Mönsterbrytare – nya perspektiv

July 7, 2018 Sten Livet

Sedan min lyckade träningstävling i Trosa för drygt två månader sen har jag stegvis växlat upp träningen med fokus på att så småningom göra en riktigt bra insats på 48h i höst.

Tack vare att jag var klok nog att avbryta i tid i Trosa kunde jag komma igång raskt med träningen. Lite spännande är det dock att det ändå kändes som att där satt något slags central spärr inne i bröstet som hindrade mig från att springa på ordentligt under veckorna efter tävlingen. Det tar sin tid att återhämta sig helt efter riktigt långa pass och kroppen vill verkligen inte låta sig luras till högintensiva aktiviteter innan den är redo. Istället lät jag maj bli en månad med fokus på fot/ben-träning, bålstyrka, och gradvis ökande distanslöpning. Tack vare det har jag fått väldigt starka och tåliga fötter. En av mina lärdomar från Trosa var just att fokusera mer på mina fotövningar och att försöka designa nya övningar för att ytterligare stärka och förbättra tåligheten i fötterna. Det återstår fortfarande att se hur väl jag lyckats med den saken, men jag tror i alla fall att jag är på god väg. Med hjälp av min medicinboll, lite träreglar och rundstavar har jag hittat övningar som funkar väldigt bra nu under fotbolls-VM. Jag tror och hoppas att träningssvaret blir det avsedda. Ett första test på det får jag i samband med Swedish Alpine Ultra om en vecka. Längtar dit!

Mina regelbundna laktattester har känts lite lätt deprimerande i år. Jag har legat långt ifrån där jag är van vid att kunna ligga och ännu längre från där jag helst vill vara. Nu spelar det kanske inte så hemskt stor roll eftersom jag siktar på riktigt långa lopp i år, men jag tror ändå att toppkapaciteten är betydelsefull. Den har inte bara betydelse för tävlingstillfället, utan kanske ännu mer så när det gäller lågintensiv träning. Ju högre maximal kapacitet du har, desto lättare blir det för dig att hitta ett bekvämt löptempo på låg intensitet. Ju högre maximal kapacitet du har, desto snabbare kan du återhämta dig (och superkompensera) efter långa lågintensiva pass. Du tål helt enkelt mer träning bättre. Du tål alltså mer träning av det slag som kommer göra dig till en riktigt bra ultralöpare. Dessutom blir du som en bieffekt mer bekväm och energieffektiv i lägre fart. Det är därför du ska träna även högintensiv löpning om du vill bli bra ultralöpare. Under juni har jag ökat intensiteten i mina hårda pass och jag har frustrerad tvingats notera att mina laktattester inte visat på någon positiv utveckling att tala om.

Jag började så smått fundera på om jag helt krasst nu nått min ”peak”. Jag blir bara äldre och äldre och nu vill inte kroppen längre svara upp mot träningen. Istället vill kroppen bara sova och vara i fred. Kan det vara så? Nej, så kan det inte vara. Så får det inte vara. Men jag har ju fokuserat mest på löpvolym under hela året, så då får man väl ta att maxfarten och snabbhetsuthålligheten blir lidande? Skam den som ger sig! Jag bestämde mig för att ge det några veckor med ännu något stegrad intensitet i träningen. Dessutom anmälde jag mig till ett millopp – Semesterloppet i Mariefred. Senast jag sprang där var 2008 då jag satte personbästa på tiden 37.22. Sedan dess har jag inte sprungit en riktigt snabb mil. I alla fall inte utan att först ha simmat och cyklat innan. Men nu var det dags igen. Jag kände hemsk ångest inför det där loppet. Det finns ju flera skäl till att jag gillar att springa långt. Ett av de viktigaste är att jag föredrar att hålla på länge på mellanhög intensitet, framför de där kortare näradödenupplevelserna där försöker ligga nära maxpuls under minst trettio minuter. Det är hemskt. Men bra träning. Jag la till några fler intervallpass på löpband och dessutom köra jag ett pass snabbdistans om 6km på midsommarförmiddagen. Min gamla fina 6km-runda här ute på Blidö som jag alltid brukade springa snabbt flera gånger om året i forntiden då även farsan brukade springa med mig. Nuförtiden har jag helt andra och betydligt längre rundor här på ön och tempot är oftast betydligt lägre. Men nu klämde jag i med 22.52 på den rundan och helt plötsligt började jag tro på mig själv igen. Tillbaka på de tider jag kunde göra som 20-åring. Ett par fina intervallpass på det och sen visade laktattestet äntligen på en positiv utveckling. Faktiskt på en något bättre nivå än inför Kona i höstas. Semesterloppet blev en lika trevlig näradödenupplevelse som vanligt. Det är vackert och alltid soligt i Mariefred. Så även denna gång, om än en smula mycket vind. Att springa fort på milen kräver träning på just den distansen, men jag lyckades ändå bra. Jag tog mig runt på 38.33, vilket var helt i linje med vad jag ville nå. Jag hade iofs väldigt gärna velat komma in på en tid under 38, men man måste vara realist. För att prestera behöver man träna och även tävla. Jag är inte riktigt där än, men jag vet att jag är nära. Om jag vill och ger det den tid det kräver. Nu hade jag ett par kilometrar, under andra halvan av loppet, där jag inte riktigt mäktade med att hålla uppe tempot tillräckligt väl. Det tog emot lite för mycket och jag lät vekheten ta kommando för en stund. Den hårda vinden gjorde kanske sitt till också. Men jag fick det besked jag ville ha och jag anser att min maxkapacitet räcker för den träning jag nu ska ägna mig åt inför 48h.

Efter Semesterloppet har jag nu gått in i en period med hög volym med minst fyra timmar lugnt löpning varje dag. På enbart vatten. Inga energitillskott under löpning. Jag tycker inte man ska träna sig på att gå in i väggen, men jag tror man har stor nytta av att lära sig behärska väggen. Veta hur man undviker väggen även när den känns oundviklig. Och när du väl har bonkat och bara vill sätta dig ner och ge upp – då är det bra att veta att du klarat av även den känslan massor av gånger. Du vet att kroppen klarar av det. Du vet att hjärnan klarar av det. Dina fettdepåer räcker. Din vilja räcker. Du måste bara ge kroppen en chans att omsätta fettet till energi ut i musklerna och upp till hjärnan och övriga organ. Ha tålamod och visa tilltro till din kropp, så kan du fortsätta framåt!  Men allra främst anser jag att du tränar muskeltålighet med den här sortens träning. Och muskeltåligheten är enligt mig den mest begränsande faktorn för en ultralöpare. Det handlar om att kunna springa så länge som möjligt utan att muskler, och leder för den delen, börjar göra outhärdligt ont. Genom att strunta i energin på mina tålighetspass kommer jag nära den där gränsen lite tidigare. Jag kan komma dit redan efter 3-4 timmar, istället för att behöva investera i 8 timmar långa pass. Det handlar helt krasst om tidseffektivitet.

Jag tycker det är skönt och rogivande med löpträning. Jag tycker inte det är tråkigt, som så många brukar fråga mig när de får höra om mina många och långa pass. Men nu i år har det blivit mycket. Det är lätt att det går slentrian i träningen. Det är inte bra. Då kan det faktiskt bli tråkigt. Men framförallt riskerar man stagnation. En nyckel till framgångsrikt träningssvar är att variera träningen. Det gäller såväl fysiskt som psykiskt. Jag tränar aldrig enbart kroppen. Jag håller på med totalträning. Kropp och knopp som ett samverkande system. En helhet. Av praktiska och effektivitetsskäl behöver träningen vara planerad och förutsägbar, men ändå varierad. Men hur varierar man mängdträning? Speciellt om man måste springa lågintensivt, som jag redan slagit fast att man måste göra i stor utsträckning för att uppnå den där eftertraktade muskeltåligheten som är helt avgörande för oss ultralöpare. Efter Trosa bestämde jag mig helt sonika för att vända på allt. Byta perspektiv. Bryta mina invanda mönster. Men ändå fortsätta med samma gamla vanliga träning. Nej, inte alls! Öka på med mer av samma gamla vanlig träning! För att få till ordentlig volym, utan att bli helt uttråkad, har jag börjar upptäcka min hembygd. Jag ändrar löprundorna något. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska få se nya saker. I stället för att springa in till jobbet via Årstaviken och Västerbron, så springer jag via Hammarby Sjöstad, Danvikstull och Stadsgårdskajen. Men det var ju dumt! Nästa gång springer jag en bit in på Söders höjder och kolla utsikten mot Djurgården, fortsätter in igenom Gamla stans trånga gator på den härligt krävande kullerstenen. Eller så tar jag en sväng upp på Fåfängan med dess helt oslagbara utsikt. Varför har jag aldrig varit där förut? Helt obegripligt. Så kan man fortsätta ut på Skeppsholmen och ut och runda Kastellholmen. Där har jag aldrig sprungit förut. Numer vet jag att man inte riktigt kan springa runt Kastellholmen. Man måste på ett eller annat sätt ge sig upp över berget för att ta sig ner på andra sidan. Men det är i alla fall nästan så att man kommer runt. Fin runda. Det går att förlänga löprundorna runt Djurgården, runt Kungsholmen, förbi Pampas marina och bort längs båda stränderna av Bällstaån, Stora och Lilla Essingen, Gröndal. Det finns ju nästan inget stopp om man bara är beredd att ta sig tiden och omaket att känna sig för och provspringa sig fram! En rolig variant, som jag i min hemlighet är extra stolt över, är att springa rundorna baklänges. Alltså inte springa baklänges, men att springa de gamla invanda rundorna i omvänd riktning mot vad man brukar. Det har jag testat här ute på Blidö. Känns skumt och klart annorlunda, men det är faktiskt rätt skoj att se på löprundorna i helt omvänd riktning mot vad man brukar. Helt plötsligt syns träd, vikar, stugor, stenar och berg, som jag aldrig tidigare har sett. Trots att jag sprungit runt runt runt på den här ön de senaste femtio åren. Väldigt roligt och inspirerande.

Så får jag tiden att gå och passen blir fler och fler och längre och längre. Jag bygger tålighet samtidigt som jag upptäcker min omgivning. Ett slags löpande närvaroträning här och nu. Jag vet. Ett himla new age-dravel. In med valsången!  Spelar ingen roll. Jag gillar det. Dessutom ger det resultat. Jag blir starkare. Jag blir tåligare. Så nu är det nya perspektiv som gäller. Allt måste inte bytas från ett pass till nästa. Men jag försöker byta något. Varje gång. Stort eller smått. Det funkar. Tror jag. Jag tror på det. Därför funkar det. Eller helt oavhängigt. Eller trots allt. Strunt samma vilket. Det funkar.

Om en vecka är det dags för ett av mina roligaste och viktigaste nyckelpass inför höstens första försök på 48h. Swedish Alpine Ultra. Jag ska till Nikkaluokta och träffa min andra familj. SAU-familjen. Som jag dessutom får dela med Åsa. Det ska bli väldigt roligt. Det blir spännande att se om jag kommer ihåg varför jag förra året bestämde mig för att aldrig mer springa en så lång distans utan energitillskott. Jag vet inte nu. Jag minns inte. Men jag kommer att minnas. Frågan är om jag kommer lära mig något. Jag hoppas på det. Hittills har jag lärt mig mycket varje gång jag varit uppe i Lappland. Så något ska jag nog få med mig även denna gång. Nu ska jag bara finslipa lite inför loppet. Inte direkt toppa formen, men i alla fall se till att ladda batterierna tillräckligt för att jag ska klara av att göra mig själv rättvisa och få till stånd det rejäla test och träningspass som jag är inställd på.

 Idag har jag fått vila. Jag har fått hacka i mig att Sverige förlorat en fotbollsmatch. Men framförallt har jag fått vila. Imorgon ska jag springa vad jag kallar ”Stora Blidö Runt” – en sväng på ca fyra mil. Så ska jag följa hur det går för mina vänner som nu ägnar sig åt det underbara äventyret Trans Sweden. Nu har de kommit ungefär halvvägs från Stockholm till Strömstad. Känner mig lite ledsen att jag inte kunde passa in det loppet i min planering. Men jag kan iaf följa loppet och jag kan glädjas med de som fortfarande är ute på banan och gör sitta bästa. Där kan man snacka om nya perspektiv!

Snart blir det välbekanta, men ändå nya och fantastiska, vyer på vägen mellan Nikkaluokta och Abisko. Till dess bjuder jag på några bilder från de senaste veckorna löprundor på väg till och från jobbet.