Ett dygn på Roslagsleden och ett rekord

May 27, 2021 Sten Livet

IMG_0002I slutet av juni förra året försökte jag mig på att springa hela Roslagsleden. Jag tänkte sätta en osupportad FKT (Fastest Known Time). Men det blev inte mer än ett försök och egentligen vill jag inte ens kalla det ett försök. Det bidde en tummetott, som skräddaren säger i den gamla sagan. En stukad tummetott. Det fanns flera orsaker till misslyckandet. Jag hade lite för höga ambitioner. Jag hade slarvat i vissa förberedelser. Jag var inte tillräckligt förberedd på den extra vikten det innebar att släpa på all energi från start. Jag hade inte rekat alla vattentappställen och snålade onödigt mycket på vätskeintaget. Det i kombination med att jag lyckats välja en av årets allra varmaste dagar lade grunden för ett präktigt misslyckande.

Rent mentalt förpassade jag Roslagsleden till ett dammigt hörn långt ner i hjärnbarken och satte andra mål för min löpning. Först och främst skulle jag springa sexdagars i Policoro, Italien. Det gick ju ”sådär”. Jag vann tävlingen så på det sättet var det lyckat. Det blev en väldigt kontrollerad seger dessutom. Men det var varmt redan efter ett dygn insåg jag att det inte var läge att prestera på den nivån jag hade planerat och hoppats. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag nog dessutom inte riktigt var i den fina form som jag ville låtsas att jag var. Senare på året sprang jag Huddingeleden i Forssis regi. Men inte gick det något vidare där heller. Utöver det faktum att jag nog inte var i riktigt lysande slag under hela fjolåret, så ska jag inte låtsas som att sexdagars var positivt för löpformen. Så långa lopp är inte formbyggande. De är formdestruerande. Helt oaktat om man ”tar det lugnt och kontrollerat”. Det är sex dygn av alldeles för lite sömn, kombinerat med alldeles för mycket småkass löpning. Slitsamt i sig. Sedan måste du vila och det gör du. I alla fall gör jag det. Vilan är nödvändig, men när vilan efter ett träningspass normalt ger kroppen chansen att bygga upp sig lite starkare och uthålligare än före träningspasset, så är vilan efter ett flerdagarslopp endast ett sätt att nollställa kroppen. Få kroppen tillbaka till ett grundläge där du har möjlighet att påbörja ny träning för ökad styrka och uthållighet och komma till ett läge där du på nytt kan jobba med formbyggande träning.

När jag sprang Huddingeleden trodde jag att jag kommit längre upp på trappan än jag faktiskt gjort. I själva verket hade jag nog slarvat en del med grunden och därefter försökt klättra upp på en stege som balanserade fritt i luften utan stöd. Det kändes lovande till en början men så kom där en vindpust och stegen blåste ner med mig ovanpå. Det gjorde ont i kroppen och i stoltheten. Ett par veckor senare, precis före nyår, sprang jag min egenskapade Oweleden från Tessinsparken och ut till Blidö kyrka vid vårt lantställe. Lite drygt 13 mil, varav de första sex etapperna på Roslagsleden utgjorde lite drygt halva sträckan. Det var kallt och blött och ensamt, vilket var precis som jag ville ha det. Men jag hade inte räknat med att det skulle vara så jobbigt att hålla uppe rimlig löphastighet. Det tog väldigt mycket längre tid att ta mig fram än vad jag räknat med. Skönt att komma fram var det, men jag insåg att kroppen inte alls fungerade som jag förväntade mig. Något måste göras. Så jag tänkte till en smula och bestämde mig för att stuva om en del i träningen.

Träning mår bäst av variation och ultralöparen likaså

De senaste åren har jag gjort som de flesta ultralöpare. Jag har sprungit en massa. Jag har kanske inte sprungit fullt så mycket som väldigt många gör, men det har ändå blivit väldigt många löptimmar i förhållande till hur det brukar se ut för mig. Framförallt har jag dragit ner kraftigt på all alternativträning i form av simning och cykel, som jag ju ägnat en hel del tid åt under min triathlonkarriär.

Man vilar sig inte till en fin ultraform. Det krävs träningstimmar. Inget snack om den saken. Men löpträningen sliter och eftersom kroppen svarade dåligt på löpträningen så drog jag helt enkelt ner lite på löpning, Inget dramatiskt. Men jag bytte 1-2 pass med löpintervaller varje vecka till motsvarande pass med cykelintervaller (givetvis i källaren på min trainer). Dessutom la jag till 1-2 pass styrketräning med vikter. Ett pass med fokus på lite tyngre vikter och ett pass där jag arbetade med lättare vikt, skivstångsteknik och en del hopp.

Så kom februari med en massa härlig snö och jag insåg att jag kunde åka längdskidor nästan direkt utanför dörren. Perfekt! Jag kom i en vana där jag tog ett varv eller två på längdskidor innan frukost. När sedan snön började bli lite väl sliten och så småningom töade bort började jag istället gå en skön morgonpromenad tillsammans med Åsa. Den vanan har vi hållit i sedan dess. Varje morgon tar vi en promenad i grannskapet på 30-60 minuter. På vägen passar vi på att göra sånt som att kånka glas och tidningar till återvinningen, vilket faktiskt minskar lite av den larviga stressen i vardagen, när man ser hur högarna växer och det blir till stora projekt att köra iväg med allt skräp. Men framförallt får vi lite grann av det så viktiga dagsljuset varje morgon. Det är välbehövligt såhär i pandemitider när jag, precis som så många andra, arbetar hemifrån. Det är lätt hänt annars att man blir sittande vid datorn hela dagen utan att ens notera vad det är för väder ute. Även om jag sedan tränar i stor sett varje dag, så tränar jag ju faktiskt väldigt ofta inomhus. Så det skulle mycket väl kunna gå flera dagar utan att jag kom ut i dagsljuset utan den här nya rutinen med morgonpromenaden. Men nu har vi en vana som fungerar fint. Förutom att den hjälper till att hålla ordning på de viktiga sömnhormonerna och slappna av från vardagsstressen så tror jag faktiskt att den rent fysiskt hjälper mig att tåla löpträningen bättre. En daglig, skonsam, cirkulatorisk träning som stödjer återhämtning och superkompensation. Jag kan inte backa upp det här med någon specifik forskning, även om jag inte vill utesluta att sådan går att hitta. Men det är så jag upplever det. På sistone har i alla fall formen varit i stigande på ett sätt som var länge sedan jag upplevde. Alla indikatorer pekar i en positiv riktning och jag kan även konstatera att nu några veckor efter en ganska tuff och krävande insats på Roslagsleden, så ser det ut som att jag redan lyckats både återhämta mig och börja bygga god form på nytt. Det ser lovande ut. Det känns lovande. Det känns bra, helt enkelt.

Gör om och gör rätt!

Den positiva känslan började så smått infinna sig redan under mars och mot slutet av månaden började jag fundera så smått på Roslagsleden. Det kändes synd att kasta bort alla förberedelser jag gjort förra året, då jag provsprungit alla etapper och planerat för att löpa hela leden i ett sträck. Jag var anmäld till TEC 200 miles, men läget för det loppet började se mer och mer dystert ut med tanke på pandemin och den alltför höga smittspridningen i hela landet och inte minst i Stockholmsregionen. Oavsett vilket så behövde jag ett rejält ultrapass. Så jag bestämde mig lite spontant att springa norra delen av leden. Från Grisslehamn till Norrtälje. Dvs. i princip sträckningen för den fina tävlingen Jättelångt. Men jag fortsatte på leden förbi hamnen och i princip runt hela Norrtälje, innan jag klev av i höjd med Campus Roslagen för att hoppa in i bilen som jag parkerat där på morgonen innan jag tog bussen till Grisslehamn. Ett pass på ca 77 km blev det till slut, med lite obligatoriska felspringningar. Jag passade på att leta reda på lämpliga vattenhål längs vägen, eftersom jag slarvat med den detaljen förra året. Nu ville jag säkerställa att det fanns bra publika tappställen för mig att fylla vatten under ett kommande nytt FKT-försök. I övrigt sprang jag i väldigt lugn takt och jag nöjde mig med relativt lågt energiintag. Två flaskor av svärmors goda svartvinbärssaft från start och 2-3 små gel längs vägen blev det. Samt ett par extra flaskor vatten vid de tappställen jag nosade mig fram till. Det kändes ganska bra och jag konstaterade att det borde gå utmärkt att hålla ungefär motsvarande tempo resten av leden också.

Så kom då beskedet att TEC skjuts upp till ett ännu oklart framtida datum och det fanns ingenting kvar att grubbla över. Med kanske aningen mer energi och framförallt ytterligare träning, samt lite mer fokuserade uppladdning så borde det gå att springa hela leden osupportat, men på en anständig tid.  Sam Nylanders tid, från början av juni 2020, på strax under 23 timmar vågade jag inte sikta på. Istället la jag en plan som stannade på 23:51.

Bara att bestämma sig för ett datum. Första maj fick det bli. Lagom tid kvar att träna på. Lite mer dagsljus också för att minimera behovet av pannlampa, men ändå tillräckligt tidigt på säsongen för att inte all undervegetation skulle börja växa upp. Vissa delar av Roslagsleden är faktiskt ganska luriga en bit in på sommaren, då ormbunkar och högt gräs helt eller delvis växer över och skymmer stigen så det blir som ett mindre äventyr i sig att ens våga sig på löpsteg för att ta sig framåt.

En sista viktig pusselbit att rätta till från förra året fick på löpriktningen. Vänd på löpriktningen! Varför gå i mål i Grisslehamn, när man i stället kan gå i mål i Danderyd och ha nära hem. Nerförsbacke och hemlängtan brukar funka bra! Ett av de svåraste partierna är dessutom den beryktade stenstranden på Väddö som kommer redan efter 12-13 km. Lika bra att ta den passagen med pigga ben och vaken blick.

Efter kraschen i fjol bestämde jag mig för att det var läge att köra med self support i nästa försök. Köra ut en massa drop bags med färdigblandad sportdryck, gel och lite godis och sen kunna springa på med fullt i tanken precis hela vägen. Men jag är ju lite glömsk. Och lite, aningens, envis. Samt att jag gillar att göra saker och ting så enkelt som möjligt. Det verkar krångligt och tidskrävande att köra ut drop bags i förväg. Dessutom känns det ju en smula fegt nästintill, … eller? Nej, det gick ju utmärkt att springa på låga energinivåer från Grisslehamn till Norrtälje. Och jag hade identifierat tillräckligt många strategiskt placerade vattenkranar för att klara vätskebehovet hela sträckan.  Har jag sagt osupportat så ska det banne mig vara osupportat! Dessutom så slipper jag anstränga mig onödigt mycket för att slå Sams tid. Jag kan ändå sätta en FKT för unsupported.

Men det var tungt av tusan att kånka på all energi vid mitt senaste försök. Så jag bestämde mig för att dra ner på energin och köra en aning snålare den här gången. Sammanlagt tio flaskor sportdryck istället för tjugo. Så kompletterade jag med tio st. gel och en påse bilar (det senaste är mer renodlat ”nödgodis” att ta till om jag behöver gå en längre sträcka – det är för krångligt att äta påsgodis vid normal löpning, men vid gång funkar det hyggligt). I sista stund kompletterade jag med ett par Twix och ett par Snickers. Det skulle visa sig att jag faktiskt klarade mig utan att tulla på bilarna. Dessutom blev det kvar tre st gel, en Twix och en Snickers. Så klart överdimensionerad energiranson trots allt. Men det berodde på att jag hade ett bra dygn där mycket fungerade. Hade jag fått en tyngre avslutning så hade garanterat sugit i mig mina gel och tuggat i mig de sista små godisbitarna långt innan jag nådde Danderyd.

Off we go!

IMG_4987Packningen vägde trots all ca 3 kg vid start, inklusive pannlampa och extrabatteri. Men det var lätt i jämförelse med den vikt jag tränat med under mina långpass på sistone och det var lätt i jämförelse med mitt försök på leden under förra året. Så jag kände mig riktigt bekväm när jag gav mig av. Jag löpte på i ett avslappnat tempo. Givetvis en aning snabbare än mitt schema, men inte väldigt fort. Framförallt kändes det ordentligt kontrollerat. Stenstranden passerades med fokus och koncentration. Helt klart den bästa fart jag hållit vid den passagen någonsin. Benen var pigga och det verkar som att jag äntligen börjat lära mig att hitta rätt löplinje över klippblocken och stenarna. Just den kilometern klarades av på strax över sju minuter, vilket är fantastiskt bra med tanke på svårigheterna där och med tanke på att jag faktiskt tyckte att jag tog det lugnt. Jag började så smått tro på att det skulle kunna bli en riktigt rolig dag. Jag började till och med tro på att jag skulle kunna bättra mitt eget mål med över timmen och på kuppen slå Sams tid. Jag vet att det är urkorkat att hålla på med den typen av spekulationer så tidigt under en lång löpning, men det är en del av tjusningen och utmaningen med att springa riktigt långt. Under första halvan måste du hantera de överoptimiska djävlarna som hoppar otåligt på dina axlar och ropar ”mera” och ”snabbare!” – ”Wow, what a rocket!”, medan samma djävlar sparkas undan av de griniga demonerna någonstans längs vägen så att du under andra halvan av loppet måste lyssna till negativa depparramsar i stil med ”det här klarar du aldrig!”, ”benen är som telefonstolpar”, ”det gör ont nu, men du fattar att det kommer göra ännu mer ont om ett par timmar, va?”, ”gammal man gör så gott han kan, men du kan fan ta mig inget vidare”. Min metod för det här består mest i att försöka stänga av bruset och i stället lyssna på naturen. Fågelsången, vågornas brus och vindens sus.

Tekniken är min vän och min fiende

Just det! Jag skulle ju ta lite foton längs vägen för att dokumentera löpningen! Efter kanske 17 km tog jag upp telefonen för att ta ett bild av de roliga små trollen som finns där, samtidigt som jag tänkte passa på att kolla så min livetracking via Strava fortfarande var igång. Det tog en stund innan jag förstod vad jag såg. Det var inte den vanliga låsskärmen, utan ngn slags inställningsskärm som visades. Telefonen helt nollställd och ville att jag skulle ange önskat språk som första inställning …

Där och då kändes det inget vidare. Men det blev i alla fall lätt att avfärda den mest överoptimistiska djävulen som faktiskt börjat kännas störande högljudd i mitt vänstra öra. Faktum är att han tystnade självmant. Innan en elak demon hann ta hand om platsen tog jag tag i att lösa problemet. Välj språk. Gå igenom alla inställningar. Nej, jag vill inte kopiera alla inställningar genom att lägga telefonen nära min gamla telefon! Nej, jag är inte uppkopplad mot WiFi och kan därför inte kopiera inställningar från ngn molnkopia. Jag vill faktiskt göra allt från början nu, tack! Och jag vill inte krångla med en massa specailtjafs om iCloud-utrymme och allt vad man nu kan köpa till. Som tur är kan jag i alla fall mina lösenord och kontonamn. Bra också att jag har sportglasögon med integrerad läsruta. Jag fick igång telefonen igen. Bara att hämta hem Strava-appen igen. Och komma ihåg lösenordet till det kontot. Det funkade. Starta en ny livetrack-session och sms:a till Åsa. Jäkla tur att hon haft samma mobilnummer de senaste 20+ åren. Ett av få mobilnummer som jag faktiskt kan utantill (ja, när en iPhone bestämmer sig för att nollställas så gäller det även kontaktregister osv; det kanske fortfarande går att lagra en del kontaktinformation på simkortet, men det är inte så som dagens smartphones jobbar). Allt detta genomfördes samtidigt som jag promenerade i lugn takt framåt. Jag vill ju inte spilla tid på rent stillastående. Ständig rörelse är mitt mantra.

Men det är lurigt att följa ledmarkeringar samtidigt som man har nosen djupt begravd i telefonen. Faktiskt nästan helt omöjligt visade det sig. När jag var klar fanns där ingen ledmarkering i sikte. Jag gick på en grusväg och följde den ytterligare en bit framåt, men kunde konstatera att klockan visade att jag hade kommit ganska långt från leden. Den visar inte särskilt exakt, navigeringsfunktionen i min klocka, men så fel visar den sällan. Laddade ner appen naturkartan och tog en närmare titt. Ja, den höll med klockan. Jag var utanför leden. Bara att gå/jogga tillbaka ca 500 meter och ta höger in på stigen som jag missat trots den tydliga skylten. Bra jobbat, Sten! Du låg kanske 20 minuter före schemat, men nu är du snarast efter. Och dessutom känns ben och huvud trötta efter det oplanerade tempobytet.

Hitta rätt i mig själv

Andas lugnt och fint. Hitta in i rytmen igen. Det är massor av tid kvar och du har faktiskt haft bra flyt i löpningen, om vi bortser ifrån teknikstrulet. Så kör på nu. Och så tar vi äntligen den där bilden också! Om än lite sent, så det fick bli figurerna den här korsningen istället!

IMG_0001Jag lyckades samla ihop mig och kunde låta frustrationen rinna av och samtidigt täcka in axlarna med lite slipprigt svett som gjorde det svårt för alla djävlar och demoner att ta plats på axlarna. Tidskontrollen vid Sandviken passerades bara aningens försent. Jag fick upp tempot en smula och njöt av dagen på nytt. Vid Älmsta låg jag ganska precis i synk med schemat, även efter stoppet vid Vikingavallen för att fylla vatten+blanda sportdryck. Lyxade till det med hela två påsar sportdryck för att hålla energimässigt de tre milen till Roslagsbro IP där nästa vattenkran väntade. Längsta delsträckan utan en smidigt och publikt tillgänglig kran. Rådasjön finns där halvvägs som reservalternativ, men nu var det ju inte fullt så varmt så det skulle inte behövas.

IMG_0006

Dryga kvarten före tidschemat nådde jag så Roslagsbro IP. Benen var lite stela, men det kändes ändå bra och vädret var fortsatt fantastiskt välvilligt. Jag joggade glatt vidare i riktning mot Färsna gård där jag skulle få fylla på med ytterligare en flaska vatten. Lite vardagslyx att få fylla vatten redan innan det blir total kris. Men allt ska ju inte vara lätt. Inte hela vägen inte. Ett par kilometer före gården. Inne i skogen på de fina stigarna började det kännas lite konstigt i skallen. Jag hade haft lite hungerkänslor en stund innan, men de känslorna hade jag helt enkelt förträngt. Nu lackade skallen ur på mig och talade om att det var för låga energinivåer i kroppen. Rent krasst höll jag inte med skallen. Men det är liksom ingen idé att argumentera om sånt här. I alla fall inte med sin egen skalle. Bättre att muta. Så jag öppnade en Twix och knaprade lustfyllt i mig en stång medan jag joggade och gick lite omväxlande. Tempot föll faktiskt inte så hemskt mycket, trots att det kändes så. Och på ngt magiskt sätt räckte den där godismutan för att få mitt griniga huvud på bättre humör igen. Kanske för att jag förstod att det inte skulle vara meningsfullt att gräla med mig själv hur länge som helst. Jag vet hur envis jag är och att jag skulle lyckas tigga till mig mer än en halv Twix såhär tidigt var knappast realistiskt. Bättre då att gilla läget och njuta av färden. Så jag kom fram till gården, fyllde mitt vatten, passade på att ta några rejäla extraklunkar, och så fortsatte färden in mot Norrtälje med starka vibbar av slutspurten i Jättelångt.

Hej vad det går!

Vigelsjö camping passerades med 34 min tillgodo på schemat och nu kunde jag knappast vara missnöjd. Benen var med mig. Huvudet var med mig. Det mesta kändes bra och jag passade på att glädjas åt Norrtäljes mysiga bebyggelse längs ån och vidare ut mot hamnen.

IMG_0009Snart nog hade jag lämnat Norrtälje bakom mig och jag tog mig in i skogen igen på väg mot Penningby. Det var en del lera, rötter och nerfallna trän att forcera, men än var solen uppe och det var bara trevligt med lite omväxling i löpningen. Vid Sågen, ett par km innan Fäglasjön är leden omlagd ut via landsvägen. Men den vägen går ju inte ursprungsleden och det känns dessutom både tråkigt och mer trafikutsatt att ge sig ut på landsvägen. Så där vill jag inte röra mig. Leden är omdragen eftersom kommunen inte lyckats komma överens med markägaren om att låta leden passera över ägorna. Men allemansrätten gäller ju generellt och så tung är jag inte att mina löpsteg riskerar förstöra vare sig stigar eller grusväg så jag följde spåret i klockan utan att skämmas. Den förmodat lättstörda markägaren lyste med sin frånvaro och det enda som syntes av löspringande hundar var en varningsskylt av en stolt kungspudel. Den såg faktiskt inte särskilt skräckinjagande ut, även om jag tycka att det är ganska omoget att sätta upp en sådan skylt. Kopplingsförbud gäller och en markägare får endast ha hundar springande lösa inom inhägnat område i anslutning till boningshuset. Själva huset ligger på en höjd en bit ifrån vägen, så det är ingen insyn i huset och man fåt verkligen ingen känsla av att störa hemfriden vid passage. Nej, allemansrätten gäller utan tvekan och det står var och en fritt att passera till fots på den här vägen. Det här är säkerligen markägaren väl medveten om och jag förmodar att personen ifråga inte har något problem med den saken, så länge där inte finns en markerad led över ägorna.

Det är vackrast när det skymmer

Jag passerade Penningby Slott i vacker kvällssol och hastigt och lustigt låg jag en hel timme före schemat när passerade Linneladen och sprang ut på landsvägen förbi Penningby vägskäl och grusvägen mot Grovstanäs. Det började skymma så smått och det kändes bra att jag hann ta den här trafikerade passagen innan det blev mörkt på allvar. När jag väl gav mig in i skogen igen tog jag på pannlampan och snart nog blev det dags att slå på ljuset för att se stigen. Utanför grevinnans Rå satt ett par MTB-cyklister och grillade över öppen eld. Det såg inte så dumt ut, men jag hälsade bara kort och fortsatt vidare mot Bergshamra. Humöret var fortsatt på topp och jag väntade så smått på nästa dipp. För jag vet ju att dippar kommer och såhär bra kan det inte gå i all evighet. Tänkte jag medan jag sprang på och gladde mig åt att jag faktiskt redan kommit mer än halvvägs mot målet i Danderyd.

IMG_0013

Bergshamra passerades och efter någon kortare felspringning kom jag fram till Wira Bruk där jag gjorde en kort avstickare för att fylla flaskorna. Jag hade ökat min marginal med ytterligare 10 minuter och började så smått fundera på hur länge det skulle dröja innan schemat skulle hinna ikapp mig. Eller hade jag missbedömt mina krafter så mycket att jag skulle kunna slå schemat varje enskild etapp längs vägen? Kändes inte troligt. Schemat hinner ikapp förr eller senare och ju större marginal jag har till schemat när vi möts desto hårdare kollision riskerar jag. Som att frontalkrocka med ett tåg. Det är inte smart. Bättre att kliva på tåget på stationen och åka med. Men nu sprang jag och schemat var någonstans där bakom mig, ständigt obevekligt jagande. På väg ut från Wira ringde Åsa för att prata några ord innan sängdags. Vanligt folk går och lägger sig där på kvällen innan lördag blir söndag, men ultralöpare springer på i mörkret. Jag promenerade ett tag medan vi pratade och det kändes ändå ganska bra att trots allt ha en fungerande telefon och möjlighet till kontakt med omvärlden. Strax efter att vi la på kom jag fram till rastplatsen vid sjön Viren. Där var det helt plötsligt knasigt skyltat rakt in i skogen utan någon synbar stig. Skulle man inte följa grusvägen här? Spåret i klockan var inte entydigt det heller. Jag bestämde mig för att följa skylten och letade efter leden i direkt anslutning till rastplatsen. Några vandrare hade slagit nattläger där. De syntes inte till utanför tälten men jag kan tänka mig att de undrade vem som lyste upp natten med sin pannlampa medan jag irrade runt där en stund innan jag insåg att leden faktiskt går på grusvägen och att det bara var skylten som stod illa placerad i kombination med att spåret i klockat visade lite halvknas. I kombination med att jag själv uppenbarligen inte kom ihåg exakt hur man skulle springa här, trots att jag passerat den här vägen två gånger tidigare. Men båda gångerna var faktiskt i motsatt riktning och senast (före nyår) var jag rejält trött och frusen här, så då var min förmåga att ta in omgivningarna en smula nedsatt. Nästa gång kommer jag sätta de här passagen prickfritt. Promise!

Gröna lyktan dyker upp

Bara sisådär 7 mil kvar och allt kändes bra. Rejält mörkt ute, men mysigt i största allmänhet. Då såg jag plötsligt ett par pannlampor en bit framför i skogen. Det var smal stig här och begränsad sikt inne bland träden, men visst tusan var där ett par lampor som glimtade till en bit fram. Vänta! Det är är två gröna ljus som lyser rakt emot mig! Inga pannlampor. Ögon. När jag närmade mig såg jag att ögonen satt på en mellanstor hund. Eller… ganska liten var den. Men inte en småhund. Större än så. Men väldigt smäckert byggd. Ett slags småvuxen vinthund. En italiensk vinthund kanske, eller kanske en Whippet. Hunden skällde nervöst mot mig, vände om och for iväg på stigen framför mig. Efter nästa kurva lyste de gröna lamporna mot mig från nära håll. Hundskall och något som for iväg i full fart igen. Sådär höll vi på ett tag. Jag tänkte att hunden hörde ihop med någon vandrare som kanske slagit läger vid en sjö som jag visste låg precis i närheten. Hunden borde tröttna på mig, springa åt sidan och låta mig fortsätta i lugn och ro, tänkte jag. Men icke. Efter ett par kilometer kom vi ut på en grusväg, men det hindrade min nya sällskap att fortsätta sin intervallträning framför mig. Jag kunde komma ganska nära, men så snart jag nästan kom inom räckhåll spann jycken runt och satte av i sprintfart framåt.

IMG_0020Jag började känna mig rejält störd och oroad över situationen. Hunden hade halsband på sig men inget koppel. Den verkade ha tröttnat på att skälla på mig, eller så hade den vant sig vid mig och tyckte helt enkelt att jag inte förtjänade att bli utskälld. Kanske var det rent av så att jycken såg mig som en riktigt bra kompis i natten. En kompis som den inte ville tappa bort. Den hade följt med mig flera kilometer redan och om jag inte gjorde något skulle den väl följa med till Domarudden och vidare in till Danderyd. Det kändes som en riktigt dålig idé. Som tur var såg jag några människor utanför ett hus vid sidan av vägen. Jag saktade ner och vinkade till dem och förklarade läget för dem. Eller, jag försökte förklara i alla fall.

Hunden är inte min. Den är bortsprungen någonstans ifrån, men den följer med mig. Det är en dålig idé. Kan ni kanske göra något? Ta hand om hunden? Ringa polisen, eller försöka lokalisera ägaren, kanske?

- Va, ska du springa ända till Danderyd? Fick jag till svar.
- Han säger att det inte är hans hund. Osv … ingen vidare kommunikation där inte.

Så jag fortsatte längs vägen och jycken hoppade framför mig. Just det. Hoppade på tre ben. Höger bakben verkade inte riktigt vilja vara med längre. Men emellanåt for hunden ändå iväg i blixtrande hög fart, trots att den knappt använde höger bak.

Det här går inte! Efter lite lock och pock fick jag tag i hunden och kunde undersöka halsbandet. Där hängde en liten bricka med namnet ”Wizard” på ena sidan och ett mobilnummer på den andra sidan. Synd bara att det var mörkt och svårt att se även om jag hade pannlampa på. Glasögonen hade jag stoppat ner i ryggsäcken för att slippa problemen med imbildning under nattkylan. Jag fick släppa taget igen för att ta fram mobiltelefonen. Med lite mer fjäskande och en pytteliten bit snickers lyckade jag få tag i Wizard på nytt. Lite fix och trix senare med enhandsgrepp om telefonen och den andra handen om halsband och namnbricka, lyckades jag ta några bilder av brickan. Yes! När jag zoomade in bilden syntes tydligt ett nummer. Ägaren svarade nästan på första signalen. Hon satt i bilen och letade efter sin fyrbente vän. Med hjälp av lite vägskyltar som vi passerade, kunde hon lokalisera oss på kartan. Tio minuters bilresa sa google. Bra sa jag. Vi forsätter framåt på grusvägen till dess leden eventuellt viker av från vägen. I så fall väntar vi där. Det var kallt och jag var tvungen att jogga lite för att hålla värmen. Givetvis vek leden av från grusvägen innan matte hann fram till oss, så vi fick vända och jogga tillbaka ett par minuter innan vi vände på nytt. Men det hela redde ändå ut sig relativt fort. Det blev en lycklig återförening mellan matte och Wizard. Jag kunde klappa om Wizard, tacka för sällskapet och fortsätta vidare mot Domarudden. Det kändes helt plötsligt mycket lättare att springa. Jag hade inte tappat särskilt mycket tid på hundincidenten. Kanske 12-15 minuter. Men jag hade fatta rätt beslut och det kändes bra att ha hjälpt Wizard tillbaka till sin familj.

Åter på jakt

Framme vid Domarudden låg jag fortfarande dryga timmen före schemat. Jag hade förlorat lite tid, men jag höll ändå bra tempo och jag hade fortfarande en bra marginal. Frågan var bara om jag skulle kunna hålla fast eller t.o.m. utöka marginalen något? Jag låg just nu ganska precis på Sams rekordtid, men det återstod ett par rejält jobbiga passager. Mellan Domarudden och Lövhagen är det i alla fall relativt lättlöpt och jag orkade på nytt hitta ett bra tempo och ökade på den där marginalen mot schemat. Schema drakens heta andedräkt nådde inte fram till mig där jag löpte fram samtidigt som jag ökade avståndet med sisådär 30 sekunder per kilometer. Dvs. förbi golfbanan och fram till Lövhagen.

Somlig får trailtrötta ben, andra jagas av drakar, vissa lider av bådadera

Men där springer man in i skogen igen. Inte vilken skog som helst, utan en geggig skog. Anna Calsson pratade om trailtrötta ben efter hennes FKT på Bergslagsleden helgen innan jag sprang Roslagsleden. Det visade sig snabbt att mina ben var rejält trailtrötta när jag kom in på den här etappen. Det är verkligen de värsta fem kilometer som Roslagsleden har att bjuda på. Främst för att det är en hel del sankmark som måste passeras. Där finns spänger, men spängerna är illa underhållna, murkna, halkiga och rent av farliga på sina ställen iom att de inte håller att beträda. Så det är knepigt att hålla farten här. Och när benen är trailtrötta så sjunker farten från löpning till gång väldigt fort så snart det dyker upp minsta tekniska utmaning. Sen krävs det en rejäl ansträngning för att växla tempo från stillastående gång till halvseg jogg igen. Sådär kämpade jag mig framåt i mörkret medan en lyckligt jollrande demon tog plats på varsin axel och spann ikapp genom mina öron. 10 minuter per kilometer. Det var inte det som stod på schemat. Jag kunde nästan känna hur nacken började värmas av drakens eld. Tålamod! Du vet att du snart kommer ut på grusväg igen och då kommer det gå lättare. Du rör dig snabbare på grusvägen än vad draken gör. Demonerna tappar fotfästet i fartvinden. Det ordnar sig!

Det är ju så raffinerat jäkligt utstuderat att de här besvärliga passagerna varar ju omotiverat lång tid i förhållande till sträckan. Jag har efter en hel del funderingar och beräkningar kommit fram till att det beror på att farten går ner. Just för att det är så besvärligt. Och just eftersom farten går ner så tar det längre tid att avverka den besvärliga sträckan än vad det skulle gjort om inte sträckan varit så jäkla besvärlig. Så det ligger en hel del i Annas spaning att det är smart att undvika trailtrötta ben. För med trailtrötta ben blir besvärligt terräng helt plötsligt ännu mer besvärlig och till slut tar det så lång tid att passera de besvärliga avsnitten att tiden faktiskt tar slut. Så det gäller att hålla modet uppe och hålla sig i rörelse. Ständig rörelse. Till slut kom jag ändå ut på den förbenade grusvägen och med lite övertalning fick jag åter lite fart på benen. Det gick väl sådär. Inte fort direkt. Men i alla fall snabbare än innan. Jag kanske inte sprang ifrån draken, men jag höll nog ändå ganska jämna steg med den. Så en sväng in på lite trevlig stig som snart byts ut mot en riktigt trist och småsank stig igenom en hage precis längs med E18. Men stigen var faktiskt inte så hemsk sank den här gången. Marken svarade ganska bra och jag tog mig fram till ”grinden” i elstängslet. Solen hade vågat sig upp igen och fåglarna sjöng för fullt medan jag fumlade för att först öppna och sen stänga elstängslet bakom mig igen.

Nu gällde det att stå på fram till Örsta för nästa avstämning mot schemat. På vägen passerade jag Össeby IP där jag fyllde vatten och blandade lite sportdryck. Så lite lätt grusväg innan den krävande stigen längs Angarnsjöängen. Stigen är egentligen ganska fin och trevlig. Men varje gång jag passerat där har jag varit rejält trött och sliten. Så mentalt känns den passagen jobbig redan på förhand. För mig. Men den här gången gick det faktiskt ganska bra. Jag tog mig förbi den kritiska passagen och kom fram till Örsta. Visst hade jag tappat en del tid, men jag låg ändå fortfarande lite drygt en timme före schemat. En timme före draken.

Långspurt

Men nu väntar en besvärlig bit igen med småkuperad och svårlöpt stig. Lyckligtvis i dagsljus och med vittring, så kanske jag ändå kan undvika den totala kollapsen från första fem från Lövhagen? Det är läge för en kontrollerad långspurt. Jag jagar vidare och fokusera på nästa delmål som är Karby gård. Jag når dit, fyller flaskorna i kranen utanpå ”hönshuset” och ger mig av igen. Fortfarande dryga timmen före draken. Vi håller jämna steg nu, men schemat knappar inte in på mig. Känner mig glad och avslappnad, men rycks tillbaka till verkligheten när jag inser att markeringarna är borta. Jag har tappat fokus och leden har svängt utan att jag fattat det. Schemat springer aldrig fel, men det gör jag. Snabbt tillbaka och in på rätt väg igen. Gnäller lite på mig själv över min taskiga koncentration och tvingar mig att hålla kontrollerad fart för att inte försöka springa ikapp den förlorade tiden direkt. Jag ökar ändå farten en smula. Det är faktiskt bara sisådär 15 km kvar nu och jag har en god chans att slå rekordet overall. Jag vägrar låta hundincidenten vara det som fäller avgörandet. Ska jag missa så ska jag missa med mer än femton minuter och det finns ju ingen rimlig chans att jag ska missa med så mycket nu när jag är så nära målet och fortfarande kan hålla god fart. Jag försöker räkna ut vilken snittfart jag behöver hålla för att ta mig under 22:50, men jag vet inte exakt hur lång sträcka som återstår. Jag har inte heller koll på exakt var rekordet ligger. Vet bara att det är 22:50-någonting. Så det är säkrast att försöka ha lite marginal. Jag fokuserar på en kilometer i taget och försöker ligga så fort som rimligen möjligt utan att helt bränna ut mig. Energinivån känns ok, men benen är minst sagt trötta. Fast så länge jag håller igång löpsteget så fungerar det. Låren smärtar en del, men inte mer än att jag kan ta nästa steg. Och nästa. Och ett steg till efter det. Lite lugn gång i de värsta backarna, men så fart på benen igen så snart det går. Det funkar. Min planering säger 7:30/km den här etappen, men jag ligger nog närmare 6:30/km. I vart fall under de mer lättlöpta partierna. Jag flyger fram. Eller, … jag kämpar mig fram. Det är jobbigt, men jag håller god fart framåt. Jag struntar i att försöka ta någon mer gel eller godis. Det får räcka med någon klunk sportdryck emellanåt. Allt annat känns tidskrävande och krångligt. Nu ska jag bara först passera det där Rösjöbadet och sen är det inte långt kvar. Hur långt kvar är det egentligen efter badet? 4 km? Eller mer? Det känns som att sträckan tänjs ut en del där på slutet och det visar sig vara ca 4.5 km till målet från Rösjöbadet. Men jag spurtar mot mål och jag har marginal. Det måste jag helt enkelt ha.

Spurt1

Vid mål väntar Åsa. Även Jonathan har tagit sig dit med sin lilla hund (noga kopplad) och filmar målgången. Jag får dessutom ta emot en fin finishermedalj i form av en påse Marianne som Jonathan hänger om halsen på mig. Äkta tantgodis. Sånt gillar jag. Det är klass på den grabben.

IMG_0019

Klockan visar på 22:46. 1:05 före schemat. Jag har sprungit ifrån draken ytterligare på vägen från Karby gård. Trots trötta ben. Trots att sista etappen faktiskt visade sig vara 1 km för lång (inklusive sisådär 400 meter felspring). Det lönar sig att ligga på och inte ge sig själv chansen att slappa. Det är aldrig försent att ge upp, men det är alltid för tidigt!

Jag känner mig väldigt nöjd med hela det här dygnet på Roslagsleden. Det var fantastiskt skönt att äntligen få klara av hela leden. Det var fantastiskt skönt att det gick så bra. Äntligen fungerar kroppen för mig igen. De här bygger självförtroende. Jag är irriterad över att telefonen skulle krångla för mig i början av löpningen, men det känns ändå bra att jag lyckades hantera det störningsmomentet. Man kan inte räkna med att precis allt ska gå som på räls under en sådan här löpning. Jag är väldigt glad att jag lyckades förmå mig själv att faktiskt ta tag i att lösa problemet med Wizard. Det hade inte känts bra att inte veta hur det det faktiskt gick för honom. Även om det kostade lite extra tid så gav mig det faktiskt en del glädje och mening till min närvaro i natten där, mitt ute på Roslagsleden, mitt ute i skogen, någonstans mellan Wira Bruk och Domarudden. Att springa en lång led helt själv på det här viset är en i grunden djupt egoistisk handling. Det finns egentingen ingen annan som faktiskt har någon konkret eller direkt glädje av att jag springer. Jag springer för att jag vill det. Jag springer för att visa mig själv och omvärlden att jag kan. Men jag tror ärligt talat inte att omvärlden bryr sig så himla mycket och jag tror verkligen ingen annan än jag blir lycklig av att jag springer. Men den här gången tror jag ändå att en liten hund och hundens matte blev lite glada över att just jag sprang just där, just då. Det känns bra.

Här hittar du en länk till rekordet och en kort rapport på Fastest Known Time

 

 

IMG_0005 IMG_0004 IMG_0003

IMG_0007

IMG_0008

Comments are currently closed.


Powered by WordPress. Designed by CodeOOf.