Ingegerdsleden, vad säger den om min löpform?

February 22, 2020 Sten Livet

Igår sprang jag Ingegerdsleden. Från Uppsala Domkyrka till Storkyrkan i Gamla Stan. Det blev ca 130 km (129 km enligt Endomondo.com och 131 km enligt Suunto) och tog 16:48. En rejäl träningsrunda. Jag startade ungefär 06:45, strax innan det första gryningsljuset kom, för att få maximalt med dagsljus under turen. Dessutom vill jag gärna komma i mål före midnatt. Nu fick jag springa de sista sju timmarna i rejält mörker. Skogspartierna under sista tredjedelen är ändå rejält svårnavigerade och mörkret underlättar inte, så jag tappade en hel del tempo och några skapliga felspringningar blev det. Lyckligtvis finns det ändå en hel del gatubelysning och det blir mer och mer av den varan desto närmre målet man kommer. Annars hade jag nog inte hunnit fram före midnatt.

Jag hade med mig två flaskor sportdryck från start, 8 st. gel och några hembakta energikakor (min egen modifierade Runekaka, där jag gjort bytt bort “knäcken” mot ett betydligt mer tuggvänligt bindmedel i form av sockerlag, för att därefter grädda kakorna på relativt låg värme i ugnen). Normalt sett när jag springer långt på träning brukar jag köra på väldigt låg energi, men när jag springer så här långt så försöker jag unna mig lite extra. Det blir inte riktigt lika mycket som under tävling, men ändå tillräckligt för att jag ska slippa bli energilåg på allvar. Jag gjorde fyra korta stopp för att fylla på med “sportdryck” i Knivsta, Sigtuna, Upplands Väsby och Akalla. Snabbt in i en butik och köp en liter Coca Cola, som därefter skakas noga och fylls i mina två medhavda sportflaskor. Sista stoppet var jag less på avslagen Cola så det fick bli MER i ena flaskan och Pucko i den andra. Kändes som en passande kombination med tanke på hur briljant jag just då tyckte den här träningsidén var efter 9 mils löpning. På något vis lyckades jag kämpa mig hela vägen fram till Storkyrkan och jag är allmänt väldigt nöjd med min dag. Jag lyckades tyvärr springa en aning fel strax efter Rotebro, vilket fick mig att helt missa den lilla loopen runt Sollentuna Kyrka, men det bjuder jag på. Det var som sagt inte helt lätt att navigera när mörkret lagt sig.

Tiden landade ungefär där jag räknat med från början. Det är skillnad mellan tävling och träning. Jag varken vill eller kan springa tillnärmesvis lika fort på träning som på tävling, På tävling borde jag kunna ta mig närmare 3 mil längre på samma tid. Men hur kommer det sig egentligen? Det var ju inte som att jag hade en massa krafter kvar strax före midnatt igår kväll. Tvärtom. Jag var helt slut. Åtminstone i ben och bål. En del av svaret ligger såklart i förberedelserna. Inför en tävling är jag noggrannare de sista två veckorna och ser till så att jag ska vara så fräsch som möjligt inför start. Men är det träning så laddar jag inte alls på samma vis. Den här gången hade jag ändå gjort ett undantag och laddat lite noggrannare än normalt. Men inte på samma vis som inför en tävling såklart. Någonstans ligger det dock ett lite frö av tvivel och gror långt inne i mitt sinne. Om jag inte klarar av att springa 130 km utan att bli helt slut, hur ska jag då klara av att springa riktigt långt? Dessutom i ett högre tempo än under mitt överlånga träningspass … Så börjar jag oroa mig för att kroppen inte längre klarar av de ansträngningar jag utsätter den för. Jag oroar mig för att superkompensationen uteblir och att kroppen istället steg för steg bryts ner i en ondskefull och ostoppbar negativ spiral.

Jag sprang Ingegerdsleden som ett rejält och spännande träningspass, samt för att hedra min nyligen bortgångne mor som var namne med Prinsessan Ingegerd som lånat sitt namn till leden. Och det var ett rejält träningspass som kära mor skickade ut mig på. Men jag klarade av det och jag hade på sätt och vis ganska trevligt på vägen. Vackert så. Sluta gnäll!

Jag var från början anmäld för att springa 24h i Finland. Ett lopp som pågår nu i skrivande stund. Efter min mindre lyckade insats i Karlstad 6h för tre veckor sen, bestämde jag mig för att det var bättre att strunta i tävling denna helg för att fokusera på träning på hemmaplan istället. Det känns som ett bra beslut. Inte minst med tanke på hur jobbigt gårdagens förhållandevis korta träningspass kändes (dvs kort jämfört med den distans jag skulle vilja uppnå under 24h …). Jag är inte i perfekt form. Så enkelt är det. Men hur illa är läget?

Det är nu det är läge att gå tillbaka till sina gamla träningskalendrar och jämföra med vad som står där. Det är nu det är läge att jämföra dagens testresultat med motsvarande testresultat från tidigare år. Dessutom är det bra läge att jämföra dagens testresultat med motsvarande en och två månader bak i tiden. Sagt och gjort. Jag kontrollerar mina pass och tester från 2016 då jag gjorde bra ifrån mig på TEC200. Då hade jag något högre laktattröskel än idag. Men mina 4-minutersintervaller gick faktiskt i något lägre takt då. Och min laktattröskel är på väg upp nu. Jag är på väg ikapp. Jag jämför med 2018 då jag sprang längre än Johan Steenes svenska rekord under 48h i Timisoara. Tidigare på sommaren sprang jag milen på 38:33 vilket iofs är en dryg minut från mitt personliga rekord, men ändock en bra tid för en ultralöpare som siktar på att vara som allra mest ekonomisk i 6:30-tempo. Jämfört med 2018 ligger jag bra till nu, den här tiden på året. Jag jämför med 2019 och kan konstatera att jag fortfarande ligger en aning efter hur det såg ut då. Men jag är på väg i kapp i god takt. Jag är inte där ännu, men jag närmar mig och trenden ser väldigt positiv ut. Att jag ligger efter nu beror uteslutande på det långa träningsuppehållet pga min hälseneruptur och den därpå följande rehaben. Även om jag har löptränat sedan slutet av augusti, så är det först under de senaste månaderna som jag kunnat träna med den kvalitet och mängd som jag behöver och önskar. Men nu är jag igång och jag har dessutom den grundläggande styrkan som krävs för att jag ska tåla träningen. Det ser faktiskt riktigt bra ut. Så ta nu och försvinn ni tvivlets demoner! Bara jag sköter mig även fortsatt så kommer jag kunna prestera riktigt bra innan året är slut. Det kommer kanske inte gå redan till TEC och jag kommer inte ens ställa upp i EMU / Ungern. Men till 6d i Policoro i septembe, så ska jag kunna prestera riktigt bra igen. Om jag sköter mig. Det måste jag tro på.

Så kommer tvivlet och oron tillbaka igen. Det känns ju inte perfekt?! Tänk om det ändå är så att kroppen åldras som alla påstår? Tänk om det är så att jag nu har passerat min topp och att jag inte längre kan hoppas på fortsatt utveckling? Ja sådär kan man hålla på. Men det leder ju knappast till några vettiga resultat. Det jag vet är att jag hittills lyckats utvecklas och förbättra mina resultat från år till år, vad gäller de riktigt långa distanserna. Så varför skulle inte det kunna fortsätta på det viset? I år har jag dessutom lagt en fantastiskt bra grund i form av all den specifika styrketräning jag ägnat mig åt som en del av min rehab. Bäst av allt är ändå: Jag sprang 130 km igår och blev helt slut i hela kroppen. Men det känns ingenting i hälsenorna idag! Inte minsta lilla smärta. Min högra vad är fortfarande lite svagare än den vänstra och det jobbar jag vidare med att lösa. Men hälsenorna är faktiskt hela och friska båda två. Så ska jag se till att de håller i sig!

Det är två månader kvar till TEC. Två månader med goda träningsmöjligheter. Ja, det ska nog inte vara helt omöjligt att komma i form!

Ingegerdsleden enligt Endomondo

Start ifrån Uppsala Domkyrka

 

St Olovs kyrkoruin i Sigtuna. Jag vill inte spilla tid på att ta bilder när jag ska springa såhär långt, men den här är ju så fin att det inte går att stå emot.