Bara dagar kvar till 48 timmar i Timisoara

September 16, 2018 Sten Livet

Det drar ihop sig till mitt största mål för året. Jag ska göra en bra prestation på 48-timmarslöpning och förhoppningsvis slå det nuvarande svenska rekordet som en bieffekt.  Det här blir första gången jag springer 48h så det är okänd mark jag ger mig in på. Jag har överhuvudtaget inte särskilt mycket erfarenhet av den här typen av väldigt lång lopp på distanser över 10 mil och inte heller av tidsultror i allmänhet. Men å andra sidan är det inte så himla många fler aktiva som har en längre och mer gedigen erfarenhet av ultralöpning än vad jag har. Min första ultra sprang jag 2001 och det har hunnit gå ganska många år och blivit ganska många sedan dess. Det kan även vara värt att tänka på att jag sprang mitt första Lidingölopp (30 km såklart) 1979 och mitt första Stockholm Marathon 1980. Så jag har en del löparerfarenhet att luta mig mot.

Det här känns betryggande när jag tänker på det. Men tro mig – det är inget som gör att jag låter mig invaggas i någon slags säkerhet eller en kommer locka mig till övermod. Ödjmukhet inför tiden och distansen är nog det viktigaste sinnestillståndet att finna inför den här typen av utmaning. Ödmjukhet, men inte rädsla. Denna ödmjukhet parad med tillit till min förmåga. Tillit, men inte övertro. Det  här är i vart fall min erfarenhet och det är även den slutsatsen jag kommer fram till i varje analys jag gör av egna, andras och teoretiskt optimerade prestationer.  Det här tillståndet eftersträvar jag redan nu inför loppet, men jag tror det kommer bli än viktigare att hitta fram till och hålla mig kvar i det tillståndet under hela loppet. 48 timmar av ödmjukhet inför utmaningen, parad med avslappnad tillit till min förmåga. Vi får se hur det går.

Som förberedelse inför loppet har jag tränat en hel del. Ni som läst vad jag skrivit tidigare i år har förmodligen tröttnat på allt min tjat om att jag ”bara tränar” när jag ställt upp i diverse längre och utmanande tävlingar, där jag kanske rent av lyckats leverera riktigt anständiga resultat. Men det har varit sant. I år har jag verkligen tränat precis hela tiden med siktet inställt på kommande helgs lopp i Timisoara, Rumänien. Jag har balanserat på gränsen till att ta ut max ur kroppen, utan att för den skulle behöva riskera längre träningsuppehåll för att tillåta tillräcklig återhämtning, eller rent av för att hantera begynnande överbelastningssyndrom. Det har gått planenligt. Om en vecka får jag äntligen tävla! Eller? Ja, jag ska tävla i Timisoara. Men precis som tidigare i år kommer jag inte tävla placeringar. Mitt mål är att göra den där riktigt bra insatsen. Mitt mål är att nå en distans som i sig kommer innebära svenskt rekord med råge. Når jag det målet kommer jag med stor sannolikhet även vinna tävlingen. Men för att nå mitt mål måste jag fokusera på mig själv och min egen plan. Jag får inte fokusera på att tävla mot andra. Så i praktien blir det ingen större skillnad mot mina tidigare lopp i år. Jag ska faktiskt inte tävla den här gången heller. Så nu kanske ni börjar inse poängen med att jag hela året målmedvetet fokuserat på att inte tävla i det tävlingar jag genomför. Förutom det där bluddret om att minska risken för överbelastning och reducera tid för återhämtning, så har det hela tiden varit fokus på att förbereda mig inför de specifika kraven som jag räknar med under årets viktigaste lopp. Nästa helg ska jag prestera enligt min plan. Min plan och ingen annans plan. Jag ska befinna mig i min egen avslappnat fokuserade sinnesstämning och jag ska beta av min plan steg för steg, timme efter timme, till dess hela loppet är genomfört. Det är vad jag har tränat på under årets tidigare tävlingar och det är vad jag fokuserar på i mina mentala förberedelser inför loppet.

Men man vilar sig inte i form till en ultra. Definitivt inte så om loppet går ut på att springa i princip oavbrutet under 48 timmar. De fyra veckor som nu förflutit sedan Ironman Kalmar har jag ägnat åt löpträning med fokus på volym. Vid mer klassiskt löpträning är det vanligt med uppbyggnadsperioder under vintern där fokus ligger på just volym. Ju mer man närmar sig den viktigaste tävlingen ökar man på med vad som kallas för ”kvalitet”, vilket ofta likställs med intervaller och snabbdistans. De sista veckorna inför tävlingen trappar man så ner den totala volymen gradvis, men ganska drastiskt, och så hoppas man kunna uppnå en formtopp till själva tävlingen.  Men riktigt så gör alltså inte jag. I alla fall inte på ytan. Jag kör mycket gärna överlånga träningspass relativt kort inpå tävlingen, vilket många anser vara förkastligt, med hänvisning till de traditionella ”formlerna” för formtoppning.  Men ett problem med dessa formler är att de är inriktade på tävlingsformer med betydligt kortare ansträngningstider än mina tävlingar. Å andra sidan kan jag hålla med om formlerna om vi istället väljer att uttrycka dem lite mer generellt (som faktiskt sker i många sammanhang, bara det att inte alla lyssnar på vad som faktiskt sägs): ”Träna mångsidigt och utveckla så många kvaliteter som möjligt för att få ett så bra träningssvar som möjligt. Ju närmare tävlingstillfället du kommer så skall fokus mer och mer flyttas över till de tävlingsspecifika kvaliteterna. ” OK. Det där var en extrem förenkling. Men ungefär så. Det som ska inses här är att tålighet, såväl fysisk som mental tålighet är den absolut viktigaste kvaliteten för en ultralöpare.  Så det är inte alls konstigt att springa överlånga distanser i tänkt tävlingstempo veckorna före tävling. Det är tvärtom rimligt att lägga sitt fokus just där. Värt att notera här är dock att när jag skriver ”överlånga distanser”, så handlar det ju ändock om väldigt beskedliga distanser i förhållande till den tänkta tävlingsdistansen. Lägger man sedan fokus på att springa en stor del av distansen kring tänkt tävlingsfart så blir det hela än mer beskedligt. Så jag har sprungit en hel del timmar sedan Ironman Kalmar och många pass på över tre timmars löpning, med ett pass på närmare åtta timmar så sent som förra helgen.

I mina kortare pass har jag låtit hjärnan arbeta lite extra och sprungit koordinationsintervaller, där jag egentligen mest fokuserar på att hålla en extremt hög stegfrekvens under kortare sekvensen. Jag försöker träna min neuromuskulära förmåga att engagera rätt muskelceller i rätt sekvens, med förhoppningen att jag därmed bättre ska klara av att hålla ett lätt och avslappnat löpsteg även när hjärna och kropp börjar bli rejält trötta.

I mina längre pass har jag lagt in moment av mer tävlingsspecifik fart och löpning. Jag har lagt in frekventa gångpauser där jag bryter den ensidiga muskelbelastningen och fokuserar på att ändå fortsätta i en god takt fast jag går. Jag kommer garanterat gå en hel del under tävlingen och med den här träningen kommer mina muskler vara förberedda på den något annorlunda belastningen.

Jag har dessutom lagt in längre sträckor där jag verkligen fokuserat på att hitta min tänkta tävlingsfart med den här typen av kombination av lätt jogg och gång. På plan mark har det här gått ganska bra och det har känts väldigt lätt för det mesta. Är det mer kuperat blir det genast mycket svårare att hålla jämn fart. Men banan i Timisoara är inte särskilt kuperad. Det handlar om sex höjdmeter på 1,22 kilometer, så det ska nog gå bra.

Jag hade gärna gjort ännu mer, men det är svårt att få tiden att räcka till för träning och återhämtning om man samtidigt ska sköta sitt arbete. En av de allra viktigaste delarna i mina förberedelser förblir ändå sömnen. Mycket tid i sängen är viktigt och speciellt nu under de sista veckorna har jag prioriterat sömn över den extra styrketräning som jag annars gärna skulle velat lägga in. En del styrketräning och en del fokus på rörlighet har det blivit. Men klart mindre så än vad jag ägnat mig åt tidigare under året. Annars hade jag inte kunnat öka löpvolymen så som jag nu har gjort. Trots den låga intensiteten så har jag balanserat på gränsen till överbelastning. Det känns en del i fötter, underben och leder. Jag är i praktiken klar med träningen nu och det handlar enbart om att hålla igång lite löpvana samtidigt som jag försöker få kroppen så fräsch som möjligt inför start. Igår vilade jag helt och idag blir det bara en kortare jogg, följt av lite rörlighet och bålstyrka.  Jag har redan packat väskorna inför avresan på onsdag. Allt som kan förberedas är klart. Nu är det mental och fysisk fokusering som gäller. Jag räknar med att jag kommer känna mig i perfekt form kommande fredag. Det kommer visa sig om jag lyckas. Om inte så har jag i vart fall skaffat mig värdefulla erfarenheter inför kommande lopp.

Länk till tävlingens hemsida finns här för den nyfikne.