6 månader till 6 dagar

November 18, 2018 Sten Livet

Det har gått åtta veckor sedan mina 48 timmar i Timisoara. Det var årets stora mål och sen dess har jag ägnat tiden åt att återhämta mig, fundera och försöka ladda om. Jag har unnat mig att njuta lite också och känna mig nöjd med min insats. För nöjd är jag. Men samtidigt missnöjd eftersom jag vek ner mig onödigt lätt när jag hade kunnat göra ett så mycket bättre resultat om jag bara varit beredd att ta några timmar av lite mer smärta. Det där ska jag jobba med en del framgent. Den gamla filmen “Marathonmannen” med Dustin Hoffman och Max von Sydow innehåller ett par scener som kan få tjäna som inspiration. Men kanske allra bäst att jobba fram en kombination av resultatmål och processmål, där processmålen bör ges lite mer tyngd än nu senast.

Jag har i alla fall fått en utmärkt start på mitt projekt som går ut på att under tre år transformera mig från triatlet till ultralöpare och samtidigt göra starka insatser på 48h och 6 dagars-löpning. Med starka insatser menar jag att göra lopp som jag själv är nöjd med och som helst skall förbättra de för ett år sedan gällande svenska rekorden på respektive “distans”. Det lyckades i första försöket på 48h, så nu vänder jag blicken mot 6 dagars. Johnny Hällneby har förbättrat det svenska rekordet till strax över 880 km efter att mitt projekt påbörjades. Starkt gjort av Johnny. Verkligen. Men det spelar ingen större roll för mitt projekt. Min plan var ändå att springa ännu längre, så jag behöver inte göra några justeringar i resultatmålen. Vi får se hur det går att leva upp till målen. Jag är väl medveten om utmaningen i att utsätta sig för så långa ansträngningstider och inte minst de svårigheter som uppstår som konsekvens av sömnbrist. Jag förberedde mig noga inför Timisoara och jag lyckades väl där, men det kan mycket väl ha handlat om en stor del tur att det gick så bra som det gjorde. Så jag ska akta mig för att bli kaxig. Tillit, ödmjukhet och tro var mina ledord under loppet i Timisioara. De ledorden tar jag med mig i mina förberedelser inför nästa utmaning.

Mitt första försök på 6 dagars-löpning ska bli av i Balatonfüred i Ungern. Loppet går den 9-15 maj. Dvs. start om lite knappt sex månader. Så det är dags att börja träna! Jag vilade från all träning veckan efter Timisoar, men därefter började jag så smått och har sedan dessa stegvis trappat upp. Nu känner jag mig helt återhämtad och jag klarar av att träna mer eller mindre precis som jag vill.  Såhär års innebär det rehab med fokus på hälsenorna, bål- och benstyrka, fottålighet och intervaller för att öka VO2max samt flytta mjölksyratröskeln. Allt i nu nämnd prioritetsordning. Förra helgen roade jag mig med ett långpass om inkluderade sju varv upp och ner i Hammarbybacken, givetvis med variation mellan de tre brantare nerfarterna (uppåt). I veckan har jag lyckats klämma in VO2max-intervaller och även mysiga tröskelintervaller. Igår fick jag till en fantastiskt skön träningsdag med ett dubbelpass som specialdesignat för just 6 dagars. Först sprang jag drygt fyra timmar utan andra tillskott än lite vatten. Benen blev, som brukligt, rejält uttömda och stumma. Sen blev det en kort vila då jag fick äta ett par mackor och dricka lite alkoholfri öl, innan jag lurades ut att springa ett nytt pass med Johnny Hällneby och en del annat folk, som ägnade sig åt sina ultraintervaller, denna gång med start och mål vid Hammarbybacken. Med transportlöp dit och tillbaka blev det ytterligare dryga två timmar. Första timmen kändes väldigt trög, men andra timmen släppte det och det kändes skönt att springa igen. Jag tror det får bli lite fler pass av den karaktären på andra sidan nyår. Det måste vara vettigt att träna på det här med att ta en kortare paus med mat&dryck och därefter sticka ut en sväng igen trots att benen är stela och ovilliga.  Ungefär som brickträningen som triatlet, där jag växlar mellan cykel och löpning. En annan aspekt som såklart är speciell för 6 dagars är det här med att sova i relativt korta pauser och på något vis klara av att hantera sömnbrist över flera dagars ansträngning. Det går såklart att träna på den saken också, men jag tror egentligen inte det är en god idé att träna på att vara utan sömn. Jag tror det riskerar att bryta ner mer än det bygger upp. Men det är en knepig balansgång. Hest vill man komma åt erfarenheten av att springa flera dagar i sträck med ett minimum av sömn, utan att utsätta kroppen för den fysiska nedbrytning som följer på en sådan ansträngning. Istället för att genomföra träningspass med det här syftet så nöjer jag mig med de erfarenheter jag redan har skaffat mig genom tävlingar och så får jag se fram emot de nya erfarenheter jag kommer göra under tävlingen i Ungern. Med en genomtänkt planering bör jag åtminstone kunna minska risken för alltför negativa överraskningar.

Jag brukar vara ganska sparsam med mitt tävlande och även i år har jag tävlat relativt sparsamt. Ni som följt mig under året vet dessutom att jag betrakta de flesta tävlingarna som ren träning och förberedelse inför 48h. Så blir det även kommande säsong. Det mesta blir förberedelser inför 6 dagars. Vad som händer därefter beror av hur det faktiskt går i Ungern och hur det går i övrigt på vägen dit. Jag räknar med att springa Swedish Alpine Ultra, men har inte bestämt mig alls för om det blir ett tredje lopp på bara vatten, eller om jag ska göra ett seriöst försök att blanda mig i toppstriden igen. I slutet av juli räknar jag med att det blir en ny ultrafestival i Skövde. Då ska jag försöka vara med. Om allt går bra i Ungern, så kan det tänkas att jag satsar på 48h i Skövde. Det vore faktiskt ganska roligt att göra ett bra resultat på hemmaplan med de erfarenheter jag har i bagaget nu (man kan faktiskt undra hur det kan gå så fort att glömma all smärta jag upplevde i lekparken i Timisoara?). Så den tanken ligger och gror i bakhuvudet och där får den ligga till i slutet av maj.

Såhär ser i alla fall min tentativa tävlingsplan ut fram till 6 dagars i Ungern:

• 24-25 november (nästa helg): 24h i Oslo. Jag vill ta lite revansch för en mindre lyckad insats förra året. Dessutom är det bra att skaffa mig lite mer erfarenhet av 24h. Jag har faktiskt gjort två av de tio bästa svenska 24h-noteringarna i år. Drygt 22 mil på RM i Skövde och drygt 21 mil under första dygnet i Timisoara. Det vore kul att förbättra mitt PB en smula och bevisa för mig själv att jag trots allt kan ha en del att hämta även på 24h. Så jag ska spänna bågen en del, men med ödmjuk tillit och tro.
• 8 december: Tjörnarparen 100 miles. Det är såklart knäppt att springa ett tufft terränglopp om 100 miles bara två veckor efter Bislett. Jag vet att kroppen kommer vara långtifrån återhämtad. Men jag vill gärna vara med på det här loppet och leva upp till den gamla devisen att det viktigaste inte är att tävla utan att deltaga. Som bieffekt räknar jag med att få ett bra träningspass inför 6 dagars iom att jag tvingar mig springa hela 100 miles, trots att min kropp inte kommer ha lust att springa längre än fem kilometer i långsam takt.
• 19 januari: Stockholm Stadionmarathon. Det var länge sen jag sprang en ren mara, så det kan vara på tiden. Jag kommer sannolikt inte vara i god form för att prestera bra på den här distansen, men det kommer vara nyttigt för mig att springa ett lite tuffare långpass, så jag tar förmodligen chansen. Dessutom blir det bra träning inför 6h i Karlstad.
• 2 februari. 6h i Karlstad. Inomhus på kort bana. Jag har faktiskt aldrig sprungit 6h. Det känns lite otäckt för jag kommer tvingas springa ganska mycket snabbare än vad som känns komfortabelt, samtidigt som 6 timmar ändå är en rejält lång tid. Det är lätt att överskatta sin förmåga och risken finns att man kraschar rejält. Men jag tror det är bra träning inför 6 dagars. Jag tror det hjälper mig att flytta mitt uthålliga komforttempo i en positiv riktning.
• 9 mars. 6h i Skövde. Jag är osäker på den här. Men lite beroende på hur det går i Karlstad och hur det känns i övrigt, så vill jag gärna springa 6h i Skövde. Det borde passa bra med ytterligare ett kontrollerat och tufft långpass vid just den här tidpunkten. Vi får se om det blir av.
• 23 mars. Ursvik Ultra. Det här var min första riktiga ultra. För två år sedan sprang jag den senast som del i min förberedelse inför 200 miles i Täby. Den borde fungera bra även nu inför 6 dagars. Dessutom har man ändrat tävlingen en smula så starten nu går på dagtid. Så det kan ju vara roligt att testa på nytt och se om jag kan bättra min tid sedan 2016. Jag har inte anmält mig än, men det får nog bli så.

Efter Ursvik Ultra blir det rent fokus på att slipa till formen under de sista veckorna inför Ungern. Det kan tänkas att jag dyker upp vid TEC och springer ett varv eller två, men det blir i så fall som åskådare, eller möjligen som pacer och garanterat på dagtid. Det är långt till dess och mycket kan hända på vägen. Nu är det framförallt 24h i Bisletts katakomber som gäller. Nästa helg. Jag återkommer kanske med en kort blänkare precis innan loppet. Till dess får ni ha det så gott och träna på, eller gör vad ni kan, vill och trivs med!