En best att rida in!

November 27, 2018 Sten Livet

Bislett blev för svår för mig i år. Igen. Golvet är hårt och motståndet likaså. Mina ben blev stumma och ointresserade ganska tidigt och efter dryga sex timmar kunde jag inte ignorera det längre. Nutritionen funkade utmärkt. Jag mådde bra hela jag. Bara det att benen kändes som om jag varit ute på ett oförberett träningspass på bara vatten, istället för den tävling jag faktiskt var mitt inne i. Skallen var kanske lite väl mjuk, men jag tror ärligt talat inte det spelar någon roll. Jag hade utan tvekan kunnat tvinga mig igenom samtliga 24 timmar, som jag ju faktiskt gjorde förra året, och sannolikt hade jag kunnat kriga mig till ett bättre distansresultat än i fjol. Jag hade rent av vunnit min åldersklass.

Men nu såg målsättningen lite annorlunda ut. Tanken var att göra ett försök att nå 240 km, eller åtminstone komma nära. Jag ville förbättra mig från Skövde då jag kontrollerat klarade av 222 km utan att ta ut det allra sista. Efter sex timmar insåg jag att benen inte skulle räcka till något av det jag ville ha dem till den här dagen. Benen känns alltid ganska kassa efter sex timmar. Det brukar kunna börja redan efter fyra-fem timmar, vilket det gjorde även denna gång. Men jag tyckte det kändes värre än vanligt. Jag gav mig ändå ytterligare någon timme av halvkass löpning och lite gnäll, men det kändes inte som att det ville vända. Så jag tappade lusten. Jag oroade mig en del över om det kunde vara så att jag helt enkelt inte klarar av återhämtningen efter Timisoara. Om det var däri problemet låg, så skulle det knappast vara en god idé att fortsätta och plåga mig runt på 205 km eller så. Så jag vek ner mig.

Vad är väl 24h på Bislett mot lite sexdagarsträning?

För att inte helt lasta bort helgen gjorde jag om dagen till ett lättare testpass för sexdagarslöpning. Under sexdagars ska jag ta en del sovpauser. Men när man tar paus så stelnar musklerna till. Speciellt om man sprungit långt och länge innan pausen. Jag är ganska orolig inför hur det kommer kännas att börja springa igen efter de här korta sovpauserna på 1-2 timmar. Så nu tog jag 30 minuter paus sittande. Sen gav jag mig ut igen på 18 varvs löpning, knappt 1 mil. Så 30 minuter paus på nytt och sen iväg igen på sex avslutande joggrundor. Den första biten direkt efter paus var riktigt jobbig. Men stelheten släppte väldigt fort och jag kunde faktiskt springa mycket bättre än före pausen. Musklerna började stelna till på nytt efter ca 20 minuter. Men det var bara vaderna som stelnade nu. Före pausen var jag stel i hela baksidorna, från hälen och ända upp i rumpan. Efter ytterligare några rundor släppte stelheten i vaderna och mot slutet av första intervallen kändes det riktigt bra. Nästan så jag funderade på att helt enkelt fortsätta med loppet på allvar. Men jag hade ju redan bestämt mig och mina grundläggande skäl gällde fortfarande. Andra intervallen blev inte riktigt lika lätt som den första, men den kändes ändå väldigt bra. Jag var faktiskt ganska sugen på att fortsätta på samma vis ytterligare några timmar. Men det började bli dags att avvika från arenan om jag skulle hinna med alternativet: middag med Åsa och därefter lite skön nattsömn på hotellrummet. Så det fick bli det senare. När jag nu ändå inte skulle klara av att persa.  Så jag gav mig och lämnade in nummerlappen efter ca 10 timmar.

På pluskontot

Slutsatsen av mitt lilla sexdagarspass får bli att jag nog trots allt är i relativt god ultraform. Återhämtningen är snabb. Dessutom klarar jag av att ta en längre paus för att sedan börja springa igen. Åtminstone så länge jag inte kört sönder mig totalt före pausen. Så det finns hopp inför sexdagars i maj. Jag har en välfungerande grund att bygga vidare på.

Jag klarade av att stå emot den massiva Bislettsrusningen från start och kunde hålla mig till mitt planerade tempo. Jag kunde hålla mig väl fokuserad i min egen bubbla. Varv efter varv. Trots alla varvningar. Trots en ständigt pladdrande speaker.

Nutritionen fungerade utmärkt. Jag har ett busenkelt upplägg som kräver ett minimum av support från sidan. Nu blev det lite onödigt kort den här gången och man kan ju inte säkert veta vad som skulle hänt efter 18 timmar eller mer. Men allt pekar på att upplägget från Timisoara håller även fortsättningvis.

Jag känner en rejäl revanschlust. Jag och Bislett är långt ifrån klara med varandra. Bislett 24h är en best som jag fortsatt har att tämja. Vi får se om det blir av redan nästa år. Det kommer ske, var så säker. Bislett är för stort för att kunna gömma sig från mig. Någon vinterdag när den minst av allt väntar det kommer jag springande och nöter djupa spår i tartanen oavsett vilken musik som spelas. Jag kommer inte låta den komma undan. Nu är det personligt!