Ibland får man unna sig att vara nöjd med en femtonde plats

October 23, 2017 Sten Livet

Efter över två veckor på Big Island är jag nu på väg hemåt med resten av familjen. Sitter på planet från Los Angeles och kommer landa i Stockholm om lite knappt 10 timmar. Det att summera min insats i årets upplaga av Ironman Hawaii.

Normalt brukar jag kunna skriva ganska långa lopprapporter, men jag vet inte riktigt var det kommer sluta idag. Jag är ärligt talat inte särskilt sugen på att skriva. Men jag vet att jag har glädje av min rapporter i framtiden så det vore dumt att avstå. Speciellt nu när jag har massor av tid på mig. Så jag gör ett försök.

Vi börjar med kortversionen

Planen var att kämpa mig in bland topp fem i min åldersklass. Det skulle ske genom att nå en sluttid kring 10:10, fördelat som sim 1:10, cykel 5:25 och löp 3:30, samt lite växlingstider.  Det var ett ganska aggressivt mål , men det kändes fullt görbart, givet mina erfarenheter från två tidigare besök i Kona, och även om jag skulle tappa några minuter på den sluttiden skulle jag ändå fortfarande ha en god chans på topp fem, givet de senaste årens resultat.

Tyvärr sprack planen. Den stora missräkningen kom på cyklingen där jag av oklar anledning helt enkelt inte orkade hållade uppe effekten ens i närheten av de nivåer där jag räknat med att kunna ligga. Ja, det var varmt och blåsigt på cyklingen och självklart påverkar det medelhastigheten, men effekten bör inte påverkas av vinden och värmen bör inte påverka så hemskt mycket redan under cyklingen. Effekterna av värmen visar sig snarare under löpningen. Men nu tappade jag kraftigt redan under cyklingen och när jag gick ut på löpningen hade jag i praktiken redan gett upp min förhoppning om topp fem. Istället reviderade jag målet till att ha en skön tävling och skaffa mig erfarenhet av ännu ett lopp i Kona. Löpningen gick anständigt väl och jag plockade en hel del placeringar, vilket ledde till en slutlig femtonde plats på tiden 10:51. Som loppet utvecklades är jag nöjd med den placeringen och även med tiden.

Men när jag tittar på hur mina konkurrenter presterat så kan jag omöjligt känna mig nöjd. Det hade räckt med 10:27 för att nå en femteplats. Dvs. 24 minuter snabbare än min tid. Det kan tyckas som lång tid, men det hade alltså räckt med ynka 10 minuter snabbare cykling och en mer inspirerad löpning som kapat 15 minuter ytterligare. Sen hade jag varit där. Den tiden hade jag helt klart i kroppen under veckan inför loppet. Men alltså inte på själva tävlingsdagen. Så jag måste finna mig i den insats jag klarade av att leverera och känna mig nöjd med det, men det är svårt att förlika sig helt med denna missräkning. Jag vill ha revansch. Det ska jag få också. Men först ska jag ta en paus på några år och hitta ny inspiration. Jag är långt ifrån klar med Ironman Hawaii.

Hela historien

Så tar vi den något längre versionen mest som stöd för mitt eget minne.

Jag gick upp redan 4:00 på tävlingsdagen. Ovanligt tidigt. Efter en natt där jag inte lyckats sova alls särskilt väl, tyvärr. Men jag hade sovit bra hela den sista veckan inför tävlingen, så det störde mig inte nämnvärt. Den sista natten inför ett så kort lopp som en Ironman har ingen större betydelse, så länge jag inte har en stor sömnskuld sedan tidigare.  Frukosten bestod av ett par skivor rostat bröd med ost och lite naturell yoghurt till. Ett glas rödbetsjuice och en kopp kaffe fick toppa det hela. Allt intogs i lugn och ro i mörkret på vår härliga uteplats. Nattens regn hade rensat luften och himlen var i det närmaste stjärnklar.

Kroppsmärkning och invägning

Åsa körde mig in till Kailua och släppte av mig precis innan piren. På vägen in kände jag mig lite obehagligt mätt av frukosten, men det var ju gott om tid för den att smälta undan innan start. Jag tog mina påsar och knallade iväg till body marking och invägningen bakom hotellet.  Det är ett himla tjafsande om att man inte får smörja in sig med vaselin eller solkräm på armarna (den del där du ska ha ditt startnummer påklistrat via en engångstatuering) för märkningen. Du måste vänta till efter simningen innan du får smörja in dig. Det här känns som ett himla larv. Jag förstår att numren får svårt att sitta om man smort in sig med ngn kräm, men de där numren fyller ju i praktiken ingen vettig funktion.  Däremot är det ytterst funktionellt att smörja in sig ordentligt med solkräm i god tid före start. Nu mer eller mindre tvingas man lösa den saken i T1, vilket kan vara vädigt lätt att glömma i stressen då du bara vill ut på cykeln så snabbt det någonsin går. Nä. Det där kan ni sluta med, Ironman! Jag vet ingen annan Ironmantävling som fortfarande kör med body marking. Om ni prompt ska göra en sådan märkning så sätt ett nummer + åldersklass på vaden! Där skulle det alla fall rent hypotetiskt fylla en funktion och hjälpa oss att hålla koll på våra konkurrenter under cykel och löpning.

Sista kollen och mentalt fokus

Märkt och invägd tog jag mig in i växlingsområdet och kollade cykeln.  Perfekt med luft i båda däcken. Satte dit cykeldatorn och mina fyllda drickaflaskor och gick tillbaka till athletes garden för att insupa atmosfären och samla mig mentalt inför starten. Jag spelade igenom mina mentala föreställningar av den stökiga simstarten, snabbspolade mig fram till den sista biten innan vi kommer tillbaka till piren, så T1 och ut på cykeln.  Väl på cykeln var jag beredd på lite lätt kaos och massor av medtävlande, men jag visste att jag skulle hålla lugnet och kontroll på mitt eget tempo, min takt och min andning. Allt skulle bli bra. Det såg ut att bli en rejält varm och blåsig dag. Precis som jag önskat mig. Jag hade med mig en energikaka och några bloks som jag tänkte äta här, men det fick vara eftersom magen fortfarande kändes lite däst trots min ganska blygsamma frukost.

Jag träffade en del svenskar, men pratade bara lite kort med dem. Mitt fokus låg på mig själv och mitt lopp. Herrproffsen stack iväg och när damproffsen också startat började jag följa med den täta strömmen av manliga age groupers som så sakteliga flöt iväg mot simstarten. Solen hade hunnit gå upp och så snart jag la mig ner och började simma ut till startlinjen kunde jag njuta av det klara vattnet och de färgglada fiskar som simmar runt däri. Letade efter sköldpaddor men såg inga. Körde några högintentensiva startruscher för att få upp lite adrenalin och se om det gick att provocera ansträngd andning. Det gick inte. Min andning har verkligen fungerat bra på sistone. Hela simningen har fungerat bra. Inte direkt snabbare än tidigare, men mycket stabilare och tryggare. Ok. Något snabbare än tidigare kanske. Jag satte ju ändå simpers med några sekunder på Lanzarote i våras och jag simmade på under 1:10 här i Kona på träningstävling helgen före denna examenshelg. Det var drygt två minuter snabbare än jag simmat tidigare här i Kona. Så jag hade vissa förväntningar inför simsträckan. Men framförallt såg jag fram emot en stabil insats och en bra grund för resten av mitt lopp. Sådant ska inte underskattas. Man vinner inte en Ironman på simningen, men en dålig simsträcka kan förstöra din dag. Om du tillåter det att hända.

Simningen

Jag la mig långt till vänster på startlinjen precis som i tidigare lopp. I kanske fjärde led ungefär. Det är jättesvårt att veta hur man ska positionera sig i Kona. Det finns inga skyltar till stöd för självseedning och hur ska man då veta hur alla andra resonerar? Det enda jag vet är att jag simmar ungefär som genomsnittet, vilket innebär att jag gott kan låta ganska många ligga före mig på start. Jag vill inte missa den fantastiska draftingen som man får hela vägen ut till vändningen, men den risken är minimal. Det är som att starta mitt i en gigantisk laxodling som släpas i ett osynligt kraftnät efter en planande atlantångare. Starten går och det gäller bara att hålla sig flytande och se till att få luft med jämna mellanrum. Veva på med lagom breda armar så ingen kommer för nära ditt huvud och sabbar dagen för dig. I teoren är det så i alla fall och till allra största delen är det så i praktiken också. I alla fall för mig. Men denna dag hann jag inte ta mer än ett par armtag innan en medtävlare fick in en rejäl högerkrok rakt på mitt vänsteröga, så gogglarna halkade lite snett och började ta in vatten. Det är helt omöjligt att stanna till sådär i början av simningen, om man inte vill bli nerpressad mot botten av alla de hatiska medtävlare som valt att starta bakom dig och som just nu såhär några sekunder efter start kommit på att de egentligen nog helst velat starta längst fram. Så om du blottar dig det allra minsta är du körd och kommer ligga hårt instampad som sköldpaddsmat i korrallerna några meter ner. Bara att borra ner huvudet i vattnet och gilla läget. Salt i ögonen är det bästa jag vet! Toppas endast av pissmyror i armhålan och en rejäl pungspark. Jag försökte lite valhält peta till gogglarna i farten, men det blev bara annorlunda. Inte bättre. Dessutom hade frukosten börjat leka yoyo i halsen på mig. Lite vältuggad macka upp i munnen och tvingade ner igen. Och återigen efter några sekunder.  Inget vidare, men inget större problem heller. Värre då med salt i ögat. Efter kanske femhundra meter fick det vara nog. Ett ministopp på någon tusendel och så satt gogglarna där de skulle och jag kunde simma avslappnat igen. Jag lyckades t.o.m. få ut det mesta saltvattnet så vänsterögat signalerade grönt igen.

Men det var en ovanligt stökig start! Eller rättare sagt – det var nog ganska precis en lika stökig start som jag haft två gånger tidigare. Bara det att man lyckas glömma exakt hur stökigt det blir. I slutänden överväger ändå glädjen av att den fantastiska draftingen får dig att simma snabbare än någonsin tidigare. Tyvärr kändes det inte riktigt lika bra som det gjort på träningstävlingen och när jag sneglade på klockan ute vid vändningen så visade den på ett par minuter sämre tid dit ut. Äsch då! Inte hänga läpp nu utan mata på tillbaka in nu så ska det nog bli bra i alla fall!

På tillbakavägen glesades stimmet ut en smula och jag fick delvis simma lite gran för mig själv utan riktigt bra drafting. Folk verkade få svårare att hålla kursen också, vilket gjorde att jag behövde titta upp själv lite oftare för att sköta navigeringen. Frukosten hälsade på upp i munnen några gånger till. Förstår inte varför den inte ville stanna i magen och mysa. Vaderna tjuvkrampade en smula som de brukar kunna göra här (ett litet, men irriterande, problem som jag gärna vill hitta en vettig lösning på inför framtiden; kan inte riktigt begripa vad det beror på), men det var hanterliga problem och jag tappade nog inte särskilt mycket tempo av den orsaken.

Det kändes ändå som en evighet innan jag äntligen kom in land igen och kunde springa upp ur vattnet och uppför rampen till piren och växlingsområdet. Det tog ca 39 minuter tillbaka. Till viss del beror det på att det faktiskt är längre väg tillbaka än ut iom att startlinjen går ett par hundra meter ut från land. Men det är ändå för dåligt. Jag måste bli bättre på att hålla tempot uppe under andra halvan, trots att leden glesas ur och draftingen blir sämre. Jag måste lära mig att helt krasst leta reda på ett par snabba fötter och sedan bita mig fast där bakom oavsett yttre störningsmoment i form av medtävlande som också vill komma  att killa samma söta fotblad. Träna, träna, träna!

T1

Simsplitten stannade på  1:11:43, vilket ändå var bättre än jag gjort tidigare år här. Så lite halvnöjd var jag ändå när jag spolade av mig med färskvatten och krängde av mitt swimskin. Inne i omklädningstältet var det smockfullt precis överallt. Bara att röra sig igenom tältet tog en evighet och när jag så småningom hittade en plats att sätta mig på kändes det som att jag redan varit alltför länge i växlingsområdet. Fort på med solglasögon, plocka på mig mina gel och stoppa ner simgrejerna i påsen. Samt hitta en funktionär att ge påsen till. Och så leta efter solkräm trots att jag ropat efter det den senaste minuten. Funktionärerna i T1 hade ingen lysande dag på jobbet om ni frågar mig. Jag hittade lite solkräm till slut, klämde ut en rejäl klick i näven och sprang iväg mot cykeln samtidigt som jag smorde in överarmarna där jag fått min bodymarking. Kände hur märkningen lossnade direkt. Lysande grej detta med bodymarking! Eller?  Sprang och sprang förresten. Jag småjoggade i en supersmal fålla bakom en medtävlare som inte verkade ha tillnärmelsevis lika bråttom till sin cykel som jag. Cykeln stod dessutom hur långt bort som helst i det förbenade växlingsområdeh det fanns ingen chans att springa förbi den där snigelsnubben! Bara att gilla läget och jogga på. Hur mycket tid kan man tappa på sånt egentligen? 10-20 sekunder max.

Cyklingen

Andas lugnt.  På med hjälmen, lyft cykeln ur stället och stick iväg. Upp på cykeln snarast och trampa uppför den korta backen så vänster in på Kuakini, spänn fast skorna på fötterna, sväng höger upp mot Queen K och höger igen. Däruppe passerade jag Calle Nordbeck. Redan? Han brukar ju simma ett antal minuter snabbare än jag. Måste ha gjort en riktigt långsam växling, den gode Calle. Och jag som trodde min växling var långsam!

Det är tight på cyklingen. Många cyklar som kommer ut ungefär samtidigt som jag, men det känns ändå bättre och glesare än tidigare. Måste bero på att kvinnliga age groupers numera startar femton minuter efter herrarna. Även om simningen kändes stökig  så var det nog lite mindre trängsel än tidigare.  Jag kom i alla fall igenom hela den inledande loppen bort på Kuakini och åter in mot centrum och den branta Palani road helt utan missöden. Så direkt vidare ut på Queen K för den långa svängen ut mot vändpunkten i Hawi. Uppe på Queen K kände jag vinden i ryggen. Eller kände och kände. Jag insåg iaf att vinden till största delen låg i ryggen eftersom jag kunde hålla god fart trots en lätt stigning ut mot flygplatsen. Jag hade bra kontroll. Kroppen kändes i princip bra. Jag trampade på lätt och utan egentlig ansträngning men höll ändå effekten uppe precis över 200 Watt, där jag ville ligga.

Jag drack min sportdryck och käkade en gel varje halvtimme. Frukosten fortsatte att jävlas en del med mig, men det var ändå inga större problem. Jag fick behålla det jag stoppade i mig och jag åt och drack precis enligt plan. När min första flaska Vitargo var slut gick jag över Gatorade som langades i kontrollerna. Den var faktiskt inget vidare. Hade jag haft en vekare mage så tror jag inte det funkat tillsammans med min hoppande frukosthiss i halsen. Men nu funkade det. Jag tryckte ner hissen med mer Gaterode och skickade på en gel och några klunkar vatten. Så resten av vattnet över panna, nacka och kropp. Vidare mot nästa kontroll. Vidare mot Hawi och vändpunkten. Någonstans före Waikoloa vände vinden precis som jag visste att den skulle göra. Givetvis tilltog den i styrka också, så farten började gå ner rejält. Precis som jag önskat mig! Inte att farten skulle gå ner, men att det skulle bli jävligt på cyklingen så att min grinighet och tålighet skulle ge mig extra fördel mot konkurrenterna. Synd bara att min effekt började minska ganska kraftigt i takt med att cyklingen blev mer och mer besvärligt. Utanför Hapuna Beach fick jag nästan ställa mig upp och trampa på låg växel i nerförsbacken för att alls röra mig framåt. Fullt så illa var det såklart inte men så kändes det iaf.

Effekten fortsatte att minska men jag var inte särskilt oroad. Jag kände mig inte trött egentligen. Bara en aning matt och oinspirerad. Så kan det bli när förhållanden är jävliga. Men snart börjar stigning upp mot Hawi och då kommer jag igen! Så jag oroade mig inte utan såg tiden an med förväntan. Snittfarten var dessutom alldeles strålande tack vare den starka inledande cyklingen.  Äntligen svängde jag bort från motvinden på Queen K och ner mot vattnet. Så in i stigningen mot Hawi. Ca 28 km. Det är inte en kontinuerlig backe utan den böljar en hel del upp och ner, även om den i bestämd takt ändå för dig högre och högre över havet. I backen borde ju effekten gå upp även om jag försöker trampa på lätta växlar. Så blir det alltid! Men inte denna gång. Nergången fortsatte. Visserligen i en ganska stillsam takt, men jag fortsatte tappa effekt. Vänta bara till efter vändpunkten! Då kommer jag först få ösa på nerför och i medvind. Fullt ös medvetslös! Samtidigt kan man vila upp sig inför den avslutande sega biten tillbaka till stan på Queen K. Det kommer bli så bra det här! Jag är ju inte trött. Bara lite seg.

Här möter jag de snabbaste herrarna. Först en ganska stor grupp. Sen en mindre grupp och så ytterligare en mindre grupp där jag ser vår egen Patrik. Hinner ropa lite åt honom, vilket han helt säkert inte hör där han swishar förbi. Fler herrar och så småningom kommer de första damerna. Så börjar det välla ner snabba age groupers i en allt tätare ström. Det går undan utför. Själv håller jag en mer sansad takt uppför. Frukosten fortsätter att småjävlas med mig, men jag kan dricka och äta helt enligt mitt schema, så det är egentligen inget problem. Alla system på topp. Förutom den där förbenade effekten då.

Äntligen, äntligen, äntligen, kommer jag in i Hawi och är framme vid vändpunkten i ett nafs. Ett par små skitbackar att grisa sig igenom på vägen tillbaka och sen börjar farten gå upp på allvar. Orbean skenar fram nerför backen! Nu ska ni få se vad den här gubben går för! Håller fullt fokus på vägen framför mig. Lite sned sidvind och nerförsbacke. Jag wobblar nerför i närmare 70 km/h som mest. Vågar inte titta på cykeldatorn så kan inte säga exakt. Här gäller det att ha blicken på vägen! Stay on the road! Det är läskigt att cykla här på träning, men på tävlingen är vägen avlyst och man kan ligga mitt i körbanan och bara mata på. På tävlingen är det här mitt absoluta favoritparti! Jag känner mig som en riktig cykelfantom, helt enkelt.

Synd bara att man så småningom svänger upp mot Queen K igen. Den sista biten tillbaka på Queen K är mitt absolut sämsta parti. Jag har blivit väldigt trött här tidigare och det är samma visa nu igen. Trots att jag tror mig ha sparat en massa kraft till avslutningen så är jag trött. Jag kör på lätta växlar och håller upp kadensen. Jag håller koll på klockan och äter och dricker enligt instruktionsboken. Eller i alla fall enligt min egen plan. Jag har tåladmod och stressar inte upp mig över att Watten fortsätter sin färd neråt mot nya bottennoteringar. Bara mata på. Snart nog är du inne i stan igen och får växla till löpning. Då kommer det gå bättre igen. Om du tycker det är jobbigt så lär dina konkurrenter tycka detsamma. Du måste inte göra 10:10 i sluttid. Det kan räcka med lite sämre än så. Bara mata på nu och så tar vi löpnigen sen!

Men när jag äntligen närmar mig T2 har effekten dalat ända ner till 170 Watt. Det är så löjligt lågt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Cykelsplitten stannar på 5:38:54, vilket är min sämsta tid här. Då drabbades jag av 5 min penalty första året och jag fick punktern och växelhaveri som kostade ca 10 min i mitt andra försök. Den här gången har jag inte drabbats av minsta lilla missöde. Jag har bara levererat riktigt dåligt. Det här är tyvärr inte min dag inser jag. Jag försöker se positivt på löpningen, men jag inser att det sannolikt kommer bli svårt att hålla det tempo jag skulle önska. Något är fel med kroppen. Kan den inte leverera på cykeln så lär det inte gå så mycket bättre på löpningen. Snarare tvärtom. Minns hur det vara 2012 då cyklingen ändå kändes OK, men så snart jag kom ut på löpningen insåg jag att det inte fanns någon kraft alls kvar i kroppen. Det blev en jobbig upplevelse med mycket gång. Inget jag vill testa igen.

T2

Rullar ändå in i T2 i god fart och släpper cykeln till en funktionär. Tar ett toastopp innan jag plockar upp min löppåse. Jag går aldrig på toa i växlingsområdet. Av princip. Växlingar ska vara snabba och med flyt. Men jag gör ett undantag. Jag är väldigt kissnödig efter cyklingen (har försökt kissa i farten men det har inte riktigt velat sig) och känner mig osäker på hur snart jag kommer hitta första toaletten väl ute på löpningen. Samt att det finns en risk att den är upptagen när jag väl kommer fram. I växlingsområdet finns en hel radda toaletter, så ingen risk att alla ska vara upptagna. Så det blir ett undantag från mina principer och en väldigt lättad triatlet greppar sin löppåse och hittar en plats i omklädningstältet. Inte riktigt lika fullsmetat som efter simningen, men ändå ganska trångt faktiskt.

Av med hjälm och glasögon. På med nummerlapp, strumpor och skor. Kepsen tar jag i handen och sätter på den i farten på väg ut.

Löpningen

Löpsteget känns i alla fall lätt och fint. Ganska lätt och fint åtminstone. Jag tar det lugnt uppför Palani, vinkar åt Åsa, Magda och Melker på Kuakini och fortsätter ut på Alii Drive via Hualalais utförslöpa. Första kilometern på 4:45. Helt OK. Andra kilometern likaså trots att jag trodde jag slagit av på takten. Men jag tror inte riktigt på det här tempot. Det kommer inte hålla. Så jag slår av en aning till och med backarna på Alii så tickar kilometertiderna lite försiktigt uppåt. Efter några kilometer möter jag Micke Thorén och hejar. Han ser glad, men ganska sliten ut. Jag räknar ut att han ligger ca 6 km före mig. Det blir svårt att ta in om han inte bonkar helt. Efter ytterligare någon km möter jag Emma Igelström. Hon har gjort det riktigt bra så långt. Helt klart. Hon måste ha simmat förbi mig, trots att hon startade femton minuter efter mig och därefter ökat försprånget under cyklingen. Bra jobbat!

Jag fortsätter förbi Magic Sands och vidare mot vändpunkten precis efter vårt hur nere vid St Peter’s Catholic Church. Nu börjar jag känna mig allt segare och alltmer ointresserad. Eller ointressread … njae, ointresserad av att springa snabbt och plåga mig menar jag snarast. Jag vill njuta så mycket som möjligt av loppet nu när jag gett upp alla tankar på en topplacering.

Det är stekhett. Precis sådär dallrande hett som jag önskat mig. Jag tar vatten och häller över mig i varje kontroll. Jag tar svampar med kallt vatten och svalkar mig. Jag tar is och lägger i kepsen. Häller is innanför dräkten. Tar en isbit i varje hand och stoppar lite is i munnen.  Dricker några klunkar sportdryck i varje kontroll. Går igenom de flesta kontrollerna, men börjar springa direkt efter kontrollen. Förutom efter 10 km. Då unnar jag mig en ngt längre promenad. Promenerar lugnt och stilla på Alii Drive och funderar lite på hur det kommer sluta. Så rycker jag upp mig en smula. Jag har ändå alldeles strax avverkat en fjärdedel av löpningen. Bara ynka tre fjärdedlar kvar. Snart är det bara tre femtedelar kvar. Seså nu jobbar vi på igen!

Så jag faller in i en bra lunk igen och jobba på tillbaka mot stan. När jag passerar Stabucks på Kuakini vid Henry street står Calle Brümmer där och hejar. Han joggar efter en bit och tar en bild. Jag lyckas faktiskt se ganska glag ut på bilden, trots att jag är trött. Sen är jag snart framme vid Palani och där står först Melker. Han säger att jag ligger på 24:e plats, men att jag faktiskt tagit ganska många redan på löpningen och att konkurrenterna ligger som ett pärlband framför mig. Bara att plocka dem en efter en. Emma ligger bara ca fem minuter före säger han.

Jag vill inte riktigt tänka på att försöka springa om någa konkurrenter eller jaga efter Emma. Jag vill bara göra klart det här loppet och försöka känna mig lite nöjd med den saken. Men han sår ett litet frö i min tävlingsskalle. Jag promenerar uppför Palani och byter några ord med Åsa och Magda. Så äntligen upp på Queen K och ut mot Energy Lab. Jag springer på i min halvstilla lunk igen. Spanar efter Emma därframme, men ser inte röken av henne. Tar emot lite salttillskott som någon står och langar. Smakar på saltet men inser att det där är ingenting för mig. Jag tar ju aldrig salttillskott. Jag behöver det inte. Jag har inte minsta kramptendens nu. Jag har inte ens ont i benen. Lite synd eftersom om jag haft ont så hade det kunnat löna sig att ta en värktablett. Men nu har jag inte ont. Känner mig bara lite matt och trött. Då hjälper inte ipren. Möjligen kan det funka med en gel, men jag är verkligen inte sugen på gel och dessutom har jag hela tiden druckit rejält med spordryck. Jag tror inte jag har ngn energibrist att tala om. Det känns inte alls som på Swedish Alpine Ultra i somras då jag testade just detta med energibrist riktigt grundligt. Nej, jag har den energi jag behöver. Det är nog mest lusten som saknas. Jag vill helt enkelt inte springa snabbare jus nu.

Till min glädje passerar jag Ken Glah på ungefär samma ställe som jag passerade honom för fyra år sedan. Så vi har försämrat oss ungefär lika mycket på de här åren. Det är nog ett tufft år i alla fall. De flesta kommer få ganska mycket sämre tider än 2013. Så blir det säkert. Så jag matar på och närmar mig efter en evighet nerfarten till Energy Lab. Precis i korsnigen möter jag Micke igen. OK. Jag har nog tagit in lite grann på honom, men inte särskilt mycket. Ingen chans att jag hinner ikapp honom innan mål. Men det var ju väntat. Om jag inte presterar på topp, så slår jag inte Micke. Inte ens om även han har en dålig dag. Men jag har Emma att jaga. Henne har jag inte mött ännu, men jag kan inte se henne framför mig heller. Det var då h-e vad segt det var att ta in de där fem minuterna!

Energy Lab i mitt hjärta!

Jag gillar Energy Lab! Det finns ngn slags myt om att detta är den tuffaste delen på löpbanan, men jag tycker verkligen inte det stämmer. Jag tror inte ett ögonblick på att det är varmare här nere än vad det är där uppe på Queen K. Dessutom bjuds man ju på en skön utförslöpning in i labbet. Så vänder vägen upp och det är en ganska seg raka bort mot vändpunkten. Men det är en bra raka. Där finns en vätskekontroll och man kan se sina konkurrenter och hitta några lämpliga motståndare att fösöka jaga ikapp på Queen K. Samt att det fläktar här! Det kommer nästan alltid lite svalkande vind från sidan både på vägen ner i labbet och på vägen tillbaka. Den där uppförsbacken mot Queen K är inte mycket att gnälla över heller. Då har man ju vänt. Det är hemväg. Det är nerräkning!

Nej, jag gillar verkligen Energy Lab. Energy Lab är min absoluta favoritpassage på löpbanan. Energy Lab är ett ställe där jag hämtar energi för att kunna hitta tillbaka till en bättre och snabbare löpning.

Den här gången möter jag Emma (hon ser mig först och hejar) bara ett par hundra meter före vändpunkten. Nu har jag äntligen häng! Än bättre är att strax bakom Emma ser jag två konkurrenter i min egen åldersklass. Här ska det jagas! Jag har redan ökat farten på vägen ner i labbet. Nu har jag tankat energi och nu ska här löpas! Jag vänder raskt och jag kan ana Emma lång där framme. Vet att jag har minst två konkurrenter inom slaghåll. Jag mal på i mitt nya lite raskare tempo. Där passerar jag första gubben. Nästa man är lite segare. Men nu ser jag honom i början av backen. Jag håller i frekvensen och matar på. Knäpper honom, en spanjor, ett hundratal meter före vätskekontrollen i slutet av backen. Ser Emma svänga ut på Queen K. Hon är fortfarande en bit före. Seg av bara tusan! Så snart jag är upp släpper jag loss benen. Nu jäklar är det hemgång! Lite drygt 10 km kvar bara och jag har hittat tillbaka in en riktigt anständig löprytm. Det går utför och jag noterar en kilomtertid under fem minuer för första gången på evigheter. Närmar mig Emma med stomrsteg. Klappar henne i ryggen när jag passerar och förklarar hur impad jag är över hennes insats. För det är jag verkligen. Även om jag nu springer om henne så är jag väl medveten om att hon faktiskt startat femton minuter efter mig. Så hon ligger fortfarande långt före mig i realiteten. Jag visste iofs att hon var duktig, men det är ändå väldigt svårt att komma hit till Kona och leverera så bra, med så relativt begränsad erfarenhet i bagaget. Första gången i Kona och med bara tre genomförda Ironmandistanser.

Men jag har fått upp farten och jag tänker inte riskera mitt löpsteg genom ytterligare en tempoförändring. Så jag sprintar vidare och loggar ännu en snabb kilometer. Stan börjar närma sig. Det är segt på vägen ut mot Energy Lab. Det är lika långt på vägen tillbaka. Men jag springer snabbare nu och målet hägrar där framme. Så det känns lättare rent mentalt. Jag pacear mig själv mot att komma in före kl. 18:00. Dvs. med marginal före solnedgången och med marginal under 11 timmar. Ett par ”skamgränser” som jag gärna håller mig på rätt sida om. Jag bygger hela tiden mer och mer marginal till målgång före kl 18:00, så det känns ganska säkert. Men jag föredrar att hålla uppe tempot och bygga ännu mer marginal, framför att slå av lite och försöka lata mig lite. Dessutom kan jag ju alltid ta ytterligare några placeringar. Om jag låg 24:a när jag stack ut från stan så borde jag ju rimligen ta mig in på topp 20 med det här tempot. Det i sin tur borde innebära min bästa placerina här i Kona. Alltid något. Så mata på nu, gubbe!

När jag närmar mig sista vätskekontrollen innan Palani så står Calle Brümmer där och hejar igen. Han passar på att livesända lite via sin mobiltelefon. Skoj. Calle joggar med och vi hinner prata ganska mycket utan att jag för den skull sänker farten. Han får ändå kämpa lite grann för att hänga med och filma samtidigt som han springer. Jag passerar kontrollen springande, men kör ändå igenom hela min rutin med vatten, sportdryck, vatten, svampar och is, i flygande fläng. Det blir rena skolexemplet på hur man avverkar en vätskekontroll i farten.

Jag lämnar Calle bakom mig och fortsätter upp mot Palani. Svänger ner i backen och släpper loss benen. Ser Aron kämpa sig upp i branten med sin rullstol. Det måste vara fruktansvärt tufft att ta dig upp där med rullstol. Hatten av för Aron och övriga fem i hans klass. De är riktiga hjältar hela bunten!

Nerförsbacke, hemgång och målgång!

Själv sprintar jag nerför och tar även den här kontrollen i flygande fläng. Nu dricker jag ingenting utan nöjer mig med att snabbt skölja runt lite cola i munnen innan jag spottar ut den. Man hinner ändå inte tillgodogöra sig något socker på den korta sträcka som återstår, men sötman i munnen triggar ändå igång musklerna lite extra som en momentan effekt.  Det finns det studier på.

Familjen står där och hejar och jag ökar ännu mer för nu jäklar ska jag minsann försöka fånga några konkurrenter till innan mållinjen. Jag har kommit upp i så hög fart att det börjar kännas lite tufft för flåset, men när jag svänger in på Alii Drive återstår det inte många hundra meter. Bara att hålla i. Jag ser en lätt gråhårig herre en bit framför mig. Kan mycket väl vara en konkurrent ur min klass. Passerar honom och ökar ännu mer. Han ska inte tro att han kan komma tillbaka i en spurt. Inte en chans! In på matten och målrakan. Ett himla liv överallt, men jag har tagit på mig ”mördarblicken” (enligt Magda) och jag tänker springa om varenda en på den där rakan. Det gör jag också. En kille strax framför mig saktar in före målet. Han sänker farten före målet!!??? Hur tänkte han nu? Måste springa en omväg runt honom för att komma förbi och in i målet.

Skönt, skönt, skönt! Ännu en målgång i Kona och jag fick avsluta med en viss värdighet och stolthet. Om man nu tycker det är värdigt att mer eller mindre knuffa sig förbi tre-fyra pers på målrakan, men det tycker jag det är – på en målraka skall det spurtas och inte göras en massa high five och annat – loppet är inte slut förrän du passerat mållinjen. Punkt.

Jag kom in med god marginal före 18:00. Löpsplitten blev 3:51:47 och totaltiden 10:51:45. Anständiga tider. Inte mer. Jag är nöjd, men inte särskilt stolt. Jag är något mer nöjd med placeringen. Tack vare min forcering på slutet kom jag in på femtonde plats av totalt 143 startande. Det är faktiskt fullt godkänt. Det är inte topp fem. Men det är ändå bra. Jag är nöjd. Och en liten aning stolt.

Reflektion

Jag förstår verkligen inte varför jag inte orkade cykla bättre än vad jag gjorde. Det kändes inte som att jag påverkades av mina problem med frukosten som inte riktigt ville hålla sig i magen. Den lugnade faktiskt ner sig så att under löpningen kände jag inte alls av det problemet. Men det skulle iofs kunna vara en indikation på att allt inte var helt på topp med kroppen under tävlingen. Vi hade en del problem med magsjuka i familjen under veckan inför loppet. Magda var dålig ett par dagar i början av veckan. Själv drabbades jag onsdag eftermiddag/kväll där jag vände ut och in på magen ett par gånger med rediga raketspyor. Samma natt och dagen därpå mådde Melker skit och Åsa kände sig också lite risig även om hon aldrig fick nöjet att vända ut och in på magen. Men redan på torsdagen mådde jag bra igen och kunde simträna som vanligt utan att känna något av problemen från kvällen före. Jag förlorade inte ens någon sömn, utan kunde gå och lägga mig och sova gott på tom mage. Fredagen mådde jag också prima. Jag svettade dock ovanligt mycket både natten mot fredag och natten mot lördag. Vet inte riktigt vad det kan ha berott på, men det kan såklart ha varit kopplat till de där magproblemen. Magproblemen i sin tur kan såklart ha berott på ngn matförgiftning, men med tanke på att vi ändå var sjuka med ngn dags mellanrum känns det mer troligt med ett virus eller i vart fall inte en bakterie som smittat via maten.

Den där känningen med frukosten på tävlingsdagen skulle ju kunna vara en indikation på att jag inte blivit helt frisk, alternativt att jag drabbats en förnyad släng av samma sjuka. Men som sagt – det kändes inte som att jag var sjuk, så jag vill inte skylla på den saken. Jag hade en hygglig dag, men den var inte riktigt uppe på den toppnivå som jag planerat för och räknat med. Då blir det inte bättre än så här. Ganska bra ändå.

Det har varit en del löst snack om att det skulle kommit ut avloppsvatten i bukten under fredagen och lördagen till följd av kraftiga regnmängder. Men det synes vara just snack. Dvs rykten. Jag har inte sett någon form av tydlig källhänvisning för de uppgifterna och jag har inte kunnat hitta någon sådan information när jag sökt efter den själv. Hälsodepartementet på Hawaii gör frekventa mätningar av vattenkvaliteten på ett flertal ställen, inklusive i Kailuabukten vid piren, men det finns inga publicerade data som tyder på föroreningar där under eller i samband med tävlingsveckan. Dessutom utfärdar man varningar på nätet och via andra media när just höga regnmängder orsakar avlopp att svämma över som därmed leder till att avloppsvatten kommer ut och förorenar vattnet längs kusten. En sådan varning utfärdades mycket riktigt dagen före tävlingen, men den gäller endast den nordöstra kusten. Kailuabukten är inte alls berörd (se bilden).

Det är dock sannolikt denna varning som folk har hört talas om, vilket i sin tur satt det ogrundade ryktet i svang. Att ett swimskin luktar illa när det legat blött i en varm plastpåse hela dagen bör inte förvåna någon. I vart fall inte om man råkat kissa lite i det medan man hade det på sig. Den som tvivlar kan ju testa på hemmaplan.

Däremot är det helt naturligt så att det varma och fuktiga klimatet får bakterier att frodas mycket bättre än på hemmaplan. Det är lätt att dra på sig små matförgiftningar om man t.ex. äter en hamburgare eller köttbit som inte är helt genomstekt. Under tävlingen gör värmen i sig att känsliga individer löper större risk för magproblem än annars. Att man tenderar att dricka extra mycket av både vatten och sportdryck, samt kanske toppar upp detta med extra mycket salttabletter, gör det inte lättare för magen.

Vattnet vi simmar i har dessutom ovanligt hög salthalt, så om man mot förmodan lyckas svälja stora kvantiteter havsvatten under simningen så känns det inte orimligt att en eller annan kan få problem med magen av just det skälet, helt oaktat vattenkvalitet i övrigt.

Ironman Hawaii är en tuff tävling i en tuff miljö. Om du inte har kroppen i perfekt toppform och är helt frisk så kommer du inte att prestera på topp. Så enkelt är det. En del får problem med magen. Andra får kramp. Ytterligare andra blir helt matta i kroppen och orkar helt enkelt inte höja pulsen tillräckligt mycket. Det finns tusen olika symptom som kan uppstå som alla går att härleda till samma grundorsaker:  otillräcklig dagsform och eventuellt nedsatt allmänt hälsotillstånd vid start.

Det är tråkigt för alla som drabbas, men det är en del  av tävlingen och en del som bidrar till att göra just denna tävling så utslagsgivande och så oändligt svår att prestera på topp i. Det är Ironman Hawaii helt enkelt.