Har man gått en Ironmanmara kan man börja jogga

August 26, 2019 Sten Livet

Efter samråd med min fysioterapeut så fick det bli min tolfte raka start i Kalmar. Jag hade verkligen inte trott det eller ens planerat det när jag tog av ortosen för snart sju veckor sen, men rehaben har fungerat bra och det blev ett bra mål att arbeta emot. Nu tävlade jag ju inte alls, så det var ganska annorlunda mot hur det brukar vara, men det var roligt att få vara på plats och det blev ett bra rehabpass, helt oavsett vad läsaren kanske tror, tycker eller tänker. Jag fick inte ont och när jag träffade fysion ett par dagar efteråt kunde vi konstatera att hälsenan verkar fortsätta att läkas och förbättras i god takt.

Min tentativa plan var att nu fortsatt fokusera på uppbyggande träning, med styrka och tålighet, men inte stressa på med löpövningar och hopp, förrän tidigast efter vår planerade vandring i Spanien. Först i oktober hoppas jag kunna börja springa lite försiktigt om allt går bra fram till dess. Men fysion verkar tycka att om jag klarar av att gå en ironmanmara, så borde jag kunna börja småjogga lite på plan mark också. Jag blev tillsagd att testa så smått med korta försiktiga steg, vid sidan av den övriga träningen. Så då fick det väl bli på det viset.

Jag testade lite försiktigt i onsdags då vi körde en minivariant av backyard ultra med SLDK vid Brotorpsstugan. Det blev sammanlagt sex varv om 1,1 km med start var tionde minut. Jag småjoggade extremt försiktigt ett par hundra meter per varv och gick resten i rask takt. Det kändes “sådär” om sanningen ska fram. I torsdags varvade jag in med lite tyngre styrka och körde grunda knäböj med 90 kg skivstång. Grunda knäböj eftersom det är lite för tidigt att utmana rörligheten i fotleder och just hälsenor med djupa böjar. När jag ändå hade vikterna på stången så körde jag på med tåhävningar med samma vikt. Det funkar fantastiskt bra så länge jag kör tåhävningar med båda benen samtidigt. Men när jag kör enbent så känns det fortfarande ganska ordentligt i senan. Oklart om det är senan som måste läka lite till, eller om jag är för svag i höger vad, eller om det är en kvarvarande tendinos som bråkar. Jag tror inte det är musklerna, utan snarast senan och jag börjar mer och mer tro att det framför allt är tendinosen som återstår att jobba bort. Förmodligen är det väl en kombination av rester från rupturen och tendinosen. Så jag beväpnar mig med tålamod och jobbar på. Jag har kört med excentriska tåhävningar mot tendinosen ett tag nu. På vänster sida med lite extra vikt, men på höger sida med bara kroppsvikten ännu så länge. Det funkar bättre och bättre. Jag har även lagt till en del fjädrande tåhävningar (dvs. som att hoppa väldigt lätt utan att lätta från golvet) varannan dag.

Eftersom jag inte tänkte börja springa redan nu så skaffade jag ett flytbälte att ha för vattenlöpning. Vattenlöpning verkar supertrist och det belastar ju kroppen på ett sätt som ligger ganska långt ifrån vanlig löpning. Så jag förstår inte riktigt poängen med vattenlöpning? Just därför bestämde jag mig för att ändå testa. När jag nu har tid för rehab utan press, så kan jag ju lika gärna prova på den alternativträning som står till buds. Bältet kostade 200 kr, så det är inte direkt någon stor investering. Jag testade ute på landet i helgen. Det blev ett kort pass i lördags och ett lite längre pass i går. Det är ju faktiskt ganska kul! Eller … i alla fall annorlunda. Inte så hemskt, faktiskt, och väldigt jobbigt. Jag fick upp bra puls i intervallerna och det kändes centralt i kroppen flera timmar efter passet. Jag tror iofs att det underlättade att det var strålande vackert väder och att jag gjorde passet i öppen sjö istället för att trängas med bröstsimmare i en inomhuspool. Men lite pluspoäng ger jag faktiskt till vattenlöpningen. Det blir helt säkert några pass till innan det är dags att vandra i Spanien.

Det bästa av allt är ändå att jag har testat att jogga ytterligare ett par gånger sedan i onsdags och nu börjar det kännas bättre. Jag varvar jogg med gångpauser och ser till att inte ta alltför långa steg. Fokus ligger på korta steg och relativt hög frekvens. Mer eller mindre ofrivilligt sätter jag nog i hälen lite extra mycket, men det går ganska bra när jag skärper till mig och försöker fokusera på att landa på mellanfoten. Ingen smärta, men en bitvis lite “skum” känsla i hälsenan. I lördags tog jag mig igenom min gamla 6 km-runda på landet, och avslutade med att jogga sista kilometern i ett sträck. Det blev inget personbästa, men tempot hade helt klart dugt till ett strålande resultat på 24h, Idag körde jag skivstång i källaren och avslutade med 30 minuter på löpbandet i varierande tempo från 6 km/h till 12 km/h som snabbast. Det känns bra. Vi får se hur det känns imorgon. Jag har inte bråttom, men jag har gott hopp om att faktiskt kunna springa lite rejält långa tävlingar nästa år igen.

Aquabelt för oss som vill springa i Blidösundet