Lång dags färd mot natt; och dag; och om igen …

May 2, 2018 Sten Livet

Jag var i Trosa den gångna helgen. Det är en mysig stad med vackra små hus som kantar en mestadels fridfullt strömmande å, där kanoter samsas med andra småbåtar och tärnor som störtar mot vattnet i glitter och blänk … osv. Ni förstår vart jag vill komma utan att jag ska behöva citera mer Evert Taube. Det är själva sinnebilden av svensk gemyt. Ett ställe att leva på. Ett ställe där man kan dö lycklig.

Trosa är ingen bakgård, men backyard ultra passar bra där!

Jag var inte i Trosa för att dö, utan snarast för att leva. Leva på det sätt jag gör allra helst. Leva genom att träna. Jag har ju fått för mig att jag ska göra en bra insats på en 48h-tidsultra för att kunna känna att jag levt riktigt som jag velat. Den här lilla tävlingen, Trosa Ultra Backyard, som min klubb arrangerar i Trosa, kändes som ett perfekt träningstillfälle inför långa tidsultror. Jag är förvisso en stark förespråkare för att träna enskild och i egen takt. Jag förstår inte varför folk lägger en massa tid på att springa omkring i löpargrupper eller varför man ska cykla omkring i grupp och tävla om vem som hinner först till olika vägskyltar. Det är ju mest bara dumheter där du ytterst sällan kommer genomföra ett träningspass på just den nivå som passa just dig just den dagen. Men ska man upp på de riktigt långa distanserna kan det krävas riktigt långa träningspass. Då kan det underlätta med en de hjälp runtomkring. Det kan även underlätta med lite extra press så man verkligen genomför träningen istället för att stanna halvvägs. Så som ultralöpare är jag beredd att faktiskt planera in tävlingar som långa och väldigt specifika träningspass. Här passar backyard-konceptet in fantastiskt väl. Du har hela tiden sällskap och du har hela tiden möjlighet att välja hur hårt du faktiskt vill springa under varje enskild timme, utan att du för den skull springer ifrån dina träningskamrater, eller den supportorganisation som finns där för att stötta med framförallt nutritionen. Dricka och något lite att äta.

För er som inte vet så funkar en backyard-ultra som följer:

•  Man har en bana som mäter 6706 meter
• Denna bana springer samtliga deltagare ett varv på med start varje heltimme
• Så håller man på till dess endast en deltagare återstår

Det är alltså lite ”Last man standing” över det hela. Ett djävulusiskt koncept rent mentalt, samtidigt som det hjälper dig att inte springa för fort tidigt i loppet. Det finns nämligen ingen fördel i att springa fort. Det enda som händer om du springer fort är att dina muskler får jobba hårdare och du tvingas vänta längre till nästa start, vilket ökar risken för att du kommer stelna till. Springer du tillräckligt fort kommer du dessutom uppleva att du belastar hjärta och lungor märkbart. Det är helt onödigt med tanke på hur lågintensiv belastning som en normaltränad individ behöver underkasta sig för att ta sig runt 6,7 km på strax under timmen . Den lite udda banlängden är vald efter att man ska avverka 100 miles på 24 timmar. Dvs. 6706 meter är alltså 100 miles/24. Så är man ihärdig och håller på i 24 timmar har man klarat av 100 miles.

Om man som jag kan springa 100 miles på 16-17 timmar, så framstår 24 timmar som en lång tid. Det är helt enkelt extra lågintensivt. Vilket är precis vad jag vill ha på mina långpass. Jag vill träna långt och länge i lägre takt än jag ska ha när jag tävlar. På så sätt får jag fortfarande den träningsrespons jag är ute efter ,men jag minskar kravet på lång återhämtning. Jag tar såklart inte bort kravet på återhämtning, men om jag tränar i tävlingsfart kommer jag riskera att slita ut mig, snarare än nå ett positivt träningssvar. Med en backyard kan jag utsätta mig för en lämplig träningsbelastning under en längre tid, men ändock på ett kontrollerat sätt och utan att bli utsliten. Det stora dilemmat är att jag tvingas träna på att hålla mig vaken, vilket är något jag vanligen är stark motståndare till. Det finns inga positiva träningsvinster att hämta genom utebliven sömn. Där kommer du alltid vara en förlorare. Rent fysiologiskt i vart fall. Men ska man nu tävla i 48 timmar utan sömnpauser, så finns det ändå en viss poäng i att prova på att utsätta sig för en långvarig belastning med minimal sömn under ett eller flera tillfällen. Detta för att helt enkelt pröva på hur kroppen beter sig när knoppen börjar bli utmattad. Du behöver ta dig nära gränsen där problem uppstår. Dels för att lära dig känna igen problem och dels för att hitta strategier för att förhindra problemen och för att handskas med dem om du trots allt stöter på dem.  Detta under förutsättning att du har möjlighet att ge dig själv rejält med sömn efter ansträngningen. För du har ytterst lite att vinna på att lära dig hantera sömnbrist, om du tilllåter att sömnbristen bryta ner dig fysiskt över tid. Träning är bra, men utan återhämtning är träningen skadlig. Sömn är den bästa återhämtning du kan få. Det är dessutom en nödvändig återhämtning om du vill ha ett positivt träningssvar. Helt oavsett vilket delsystem du avser träna.

Jag hade aldrig testat en backyard tidigare, men upplägget passade alltså som hand i handske med min träningsplan och det kändes som en kul variant att testa.  Den längsta backyard som genomförts på svensk mark hade gått till 34 eller 35 varv (jag är inte särskilt intresserad av statistik och bryr mig egentligen inte så mycket om vilka resultat andra presterar, men på ett ungefär har jag iaf koll), men min avsikt var ju att träna inför 48h, så jag valde att lägga min mentala målbild på 48 varv – dvs 48 timmar. Min avsikt var att få ett riktigt bra träningspass och min största oro inför loppet var att jag skulle tvingas avbryta i förtid i det fall jag skulle bli ensam kvar. Jag tänkte inte tävla. Jag planerade inte att vinna. Men jag visste att om jag skulle fullfölja min plan att hålla på i 48 timmar, så skulle det knappast finnas många konkurrenter kvar. Så visst insåg jag att det fanns en sannolikhet att jag skulle kunna vinna. Men det var inte min plan. Jag ville träna. På så vis kunde jag också slippa en del av den mentala osäkerhet som det kan skapa att inte veta alls hur lång tid tävlingen ska fortgå. Hur många varv ska jag egentligen tvingas springa? Jag kunde strunta i detta och intalade mig att jag skulle springa 48 varv, så länge kroppen inte protesterade alltför mycket. I värsta fall skulle jag tvingas avbryta innan jag kände mig helt klar med träningen, men i så fall kunde jag ju ändå få trösta mig med äran att ha vunnit. Kan det bli bättre?

Ja, det kan faktiskt bli bättre. Åsa, min kära hustru, skulle också ställa upp i tävlingen. Hon är inte i närheten av min löpkapacitet och normalt är det ganska svårt för oss att träna tillsammans. Men nu ställde hon upp och sprang några varv med mig i början. Tidigt i loppet. Långt innan min träning började på allvar. Åsa bokade rum på Stadshotellet för resten av helgen och agerade support åt mig. Jag försöker i görligaste mån klara mig utan extra support, men lite stöd av min älskade hustru säger jag inte nej till. Sånt gör livet både lättare och trevligare. Och det var ju leva vi skulle göra i Trosa den helgen. Leva genom att träna.

Varvningsområdet

En fördel med den här typen av lopp är att man inte behöver planera in någon extra tid för uppvärmning. Man måste rent principiellt inte vara på plats särskilt långt före start. Det räcker ju att man hinner hämta ut nummerlappen och få på sig den, så är man klar. I princip är det så i alla fall. Men jag fick lära mig den här helgen att man kan förbereda sig lite grundligare än så. Själv var jag faktiskt också väldigt grundlig med mina egna mått mätt. Jag hade förberett två stora plastlådor med utrustning och dessutom hade vi tagit med två stolar att vila i under varvningarna. Sen vet man ju aldrig vad som händer på vägen. Det kan vara trafikolyckor och annat som gör att resan tar mycket längre tid än planerat. Så vi kom fram i extremt god tid till Trosa. Dryga timmen före utsatt start svängde vi in på parkeringen bredvid varvningsområdet. Vi tog varsin låda och kånkade iväg med dem i riktning mot ett par partytält som jag gissade var själva sekretariatet. Men vänta nu – ett par partytält… ?? Det här var ju rena tältlägret. En gräsyta som var fullständigt översållad av husbilar, tält i allehanda storlekar, partytält och så en massa folk överallt. Jag kände mig lite som Arne Qvick där jag stod med min lilla låda. Tydligen var det ganska många som hade en lite mer djupgående seriös inställning till det här loppet. Här fanns det folk som planerade något helt annat än ett träningspass. Det verkade lite som att de tänkte inleda sommarens campingsemester här och nu i det sköna Trosa, men kanhända var de bara ute efter lite festligt umgänge med ultrafamiljen.

Men jag var ju faktiskt inte där för att tävla eller umgås. Jag var där för att träna, så jag behövde verkligen inte försöka imponera på någon med omfattande förberedelser. Min lilla låda, som ju dessutom faktiskt var två, ganska stora, lådor, innehöll minsann med råge allt som skulle behövas för att genomföra ett bra träningspass. Dessutom var den lättplacerad trots alla uppställda tält. Med en liten huvudvridning kunde jag lokalisera rätt partytält för att hämta nummerlappen och jag såg även den stora start- och målportalen, så vi stegade dit och ställde lådor och stolar precis bredvid startfållan. Perfekt plats för mig. Jag vill inte behöva gå en massa långa sträckor i onödan och jag kunde sitta i stolen en låda som fotstöd. Bättre än så behöver jag. Jag ska ju träna, inte campa. Och Åsa har ju hotellrum där hon kan sova ut medan jag fortsätter träna.

Det var massor av folk som skulle springa. Det kändes som massor i alla fall. Men det visade sig vara 175 personer som startade och det var väldigt många supporters och familjemedlemmar med, som bidrog till känslan av ett riktigt stort startfält. Jag hälsade på en del folk jag känner, men brydde mig inte så mycket om den biten, utan fokuserade mest på att både jag och Åsa skulle vara redo för start. Vi hade ju massor av timmar på oss och jag skulle få gott om tid att prata med mina ultrakompisar under de kommande dygnen.

Jan-Erik höll ett lite kort tal om loppet och kom förmodligen med en del små förmaningar, men det har jag faktiskt glömt. Så gick den första starten och ett stort och relativt samlat fält gav sig iväg i en behärskad takt. Jag brukar lägga mig ganska långt fram redan tidigt i de flesta lopp, men här fanns det ju ingen anledning att göra på det viset. Så jag gav mig av relativt långt bak i fältet, tillsammans med Åsa. Vi kunde jogga och småprata och titta på banan.

Banan (varvet vi skulle springa, inte Sean)

Banan utgår från varvningsområdet, som ligger nästan längst ute vid Trosa hamn. Man startar med en lite sväng sydost längs med Östersjön, innan banan svänger av in mot Trosa och upp genom den fina Villagatan; strax kommer vi ner till Trosaån och svänger av inåt stan längs med ån.

Det blir en kort extrasväng upp förbi Trosa Stadshotell (man passerar i praktiken mellan hotellbyggnaderna) innan man sneddar över ett litet torg och kommer ner till ån på nytt, där vi sprang ikapp med livsnjutare som paddlade kajak i behaglig mak. Här är det rent naturligt lätt för tillresta supporters att följa löparna vid flera tillfällen utan att behöva förflytta sig särskilt långa sträckor, så man får en del gratis energi och påhejning av rutinerad ultrapublik; trosabor och turister rör sig i grannskapet och tittar nyfiket på oss löpare, men de flesta verkar inte riktigt inse vilken typ av märkligt lopp det är vi hänger oss åt (det här kom dock att ändras under helgen då man kunde uppleva hur åskådarna successivt , timme efter timme, lärde sig loppets idé).

Efter ytterligare en sväng upp igenom villakvartering kommer vi åter ner till ån och passerar Trosa Kvarn, med en populärt fiskeställe i det forsande vattnet; strax passerar vi skylten som markerar 2 km och sneddar vidare på en liten stig över gräset längs ån; vi kommer upp på en grusväg och fortsätter längs ån bort mot en av alla dessa gångbroar i vad som nog kan kallas utkanten av Trosa City. Vi passerar  över bron och fortsätter bortåt längs en naturstig på andra sidan ån.

Här springer vi i ett litet naturområde och rundar en liten fågelsjö (idag fick jag faktiskt lära mig att fågelsjön dessutom är ngt slags himla fint reningsverk – kanske därför området är inhägnat? – men det känns bättre att kalla det en fågelsjö så jag håller mig till den benämningen och hoppas att de insatta trosaborna har förståelse för den konstnärliga friheten jag tar mig).

 

Det är väldigt skönt sviktande underlag som ger en bra variation från asfalt och grus. Här finns ingen bebyggelse och det är gott om träd och buskage, vilket kommer väl till pass om man behöver lätta lite på blåsan längs banan utan att behöva inkräkta på trosabornas husfrid.

När vi rundat sjön kommer vi snart ut på en cykel- och gångbana som leder tillbaka in mot stan. Precis när vi passerar på den här gångbanan ser vi en död grävling som ligger vid sidan av vägen. Den ser ut att må betydligt sämre än vi, men efter ytterligare några varv så har grävlingen försvunnit, så kanske den bara tog sig en liten tupplur? Eller så är det någon ansvarskännande trosabo som forslat bort kadavret till en lämpligare sista viloplats. Det är lite hårdare underlag med asfalten här, men nu går det ju mestadels utför i gengäld. Ni har väl förstått att vi sprungit uppströms längs en å? Även om det inte är särskilt stora höjdskillnader längs den här banan, så har vi helt klart ”klättrat” en liten aning; vi har satt in en del höjddecimeter på banken och den här nogsamt förvärvade lägespotentialen ska vi nu omsätta i rörelseenergi hela vägen in till varvning. När det återstår ca 1,5 km passerar vi Trosa Parkgolf, där de underbara ägarna Monica och Tommy ordnat ett alldeles fantastisk extradepå med kall och varm saft, kaffe, kakor, godis, chokladbollar och framförallt en geniun glädje och vilja att stötta oss löpare.

Efter golfbanan kommer vi snart nog in på en liten villagata som vi följer några hundra meter innan vi svänger ner till den sköna stigen längs ån. Här finns det några speciella små brygganordningar som används för att parkera kajaker direkt bredvid ån. En sån liten egen kajakbrygga vill jag också ha! Nu närmar vi oss varvningsområdet på allvar. Det är inte ens en kilometer kvar. Måsarna skränar en del. Det låter ganska trevligt för oss löpare, men jag tror att de närboende är mindre roade när skränet sätter igång långt före gryningen. Men … bor man så fantastiskt fint och idylliskt så kan man nog stå ut med att sova med öronproppar. Vill ni så ställer jag upp och köper ert hus när som helst!  Den lilla promenadstigen som vi följt tar slut och via ett halvtrasigt trappsteg tar vi oss upp på gatunivå och korsar över ett brofäste ner till strandpromenaden som fortsätter vidare mot varvningsområdet. Nu har vi passerat på andra sidan ån om det lilla torget vi sneddade över direkt efter Stadshotellet – är ni med?

Vi matar på ytterligare hundrafemtio meter till nästa bro som för oss över till rätt sida ån för att ta oss vidare mot varvningsområdet. Nu är vi riktigt nära mål och den här sista biten går jag nästan varje varv. Jag har koll på klockan och vet att jag har rätt tid till nästa start. Det känns skönt att varva ner med lite gång innan jag ska sätta mig ner och vila en liten stund i väntan på nästa start.

Nu har ni följt med hela varvet runt. Hoppas ni gilllade det! Det här tog ca 53-54 minuter för mig, med undantag för det första varvet och några enstaka senare varv då jag gasade på lite extra.  Hoppas ni förstår hur sugen man faktiskt är på att springa ett varv till. Inte för att det nya varvet kommer vara så väldigt annorlunda än det föregående, utan just för att det ju kommer vara precis lika skönt. Precis lika trevligt.

Det skulle ju tävlas också!

Nu har jag faktiskt skrivit av mig det mesta, men vi tar en kortis (hm… det blev nog ganska mycket text trots allt) om själva tävlingen också. Åsa hade föresatt sig att springa tre varv, men hon tog faktiskt ett extravarv och satte personligt distansrekord på kuppen. Jag försökte locka med henne på ytterligare ett varv, men Åsa har lite problem med fötterna och hon hade fått ont av löpningen nu, så det var dags för henne att ta paus,duscha och ägna sig åt att blanda lite sportdryck och supporta mig istället.

Det var en ovanlig upplevelse att mer eller mindre konstant befinna mig väldigt lång ner i fältet av löpare. Men det är förvisso ganska svårt att springa riktigt långsamt och de flesta hade nog inte ambitionen att springa så länge som jag tänkte mig. Någon gång efter kanske fem varv så pratade jag lite kort med Richard Andersson precis i början av banan. Jag frågade om han var beredd att följa med mig till målet på 48 timmar och det var han. Vi skakade faktiskt hand på det, med Thom som vittne. Så nu kunde jag i lugn fortsätta mot målet enligt min plan.

Varv las till varv och det var förvånansvärt få som gav sig. Jag hade förväntat mig att åtminstone hälften skulle nöja sig efter sju varv, då vi ju passerat förbi marathondistansen med råge. Men långt över hundra deltagare fortsatte vidare förbi normal middagstid och i fortsatt förfärande hög fart. När vi gick ut på skymningsvarvet, 20:00, var nästan hälften av löparna kvar på banan. De flesta såg väldigt pigga ut också, så jag kunde egentligen in förstå varför någon alls valde att kliva av.

Pannlampa på

Nu var det dags att ta på pannlampa och reflexväst och snart nog blev det så mörkt att jag dessutom tände pannlampan (jag springer nästan aldrig med pannlampa, annat än på tävling). Det la sig en del dimma över fågelsjön ute i änden av banan och det blev lite jobbigt när ljuskenet reflekterades tillbaka in i ögonen där vi sprang ute på den smala stigen. Det började falla lite regn också och med tiden blev det blött i markerna och de tidigare så sköna stigarna började bli en aning leriga. Jag störs inte särskilt mycket av yttre förhållanden, så jag gillade bara att det blev lite sämre väder. Bättre träning helt enkelt. Dessutom kanske lite fler konkurrenter ger sig, så blir det mer utrymme på banan. Det här var nog en dum tanke rent träningsmässigt. Jag har märkt att jag kan störas ganska mycket av andra löpare som inte nödvändigtvis håller samma tempo som jag. Det här kan bli lite problematiskt på tidsultror då man ju brukar springa på väldigt korta varvbanor och därmed nästan aldrig är särskilt långt ifrån närmaste medtävlare, men man samtidigt nästan aldrig har ett likartat tempo samme medtävlare. Så det här är något jag behöver träna på. Att inte påverkas av mina medtävlare. Jag är bra på att skärma av omgivningen, men jag måste blir ännu bättre på det. Så tack alla ni som höll ut så länge i Trosa! Ni gjorde så mitt träningspass blev ännu bättre! Men det här fattade jag inte under själva loppet, utan där och då var jag mest förvånad över att så många höll ut så länge och när det väl glesade ur rejält och det bara återstod ett tiotal tävlande, så kände jag mig tacksam. Tacksam över att jag inte behövde påverkas av en massa medtävlandes tempo, men kanske framförallt tacksam över att kroppen fortfarande kändes väldigt bra. Jag kände det lite som att vi nu genomfört en lång och lite småtråkig transportsträcka. Det var nu som passet skulle börja på allvar. Jag började räkna ner andra halvan av mina planerade 48 timmar.

Men låt oss vänta en smula med upplösningen. Det är några saker till som jag måste notera i minnesbanken för framtiden.

 Lite gnäll är bra för minnet

Redan efter ett tiotal varv hade jag börjat känna av vaderna rejält. Den lågintensiva löpningen lämpar sig för att väldigt lätt, tassande, steg där man jobbar med väldigt lite aktivt frånskjut och mest låter gummibandseffekten i just vadmusklerna ge en lätt frånskjut innan man pendlar fram benet för nästa steg. Låren kändes i det närmaste oberörda men vaderna fick jobba mer än jag är van vid. Jag hade aldrig några riktiga problem, men det kändes lite störande och jag jobbade en del med att medvetet förändra steget så jag tidvis jobbade med med rumpa och höfter istället för att bara nöta på vaderna. Nu vet jag att problemen alltid kommer och går en del under långa ultror. Jag får ofta en svacka redan efter drygt fyra timmar, men håller jag bara huvudet kallt och ser till att ta det lite lagom lugnt så ger problemen nästan alltid med sig och efter någon timme brukar allt kännas bra igen. Så även denna gång. Vaderna kändes kanske inte fräscha, men de blev bättre igen och jag kunde variera steg och tempo lite efter eget huvud. Jag brukar köra ganska mycket fot- och benstyrka, där tåhävningar är ett frekvent inslag. Men på sistone har min styrketräning sett lite annorlunda ut och jag har slarvat med just tåhävningarna. Dumt. Tåhävningar har helt klart sin plats i mitt träningsprogram inför ultror. Inget snack om saken, men nu hade jag slarvat med den här biten och det kunde blivit kostsamt. Nu blev det bara en liten störning av det hela, men med lite sämre mental styrka hade jag mycket väl kunnat få för mig att avbryta redan långt innan 24 timmar.

Sömnsurfare

Under natten mot söndagen var det som att det sköljde över mig vågor av trötthet. Sömnighet alltså. Jag får som små attacker av lätt yrsel och blir nästan illamående av sömnbehov. Det blev ändå inte särskilt illa utan jag kunde hålla bra fokus igenom hela natten. Delvis var det nog tack vare den lite svala temperaturen och det mer eller mindre konstanta regndroppandet, som jag kunde hålla huvudet vaket och fokuserat. Jag frös inte direkt, men jag blev lite nerkyld i pauserna under natten och jag fick jogga igång några hundra meter i början av varje varv innan jag kände hur kroppen värmdes upp igen.

Men mina sömnighetsvågor kom inrullande med förnyad kraft lite senare på förmiddagen, då det blivit ljust ute och staden så smått började vakna till liv. På vägen tillbaka in mot varvningsområdet, den långa, väldigt lätt vindlande asfaltsvägen förbi golfbanan och ner mot ån, under den delen av varvet brukade jag sänka tempot lite extra. Det är lätt att lockas att trycka på lite extra där, med hemlängtan, lätt underlag och utförslöpning, men asfalt är hårt och jag ville inte få onödigt lång vila i varvningen, så jag valde att lägga in fler gångpauser på den här delsträckan. Men under de långa gångpauser kom sömnvågorna vällande in med kraft över mig och det kändes tidvis ganska besvärligt. Det var ingen riktig kris, men jag var tvungen att hitta en lösning på problemet. Det fick bli en tvåstegsraket. Första steget var att fokusera på lite mikrosömn i varvningen. Någon riktigt sömn blev det inte. Men bara att sitta ner och sluta ögonen under några minuter gav lite välbehövlig vila åt hjärnan. Det andra och absolut viktigaste steget var att korta ner gångpauserna. Jag räknar nästan alltid steg. Eller rättare sagt, jag räknar nästan alltid högersteg. Jag räknar alltså varje gång jag sätter ner höger fot i marken. Ett till hundra och så börjar jag om på ett igen. På den här sträckan sprang jag hundra steg för att därefter gå hundra steg och så började jag om. Men nu kortade jag ner gångpauserna till femtio steg. Vilket såklart fick till följd att jag började springa lite fortare än plan. Så jag kortade ner löpsträckorna också till femtio steg. Jag fokuserade på att djupandas och ventilera igenom lungorna ordentligt under varje gångpaus. Det fungerade faktiskt. Eller så var det bara en slump. Jag blev i alla fall av med besvären och kunde fortsätta utan sömnattacker eller någon antydan till illamående. Bra! Det här var en av de saker jag faktiskt ville träna på. Ett förutsägbart problem som jag ville kunna hitta en lösning på och det känns som att jag lyckades. Jösses vad tråkigt det måste vara för andra att läsa den här navelskådande berättelsen! Eller så är det inte tråkigt, trots allt. Vad vet jag? Men låt mig göra det klart för alla att jag i första hand skriver det här för min egen skull. Det hjälper mig att komma ihåg vad jag lärt mig och gör mig till en bättre ultralöpare. Kan det hjälpa eller roa någon annan så ser jag det som en bonus.

Om det regnar blir man blöt och sen blir man torr igen

Jag har glömt att nämna regnet. Inget jag hade något större besvär av faktiskt, men det kan nog ha varit lite störande för en del. Jag minns inte exakt när det började och inte heller exakt när det upphörde, men det kändes som att det började regna någon timma eller två efter mörkrets inbrott. Ett ganska lätt och diskret droppande som knappt märktes. Men det ökade och efter ett tag blev det mesta rejält blött, samtidigt som temperaturen föll neråt 2-3 plusgrader. Det är lätt att bli nerkyld i det läget. Jag tycker ändå jag klarade mig bra. När jag blev som allra blötast och kallast bestämde jag mig för att byta undertröja till en ny torr och skön tröja i merinoull i samband med varvningen. Det tog lite tid med allt fixande så jag blev lite stressade och missade att få med mig sportdryck ut på nästa varv. Men det spelade ingen roll. Jag hade ju golfbanedepån där det bjöds kaffe med havrekaka! Framförallt blev jag varm. Generellt spelar det väldigt liten roll att det regnar, så länge man har en vindjacka på sig och ser till att hålla sig i rörelse. Då är det inga problem att hålla värmen. Den stora faran ligger i att man springer onödigt fort och därmed får för lång tid av stillasittande i varvningsområdet. Då kan man bli kall och stelna till, innan det äntligen är dags att röra sig igen. Men jag klarade mig undan såna problem i princip helt och hållet. I det avseendet kan det säkert vara en viss fördel att ha ett tält att gå in i. Men jag tror det allra viktigaste är att enkelt kunna svepa in sig i en jacka, rock eller filt. Samt att inte behöva lägga onödigt mycket tid på stillasittande. Bättre att hålla sig i lugn och metodisk rörelse.

Så småningom kom i alla fall solen fram igen och även om det var ganska mulet så gav sig regnet och solen värmde så småningom igenom molnen och kunde torka upp såväl marker som blöta löpare.

24 timmar gjorda, 24 timmar kvar

Efter 24 timmar var vi som sagt inte så många kvar längre. Äntligen fick man ha vägen lite mer för sig själv (ja, det var en korkad tanke ur träningssynpunkt – jag vet)!  Jag började på fullaste allvar räkna ner mina planerade återstående 24 timmar. Efter två varv hade jag gjort en tolftedel, vilket jag glatt berättade för en del av mina medtävlare. Mest för peppa mig själv, men även för att se om jag kunde få någon mer att programmera in skallen på att hålla på riktigt länge, trots alla hejarop från publiken som gick ut på att ”ni är fantastiska, men nu ska ni väl nöja er efter det här varvet, va?”.

 

Själva hade jag svårt att tro att någon mer skulle ge sig av oss som var kvar. Alla såg ut att vara lika oberörda, eller kanske sådär lika lagom småplågade, som de varit under de senaste tio timmarna och jag såg ingen anledning att det skulle ändras. Jag kände mig mer och mer övertygad om att jag verkligen skulle få springa mina 48 timmar, precis som planerat. Som planerat, men jag hade inte riktigt förväntat mig att det verkligen skulle bli så. Men jag var nöjd och snart hade jag gjort en sjättedel av resten i min egen nerräkning .

Vid det här laget hade trosaborna gått från att vara intresserat åskådande till en backyardinitierad och ultraentusiastisk hejarklack som aldrig tidigare skådats. Längs villatomterna stod de en och en eller i grupper och hejade på oss (nu har jag fått lära mig att en av de största grupperingarna sannolikt bestod av orienterare som tog regelbundna pauser från sitt nätknarkande över nätet av tiomila i Nynäshamn, för att direkt på plats få ta del av svensk ultrahistoria under utveckling) . Varv efter varv. De lutade sig ut genom köksfönstren och över balkonräckena för att ropa ut sitt stöd till de enträget duellerande bakgårdsgladiatorerna som lika obevekliga terminators beredde sig fortsatt väg längs banan. Vidare, framåt, mot varvningsområdet och nästa start. Vänner som Roland, Christer, Ingemar och Tua kom förbi i olika omgångar under helgen för att heja på mig och de övriga. Min kära kollega,vän och långtida trosabon Stefan kom förbi ett par gånger om och försökte förundrat förstå sig på denna märkliga tävlingsform i att springa långsamt,men inte för långsamt, så länge som det någonsin kan gå. Jag vet inte om han lyckades förstå, men jag uppskattade i alla fall väldigt mycket närvaron, intresset och det seriösa försöket.

Trots att ingen borde ge sig, så fortsatte vår skara krympa. Jag hadesom vanilgt mest fokus på mig själv, men när vi plötsligt bara var sju personer, varav en kvinna, kvar, så insåg jag att det så långsamt började dra ihop sig till den slutliga uppgörelsen.

Kvar var det jag, Ivan, Max, Falken, Richard, samt de för mig okända förmågorna Lisa och Luigi. Fel av mig! Där gav sig Max också. Han hade ju redan nästan slutat för några varv sen, så det fick väl vara nog nu. Även om jag vet att han kunnat fortsätta. Så gav sig Ivan helt oförhappandes, men klokt med tanke på att det här i praktiken var hans första ultra sedan en knäoperation. Skynda långsamt är förvisso ett begrepp som passar bra i samband med backyard ultra, men det är även en klok strategi när det gäller att komma tillbaka efter skada. Så kom vi till 32 varv och Lisa hade fått ta sig oväntade, men välförtjänta svenska rekord. Hon gav sig och Luigi verkade ge sig han med av bara farten, förmodligen nöjd med en insats som var långt över plan och förväntan.

Varvet därpå satte Falken personbästa och verkade nöja sig med det och en pallplats. Sällan har jag sett någon somna så snabbt och utan tvekan på en gräsplätt i Trosa eller på någon annan plats för den delen. Det där vill jag lära mig att göra. Andreas – du får bli min sömncoach! OK?

Där droppade alla bort inom loppet av några få timmar och bara jag och Richard var kvar. Det var ju det här vi hela tiden vetat skulle inträffa, men det kändes ändå väldigt konstigt att det blev som det var förutbestämt och så himla fort och plötsligt… ? Jag menar, nyss hade vi sprungit 24 timmar och det kändes som att massor av folk var kvar på resan och nu efter ynka ytterligare 9 timmar så var det bara vi kvar. Huvva, så fort det där gick på slutet! OK… jag förstår om den oinsatte läsaren kanske invänder att 9 timmar ändå är en ganska lång tid, även om man pratar ultralöpning, men det kändes faktiskt ganska abrupt, samtidigt som det kändes bra. Den inledande transportsträckan var över. Nu kunde vi fokusera oss på det som verkligen skulle göras.

Två amigos?

Nu började jag titta närmare på Richard. Hur länge ska vi fortsätta? Jag har hela tiden varit inställd på 48 timmar, men nu börjar jag inse att det kommer kosta ganska mycket att fortsätta så länge. Fötterna ömmar rejält sedan över femton timmar tillbaka och jag vet att det kommer kosta mycket att fortsätta belasta dem.  Jag kommer helt säkert klara av att fortsätta i 48 timmar om jag verkligen vill, så 50 timmar och när tar det egentligen stopp? Vet inte, men jag är här för att träna, inte för att köra sönder mig i någon ambition att vinna eller sätta rekord.

Dubbelrummet på Stadshotellet, som ju Åsa bokat, lockar med sömn och raskt påbörjad återhämtning. Det känns ganska korkat att pressa ut det allra sista ur kroppen bara för att vinna. Bara för att bevisa något diffust, när jag inte har någon anledning att bevisa någonting. Jag ska ju träna för att bevisa något helt annat så småningom. Det är därför jag är här. Men jag tänker inte bara ge bort segern utan vidare. Jag tror att Richard är väldigt fräsch fortfarande och jag tror han är inställd på att fortsätta precis så länge han kan, vilket säkert är flera timmar till. Men jag vet inte. Jag kan inte vara säker. Även om jag nu själv tänker vara lite klok och stanna i tid, innan det går för långt, så har jag faktiskt ingen aning om vad som försigår i Richards huvud.  Så trots mitt beslut, tänker jag inte ge Richard någon indikation på vad som är på gång. Han förtjänar en ärlig chans att självmant tröttna och ge upp innan jag är klar. Dessutom ska vi båda självklart springa fler varv än vad som tidigare gjorts under en backyard på svensk mark.  Vissa skamgränser måste man hålla sig med. Jan-Erik sa för övrigt att det krävs 37 varv för att vi ska komma före Linnea i lagtävlingen. 37 varv. Då är klockan 23:00 när det är dags att ge sig ut på det 38:e. Inte för ohanterligt sent. Passar bra. Jag får chansen till lite skönhetssömn i hotellsängen. Alternativet är att hålla på i 48 timmar som jag ju sagt från början, vilket i praktiken kommer bli 50 timmar för att sätta svenskt rekord. Finns ju absolut ingen poäng i att bryta mitt i natten, tvingas väcka Åsa, för att sen på sin höjd få ett par timmars sömn innan det är dags att gå upp för frukost.Nej, det är nu eller aldrig. Stanna nu och få bra start på återhämtning och förhoppningsvis ett positivt träningssvar på den här ansträningen, eller fortsätta till någon av oss (förhoppningsvis Richard) svimmar av utmattning, vilket helt klart kommer bli fysiskt kostsamt för mig. Men jag tänker inte annonsera att jag bryter, Inte förrän starten går. Richard ska få chansen att själv bryta först, så i värsta fall kommer jag tvingas att springa ett 38:e varv själv. Det har jag inga problem med. Jag tror inte det kommer bli på det viset, men det finns ingen anledning att ta något för givet.

Rorsman lägger om kursen

Så från att vara helt inställd på att springa i minst 48 timmar, tänkte jag till på det 35:e varvet och ändrade planen till att nöja mig med 37 varv. Det var ett klokt beslut. Jag kände det i hela min kropp. När jag gick ut på 36:e varvet pratade jag med Åsa och förklarade planen för henne. Sen kunde jag slappna av och njuta av mina sista varv. Jag kände mig lite som en förrädare gentemot våra entusiastiska påhejare när jag vinkade glatt och låtsades som jag tänkte fortsätta springa hela natten om så skulle krävas, men jag var ju egentligen bara snäll som lät dem gå och lägga sig. Snart.

Det är inte synd om RIchard – han vann!

Så kom jag in i varvningsområdet efter det sista lilla ärevarvet. Jag bytte till en ny flaska sportdryck, slog mig ner i min stol och svepte filten om mig, precis som alltid. Efter 56:30 kom Richard och fortsatte direkt in i sitt tält. Minuterna och sekunderna flöt raskt iväg och jag gick bort till startlinjen med ett tiotal sekunders marginal. Så kom Richard ut ur tältet med en tandborsta i handen och ställde sig på startlinjen bredvid mig, strax innan Thomas Lummi släppte iväg oss. Snabbt högg jag Richard i handen och förklarade att nu tycker jag det är dags att sluta med det här. När jag såg besvikelsen i Richards ögon över den uteblivna kampen, den blodiga uppgörelsen, duellen i gryningen, så höll jag nästan på att ändra mig. Det var nästan så jag sa – OK, vi kör tjugo timmar till, eller vad det nu tar … men bara nästan. Jag hade bestämt mig. Nu när jag skriver detta och känner hur kroppen nästan redan läkt ihop helt, så vet jag att det var helt rätt beslut. Vi missade visserligen en sannolikt väldigt bra möjlighet att slå det svenska rekordet, men jag var inte där för att slå rekord. Jag var där för att träna. Inte för att tävla sönder kroppen. Dessutom fick vi båda slå den tidigare rekordnoteringen för en backyard på svensk mark. Richard fick slå mig. Så nu står det 1-1 mellan oss. Tror jag. Framförallt fick jag chansen att sova i en skön hotellsäng. Supporten och mina kära klubbkamrater som både arrangerade och funktionerade fick också de chansen lite välförjänt vila för att därefter fira både valborg och första maj, precis som fantomen gör när han tar på sig civila kläder och går på stadens gator som en vanlig man. Kanske till och med att de lyxade till det med ett glas kärnmjölk. Det unnar jag dem verkligen.

 

Ni som funderar på att vara med i en backyard – slå till! Ta chansen redan nästa vecka i Örebro. Jag hoppas verkligen att vi lyckas få till en fortsättning på TUB i Trosa, för det här loppet är helt klart ett av de trevligaste jag varit med i. Trosa är en fantastisk plats för att arrangera ett sådant här lopp på och trosaborna har verkligen tagit loppet till sina hjärtan. Det är för övrigt en besvarad kärlek och vad är väl bättre än besvarad kärlek?

Stort tack till alla er som ställde upp och hjälpte till med det här arrangemanget. Ni har gjort en kanoninsats för svensk ultra!

Sist men inte minst – stort tack till Monica och Tommy med Trosa Parkgolf! Ni som bor i Trosa, eller bara råkar ha vägarna förbi Trosa – unna er en runda äventyrsgolf! Eller varför inte spela lite boule på någon av de två finfina banorna som finns i direkt anslutning till golfbanorna. Gå dit. De här människorna har förtjänat ert stöd och jag är helt säker på att ni kommer gilla upplevelsen!

Nedan följer lite extranoteringar för mitt högst personliga bruk, men om du är extremt intresserad av dessa detaljer så varsågod och läs du med!

Energiplanen

Jag hade bestämt mig för att testa en kombination av Maurten och Cliff Bloks som min primära energikälla under det här loppet.

En halvliter sportdryck och en rulle blocks fördelat under två timmar ger mig i snitt 250 kcal per timme. Det är ungefär vad jag kan tillgodogöra mig under ansträngning. Men ok – nu handlar det ju om lågintensiv ansträng, så då kanske man kan tillgodogöra sig mer? Ja, kanske, så jag åt lite försiktigt av det som bjöds i varvningsområdet också. Inte för att jag måste utan för att jag kunde. Om inte annat så var det ett sätt att hålla eventuella hungerkänslor borta. Dessutom tog jag lite saft och godis ute vid golfbanan i stort sett varje varv. Betänker vi sen att det handlar om lågintensiv ansträngning så inser vi raskt att energiåtgången inte blir alls lika hög som vid en normal tävling. Vanligtvis kanske jag gör av med åtminstone 600 kcal/timme under en relativt lång tävling på över 100 km. Men nu, då jag blandade lätt jogg och gång och dessutom satt och vilade några minuter varje timme, ja då gissar jag att energiförbrukningen kan ha stannat kring 400 kcal/timme. Jag har alltså nästan kunnat ersätta all energi jag gjort av med och bara behövt utnyttja ytterst lite mina fettdepåer. Det är bra. Riktigt så kommer det inte vara när jag springer 48h på allvar. I alla fall inte om jag lyckas med min målsättning om tempo och sträcka. Till nästa gång kanske jag väljer att medvetet dra ner en aning på energiintaget för att lite bättre efterlikna den kommande tävlingssituationen. Jag ska fundera på den saken.

Jag hade mig med tre flaskor för Åsa att blanda sportdryck i. 4,5 liter färdigblandad sportdryck skulle räcka till hela 18 timmars löpning, så det var ingen särskilt betungande uppgift. I värsta fall skulle jag såklart kunna blanda en halvliter i taget själv, under loppet, men det är skönt att slippa den stressen, så jag uppskattade verkligen hjälpen. Hade inte Åsa följt med, så hade jag förmodligen valt att blanda upp 12 liter sportdryck direkt för att slippa bry mig. Med tanke på väderprognosen hade jag ingen anledning att oroa mig för att det skulle hinna växa till några bakterier i drickan under tävlingens gång.

Som sagt, en halvliter sportdryck och en rulle bloks fördelat på två varv i taget. Det tog jag med mig i min löparväst och drack och åt successivt ute längs banan. Jag missade att byta flaska någon gång och detsamma hände väl med bloksen också, men då kunde jag kompensera genom att drick saft och äta lite godis ute vid golfdepån, så det spelade absolut ingen roll i sammanhanget.

Det här fungerade faktiskt väldigt väl. Jag var iofs inte överförtjust i att tugga i mig mina bloks ute längs banan, men det kändes inte som ett problem. Jag hade tagit med mig en hel massa gel för att som alternativ till bloksen istället kunna ta en gel per varv. Men jag fick aldrig någon anledning att testa med gel, så de spar jag till något annat tillfälle. Det är ju en få förunnad ynnest att ha en sådan kulinarisk upplevelse att se fram emot. Jag är lyckligt lottad.

Lärdomar för framtiden

Fuska inte med tåhävningarna! Ska jag springa riktigt långt, så kommer det löna sig att jobba lite extra med tåhävningar. Det tar nästan ingen tid alls. Det är enkelt att göra som oombytt träning. Det går utmärkt att göra dem på jobbet eller på tunnelbanan, så det går alltid att hitta tid till den träningen. Bara gör det.

Blir det problem med sömnkänslor som kommer över dig? Se till att hålla dig igång! Se till att ventilera lungorna ordentligt och låt hjärtat jobba en del! Om du måste ta gångpauser, se till att hålla ner dem till max 50 högersteg! Gör vad som krävs, men håll dig igång! Får du chansen att sätta dig ner en stund så slut ögonen och låt hjärnan vila någon minut. Men var medveten om att sådan vila tar tid. Det funkar på en backyard, men så snart du är stilla under ex. en tidsultra så tappar du sträcka. Bättre då att röra sig. Men håll igång med tillräcklig intensitet!

Fötter, fötter, fötter. Jag får nästan alltid ont i fötterna när jag springer riktigt långt. Smärtan kommer framförallt i anslutning till själva fotleden, på ovansidan av vristen. Här svullnar jag också upp ganska rejält efter längre ansträngningar och så även denna gång. Den här känslan var det huvudsakliga skälet till att jag bestämde mig för att bryta när jag gjorde det den här gången. Jag var helt enkelt orolig att jag skulle tvingas till över två veckors vila för att fötterna skulle läka ihop helt igen, om jag fortsatt så länge som  48 timmar eller mer. Jag måste försöka hitta ett sätt att specifikt träna upp tåligheten här! Om jag kan skjuta upp tiden till smärtan infinner sig så har jag helt säkert mycket att vinna. Jag klarar visserligen av att hantera den här smärtan, men den påverkar mig mentalt och den påverkar även löpsteget. Försämringen går i vågor, men med tiden blir det obevekligen sämre och sämre med fötterna. Jag brukar springa mycket terräng delvis för att träna upp just den här styrkan och tåligheten, men det blir inte tillräckigt tidseffektivt. Jag behöver en mer specifik övning att jobba med. Lite som tåhävningarn. En variant jag kör med ibland är att balansera på en hård medicinboll. Det tar ganska bra i det här området och har god effekt. Jag blir snabbt bättre på den övningen. Men den tar inte riktigt i det där områden på ovansidan av vristen, som jag så gärna vill komma åt. Jag får helt enkelt sätta mig ner med min anatomibok och sen aktivera fantasin. När jag väl har designat den här övningen så kommer den gå rakt in i min privata övningsbank för ultralöpning.

En sak till med fötterna! Det verkar som om jag är lite överkänslig mot ylle. När jag sprang 200 miles blev jag irriterad i huden och jag fick rodnad och märkliga utslag. Det kliade och det kändes som att jag fick blåsor, vilket jag också fick, men inte alls så illa som det kändes. Då hade jag ett par strumpor i smart wool. Den här gången hade jag ett par Injinji i merinoull och jag fick en liknande känsla i huden. Det kändes verkligen som att jag var på väg att få rejäla blåsor. När jag tog av strumporna hade jag en utbredd rodnad över huden, men endast en liten ynka pytteblåsa på en tå. Det var liknande utslag som senast och liknande känsla. Rent konkret tror jag inte det här har påverkat mig särskilt mycket. På TEC tog jag iofs en kortare paus för att kontrollera mina blåsor och sätta på ett par andra strumpor innerst, så jag förlorade lite tempo och tid, men i det stora hela var det inte mycket att orda om. Nu i Trosa så valde jag att helt enkelt ignorera känslan.  Men, såklart att det vore bättre om fötterna kändes perfekta hela tiden. Oavsett vad jag tror så påverkas självförtroendet av sådant här, vilket i sin tur påverkar hur jag mår. Ska jag prestera på topp så ska jag må så bra som möjligt så länge som möjligt. Så till nästa gång kommer jag testa med ett par Injinji i funktionsmaterial. Men de är mycket tunnare än yllevarianten, så jag kommer förmodligen köra med några vanliga strumpor utanpå för att nå den tjocklek jag vill ha. Sen gäller det bara att hitta ett tillräckligt långt lopp. Jag får inte de här problemet på normal träning och inte heller på lopp upp till strax över 100 km. Det vet jag.  Problem kommer krypande någon gång efter sisådär 18 timmar. Så jag får leta efter ett lämpligt tillfälle i tid innan mitt planerade 48-timmars i slutet av september. Kanske 24h i Skövde kan vara ngt?