Ironman Barcelona – Tack för allt, Calella!

October 7, 2016 Sten Livet

Skönt. Lättnad.

Kanske lite konstigt sätt att sammanfatta en tävling på. En tävling, som varken var skön eller lätt. Men det är så det känns nu i efterhand och det var även så det kändes vid målgång. Efter Ironman Kalmar har jag umgåtts med tvivel och misstro. Jag har tvivlat på min förmåga att prestera på Ironmandistans. Jag har inte riktigt vågat tro att min träning skulle räcka till för ett bra resultat i Barcelona. Jag har ångrat att jag tillät mig trappa ner triathlonträningen till förmån för ultralöpning under ett par år. Det har känts som att uppförsbacken för att komma tillbaka till toppen av min åldersklass var mycket brantare än planerat, såväl fysiskt som mentalt. Men nu har jag visat mig själv att jag är där igen. Eller i vart fall är jag väldigt nära. Det känns skönt. Jag är lättad. Kroppen svarar fortfarande på träning om jag bara litar på vad jag gör och följer min plan.

Ironman Barcelona går inte alls i Barcelona utan i den lilla badorten Calella en bit nordost om Barcelona på medelhavets kust. Den här delen av kusten består i princip av en enda lång skön sandstrand som räcker enda fram till Blanes där den mer dramatiska och branta Costa Brava tar vid. Tråkigt nog är järnvägen dragen helt tätt längs kusten och den skär därmed effektivt av alla små badorter från stranden. Det här löser man genom att ha en stor mängd gång- och biltunnlar under järnvägen, så det är aldrig svårt att nå ner till stranden även om den överväldigande majoriteten av hus och hotell ligger på ”fel” sida järnvägen. Det gör ändå lite ont i själen när man tänker på hur mycket mer attraktiv den här solkusten kunde har varit om man istället valt att dra järnvägen ytterligare en halv kilometer in mot fastlandet.

Vi bodde inte i Calella utan i nästa lilla badort längs kusten – Piñeda de Mar. Själv tycker jag Piñeda är en aning trevligare som ort, samt att vi fick tag i ett bra hotell nära tågstationen där. Det gav en promenad på ca 2.5 km till start och växlingsområde, samt ytterligare drygt 1.5 km för att komma till målområde och expot. Ganska lagom faktiskt. Vi kom fram till Piñeda på onsdagkvällen, vilket gav gott om tid för mig att förbereda allt inför söndagens tävling. Jag hade dessutom inte speciellt mycket att förbereda, utan det handlade mest om att se över utrustningen, dubbelkolla de mer tekniska passagerna på löp- och cykelbanan och så provsimma i havet. Känna på dyningarna, vinden och saltvattnet.

Vattnet var varmt. Rejält varmt. Men ändå under 24.5 grader som är gränsen för om våtdräkt ska vara tillåten eller ej. Vi som är lite sämre simmare tjänar ganska mycket på det förbättrade vattenläge vi får genom våtdräktens flythjälp, så den vill man helst inte avstå. Jag mätte 24.2 grader i vattnet på torsdagen och 23.7 grader på lördagen, under tiden som arrangören officiellt angav 23.9 respektive 22.9 grader. Det är lite lustigt med min termometer och tävlingsarrangörens officiellt termometer. Antingen visar min termometer mycket kallare än arrangörens, som var fallet i Kalmar då jag mätte 15.7 grader, samtidigt som man officiellt pratade om 18 grader, eller som nu i Calella då jag alltså hade temperaturer betydligt närmre gränsen 24.5 grader, än vad arrangören hade. Det är svårt att undgå lite konspiratoriska tankar om att arrangören dels vill slippa för låg vattentemperatur, som dels verkar avskräckande för motionärer och som samtidigt enligt svenska triathlonregler skulle medföra avkortad eller rent av inställd simning (även om nu Ironman inte har någon officiell lägstagräns för vattentemperatur i sitt reglemente), dels vill man såklart hemska gärna att våtdräkt ska vara tillåten för alla osäkra motionärer, iom den ökade säkerheten det innebär och därmed betydligt minskad risk för olyckstillbud under simsträckan. Oavsett vad det nu beror på är trenden helt tydlig. Ironmanvatten tenderar att få en tillfälligtvis utjämnad temperaturkurva som ligger någonstans kring 21 grader, med en variation inom intervallet 18-23 grader, även om den faktiskt normalvariationen snarast ligger i intervallet 14-25 grader.

Hur som helst. Varmt vatten, men inte för varmt. Våtdräkt på för åldersklasserna. På lördagen blåste det upp en del och dessutom visade prognosen att vinden skulle hålla i sig över natten. Jag provsimmade i minst sagt gropigt vatten och konstaterade att det riskerade bli en lång och rejält jobbig simning. Ungefär som i Kalmar 2015. Så jag övade starter och fokuserade på att komma in i en lugn andningsrytm och inte försöka simma rakt trots att jag kastades runt som i en tvättmaskin av de rejält höga, inrullande dyningarna. Efter några försök började det faktiskt kännas riktigt bra. Jag stördes inte av vågorna. Jag kunde hålla bra kurs. Framförallt – jag kunde andas. I Kalmar fick jag problem med en tryckande känsla över bröstet i början av simningen. Jag lyckades övervinna den känslan då, men den kom tillbaka under löpning där det kändes som att något satt fast djupt nere i lungorna och hindrade mig från att andas ordentligt. Ingen skön känsla. Inget jag vill råka ut för igen. Så nu tränade jag extra på simningen som ett slags besvärjelse för att lungsotsdemonen inte skulle våga sig fram igen. Det fungerade.

 

Det fungerade faktiskt så bra så att vädergudarna lyssnade och valde att låta vinden mojna trots alla pronoser. På söndag morgon hängde flaggorna slaka. Vattnet låg förvisso inte blankt som en spegel, men det ska nog mycket till för att få ett öppet medelhav att ligga som en spegel. Men de höga och delvis aggressiva vågorna hade bytts ut som lite småvänligt inglidande låga fina dyningar som knappast skrämde någon. Avsaknaden av vind gav dessutom hopp om en rejält snabb cykling. Hotellet öppnade frukosten i förtid för både tävlande och supportrar, så jag slapp tänka på att förbereda något eget. Brödet var visserligen från gårdagen, men det blev ätligt efter lite rostning. Kaffemaskinen fungerade som den skulle och yoghurten var det inget fel på. Starten var först 08.20, så trots en liten promenad på 2.5 km fick jag ändå lyxig sovmorgon jämfört med andra tävlingar. Efter alla dessa år med Ironman börjar jag så smått vänja mig med tävlingsnerverna och därför kunde jag dra nytta av sovmorgonen till att just sova lite extra istället för att vrida och vända på mig i sängen. Jag fick dessutom sällskap av Åsa på vägen till start, så det kändes som en ovanligt avslappnad tävlingsmorgon. Avslappning är bra. Det hjälper mig att bygga rätt fokus och att komma ihåg de viktiga momenten.

Det är start från stranden som gäller i Calella. Herrproffsen startar först. Efter några minuter släpper man iväg damproffsen och efter ytterligare några minuter är det dags för oss motionärer i åldersklasserna. Det finns ett antal startfållor som är utmärkta med planerad simtid – 50 minuter, 60 minuter, 1.05, 1.10 osv. Du får själv ställa dig i den startfålla som bäst motsvarar din förmåga och förväntade simtid. Själv valde jag att ställa mig längst bak i 1.05-gruppen. Man tillämpar en rullande simstart för motionärer i Calella. Principen är ungefär densamma som i Kalmar, men med en viktig skillnad. När du närmar dig startportalen så slussas de tävlande in i sex parallella köer, ungefär som inför påstigningen av en sittlift med sex platser. Därefter släpper man iväg den första personen i respektive kö med en sekunds mellanrum. Dvs man släpper iväg sex personer åt gången, som samtidigt joggar igenom portalen och ner i vattnet innan de dyker i och börjar simma. Den individuella tidtagningen startar då man passerar matten precis under startportalen. En sekunds lucka låter kanska inte som särskilt mycket, men det gör väldigt stor skillnad mot hur det är i Kalmar, där man hetsar alla deltagare den sista biten nerför rampen och ut i vattnet så snabbt det någonsin går. När jag närmade mig ”startgrinden” tittade jag ut över vattnet och pärlbandet av simmare där framför. Jag kunde konstatera att det var massor av folk framför mig, men ”korven” var ordentligt utdragen och det såg inte särskilt avskräckande ut. Jag tvärtom längtade efter att få hoppa i och göra mitt jobb som en stark länk i kedjan av simmare. Så blev jag ivägsläppt och kunde utan tvekan springa mot vattenbrynet, stärkt av min startträning från dagen innan och även de starter jag tjuvtränat med under uppvärmningen tidigare. Jag är helt säker på att mitt dyk ut i den mötande dyningen var ett av dagens stilrenaste och så streamline som det bara kunde bli. Så jobbade jag på med lugna och metodiska tag. Först en tretaktsandning, så dubbla tvåtakt, tretakt och dubbla tvåtakt osv. Om och om igen. Det fanns hela tiden luft. Det fanns andra simmare som satte en och annan armbåge i sidan på mig, eller fick för sig att daska in näven i mina fötter eller vader, men inget som egentligen störde mig. Bara tillräckligt för att ge mig bekräftelse på att jag faktiskt inte simmat helt fel. Jag var inte ensam i vattnet, men det var ingen hets. Inget tryck över bröstet. Ingen stressad andning. En del saltvatten som letade sig in i munnen och ner i magen, men inga ohanterliga mängder. Även om dyningarna var väldigt snälla så noterade jag att det var förvånansvärt knepigt att se den stora bojen som markerade vändpunkten för det långa simbenet söderut längs stranden. OK. Inte helt konstigt alltså att damproffsen dragit iväg lite väl långt norrut innan de äntligen insåg misstaget och korrigerade kursen. Men när jag väl lyckades få syn på bojen så låg den där rakt framför mig. Jag simmade minsann spikrakt. Förmodligen hade jag bara en himla tur och simmade i praktiken i en karakteristisk S-kurva mot bojen, men oavsett vilket trodde jag och min hjärna att jag höll rak kurs, vilket var det allra viktigaste. Det kan vara ganska knepigt att navigera i öppet vatten och självförtroende är jätteviktigt för att klara av att simma rakt. Så snart man börjar tvivla på sin förmåga att hålla kursen blir det som en självuppfyllande profetia. Det som förmodligen inträffar är att man omedvetet börjar kompensera för en förmodad kursavvikelse och då kommer ju just en sådan avvikelse som ett brev på posten (sorry – med tanke på hur usel svensk postgång har blivit sedan postverket blev Postnord, så får jag kanske säga ”säkert som att en finne på näsan växer om man klämmer på den”). Hur som helst, självförtroende är bra och där och då var jag full av självförtroende. Lite missnöjd var jag med att fältet var så utdraget att det var svårare än vanligt att hitta riktigt bra fötter att drafta på, men med tanke på mina problem i Kalmar så kändes det ändå väldigt positivt. Simningen igång och jag har full kontroll. Efter simningen kommer cykel och jag vet att cyklingen kommer bli lätt. Lång, men lätt. Dessutom har jag faktiskt hunnit träna riktigt bra med cykel efter Kalmar, så det kommer gå bättre än där. Sen är det bara löpningen kvar och jag kan faktiskt det där med att springa långt med trötta, smärtande, ben. Nu ska jag inte ens springa långt utan bara en ynka mara. Så låg jag och funderade under simningen medan jag påminde mig själv om att hålla igång frekvensen och se till att få en fin catch i varje simtag.

Ja, ni märker. Simningen får orimligt många ord i den här rapporten, men simningen i Kalmar störde mig mer än jag velat erkänna, så jag har oroat mig en del över det momentet. Inte för att det skulle behöva gå speciellt långsamt, men för att den skulle kunna störa mitt fokus, min koncentration och min harmoni. Inte minst för att jag skulle kunna få nåt läbbigt tryck över bröstet som skulle smyga sig ner i lungorna och sedan komma tillbaka för att spöka för mig under hela löpningen. Den saken oroade jag mig över. Tro mig, sådant är inget man bör spilla energi på att oroa sig över under en Ironman. Men den tendensen till oro sjönk raskt till Medelhavets botten, medan jag simmade in mot växlingsområdet. På vägen tillbaka norrut längs stranden råkade jag komma en aning ur kursen och hamnade onödigt nära land, men jag tror inte jag kan ha förlorat särskilt mycket tid på den missen. När jag sprang upp på land sneglade jag på klockan och såg att jag varit ute i lite drygt 1.09. Ingen supertid, men det hade inte känts som en supersimning heller. Jag hade hoppats på några minuter snabbare, men i gengäld kände jag mig faktiskt helt oberörd och såg bara fram emot att få växla ut på cykligen. Precis som på alla andra Ironmantävlingar tillämpar man ett system på olika påsar för växlingarna. Men det skiljar sig från andra tävlingar i så motto att här har man långa bänkar som står framför lika långa rader av påshängare, där din röda run bag hänger på en övre rad och din blåa bike bag på raden under. Du tar din påse, slår dig ner på bänken och byter om, lägger ner våtdräkt och övriga simprylar i bike bag och hänger därefter själv tillbaka din påse på rätt krok. Ganska smart upplägg faktiskt, men lite ovant. Själv lyckades jag såklart dribbla till det lite för mig när jag raskt greppade fel påse efter simningen. Det tog en stund för mig att förstå att det vore bättre att ta påsen med min cykelhjälm i, än att sätta på mig löparskor och keps inför cyklingen. När jag väl lyckats hänga tillbaka löppåsen och fumlat fram min cykeldito, så höll jag på i en närmast oändlig tid med att stoppa ner några gel i bakfickorna. Det blev nog en historiskt långsam T1 för mig. Men ingen större katastrof i alla fall. Jag svor lite småförbannad åt mitt klantiga fummel och kompenserade genom att springa extra snabbt till cykeln och fortsätta med god fart genom växlingsområdet. Växlingsområdet var placerat på en fotbollsplan och det mjuka konstgräset kändes fantastiskt skönt att springa på med mina bara fötter.

Så ut på cyklingen. Först några tekniska kilometer genom Calella med förbud mot att ligga i bågen, så ut på landsvägen och ner i tempoposition. Växla upp och låt benen hitta rytmen. Lugn och fin andning. Hej vad det går! Cyklingen är totalt sett ganska platt, men den börjar faktiskt en smula böljande förbi San Pol de Mar. Jag sneglade lite på datorn och kunde konstatera att det gick rejält undan, trots att jag verkligen inte tyckte jag tog i. Hög fart var det i alla fall och watten började så smått att krypa uppåt de med. Vis av erfarenheten från Kalmar höll jag igen en hel del. Även om jag tränat en del extra cykel sedan Kalmar ville jag verkligen inte riskera att dö på cykeln så som jag gjorde då. I Kalmar var det träning som gällde. Men nu var det tävling och då måste man undvika att straffa ut sig genom korkade egna misstag. Så jag höll noga koll på min andning och mina ben, samtidigt som jag med jämna mellanrum stämde av med watten på cykeldatorn. Det såg bra ut. Riktigt bra.

I Mataró, efter ca 25 km gör cykelbanan en avstickare inåt landet med vändpunkt uppe vid Argentona. Det innebär en rejäl slakmota på närmare 7 km innan man får kvittera ut det insatta kapitalet i form av motsvarande utförskörning. Tempot gick såklart ner här, men det blir egentligen aldrig särskilt brant och man behöver aldrig gå ner på de lägsta växlarna innan det är dags att vända neråt, borra sig djupare i bågen och pumpa på för allt man har på vägen utför tillbaka mot Mataró. Så svänger vägen ner längs kusten igen och vi fortsätter mot vändpunkten Montgat. Så långt in i loppet hade jag cyklat om massor av tävlande. Massor. Samtidigt hade två personer cyklat om mig. Jag cyklade alltså snabbt jämfört med det övriga fältet. Tidigare år har det varit problem med drafting under cyklingen och jag höll ögonen öppna på det här fenomenet, men så långt hade jag inte sett något som känts väldigt störande. Visserligen tyckte jag ett par proffsgrupper såg ut att ligga lite väl tätt ihop när jag mötte dem och kanske även någon grupp snabba motionärer, men jag hade inte kört förbi några stora klungor, utan det hade mer rört som om folk som legat lite parvis för nära varandra. Fast då rörde det sig om folk som, trots drafting, cyklade så mycket långsammare än jag att jag verkligen inte brydde mig.

Men nu, några kilometer efter Montgat blev jag helt plötsligt omcyklad av först en person, sedan ytterligare en, och så ett helt pärlband av tävlande. Personer som jag flera kilometer tidigare cyklat om. Nu kom de tillbaka liggande på rulle, utan att anstränga sig. Suck. Sånt är tråkigt. Vad göra? Det är sånt sug i den här klungan att ska jag helt släppa iväg den så måste jag verkligen lägga mig på bromsen. Wattmätaren visar på under 100 och ändå lyckas gänget inte dra iväg från mig. Jag lägger mig på 5-6 meter bakom klungan och avvaktar för att se vad som händer när det dyker upp en race marshall. I den här vevan dyker Finn Borg upp som gubben i lådan och ropar något åt mig. Han har simmat lite snabbare än jag och nu har jag äntligen kommit ikapp. Jag ropar tillbaks att allt känns bra, förutom att det inte är något skoj med denna förbannade klunga. Finn försvinner bakåt och jag ser honom inte mer under tävlingen. Ganska snart därefter kommer en motorcykel bakifrån med en domare som visslar på mig (jag ligger ju sist) och vinkar att jag ska öka avståndet. Jag sätter mig upp och trycker rejält på bromsen, medan motorcykeln fortsätter framåt, med domaren ivrigt visslande och vinkande. Men jösses då! De där framme ligger ju med max 1-2 meters lucka sinsemellan och 2-3 cyklar i bredd! Domare visslar och vinkar, men visar inte upp några blå kort. Det delas inte ut ett enda straff. Trots allt verkar det som att folk fattar vinken, om än häpnadsväckande långsamt, och klungan sprids lite lätt motvilligt ut en del, samtidigt som motorcykeln drar vidare framåt. Jag ligger kvar en stund och rullar på i ganska makligt tempo för att se vad som ska hända. Men efter någon minut tröttnar jag och ökar intensiteten till där jag faktiskt vill ligga. Jag tar mig i praktiken förbi hela den nu lite utspridda klungan. Det kändes lite förvånande att folk inte gick ihop igen när domaren försvann, men vi har lite sned motvind nu, så cyklingen är en aning tuffare och det kanske helt enkelt är för tufft för de flesta att komma igen när det nu ändå uppstått rejäla luckor. Jag blir så småningom ikappcyklad av någon enstaka ur det gänget, men den befarade klungan kommer inte tillbaka.

Tempot är fortsatt bra och även om det gått ner en del i motvinden på väg tillbaka till Calella så ligger jag väldigt bra till för en fin cykeltid, när jag vänder ut på mitt andra cykelvarv. Några hundra meter innan varvningen såg jag Åsa som hejade på mig. Kul att hon står där och kul att jag lyckades få syn på henne. Så här långt in i cyklingen börjar jag bli rejält trött i nacken av att ligga i bågen hela tiden. Jag tittar mest ner i asfalten ett tiotal meter framför cykeln och kan inte påstå att jag hinner ta in särskilt mycket av omgivningarna eller vad som händer vid sidan av banan. Vid ett par tillfällen blir jag faktiskt lite småskraj när jag tittar upp och plötsligt ser åskadare eller funktionärer som står en liten bit ut i cykelbanan och inte verkar ha koll på mig där jag kommer. Det behövs inte mycket för att det ska smälla, så man måste hela tiden vara uppmärksam. Vid ett tillfälle tittar jag upp för att se en vespa som ligger på tvärsen i vägbanan ett tjugotal meter framför mig. En person är på väg fram mot den, men verkar inte ha koll på hur man ska hantera om omkullfallen vespa (när jag körde tung motorcykel lärde jag mig – ta tag med båda händerna i det handtag som ligger neråt mot backen, böj i knäna och lyft med benen! En vespa väger nog inte så mycket, men det här funkar även på en rejält tung motorcykel. Du lär inte klara det på något annat sätt utan hjälp). Men jag har ju tittat upp i tid just för att hålla koll, så det grejar sig med en lätt undanmanöver. Men varför???? Varför parkerar man en vespa i vägrenen på den avspärrade bilvägen där det pågår en tävling? Att man sen dessutom parkerar så himla illa att vespan välter (jag har svårt att tro att den blåst omkull i den relativt lätta vinden), det spelar ju mindre roll i sammanhanget. Vespan skulle inte varit på vägen alls. Klantskalle! Fast det där är sånt jag tänker nu. Under tävlingen brydde jag mig inte alls. Så snart jag passerat glömde jag den incidenten och hade fortsatt fokus framåt. Det är det enda vettiga sättet att genomföra en Ironman. Hantera de problem som uppstår, men släpp och gå vidare. Lägg inte energi på sånt som kunde gått illa. Lägg inte heller energi på att fundera över om dina konkurrenter ligger och fuskar i stora draftingklungor. Det är inget du kan göra åt, mer än att hantera situationen på bästa (dvs. minst energikrävande sätt) om du själv råkar hamna mitt i skiten. Snart nog ska vi börja springa och då avgörs det. Då behöver du dina krafter och din skalle på topp!

Dags att gnälla en aning på arrangemanget! Vätskekontrollerna på cyklingen lämnade faktiskt en del övrigt att önska. För det första tycker jag man gått kunnat bjussa på åtminstone ett par kontroller utöver de totalt fem som man nu hade (då vägrar jag räkna den andra passeringen av kontrollen i Sant Pol några få kilometer före växling). Men OK – fem kontroller är ganska precis lagom vad jag behöver om det inte är en varmare dag än denna. Bara det att av de tre kontrollerna som fanns längs cykelvarvet var endast en (den i Sant Pol) förvarnad med en skylt, så man hann göra sig redo. Dessutom var kontrollerna korta. Missade du en eller max två utsträckta händer med sportdryck så var chansen borta. Då kunde du kanske ta en liten bananbit istället innan kontrollen var passerad. Lite jobbigt läge. Speciellt då jag passerade den andra kontrollen samtidigt som jag passerade en hel hop med cyklister. Jag såg inte kontrollen förrän jag var jämsides och då var det dubbla led med cyklister innanför mig. När jag väl lyckats ta mig in till vägkanten igen var kontrollen sedan länge passerad. Riktigt uselt. Det räcker med en skylt ett par hundra meter i förväg så hade det här aldrig inträffat. Som tur var hade jag en halv flaska kvar sedan starten och kunde sippa på den under de ca tre milen till kontrollen i San Pol. Jag hoppas verkligen att man ordnar till den här saken till kommande år, för det var under all kritik uselt. Så enkelt att göra mycket bättre och så otroligt viktigt för de tävlande.

Andra cykelvarvet hade jag i alla fall lärt mig och jag spanade aktivt och i god tid inför den andra vätskekontrollen på cykelvarvet, så jag fick min viktiga sista flaska sportdryck med mig. Det hade varit trevligt att hinna plocka en flaska vatten också, men det vågade jag inte chansa på med den korta kontrollen. Vattnet delades ut först och jag ville vara säker på att ha en hand ledig för sportdrycken. Det var lite så med kontrollerna på den här cykelbanan. Du har en chans. Ta den eller känn dig blåst!

Men i övrigt var det inte mycket blåst. Bara lite lätt vind som gjorde att vägen ut gick riktigt fort och vägen tillbaka tog lite längre tid. Men inte så att cyklingen blev särskilt besvärlig. Jag har ju tränat en del extra cykel sedan Kalmar och cyklingen kändes också mycket bättre än i Kalmar, men 18 mil är långt. Det tar sin tid att träna upp sig till att mosa 18 mil på under 5 timmar, även om det är en snabb bana och bra förhållanden. Trots att jag hela tiden trampade ganska lätt, på låga effekttal, och knappt märkte av någon ansträngd andning, gick tempot sakta men säkert ner en aning. Jag hade såklart kunnat tvinga upp tempot, men vågade inte eftersom det kändes som att jag låg på en jämn ansträngningsnivå och det var där jag ville ligga. Dessutom låg jag fortfarande bra till rent tidsmässigt och ville inte riskera löpningen för att försöka pressa ytterligare några minuter på cyklingen. Sånt kostar oftast mer än det smakar. Med knappa milen kvar blev jag för andra gången omcyklad av en klunga. Samma visa som senast. Personer jag tidigare cyklat ikapp och förbi, blandat med en del nya cyklister. Ett stor och tämligen ogenerat gäng. Here we go! Jag rullade bakom på 6-7 meter med några få watt på mätaren. Precis som senast kom det ganska snart en domare på motorcykel, ivrigt visslande i visselpipa och ivrigt viftande med händerna. Visst. Jag ställde mig på bromsen medan motorcykeln fortsatte framåt. Men sedan blev det ännu märkligare än första gången. Gänget där framme verkade inte alls förstå att de skulle släppa lucka och inte ligga kvar rullande i tredubbla led. Farten gick rent allmänt ner i klungan, men inte verkade det uppstå några luckor att tala om. Inte delade domaren ut några straff heller såvitt jag kunde se. Men efter ett tag fortsatte motorcykeln framåt och klungans fart ökade så långsamt på nytt. Inget kul alls faktiskt. Jag rullade ikapp i en nerförsbacke, men insåg att jag inte skulle ha en chans att köra ifrån det här gänget, så jag fick bromsa och släppa lucka på nytt. Så höll det på ett par kilometer tills vi kom fram till backen i San Pol. Där gick tempot ner och klungan spreds ur. En del ville utnyttja den sista kontrollen, andra trampade tungt i backen, vissa tryckte på som tusan för att komma in till växlingen. Själv trampade jag på med lagom lätta växlar och hög kadens för att komma in till växling med lätta ben. Eller det var i alla fall vad jag försökte göra. Benen hade redan gnällt en del på mig några gånger. Det var något om att de tyckte det hade blivit en ganska långdragen och ensidig belastning och att de egentligen hellre ville göra något annat än att fortsätta med just den här tramprörelsen. När skallen kommenderade fortsatt trampande så svarade musklerna med lite hot och varsel om att de kanske kunde bestämma sig för att krampa helt självständigt om jag inte ville sätta mig vid förhandlingsbordet. Nu verkade som att låren helt tappade tålamodet med min ovilja att gå dem tillmötes, så de satte igång att krampa sådär lite lagom mycket. Båda låren samtidigt. Framsida och insida samtidigt. Lyckligtvis hade jag fortfarande vader och hamstrings på min sida i kampen mot upprorsmakarna, så jag lyckades ta mig upp för backen. Så väntade en nerförslöpa där farbror fick stå och sträcka ut ett ben i taget och så småningom lura låren att tro på en ändrad belastning. Så smög vi lugnt och stilla uppför den sista lilla backen före Calella, med låren fortfarande lite lätt muttrande och småkrampande. En rejäl backe till med mycket rull och bensträck.

Så in på de sista tre kilometrarna på smala och gropiga gator. Höger lår vägrar fortfarande att ge sig utan tycker jag bör klicka ur och cykla enbent in mot växling. Det tycker inte jag. Så vi för ett litet samtal om solidaritet, jag och höger lår. Framförallt förklarar jag hur himla jobbigt det kommer bli för högerlåret att springa en mara om det tänker låsa sig i ett krampat läge redan innan jag hinner ta på springskorna. Det kommer bli skitjobbigt och inte minst för det låsta högerlåret. Sug på den du! Det är fortfarande lite oklart hur vi lyckades avsluta den förhandlingen, men när jag väl kände mig utropad som vinnare, insåg jag att det var hög tid att spänna upp cykelskorna och göra sig klar för avstigning. Normalt sett går sånt ganska snabbt, men med benmuskler som envisas med att krampa försöker man vara väldigt försiktig i alla rörelser för att inte väcka den björn som sover. Jag lyckades i alla fall ta mig ur skorna och svinga mig av cykeln i en smidig och väldigt elegant rörelse samtidigt som jag började springa med cykeln mot min plats i växlingsområdet. Löpbenen kändes faktiskt riktigt hyggliga. Inte alls så illa som man kunde befarat givet krampandet strax innan.Verkligen inte alls lika usla och dysfunktionella som i Kalmar.

Den här växlingen gick bättre än T1. Jag tog rätt påse direkt och jag hade in gels att strula med. Av med hjälp och glasögon. På med strumpor (ja, jag lyxar med sånt på långdistans, med ålderns rätt), löpskor och keps. Hjälm och glasögon i påse. Påse på krok. Sten ut på löpbanan. Nästan som CCCP’s gamla klapp-klapp-spel.

En snabbtitt på klockan. Jag hade varit ute i 6.10, vilket innebär att det räcker med en mara på 3.49 för sub10. Det är ju klart görligt, även om man aldrig kan vara helt säker på en Ironmanmara.

Benen kändes faktiskt fortfarande ganska bra så jag försökte hitta ett lite lagom tempo från början. Det visade sig bli 4.33 på första kilometern. Bra. Då vet jag. Lite onödigt högt tempo, men det vore ju kul att sätta personbästa och i så fall ska jag inte springa mycket långsammare än 5 min/km. Trots att benen känns helt OK så bara måååste jag ta ett toastopp för att lätta på trycket. Det blev nog min längsta kisspaus genom tiderna. Hade jag inte stannat så kanske jag gått samma öde till mötes som Tyko Brahe en gång i tiden. Tur att man inte är riktigt lika korkad. Jag lättade lite på stegen också för säkerhets skull, men fortsatte ändå i ett tempo som låg under 5 min/km. Ut längs vattnet mot Piñeda på det första av tre löpvarv. Passerar 6 km. Nu på 5 min/km,men jag har ju ändå redan gjort en sjundedel av maran. Snart målgång, ju! Jag försöker springa avslappnat och bara låta kilometrarna passera, men nästa kilometer tar helt plötsligt 5.20. Inte OK. Rask coachorder till benen att öka frekvensen och vi är åter på 5-tempo. Men benen är trötta och huvudet börjar bli smågnälligt. Jag har ju ändå cyklar jättebra och jag kommer ju ändå helt säkert göra en rejält mycket bättre tid än i Kalmar. Så det spelar väl inte så himla stor roll om jag låter löpningen ta några minuter extra. Några minuter?? Börjar man släppa minuter i början av en Ironmanmara så kan det sluta med en tappad timme innan målgång. Det gäller att hålla igång benen. Inte gå för hårt, men inte heller vara för generös. Jämnt tryck ska det vara. Då går det som bäst. Vi enas om att fortsätta i 5-tempo fram t.o.m. 10.5 km. Dvs. första fjärdedelen. Sen kan vi släppa en aning på tempot så får vi se hur det blir med resten. Ut hela den tråkiga vägen från Piñeda till rondellen före Santa Susanna. Platt, tråkigt, och med lite lutande vägbana som förmodligen kommer orsaka en del snedbelastningar innan dagen är slut. Åter till Piñeda och Åsa står utanför vårt hotell och hejar. Strax 10.5 km så jag får gå genom den här kontrollen och hinner byta några ord med Åsa (som efteråt anklagar mig för att varit ”social” under den här delen av löpningen, vilket hon mycket riktigt tolkar som att det inte känns så himla bra).

Det känns fortsatt lite motigt att springa så jag slår av en aning på takten, precis som planerat. Det funkar sådär. Dvs. takten går ner ungefär som mycket jag tänkt mig. Men det känns inte ett dugg bättre att springa. Så går takten ner ännu mer. Trots att jag inte vill eller medvetet sänker takten. Det här har jag varit med om förut. Det är ett typiskt Ironmanfenomen. Benen tycker de är trötta. Nervbanorna är också trötta. Skallen är också trött. Framförallt funkar inte kommunikationen mellan skalle och muskler riktigt som den ska längre. Då går gärna tempot ner. Ändå känns allt jobbigt, trots att det borde kännas lätt med lägre tempo. När det här händer måste man välja. Antingen accepterar man det som händer och känner sig nöjd med att man i alla fall minsann kommer fullfölja loppet och det är vackert så (för det är det faktiskt), eller så försöker man göra något åt situationen! Det är dags för ett ordentligt inre samtal. Så jag pratar och resonerar med mig själv och jag gör vad jag kan för att i alla fall hålla uppe tempot någotsånär. Jag räknar och räknar på kilometertider och sluttider. Jag vill faktiskt gärna komma in under 10 timmar igen för att bevisa för mig själv att jag kan. För att bevisa att jag inte alls är slut, utan att det faktiskt räcker med strukturerad träning för att prestera bra. Men trenden ser inget vidare ut och 10 timmar börjar kännas osannolikt. Ute på andra löpvarvet jobbar jag mig framåt mot 21 km. Bara en halvmara kvar. Fortfarande finns det ju marginal om jag bara gör en hygglig avslutning. Men då måste jag bryta den negativa trenden. Jag måste öka tempot, vilket just nu känns omöjligt. Men jag har gjort flera Ironmanmaror. Jag har sprungit många ultralopp. Jag vet att kroppen på de mest mirakulösa sätt kan ta sig ur de djupaste svackor under en löpning för att komma tillbaka och bjussa på fantastiska avslutningar. Så jag håller emot och kompletterar sportdrycken med gel i varannan vätskekontroll. Snart kommer jag vända vid Santa Susanna, sen passerar jag Piñeda och sen börjar det faktiskt vara ganska kort kvar. Bara sisådär 17 km. Jag räknar lite till och kommer fram till att om jag avslutar i 5.30-tempo så ska det räcka för att gå under 10h. Senaste kilometern gick på 5.50 så det krävs ju inte någon monsterökning av tempot direkt.

Jag gör ett försök. Jag höjer tempot och försöker hitta ett mer löpliknande steg. Det funkar! 5.12 på den kilometern. Det var jobbigt. Det gjorde ont. Men det är inte så långt kvar och jag har ju jobbat upp några sekunders marginal nu dessutom. Så jag fortsätter och det går gradvis lättare att hålla upp tempot. Nu börjar jag tro på mig själv. Nu vet jag att det är jag som bestämmer över benen. Nerbanorna är på plats och där smattrar kommandon ner till musklerna i en envägskommunkation där endast någon enstaka uttröttad smärtimpuls tillåts komma igenom i andra riktningen. Om du aldrig har upplevt den här känslan under t.ex. en Ironman eller under ett rejält ultralopp, så har du missat en dimension i livet. Den lättnad, glädje, styrka och självförhärligande stolthet som man fylls av när man inser att den negativa trenden gick att bryta; när man inser att smärtan faktiskt går att kontrollera och t.o.m. få att försvinna; den euforin man kan uppleva är helt klart det viktigaste skälet till att jag håller på med dessa långa uthållighetsprov.

OK – den här gången blev det en ganska behärskad eufori. Men jag blev i alla fall väldigt nöjd. Jag fick en skön känsla i hela kroppen och den känslan håller fortfarande i sig nu ett par dagar efter målgång. För jag fortsatte i ett kontrollerat tempo hela vägen in i mål och kunde t.o.m. motivera mig att hålla uppe tempot med en liten spurt in i mål. Jag kom in på 9.54 på en nionde plats i min klass. Före loppet var mitt huvudsakliga mål att komma in under 10 timmar och förhoppningsvis hamna topp-10 i klassen. Så jag får vara nöjd. Jag är nöjd. Tack vare att jag höll i spurten säkrade jag dessutom min placering. Han på tionde plats var bara fyra sekunder efter. Det är jättesvårt att hålla koll på konkurrenterna under en sådan här tävling och med den rullande simstarten, där alla ju får sin individuella starttid, är det helt omöjligt att veta säkert hur man ligger till. Så högsta tempo in mot mål gäller. Nästa gång innebär de där fyra sekunderna skillnaden mellan tredje och fjärde plats, vilket är skillnaden mellan en Hawaii-slot och en väldigt lång näsa.

Men det var ju det här med Hawaii-slotten. Till nästa år går jag upp en åldersklass. Då planerar jag att få åka till Kona än en gång med siktet inställd på en riktigt bra placering. I Calella tävlade jag ju mot en massa unga och pigga 50-åringar, så uppgiften att ta en plats till Hawaii kändes oerhört svår på förhand och det var därför inget jag brydde mig om att ha som målsättning. Det skulle bara blivit en glad överraskning. Med facit i hand kan jag konstatera att det räckt med en 3.20-mara för att ta andraplatsen i klassen och en av de tre slottarna. Min ursprungliga målsättning var faktiskt att fixa just en 3.20-mara, eller möjligen något snabbare. Jag vet att jag kan klara av det. Det gick absolut inte den här gången, när jag istället sprang på 3.44. Men de där 24 minuterna är inte alls så svåra att kapa som man kan tro. Det handlar mest om att benen ska vara en aning fräschare efter cyklingen, vilket i sin tur handlar om en aning mer gedigen cykelträning (och tro mig – det är inte särskilt svår att åstadkomma om man tittar i min träningskalender för det gångna året). Samt att det handlar om en aning mer gedigen löpträning. Jag har tränat mycket ultra, så tåligheten och uthålligheten finns där. Men jag behöver lite bättre vana att ligga i några snäpp högre fart än jag håller på mina långa löppass. Det är inte helt lätt att få till, samtidigt som jag bibehåller vettig återhämtning, men jag tror jag vet hur jag kan ordna den saken också.

Så måste jag bara ha en lämplig kvaltävling. Ironman Lanzarote går 20 maj. Det är den första Ironmantävlingen för säsongen i Europa. Det är en lämplig tävling. Dessutom har jag redan varit där och presterat bra tidigare. Jag kan banan.  Jag anmälde mig dit i tisdags under hemresan. Boendet på Hawaii nästa år är redan bokat sedan länge. Nu ska jag bara göra resten av jobbet.