Hoppa är bättre än att hoppas

November 8, 2019 Sten Livet

Nu har det gått en månad sedan vi kom hem från vår pilgrimsvandring. Vandringen var skön och trevlig. Hälsenorna bråkade i princip ingenting. I alla fall inte särskilt mycket. Så det var bra. Men inte blev de direkt bättre heller. Det tar en del att vandra i snitt 25 km/dag med packning. Det kändes som himla bra ultraträning med lite extra fokus på tålighet i fötterna och bra rumpträning.

Det är lagom välordnat längs Camino Primitivo, med härbärgen & pensionat utströdda längs vägen och en del källor där man kan fylla på lite dricksvatten. Jag blev lite sugen på att ordna en gruppresa för en pilgrimslöpning. Det borde fungera bra och kunde vara väldigt trevligt. Istället för att kånka med sig all packning finns det möjlighet att skicka väskan från ett härbärge till nästa, etapp för etapp. Då kan fokus få ligga på en skön löptur med lite fikastopp längs vägen, istället för att minimera den totala packningen för att slippa onödig vikt. Det tog 13 dagar för oss att vandra sträckan. Men om man springer borde det gå att klara av den relativt på 7-8 dagar, men etapper på 40-50 km. Med en start på morgonen kring 08:30 borde man kunna hinna fram till härbärget till 15:00 och ha gott om tid att återhämta sig (varför inte ta en flaska cider, som traditionen bjuder i Asturien?), kolla in de lokala sevärdheterna och förbereda sig inför nästa etapp. En kul träningsresa på historiska stigar med tid för reflektion och lite socialt umgänge, helt enkelt.

Sen att jag själv även funderar på att springa sträckan i ett svep och sätta en FKT på leden, det är en helt annan historia. Då skulle det inte finnas tid för vare sig härbärgen eller återhämtning. Bara mala på med rejält med batterier till pannlampan i packningen under ett par dygn. Nej, jag tror nog jag hellre tar den där veckoturen… med tid att njuta en tre-rätters pilgrimsmeny varje kväll.

Nåväl, åter i den grå vardagen på hemmaplan. Mitt uppdrag på Swedbank avslutades ju i samband med att vi reste till Spanien,så nu har jag tid över till annat. Såsom att måla lite i huset och att fundera över eventuella kommande bokprojekt. Framförallt har jag tid till såväl rehab, som träning och återhämtning. Det känns bra. Synd bara att hälsenan inte känns riktigt bra ännu. Inte heller den vänstra senan känns riktigt bra med kvardröjande tendinos. Det är tålamodskrävande med senor. Men det går i alla fall framåt fortsatt med ganska god takt, om jag jämför med status för några veckor sedan. Nu är jag igång på allvar med regelbunden löpträning, samtidigt som jag arbetar med rehab på daglig bas. Jag varvar långa stillsamma pass ute med intervaller på löpbandet. Senan kan bli lite trött emellanåt, men den svullnar inte och den återhämtar sig raskt. Men jag har fortfarande problem med löptekniken. Jag springer en aning ojämnt. Det känner jag. En del av problemet sitter förmodligen i huvudet, men det stora dilemmat är ändå att det fortfarande smärtar en del vid belastning och även att senans funktion vid SSC (stretch shortening cycle – gummibandseffekten) inte riktigt känns på topp ännu. Utöver löpträningen som i sig utgör rehab, har jag ökat på med flera hoppövningar. Ett par gånger per vecka blir det enbenshopp uppför och nerför i källartrappen. Samt fram och tillbakai stjärnmönster på golvet. Det senaste tillägget i hopparsenalen utmanar balansen rejält. Jag hoppar från en bosuboll/balanskudde till en annan. På ett ben. Så hoppar jag runt på stället och tillbaka igen. Efter 5 hopp börjar jag känna mig lagom trött. Då fortsätter jag 15 hopp till. Det tar. Jag klarar såklart inte av de här hoppen helt utan att tappa balansen. Men det går faktiskt bättre och bättre.

Så fortsätter jag med mina ständiga excentriska tåhävningar. Och HSR. Det är frustrerande att inte få känslan av att smärtan försvinner helt. Men om jag tittar i mina anteckningar så kan jag ändå konstatera att smärtan är klart lägre nu än vad den var för några veckor sedan. Dessutom har jag ökat lasten rejält. Så det går framåt och samtidigt som jag pressar undan smärtan så ökar jag styrkan och inte minst tåligheten i senan. Även om jag på daglig basis fokuserar mycket på att bli av med tendinosen, så är det ändå tåligheten i höger hälsena som är det allra viktigaste att förbättra och få tillbaka på en nivå som förhoppningsvis är högre/bättre än innan skadan.

Slut med gnället för den här gången! Jag ställde upp i Lidingö Backyard Ultra för några veckor sen. Det kändes som en lagom trevlig utmaning. Inte för att försöka vinna, men för att ändå försöka tvinga mig till en rejäl löpdistans och samtidigt testa vad senan och resten av kroppen kan hålla för. Det fungerade på det hela taget bra. Jag har kvar en anständig löpteknik, men jag klarar inte av att springa helt symmetriskt. Vid högt löptempo skulle det här förmodligen visa sig, men vid lågintensiv backyard-löpning så fungerar kroppen ganska bra. Nu nöjde jag mig med 12 varv – dvs 50 miles = drygt 80 km – men givet att mitt längsta träningspass fram till dess var 16 km, så får jag nog känna mig väldigt nöjd. Och senan höll och resten av kroppen med den. Sedan dess har jag ökat på löpträningen ganska rejält och nu har jag sprungit långpass på över 25 km. Kommande helg ska det bli längre. Jag är igång med planering inför 2020, men jag vågar inte riktigt sätta planerna kring sådant som 6-dagars ännu. Jag vill först känna mig säker på att få bort det sista av tendinosen, innan jag ger mig på de riktigt långa distanserna igen.