48 timmar – om sex månader

April 2, 2018 Sten Livet

Jag är klar med Ironman och triathlon för ett tag nu. Det är ingen nyhet. Det hade jag i princip redan bestämt innan jag åkte till Kona för att tävla i höstas och jag har berättat det för alla som velat lyssna och/eller läsa. Det känns bra att få tänka framåt emot nya mål och nya upplevelser. Det gäller ju att passa på medan kroppen är ung och sinnet likaledes. Så från och med i år och några år framåt är det ultralöpning som gäller för mig.

Jag vill få känna mig uthållig, lätt och senig i kroppen, utan broms. En evighetsmaskin som kan arbeta på i lugn och metodisk takt, i ständig kontakt med mitt inre så jag hela tiden kan hålla ansträngningen på en långsiktigt hållbar nivå. Ungefär så. Det är vad jag strävar efter. Tror jag. Eller så vill jag bara se hur långt jag klarar av att pressa mig under olika förhållanden och i olika miljöer. Eller kanske är det att jag mest vill hitta skäl att uppleva dessa olika miljöer. Tvinga mig att hitta platser jag inte skulle hitta annars i min hemkära lättja. Det var ju så jag hittade Kebnekaise, Nikkaluokta, Abisko och hela det fantastiska landskapet däremellan. Det spelar egentligen ingen roll varför jag vill detta. Poängen är bara att jag vill och jag vet att jag vill.

Jag har redan sprungit lång och länge under ganska många år. Jag sprang mitt första Lidingölopp (30 km) 1979 och mitt första marathon 1980. Det dröjde ända till 2001 innan jag sprang Ursvik Ultra som mitt första ultramarathon. Det gjorde jag som en förberedelse innan min första Ironmantävling. Sedan dess har det blivit totalt 21 st Ironman och strax under 30 st ultramaror av olika längd och natur. Men hela tiden har jag haft Ironman i fokus för min träning och ultrorna har jag mest sett som en rolig sak vid sidan av som jag gjort i mån av tid och möjlighet. Den allsidiga träningen med även simning och cykel har hjälpt mig undvika skador, även om jag tvingats till min beskärda del av rehab. 2016 gav jag mig på ett mål som kändes smått övermänskligt för mig – 200 miles. Egentligen kändes det inte helt omöjligt, men det kändes som en väldigt tuff utmaning och framförallt kände jag mig osäker på hur jag skulle klara av att hålla igång kroppen så länge som krävs för att springa drygt 32 mil. Med lite specifika och noggranna förberedelser så gick det ju faktiskt riktigt bra. Det gav mersmak, kan man säga. Sedan dess har jag varit sugen på att testa de riktigt långa distanserna. För att se vad jag kan klara av att prestera. Hitta min gräns. Eller snarare – bevisa att det faktiskt inte finns någon fix gräns. Din gräns beror helt och hållet på yttre omständigheter, samt din dagsform – såväl fysisk som mental – det är en helhet. De yttre omständigheterna kan du sällan påverka, men du kan anpassa dig och din utrustning efter dem. De inre omständigheter – dagsformen – har du stora möjligheter att påverka, bl.a. genom olika former av träning.

Det finns massor av olika spännande utmaningar därute. Massor. Dessutom kan man såklart hitta på helt egna utmaningar, som att springa genom kontinenter under dagar, veckor och månader. Låter skoj, men jag har en familj att umgås med och ett arbete att sköta. Så jag får välja en något enklare variant. Det får bli 48 timmar. En tidsultra som går ut på att springa så långt som möjligt under 48 timmar. Det finns ett antal lopp att välja på. Vanligen går det på en bana som är ca 1 km lång. Dvs. du springer en väldig massa varv på en och samma bana. Det är kanske inte speciellt varierande och du får kanske inte se så väldigt mycket nya saker under loppet, men det är praktiskt. Arrangörerna kan hålla koll på alla tävlande (inte för att det är speciellt många tävlande att hålla reda på i en sådan tävling) och det räcker gott med en fast vätskekontroll/matdepå. Du behöver inte släpa med dig en massa extrakläder, specialenergi, eller vad det nu är du kan tänkas vilja ha under ett långlopp. Allt kan placeras på ett och samma ställe, som du garanterat kommer passera massor av gånger innan tävlingen är avgjord.

När jag sprang 200 miles, var jag ute i 39:23. Dvs jag hade nästan 9 timmar kvar för att nå 48 timmar. Så det känns egentligen ganska lagom att satsa på några få timmar till. Det känns ganska tryggt, faktiskt. Jag vet att jag “med lätthet” hade kunnat klara av 48 timmar med den träning jag hade i kroppen den gången. Samtidigt är det en helt annan typ av utmaning. Att spring 200 miles handlar ju om att springa en viss sträcka. Du har en startlinje och du har en mållinje och det gäller bara att ta sig till målet så snabbt som möjligt. Men med 48 timmar så har du förvisso en startlinje, men du vet inte var målet ligger. Du vet när du kommer gå i mål, men inte var. Man skulle faktiskt kunna säga att du kommer närmare målet även om du tar paus. Det är lurigt och kan kräva lite speciella mentala strategier om du inte vill lockas att helt enkelt “vila” dig in i mål. Jag har en del idéer om hur jag kan försöka hantera de aspekterna, men vi får se hur det går. Det är en sak att ha idéer och planer. Det gäller att få jobbet gjort också. Varje dag och träningstillfälle under hela resan fram till målet.

Vad är då målet? Ja, man kan ju se det som ett mål i sig att klara av att springa i 48 timmar utan att gå sönder. Men jag vill såklart prestera också.  Rent generellt är ultralöpningen ganska underutvecklad. Det är helt enkelt inte särskilt många tävlingsinriktade utövare som aktivt ägnar sig åt ultralöpning. Det beror väl dels på att det faktiskt är ganska slitsamt att springa långa tävlingar om man ska göra det i just tävlingsfart – eller så fort man klarar av iaf. Det tar en himla tid också. Inte finns det så väldigt många tävlingar att välja på heller. Men här måste jag säga att det har hänt ganska mycket på senare år. Ultralöpningen är helt klart på frammarsch. Det kommer fler och fler roliga tävlingar och utbudet i Sverige är mångfalt större än vad det var när jag sprang min första ultra 2001. Men det är i första hand olika traillopp som du hittar. Utmanande lopp i tuff terräng och vacker natur. Föga förvånande. Det är nog inte så många som går igång på att springa runt runt i x timmar på en idrottsplats, i en park, eller på en campingplats. Inte ännu iaf. Och 48 timmar är himla lång tid. Men tanken på det tilltalar mig. Jag gillar sådant som är repetitivt. Då kan man hela tiden försöka förbättra sig. Jag gillar att det är så skoningslöst mätbart. Jag gillar att det är uppenbart tufft. Du kan inte leva på ren talang. Du måste träna för det. Det går inte att vila sig i form till 48 timmars löpning. Det går inte att förlita sig till turen, eller att man ska råka ha en bra dag.

Jag har tittat en del i rekordtabellerna. Det i skrivande stund gällande svenska rekordet är på knappt 385 km. Det är ärligt talat inte särskilt imponerande sett i ett internationellt perspektiv. Min genomsnittliga km-tid från TEC200 ger 390 km om jag skulle hålla den i 48 timmar. Jag borde alltså kunna bättra den noteringen. Med rätt förberedelser och med en bra dag. Förlåt – med två bra dygn. I följd.

Där har ni min målsättning. Jag ska slå det nu gällande svenska rekordet i 48 timmars-löpning. Jag tänker inte avslöja hur långt jag planerar att springa, men det är längre än 385 km. Min målsättning är inte heller att sätta svenskt rekord, utan endast att slå det nu gällande svenska rekordet. Jag har redan skrivit att rekordet inte är särskilt imponerande. Därmed anser jag också att det är hög sannolikhet att någon kommer förbättra rekordet innan jag gör mitt första försök. Om det skulle inträffa så ändras inte min målsättning, utan jag kan jobba på enligt plan. Se det för vad det är. Jag är inte ute efter att sätta svenskt rekord. Jag vill testa mina egna gränser och utmana mig själv. Skulle det ändå bli ett svenskt rekord så vore det såklart roligt. Och samtidigt lite tråkigt. Det borde inte vara möjligt att sätta ett svenskt seniorrekord i löpning som 56:åring. Eller?

När ska det ske, då? Ja, antingen i år, eller så får det bli nästa år. Jag tänker göra ett seriöst försök i år. Om det går som det ska så kommer jag förmodligen fortsätta vidare mot andra mål under 2019. Men misslyckas jag så får jag helt enkelt göra ett nytt försök. Svårare än så är det inte. Lyckligtvis går finns det inte jättemånga tävlingar på just 48 timmar, så det underlättar valet av A-tävling. Dessutom behöver man räkna med en ganska lång förberedelsetid för att prestera på topp, så du kan inte bara hamra in flera tävlingar efter varandra. Eller, det kanske man kan. Men jag kan inte. I alla fall kan jag inte det än. Jag tror inte jag kommer kunna det någonsin. Ska man prestera på topp i 48 timmar, så krävs det en bra förberedelse. Om man presterar på topp i 48 timmar, så krävs det en rejäl återhämtningsperiod. Det är i vart fall min tes.

Efter en del funderande och letande i tävlingskalendrar har jag hittat ett lämpligt lopp. Som jag tror och hoppas på. Det arrangeras ett lopp i Skövde i slutet av juli. Det vore ju nära och bra. Men det passar tyvärr ganska illa in i min övriga planering och framförallt ligger det lite väl nära i tiden. Jag hinner helt enkelt inte förbereda mig tillräckligt fram till dess. Nej, det får bli en sväng till Ungern. I Balatonfüred arrangerar man nu i maj en populär 6-dagarstävling. Ett intressant alternativ den dagen jag känner det är dags att pröva på ett så långt lopp. På samma bana ordnar samma arrangör 24h och 48h i slutet av september. Perfekt tid för mig att hinna träna och förbereda mig för detta. Det är ganska smidigt och billigt att resa dit också. Så kan jag ju passa på att reka lite och bekanta mig med bana och arrangören inför en eventuell kommande 6-dagars. Så får det bli! Jag anmäler mig nu direkt, så är det klart. Om du är sugen på att anmäla dig själv, eller bara få lite mer information om loppet så hittar du hemsidan här. Ganska enkel och inte alltför informativ, men det är inte glassiga hemsidor som lockar ultralöparna.

Fram till loppet har jag en hel del förberedelser att ta tag i. Nu har jag ju redan bestämt mig för det här sedan i höstas, så jag har såklart redan börjat träningen. Tyvärr har jag haft ett par bakslag i form av sjukdomar på den här sidan årsskiftet. I början av året blev jag utslagen av elaka magbakterier under ett par veckor, vilket ställde till det värre med träningen än jag anade. För en vecka sedan kände jag äntligen att jag var på väg tillbaka till en bra form att bedriva fortsatt träning ifrån. Då blev jag sjuk igen. Den här gången sannolikt ett virus. Jag som aldrig brukar bli sjuk! Men nu får det vara nog. Jag har bara haft lite lätt feber, till skillnad från Åsa som blivit rejält utslagen, och sedan igår anser jag mig helt frisk, även om jag fortfarande har lite kvardröjande irritation i halsen. Men igår kunde jag i alla ta mig ut och jogga en timme och idag har jag fått till ett riktigt härligt 3.5h-pass hemifrån och runt Djurgården i underbart vårväder och på fastande mage. Jag sprang lugnt och fint, men det kändes väldigt kontrollerat hela vägen och det var först under de allra sista kilometerna som började känna av den där motsträviga tröttheten i benen. Den där känslan som är precis den jag vill nå under minst ett träningspass varje vecka nu och fram till loppet.

Jag återkommer nog med ett inlägg framgent som fokuserar lite mer på tankar kring hur man lämpligen tränar inför 48 timmar. Den som inte vill vänta kan ju läsa lite här på bloggen från april 2016 där jag skriver om mina förberedelser inför TEC200. Jag kommer bygga vidare på den filosofin och de erfarenheterna. Jag planerar att jobba med massor av rent klassisk fysisk träning, men jag kommer lägga till en hel del mental träning och dessutom en del vad vi kanske kan kalla crossover. Dvs. en kombination av mental och fysisk träning. Det är kanske rimligt, om man tänker på saken? Du springer knappast 48 timmar med huvudet under armen, även om det sannolikt underlättar att man har ett något annorlunda sätt att tänka kring löpning och prestation jämfört med genomsnittet.

Dessutom kommer jag lägga in en del träningstävlingar på resans gång. Den närmaste är Trosa Ultra Backyard nu i slutet av april. Då får jag glädjen att springa ett varv om 6.7 km med start varje heltimme. Så många varv jag vill tills jag inte orkar mer, eller tills jag är ensam kvar. Tävlingen pågår så länge som det finns minst två personer kvar som är redo att springa ett varv till. Jag är inte där för att tävla. Jag håller inte på med sånt. I alla fall inte den här gången. Jag är där för att träna på 48 timmars under ordnade former. Om vi tänker oss att jag får springa 48 varv, så blir ju det ganska precis 48 timmar (eller egentligen något under 48 timmar, om vi förmodar att jag springer det sista varvet på under timmen). Sträckan blir då 200 miles. Så det vore ett rejält tufft träningspass, men ändå ganska mycket snällare än jag planerar för september. Jag kommer få tillfälle att testa nutrition, vätskeintag och mentala strategier under lagom kontrollerade former och jag kommer få känna på hur det är att hålla igång under en riktigt lång tid. Jag har inte testat den här typen av ultra förr, så jag kan såklart göra en grov missbedömning, men just nu känns det som ett perfekt träningspass. Ett tufft sådant.

Jag bjuder på lite bilder från dagens löptur.