Återhämtande långpass i Lida?

May 24, 2016 Sten Livet

För drygt fem veckor sedan sprang jag TEC 200 miles. Dvs. drygt 32 mil, vilket är väldigt långt. Det gick väldigt bra. Precis enligt plan. Men jag blev trött. Inte helt oväntat kanske. Så sedan dess har jag återhämtat mig. Jag har tränat en hel del, men jag har inte varit sugen på att springa fort och det har känts som ett jag haft en central broms inne i kroppen som hindrar mig att pressa mig mer än några enstaka sekunder.

Jag har tränat på och fokuserat på simning och cykel, för att lite successivt introducera ett och annat löppass. Knäna protestera lite under de första löppassen, men med ordentligt stretch av quadsen har jag fått lyckligare patellasenor och smärtan har gett med sig. Jag får nog medge det har trillat på och blivit rätt många träningstimmar totalt och faktiskt sex löppass, med en del intervaller under de sista två passen. Så det kändes som bra läge att lägga in ett rejält långpass. Lida Ultra har ju blivit en tradition för mig och den här gången hade Roger anmält mig trots mina egna dubier, så jag hade egentligen ingen orsak att avstå. Men jag bestämde mig för att inte försöka mig på någon tävling. Ett rejält långpass var vad jag ville ha.

Istället för att se till att förbereda mig för ett lopp, genomförde jag vad vi kan kalla för en medveten ignorerad uppladdning. Jag ville inte stressa upp mig och inte riskera släppa fram någon tävlingsdjävul. Inte riskera att försöka springa för hårt och därmed även ta ut sig alltför mycket på djupet.

Därför blev det en helt normal, ganska tuff, träningsvecka fram till loppet, men jag nöjde mig med ett rejält simpass på fredagen för att ändå ha en aning fräscha ben till lördagmorgonen. En brakmåltid på fredagen med en massa ostron, cava, grillad secreto och spanskt rödvin därtill följt av sent tv-tittande, gjorde att det inte blev många timmar skönhetssömn innan det var dags att ta sig ut till Lida efter en tidig frukost.

Ute vid startområdet var det som vanligt en väldigt avslappnad stämning. Jag småpratade med lite gamla och nya bekanta och mådde allmänt bra i det fortfarande morgonsvala vädret. Även om jag var trött och seg kändes det som en bra dag. En bra dag för ett långpass. Jag bestämde mig för inte bli övermodig, utan vara disciplinerad från första varvet. Nöj dig med ett tempo på 6 minuter/km, Sten! Om du kan hålla det tempot under de första tre varven så är det bra. Sen får det bli som det vill med de sista två varven, men det är ju bra om tempot inte går ner alltför mycket då. En totaltid på dryga 9 timmar känns lagom att sikta på. Så ungefär resonerade jag inför start. Så drog det ihop sig till start och Roger kallade över löparna till startfållan för en kort genomgång av loppet. Jag tänkte ta fram telefonen för att ta en bild på Roger under genomgången. Det var ju inte så himla lätt! Telefonen låg inte i fickan där den skulle vara! Attans! Jag glömde telefonen i bilen. Fult synlig och med såväl kreditkort som körkort i fodralet. Det kändes inte särskilt bra i magen att låta den ligga där i dryga 9 timmar på en offentlig parkering, även om Lida knappast utmärker sig för sin kriminella publik. Inget att be för! Ska jag springa ett långpass på 89 km i lugnt tempo, så spelar det inte så stor roll om jag missar starten med några minuter. Bara bra, faktiskt, att minska risken för att ryckas med i en liten startrusning. Jag vände om och joggade i fel riktning bort från starten, med Rogers “Sten, vart ska du någonstans” i öronen …

Jag gjorde faktiskt något liknande för två år sedan just i Lida, men den gången var det kepsen jag glömt. Så det börjar bli väldigt mycket tradition att jag ska missa starten i Lida. Får se hur det blir nästa år. Tyvärr tveksamt om jag ens kommer till start då eftersom jag sannolikt kommer satsa på Hawaiikval på Lanzarote, vilket brukar vara samma helg. Vi får se. Men lite onödigt är det att vara så löjligt avslappnad och ofokuserad inför en start att man inte ens har koll på sina prylar. Jag får skärpa till mig helt enkelt!

Jag kom i alla fall iväg och kunde hålla mitt helt egna tempo utan att behöva störas av andra löpare. Skönt det. Jag tickade på med lätt och snabbt steg och det kändes faktiskt riktigt bra att springa. Det tog oväntat lång tid innan jag började hinna ikapp övriga löpare, men någonstans halvvägs ut på första varvet såg jag i alla fall den första ryggen framför mig. Ganska skön känsla att kunna trippa förbi och känna att man ändå har ett hyggligt tempo i kroppen. Normalt kör jag med såväl sportdryck som gel när det är tävling. Men den här gången var det ju träning, så jag hoppade över gelen och nöjde mig med vatten i flaskan. Så gör jag på alla mina långpass nu för tiden. Lite fusk unnade jag mig dock när jag kom fram till kontrollen som bemannades av mor och far Lummi. Där lyxade jag till det med en mugg sportdryck och en liten bit wienerbröd, samt några chips att knapra på. Den kosten satt fint när jag nu låg på en lite lägre intensitetsnivå än normalt. Andra halvan är nog i sanningens namn lite mer lättlöpt än första halvan, men vad det nu berodde på så kändes i alla fall kilometrarna direkt efter Lummis Inn en smula lättare än de föregående. De var bara att surfa på den vågen så länge som möjligt. Det bar kanske inte riktigt ända in till varvning, men bra nära. I varvningen fanns det flera Lummis, mer sportdryck och mer chips (tror dock inte jag såg några wienerbröd där … ) så det blev en ny rask påfyllning och liten glädjekick som bar ut på nästa varv.

Sådär höll det på. Jag sprang (OK – jag gick i några backar, men inte särskilt många) i lugn takt och matade kilometer efter kilometer. Kom ikapp en och annan löpare och bytte några ord. Fick rent av sällskap några kilometer någon gång emellanåt, men mestadels fick jag springa själv med mina tankar. Kroppen kändes bra. Det gjorde den faktiskt. Inte topptränad, men bra. Dvs. det kändes inte som att jag skulle kunna trycka på och springa fort en längre sträcka, men jag hade helt klart tryck kvar i benen och framförallt gjorde benen inte särskilt ont. Inte ens efter 4-5 mil, när benen brukar börja gnälla. Den obligatoriska svackan jag brukar få infann sig inte. Det kan såklart bero på just detta att jag startade i ett ovanligt lugnt och kontrollerat tempo, men jag föredrar att tro att det är tack vare TEC200. Även där lyckades jag undvika 4h-svackan och kanske har jag helt enkelt skrämt det spöket på flykten för gott nu!

Tredje varvet avverkades i ungefär samma tempo som det båda första varven, utan någon svacka, utan att det började göra överdjävligt ont i benen. Det här var varvet då jag insåg att det kommer hålla hela vägen. Bara två varv kvar och kroppen känns ok; tempot ligger intakt och jag har krafter kvar. Inget att snacka om! Jag skulle kunna öka och springa ganska mycket snabbare, men det ska jag inte göra. Jag ska genomföra mitt kontrollerade långpass och ha krafter kvar att simträna på söndagen! Det här är den typen av känslor och insikter som gör ultralöpningen så underbar. Känslan av lätt eufori då man inser att smärtan går att besegra. Kroppen håller och lyder order. Man vet att kroppen kommer fortsätta lyda order. Ynka 36 km kvar. Det vet jag att jag grejar lätt och med kontroll! När allt känns såhär, då inser jag varför jag gillar ultra! Den som inte förstår måste helt enkelt testa! Gör det!

Så ut på näst sista varvet och låt nedräkningen börja! Inte långt kvar! Inte långt kvar. Daniel skickade ut mig med tillropet att Kajsa bara var fem minuter före mig i spåret. Ja, det var ju på tiden! Borde ju kunna komma ikapp Kajsa på det här varvet. Ute hos Mor och Far Lummi får jag höra att Kajsa bara är någon minut före. Ner med en extra mugg Cola och en bit wienerbröd, samt den obligatoriska näven chips! Så kör vi på! Strax är jag ifatt Kajsa. Det syns att hon har ont och är ansträngd. Men Kajsa är rutinerad. Hon trippar på i det tempo hon kan hålla och ger sig inte. Vi byter några ord, men jag förstår vinken när Kajsa säger åt mig att springa på. Jag ska inte sänka mitt tempo i onödan, men framförallt ska jag inte lura henne att öka sitt tempo nu. Det här är ultra. Jag är trött och har såklart ont, men jag mår bra och springer lite fortare än tidigare. Kajsa har tappat tempo och har ännu mer ont. Hon är inte rätt tränad för den här distansen idag, men hon kommer greja det på rutin och en enormt lång träningsbakgrund. Men vi ska göra det i vårt eget tempo om det ska bli bra. Så jag springer på. Förbi branta backen och färistorna vid gården med korna. Ingen blommande raps på åkern i år. Kontrollerat tempo och sen ut på sista varvet! Åsa har tagit en cykeltur ut till Lida och står nu vid varvningen när jag passerar. Känns bra. 18 kilometer är väldigt lite. Speciellt när man har farten uppe och kroppen svarar. Speciellt när man ju inte ens behöver eller ska springa särskilt fort. Jag kan göra lite som jag vill nu. Läget är under full kontroll. När jag passerar Brantbrink på sista varvet gör jag min första och enda kilometer på under fem minuter denna dag – 4.53. Kilometern innan gick på 5.02 och påföljande på 5.03. Det var de tre snabbaste kilometrarna under hela loppet. Det var kul att testa att trycka på lite och känna att det svarade, men jag bestämmer mig för att dra ner igen och hålla kontrollen. Det är för stor risk att det straffar sig med onödigt lång återhämtning som följd. Så jag väljer att defilera in i mål med kontrollerade kilometertider. Jag kommer i alla fall in gott och väl under 9 timmar. Det räknade jag inte alls med på morgonen, men när jag snittade 6 min/km under de första tre varven bestämde jag mig för att försöka öka en smula under de sista två varven, för att på så sätt ta mig in strax under 9 timmar. Det känns ju bättre med dryga 8 timmar än dryga 9 timmar i sluttid. Nu blev det 8.52 och en andraplats i klassen. Inte för att det var särskilt stor konkurrens och Staffan Blixt var ju snudd på en hel timme före mig i mål. Men ändå. En andraplats är en andraplats! Det måste firas!

Så det fick bli en ny smaskig brakmåltid på lördagkvällen. Mer cava och mer ostron.

Jag bockar och bugar och tackar mina favoritarrangörer Roger och Thomas för ännu ett underbart lopp! Ni gör skillnad i mitt löparliv. Ni som ännu inte hittat till Lida Ultramarathon – ta chansen nästa år! På vägen dit kan ni ställa upp i Hammarby Alpin Marathon.