Att sätta rekord är inte viktigt, men det är skönt

July 4, 2020 Sten Livet

Det kändes inte bra att ge upp mitt försök att springa Roslagsleden. Dels fick det mig att börja tvivla på min löpform och min förmåga att springa riktigt långt. Dels för att det förstörde min träningsplan där jag faktiskt ville ha ett riktigt överlångt pass just den helgen. I och för sig hade det blivit ett onödigt långt pass rent fysiskt, men jag hade behövt den mentala styrkan som kommer med vetskapen om att jag faktiskt klarar av de riktigt långa passen. Den mentala styrkan som kommer med den upprepade insikten om att hur ont benen än gör och hur jobbigt allt än känns efter 5-6 mil, så kan faktiskt allt kännas mycket bättre igen efter 8 mil och sen kan det hålla i sig i många timmar. Även om mitt minne fortfarande fungerar alldeles utmärkt för det mesta, så behöver inte bara skallen utan även kroppen påminnas för att hålla den här kunskapen vid liv. Kropp och knopp bildar en helhet som verkligen måste fungera som en tveklös och konfliktfri enhet för att klara av att springa de riktigt långa distanserna. Nu hade kroppen slutat fungera som förväntat och genast infann sig tvivlen i hjärnan. Jag har redskap för att hantera tvivlen och jag visste ju mycket väl att min löpform rimligen inte kunde vara helt som bortblåst. Men det bästa sättet att få ihop systemet igen är ändå att faktiskt bevisa att systemet faktiskt fungerar. Bevisa att det inte alls är trasigt. Så jag planerade nytt i närtid istället för att blicka alltför långt framåt.

Nytt mod med nytt mål

Redan i söndags insåg jag vad uppgiften skulle bli. Ta tillbaka min FKT på Ingegerdsleden. Jag hade egentligen tänkt vänta med det uppdraget till nästa år. Men nu blev det ändå dags med kort varsel. Eftersom jag redan sprungit Ingegerdsleden i år var ju grundarbetet redan klart. Jag hade bra koll på leden och de olika delsträckorna. Jag visste ganska väl var det finns vatten att tillgå. Återstod bara att slipa till formen en aning till och sätta ett realistiskt tidsschema. Jag utsåg torsdagen för genomförandet, för att inkräkta minimalt på familjelivet och samtidigt ge mig själv chansen att göra de sista förberedelserna i lugn och ro. Jag bokade in mig själv för ett ”go/no-go”-möte på onsdagen. Till dess skulle jag få en tillräckligt go känsla i kroppen.

Hur fixar man den där känslan då? Det varierar såklart. Det beror på vem man är, hur man brukar träna, var man befinner sig i sin träning, hur man lever och hur dagsformen egentligen verkar vara. Men för mig blev det lite ”tillbaka till gå”. Efter söndagens helvila blev det ett pass på löpbandet med tröskelintervaller 4*8 min med 2 min passiv vila. Ett lite lagom jobbigt pass strax under tävlingsfart på milen. På tisdagen tog jag en fastedag. Bara vatten och kaffe. Inga kalorier alls. Med ett undantag, som jag börjat med på senare tid. Om jag tränar under en fastedag, så tar jag en liten proteinshake efter avslutat pass. För att stödja proteinsyntesen och förhoppningsvis ge ett bättre träningssvar. På tisdagen sprang jag ute. Ca 10 km jogg med insprängda maxintervaller 10*30/180 (30 sekunder maxlöpning följt av 3 minuter aktiv vila i form av lätt jogg). Det här passet är mitt favoritpass i samband med formtoppning. Det går oftast lätt att genomföra även om ben och kropp känns tunga och ovilliga. Bara att accelerera och sen springa så fort och spänstigt som det bara går i 30 sekunder. Det går alltid att göra och man hinner knappt bli flåsig innan det är dags att vila. Men träningsresponsen blir fantastisk och kommer ofta redan efter dryga dygnet. Att jag är fastande spelar inte heller någon större roll. Muskelglykogenet är i princip intakt i början och det räcker med god marginal igenom hela passet. Efter två dagar med intervaller fick det sedan bli vila på onsdagen. Väderprognosen såg bra ut. Träningen hade gått bra. Kroppen kändes fortfarande en aning för tung, men det var inte mycket att be för. Börjar man tveka och oroa sig för mycket kommer det aldrig gå att ge sig iväg på riktigt långa sträckor. Då går det alltid att hitta hinder och problem. Ingen är så bra som jag på att skapa mentala barriärer för mig själv. Som tur är har jag utvecklat en god förmåga att riva eller bortse från hinder och barriärer. Ett enkelt trick jag använder är att helt enkelt bestämma mig. Har jag bestämt mig för något så brukar jag genomföra det också. Så jag bestämde mig. Imorgon bitti tar du tåget till Uppsala. Sen springer du Ingegerdsleden hela vägen till Storkyrkan. Se till att bevisa att du fortfarande klarar av att springa långt! Se till att bevisa att du kan springa långt helt osupportad! Se till att ta tillbaka den där rekordtiden!

Så hur gick det då?

Jotack, det gick bra.

Torsdag 06:54 gav jag mig iväg från Uppsala Domkyrka. 22:11 var jag framme vid Storkyrkan. Efter 15:07:46 av i det närmaste kontinuerlig rörelse. Löpning med vissa inslag av gång. Jag bar med mig sexton paket gel och 10 paket Maurten 320 för att blanda ny sportdryck längs vägen. Dessutom hade jag tre flaskor färdigblandad sportdryck med mig. Tanken var att dricka en flaska sportdryck per mil och komplettera med en gel varje timme. Tidplanen hade jag utskriven i en ficka som stöd för minnet. Pannlampan hade jag lämnat hemma. Jag gillar inte att släpa på onödig vikt.

Jag gick ut i aningen onödigt hårt tempo, men det är lättlöpt den första biten ut ur Uppsala och det är ändå ganska skönt att ha lite marginal till de mentala reptiderna. Efter en mil hade jag skaffat mig en marginal på ca 3 minuter och efter ytterligare några km var marginalen uppe i dryga 4 minuter. Det passade bra eftersom tarmen börjar bråka lite med mig. Jag har i princip aldrig problem med magen när jag springer, men upplägget var ju lite speciellt den här gången. Jag gick upp tidigt, bytte om och gick till T-banan. Jag går ”alltid” på toaletten efter frukost. Men nu tog jag med matsäck och åt frukost på vägen till Uppsala. Så det blev tydligen lite trångt i tarmen när frukosten började trycka på. Efter 14 kilometer passerar man en badplats med ett väldigt fint och välstädat utedass. Det kändes som en bra idé att investera mina insparade minuter i ett raskt toabesök. På lätta ben och med en lugnad tarm kunde jag fortsätta min löpning.  Som bonus låg jag nu exakt på min tidplan.

Vid Alsike Kyrka efter 21 km gjorde jag ett första stopp och fyllde de två flaskor jag hunnit tömma. Två påsar pulver á 80 gram styck mindre att kånka på. Det är den stora fördelen med att bära med sig all energi redan från start. Packningen blir tydligt lättare ju längre du springer. Nästa stopp blev St Olafs kyrkoruin i Sigtuna efter 53 km. Där fyllde jag alla tre flaskorna (240 gram mindre packning!). Den laddningen räckte ända till Lång-Britas källa i Stora Wäsby efter 79,5 km. Jag ångrar mig lite att jag inte istället stannade ett par km tidigare vid Hammarby Kyrka (Eds kyrka strax efter Upplands Väsby hade också varit ett alternativ). Jag ville verkligen använda just källan eftersom den finns där och jag vet att vattnet är gott. Men flödet var väldigt lågt och dessutom sitter röret lite tokigt till så det är svårt att fylla flaskor från det. Dålig planering av mig. När jag stannat vid den källan tidigare har jag inte fyllt någon flaska utan bara tagit vatten direkt i handen och druckit. Annars hade jag såklart planerat annorlunda. Nu tog det onödigt lång tid att fylla mina flaskor och den sista fick jag inte ens mycket mer än halvfull. I slutänden förlorade jag nog inte mer än ett par minuter. Men jag gillar inte brister i min planering. Så lite irriterad är jag. Men vattnet var i alla fall gott. Som för att retas lite extra med mig bestämde sig vädergudarna för att öppna himlen och släppa ett lokalt skyfall över mig så snart jag lämnat källan. Regnet vräkte ner under ett par kilometer och jag behövde i alla fall inte oroa mig för uttorkning där och då.

När jag sprang Ingegerdsleden förra gången så missade jag avtaget till Sollentuna kyrka. Det var mörkt och GPX-filen lurade iväg mig lite. Nu var det fullt dagsljus och jag hade koll på läget, trots en del kortare små felspringningar här och där. Jag passade på att fylla den flaska jag hunnit tömma innan jag rundade kyrkan efter 92 km, för att vara säker på att ha vätska ända fram till Norra Kyrkogården där jag räknade med att kunna fylla depåer en sista gång. Det visade sig att jag hade fel. Vid Norra Kyrkogården hittade jag inga kranar. Bara ett slags stora kar med vatten som inte såg supersmarrigt ut. Det fick bli en sväng in till Solna Kyrka istället och så kunde jag fylla en sista flaska. Jag struntade i att blanda i ngt pulver den här gången. Med bara 9 kilometer kvar visste jag att energin skulle räcka och det är gott med friskt vatten när du druckit söt sportdryck hela dagen.

Jag åt ingen mer gel heller. Det fick vara nog. Totalt gick det 12 flaskor Maurten 320 på resan. Jag fick 5 paket gel över, så uppenbarligen stoppade jag i mig 11 gel, vilket får anses godkänt. 200 gram energi släpade jag alltså med mig helt i onödan. Men hellre det än det omvända.

Dessutom åt jag några kapslar kalium och natrium under löpningen. Som en liten säkerhetsåtgärd för att hålla det hiskeliga helkroppsödemet stången. Oklart om det gjorde någon skillnad, men det skapade i alla fall inga märkbara problem och ödemet har inte heller varit synligt de senaste dagarna. Så jag fortsätter arbeta enligt den här modellen. Proteintillskott struntade jag i under löpningen iom att den ändå var så kort som den var.

Bättre än plan är bra

Jag följde alltså tidplanen ganska väl från start. I mål var jag ändå nästan 30 minuter före tidplanen. När jag tittar närmare på mellantiderna och delsträckorna kan jag konstatera att jag klarade av att hålla ett något jämnare tempo än jag planerat för. Enligt planen skulle jag få ta det lite lugnare under den förmodat sega sträckan från Upplands Väsby och fram till Överjärva gård. Men jag lyckades hålla i tempot riktigt bra där. Jag ökade dessutom farten på slutet och fick till något som med lite god vilja kan kallas för en spurt under de sista fem kilometerna. Första fem km gick på 31:38. Långsammaste fem km stannade på 38:52 och omfattade det onödigt tidskrävande stoppet vid Lång-Britas källa. Sista fem km gick på vindsnabba 30:18 och var därmed den snabbaste delsträckan under hela löpningen. Det lönar sig att hushålla med krafterna.

Ny registrerad FKT och en alternativ rapport på engelska hittar ni här: https://fastestknowntime.com/fkt/ingegerdsleden-sweden-2020-07-02

Jag får erkänna att jag känner mig nöjd med den här insatsen. Det var verkligen inte särskilt viktigt för mig att ta tillbaka rekordet från Ken Zemach som i maj slog min tidigare notering. Det var inte viktigt. Att jag springer just Ingegerdsleden är för att hedra minnet av min bortgångna moder. Att jag valde att springa den igen redan nu berodde på att jag ville revanschera mig efter mitt misslyckande med Roslagsleden. Men just nu får jag erkänna att jag är ganska belåten med att ha lyckats ta tillbaka rekordet. Det var inte viktigt. Men det var välkommet. Och trevligt. Det ger en go känsla i själen. Jag slickar grädden ur morrhåren och gömmer undan hornen i garderoben till nästa gång.

Den här strandängen är fantastiskt fin. Till min förvåning vad den full av kor så jag blev tvungen att ta en snabb bild i förbifarten.

Fin runsten

Min vändpunkt i Knivsta. In i ruinen och hälsa solen. 

Hammarby kyrka. Här är det bättre att fylla vatten än vid Lång-Britas källa.

Eller så fyller man vatten vid Eds kyrka…

Spurtbacken

Hygglig stil ända in i mål!