Återhämtning

May 5, 2016 Sten Livet

Snart tre veckor efter TEC. Jag börjar kunna det här nu. Eller inte. Dvs det här med återhämtning efter långa lopp. Låta kroppen läka i lugn och ro. Låta lusten komma tillbaka. Utan att dega ihop. Första veckan var enkel. Svullna fötter cch vader talade om för mig att det var vila som krävdes. Inget snack om saken!

Men ren vila är inget för mig och dessutom är det inte nödvändigtvis den mest effektiva återhämtningen heller. Det blev 10 minuter på motionscykel på torsdagen. Lättaste tänkbara motstånd. Jag riktigt kände hur svullnaden gick ner tack vare den ökade cirkulationen. Lite lätt styrka för överkropp och bål på det. Lätt lätt last på allt. Det kändes fantastiskt bra. Balsam för själen.

Så kom helgen. Det fick bli ett kort simpass på lördagen. Bara lugn och stilla teknik. Trots det kändes det rätt jobbigt att andas tretakt. Jag var helt klart centralt utmattad fortfarande. Inte konstigt alls.

Men strax därpå, en vecka efter loppet, började kroppen kännas mer normal igen. Natten till måndag bokstavligen kissade jag ut den återstående svullnaden ur kroppen och på måndag morgon var jag tre kg lättare än dagen före. Det här har jag varit med om förut efter såväl tävlingar som överlånga träningspass. Som en del i läkeprocessen/återhämtningen binder kroppen upp en massa extra vätska. Man svullnar helt enkelt. Vanligen syns det inte lika tydligt som den här gången på fötter och vader, men det syns  på vågen. Trots att man förväntar sig att gå ner lite i vikt efter en långvarig anstrångning blir den kortsiktiga effekten den omvända. Jag går upp i vikt ett par kg eller så. Så släpper det plötsligt efter någon vecka och jag är lättare än innan, givet att jag inte varit för överentusiastisk i mitt iver att hjälpa återhämtningen genom mångder av mat. Det var extremt tydligt den här gången. Jag visste ju att jag förbränt ungefär 2 kg kroppsfett under loppet, men redan på måndagen vägde jag något kg mer än jag gjorde på morgonen före start. Vätskeansamling – svullnad kort och gott. Så efter en vecka med för mig minimal fysisk aktivitet, var jag helt plötsligt lättare motsvarande just det där förbrukade kroppsfettet. Skönt! Dvs. skönt att jag begriper vad som händer i kroppen och att välkända fysiska samband faktiskt råder.

Se nu inte det här som ett bantningstips! Vill man gå ner 2kg kroppsfett inför Beach 2016, så garanterar jag att det finns massor av metoder som är betydligt lättare att nå målet med, än att springa 200 miles i Täby (eller annorstädes för den delen)! Men OK … för mig pesonligen var det i alla fall ett ganska njutbart sätt. I alla fall nu, efteråt.

I söndags testade jag att springa igen för första gången efter loppet. Jag sprang ut en sväng på Sörmlandsleden och navigerade mig via de blå och gröna spåren bort mot Hellasgården, i underbart vårväder. Stannade till på utegymmet där och körde igenom några överkroppsövningar, innan jag joggade hemåt på lite lättare grusvägar. Det gick inte fort. Det kändes inte speciellt bra i kroppen. Men det kändes underbart i själen. Dessutom var det en bra väckarklocka. Jag vet att jag har en tendens att få problem med patellasenorna efter rejäla ultror. De stora lårmusklerna får helt enkelt jobba massor och de i sin tur sliter och drar i patellasenorna. Efter loppet vill musklerna dra ihop sig för att försöka läka och det lägger ännu mer last på senorna. Själv är man helt slut och vill givetvis låta musklerna vila, så normal stretching eller annan mer aktiv rörlighetsträning är inget man vill belasta kroppen mer efter en så rejäl ansträngning som det ändå rör sig om då man varit igång i över 24 timmar och mer därtill. Så man ska inte vara förvånad över att patellasenorna blir lite överbelastade. Överbelastade patellasenor ger sig vanligen tillkänna som en smärta på framsidan av knäskålen. Jag brukar känna det här när jag går de första dagarna efter loppet. Men den här gången hade jag faktiskt inte särskilt mycket smärta av den typen och efter bara några dagar kände jag inget alls. Så jag tänkte mig inte för. Jag trodde jag klarat mig och att patellasenorna mådde utmärkt. Men när jag sprang i söndags blev jag varse hur fel jag hade. Det gjorde ont. Dvs. det började göra ont efter ett par kilometer och det gav inte med sig bara för att jag fortsatte. Så nu stretchar jag framsida lår minst två gånger om dagen och så lär jag hålla på ytterligare någon vecka, men sen räknar jag med att ordningen ska vara återställd. Det känns redan mycket bättre och jag ska såklart provjogga någon gång i helgen för att känna efter var jag står. Men under tiden tar jag chansen till fortsatt simträning och cykling. Där känner jag inte av några smärtor alls. Det enda jag känner är ett slags inre, centralt placerad, spärr. En spärr som säger att jag inte ska försöka köra några tuffa intervaller eller ta i på allvar så att jag blir flåsig eller så att musklerna tvingas arbeta anaerobt. Jag är inte mogen för det än. Det kommer kosta mycket mer än det smakar. Det mantrat hör jag kroppen viska i mitt öra under varje enskilt träningspass just nu. Jag är oändligt tacksam för att jag har en så klok kropp som förstår att viska så kloka saker i mitt öra när det som bäst behövs.

Mina fötter har också läkt mer och mer. Jag hade ju massor av blåsor runt om efter loppet, men nu har det mesta skinnet släppt och det har bildats ny hud därunder. Om några dagar kommer jag bara ha ett par små blånaglar kvar som bevis på att jag sprungit löjligt långt. Det och en liten glasgrunka + ett fett bältesspänne som står på öppna spisen.

Idag har jag varit ute på en lugn och väldigt skön cykeltur tillsammans med Åsa. Inga försök att cykla snabbt, utan bara vara ute några timmar i det fantastiska sommarväder vi helt plötsligt kommit i åtnjutande av. Livet är underbart!

Inte blir det sämre av att de har utmärkta räkmackor på Eldtomta Café! Latten slinker ner utan protester den med!

 

Om lite drygt två veckor är det dags för Lida Ultra. Roger har varit snäll nog att anmäla mig till 89km-klassen. Vi får se vad kroppen viskar till mig när det är dags för start. Just nu viskar mitt allmänna lust och njutningscentrum i hjärnan att “Lida Ultra låter som ett fantastiskt trevligt långpass om man tar det just som ett långpass och inte får för sig att försöka springa fort”. Jag hoppas vi ses där. Det går fortfarande att anmäla sig och avgiften är så låg att det nästan känns som att man får betalt för att ställa upp. Det kommer bli en underbar dag!