Heavy Slow

September 21, 2019 Sten Livet

Sedan Kalmar har jag jobbat på ordentligt med min rehab. Jag har kompletterat min hjälpstab med ytterligare en fysioterapeut. Lovisa hos Capio Rehab vid Globen. Tack vare högkostnadsskyddet behöver jag inte betala en krona extra för den här extremt kvalificerade PT-tjänsten. Ibland blir det extra tydligt att man faktiskt får en hel del tillbaka för de skattepengar man slantar in.

Jag fortsätter springa 30-40 minuter tre gånger/vecka. Det känns OK, men inte bra. Delvis för att jag har tappat kondition och löpvana, men framförallt har jag svårt att slappna av och hitta rätt flyt i löpningen. Det gör fortfarande lite för ont i hälsenan. Och även när jag är ordentligt uppvärmd och hälsenan egentligen inte gör ont alls, så har jag svårt att övertala hjärnan att det går att lita på senan fullt ut. Med viss rätt. Det går nog inte riktigt att lita fullt ut på senan än. Men det rör sig utan tvekan i en väldigt positiv riktning.

En annan orsak till att löpningen känns lite tung är att jag är just det. Tung. Jag har lagt på mig ca 6 extra kg sen innan loppet i Ungern. Det är lyckligtvis inte bara fett utan en hel del muskler också. Men tung är jag i alla fall och då går blir jag en långsammare löpare. Heavy Slow Runner. HSR. Men HSR betyder även Heavy Slow Resistance training. En extra twist och upphottning av de gamla etablerade excentriska tåhävningarna mot tendinos. Konceptet är enkelt. Lassa på med ordentligt tung last och så gör du tåhävningar. Sittande och stående. Lugnt och behärskat. Tre sekunder upp och tre sekunder ner. 10-15 reps – orkar jag mer så har jag för lätt last. Sisådär 110 kg stående med båda fötterna samtidigt. 65 kg sittande med en fot i taget. Det känns. Hoppas det kommer ge resultat. Men det är verkligen ingen quick fix. Tålamod.

En annan grej jag kör är att gå upp med båda fötterna i en så hög tåhävning som möjligt. Så över med hela lasten på höger fot samtidigt som jag låser foten så jag inte tappar höjd. Så håller jag högt på bara höger fot i minst fem sekunder och så lugnt och fint ner igen och direkt upp igen. Det känns det med. Men det går ganska raskt att klara av 3*10 och jg kan göra det enkelt nästan precis var som helst. En bra övning helt enkelt.

Förra veckan bestämde Lovisa att det var dags för mig att börja hoppa. Själv hade jag tänkt vänta med den saken. Men jag lyder. Så nu hoppar jag ett par tre ggr/vecka. Jämfota med eller utan hopprep. 3*60s med 30s vila. Flåsig blir jag. Det är helt klart jobbigt för senan. Den svullnar upp lite extra efter varje tillfälle. Men svullnaden lugnar ner sig igen och smärtan är inte förvärrad när jag väl återhämtat mig. Så då är det nog bra. Jag måste bygga upp en tålighet i senan. En tålighet som ska göra att jag så småningom kan lasta på fullt ut i riktiga sprintar i uppförsbacke. Det är dit jag ska. Så småningom.

Men det känns tusan så segt att det fortfarande gör ganska ont i senan. Speciellt när jag är ouppvärmd. Tålamod är ordet. Inte bara för dagen. Inte för veckan och inte för månaden, utan tills vidare. Tills det blir bättre. Tills det blir bra så småningom.

Nu bryter jag i alla fall mönstret under ett par veckor. Jag och Åsa har kommit fram till Oviedo. Mitt under Fiesta de San Mateo. Sankte Matte firas uppenbarligen med mycket musik och öl&drinkar på gatorna. Vi valde ändå att slinka in på en fiskrestaurang och äta under mer stillsamma och ordnade former. Imorgon, när jag publicerar det här, så ska vi ge oss av på vår vandring. Om drygt 32 mil når vi Santiago de Compostela. Normalt borde jag kunna jogga den sträckan på 48 timmar. Men nu kommer vi ta närmare två veckor på oss. Det kommer bli härligt! Jag hoppas även att det blir ett bra avbrott i rehaben som kanske, kanske, kommer ge en liten extra kick  i läkeprocessen. Jag kommer nog klämma i med lite tåhävningar och lite HSR på kvällarna i alla fall. Bara för att jag kan.