort honom helt.

IMG_9245

Tävla gärna lite grann som förströelse, men hantera svackorna innan krisen går för långt

Men jag tävlade ju inte, så varför bry sig? Njae, jag får erkänna att jag trots allt hade lite tävlingshorn i pannan. Tillräckligt för att jag inte ville bjuda in Mikael i matchen i onödan. Så varje gång jag varvade honom såg jag till att hålla lite extra kontrollerad och hög löpstil, samt tryckte på under hela varvet utan att ta någon gångpaus. Annars var min metod nu att springa på i ett tempo som var något snabbare än 6:30 för att direkt i samband med varvningen gå några sekunder så varvtiden landade på eller bara strax under 2:36. Jag gillar gångpauser för de ger en variation i belastningen och lite kort vila för hjärta&lungor. På det här viset blev det stundtals väldigt korta pauser, men de räckte och gav precis den återhämtning jag behövde. Förutom då de gånger jag varvade Mikael. Då blev det en något längre gångpaus lite senare istället. Man kan ju fråga sig om det var särskilt vettigt av mig att tänka på det här viset och att alls låta mig påverkas av en medtävlare på det viset, men jag tycker nog att det blev ett bra utfall. Jag kunde hålla det hela på en rimlig nivå. Jag tillät mig inte påverkas särskilt mycket, utan gjorde bara en viss anpassning av min rytm, inom ramen för min plan och utan att rucka på den långsiktiga strategin. Det gav en välkommen variation och distraktion på lagom nivå. Ett slags tidsfördriv helt enkelt utan att för den skull ta fokus från min huvuduppgift som var att springa drygt 220 km på 24 timmar.

IMG_9237

Efter ca 16 timmar drabbades jag så av en ny mindre kris – kommer dessa kriser i 8-timmars-cykler? – där jag började känna mig akut låg på energi och inte längre var ett dugg sugen på att fortsätta med mina bloks och sportdryck. Jag tog mig själv i kragen och bestämde att det nu var dags att överge min lite onödigt svagt blandade Vitargo för att istället gå över till min nya favorit Maurten 320. Detta samt att jag såg till att dricka en mugg extra cola i varvningen. Så körde jag på några varv och förklarade för mig själv att jag hade minsann all energi jag behövde, vilket tydligen hjärnan trodde på. För krisen passerade och jag kunde springa på igen utan vidare svackor.

Nu har jag helt glömt att kommentera värmen. Förutom då att det var just varmt. Ja, det var varmt. Inte var det någon skugga att tala om på löparbanan heller. Inte förrän solen ändå var på väg ner. Då först blev det skugga. Men jag har inga stora problem med värme. Så länge jag inte springer jättefort tycker jag värmen är ganska lätt att hantera. Det gäller att dricka lite extra. Dels för att man ska upprätthålla någon form av vätskevabalans och dels för att hjälpa till att kyla ner kroppen lite inifrån. En nackdel när man dricker mycket är att man tvingas investera lite tid i extra kisspauser. Det ser jag inte som ett problem. För mig är en det något av en belöning att få stanna till och ta en kisspaus. Det kompenserar jag enkelt genom att springa lite snabbare efter stoppet. Reima med medhjälpare hade dessutom ordnat det väldigt fint med vattenslang och balja vid varvningen. Där fanns svampar att blöta sig med, men enklast tyckte jag var att bara doppa kepsen i vattnet varje varv och sen låta den kyla skallen under resten av varvet. Några gånger bjöds vi på is och då tog jag såklart glatt emot den. Men vatten är bra. Jag hade med en liten handduk som jag blötte rejält emellanåt och satte fast under kepsen så den hängde över nacke och axlar. Det väger såklart en del, men den höll vätan ganska länge och det svalkade gott. Åsa hade fixat en privat vattenhink åt mig som jag kunde blöta mina handdukar i. Det här körde jag med under de varmaste timmarna, lite i omgångar, varvat med att bara blöta kepsen. Inför min 48h kommer jag helt klart packa ner ett par handdukar och kanske någon lättare variant med en urklippt lakansbit eller något i den stilen. Enkelt att ha med, men kan göra underverk för att hjälpa en löpare att undvika värmeslag.

Sista timmen räknas inte?

När det så småningom var dags för sista timmens löpning började jag fundera lite närmare på vilken distans jag skulle nå. Enligt Ivan räknas inte sista timmen eftersom den mer eller mindre går av sig själv, men lite grann räknas den nog iaf, även om det nog kan bli lite partystämning när man inser att det bara är minuter kvar av ett lopp som vid det laget har pågått himla länge. Jag bestämde mig iaf för att räkna den sista timmen och räkna ganska noga för att komma fram till ett resultat jag skulle vara nöjd med. Jag kan inte påstå att hjärna arbetar särskilt raskt efter 23 timmars löpning, men efter en del räknande och funderande kom jag fram till att det vore ganska bekvämt att nå just 222 km. En rund och fin siffra. Jämnt 555 varv. Men då vore det ju ännu roligare att försöka nå 222 222 meter. Så där kunde jag springa några varv och fundera på var under varvet man skulle passera 220 meter och sen försöka uppskatta ytterligare två meter på det. Det borde ju faktiskt gå att komma ganska nära den siffran med lite omsorg och eftertanke. När Ivan passerade mig, igen, nämnde jag min plan för honom och han föreslog att jag skulle lägga på ytterligare 22 centimeter, så det skulle landa på 222 222,22 meter. OK, tänkte jag, det blir bra. Det blir något att sträva efter. Dessutom innebar det att jag skulle få stanna några minuter innan slutsignalen iom att jag höll ett tempo som gav mig en viss marginal på den nu besluta målsträckan.

Så när alla andra spurtade och sprintade som tokar för att försöka lägga in ytterligare några meter på banken, slog jag mig lite stillsamt ner vid sidan av planen och spred ut benen i en spagat kring punkten för 222,22 meter. Där kunde jag ligga och se folk springa förbi, studera den blå himlen med enstaka molntussar och känna doften av gräs och tartan. Det var ett perfekt sätt att avsluta mitt lopp. Jag nådde mitt mål. Jag insåg efteråt att som konsekvens av att det hela skedde på en 400-metersbana så blev det 555,55 varv. Även det en ganska bra siffra. Lätt att komma ihåg och lätt att känna sig nöjd med.  Jag har äntligen gjort en anständig insats på 24h och det skedde med god kontroll och faktiskt lite mersmak. Det blev en andraplats på RM efter Ivan, som malde på i sitt något högre, men väl så jämna tempo, och landad på ca 237 km. Hatten av!

IMG_9236

Jag tror aldrig jag kommer att satsa på 24h – därtill känns konkurrensen från yngre förmågor alltför skarp – men det här loppet stärker mig i min tro att jag kan göra bra insatser på 48h och ännu längre distanser. Det är dit jag siktar under de kommande två åren. Först och främst en bra insats på 48h och när jag tycker att jag lyckats med den uppgiften så vill jag gå vidare och se vad som går att göra på ett 6-daars-lopp. Vad jag ska göra därefter, när jag blir stor, har jag ingen riktig aning om nu. Det blir vad det blir och jag litar på att det blir bra. 

 


Leave a Reply

Powered by WordPress. Designed by CodeOOf.