Oweleden, mörkt, ensamt, blött och lerig, men med ett ljus i ryggan

December 31, 2020 Sten Livet

Det var mörkt och ensamt. Under de 21 timmar jag var ute och sprang, eller i vart fall rörde mig framåt i mestadels stillsam takt, mötte jag några få enstaka personer. Det var märkligt få människor i rörelse. Det kan ha berott på att det var sen kväll, natt och tidig morgon, medan jag rörde mig nära de mer tättbefolkade områdena. Så det var ensamt och det gillade jag.

En spaning vid sidan av är det märkliga fenomenet att det står parkerade bilar utströdda nästan överallt kring leden. Du kan passera en helt övergiven motionsgård mitt i natten. Lik förbaskat står där ett par parkerade bilar. Jag undrar om det är vad som är kvar efter de tappra vintersimmare som aldrig kom tillbaka in till stranden utan i stället sjönk till botten. Det är konstigt att det inte rapporteras om den här pågående tragedin i media. Men det är väl de där jävla PK-media som försöker sopa de verkliga problemen under mattan – MSM som det brukar kallas av de som verkligen fattat. Det var blött och lerigt. Mitt ute på landet,  strax efter Brollsta golfklubb, står där en snygg Tesla parkerad framför en vägbom. Inget hus i sikte och ingen laddstolpe. Gissningsvis en svampplockare som irrat bort sig i skogen. Vem får ta över den där fina bilen? Kommer den säljas på auktion till vrakpris? Kan det vara så att det finns fler bilar än människor i Sverige? Baserat på den här långa löpturen lutar jag åt att det faktiskt kan förhålla sig på det viset.

Det var blött och lerigt. Så där slipprigt lerigt att det i princip inte går att få fäste vilka skor du än har. Jag halkade runt som en klick smör i en het stekpanna. Men jag brände mig inte. Tvärtom, jag höll mig mestadels en aning onödigt sval. Det ihärdiga duggregnet (mest som extremt hög luftfuktighet med ihållande dagg) gjorde att jag var lagom genomfuktat och underlaget gjorde att jag höll precis lagom låg fart för att inte riktigt få upp värmen. Det funkade, men jag var tvungen att försöka ligga på hela tiden och inte stanna till några längre stunder. Annars skulle jag raskt bli nerkyld.

Det var sugande lerigt. Så där så att skorna emellanåt höll på att fastna och stanna kvar i lerans grepp. Men jag hade tydligen knutit skorna tillräckligt väl, så jag lyckades behålla skorna på fötterna under hela löpningen. Det var skönt. Jag var inte sugen på att hoppa runt i leran och leta efter tappade skor.

Det var blött. Riktigt blött. Tänk skogstjärn. Jag bestämde mig tidigt för att inte ta några bilder från leden. Jag har redan publicerat massor av bilder med skogstjärnar och hav, så ni vet redan hur det ser ut. Massor av vatten som lämpar sig mer för simning än löpning. Turligt nog var det sällan mer än ett par decimeter djupt, så det gick att passera vattenhindren relativt lätt. Men skorna blir tunga av vattnet och fötterna blir kalla. Så du försöker helst springa förbi vattnet. Vis sidan av, eller kanske över? I mörkret är det svårare att se det bästa vägvalet. Du blir trött av att stanna, tveka, forcera hindret och därefter börja springa igen några meter till nästa hinder. Ju tröttare du blir desto svårare är det att göra ett snabbt vägval. Osv. Många av mina löparvänner har vittnat om att det var väldigt blött underlag på Blåfrusen förra året. De vet inte vad de talar om. Oveleden 2020 var blöt. På riktigt.

Jag tog med mig en så kallad utkastarnyckel för säkerhets skull. Något sa mig att en sådan kunde vara bra för att kunna fylla vatten vid en del publika kranar. Det visade sig vara ett fantastiskt gott val av utrustning. Den kom till användning vid Rösjöbadet (efter ca 16 km), Karby gård (“Hönshuset”; 27 km), Össeby IP / Brottby (gaveln direkt till vänster då du passerar ut mellan huvudbyggnaderna; 46) och Domarudden (bredvid entrén till Servicehuset – finns även en kran på huvudbyggnaden; 69 km). Vid Wira bruk (89 km) hade jag hoppats på en kran vid restaurangen. Där fanns en kran, men vattnet var avstängd (förmodligen bara sommarvatten), men fortsätter man förbi restaurangbyggnaden finns där en WC och därinne fanns det finfint rinnande vatten. Mitt sista vattenhål var av mer privat karaktär, vilket gjorde att den här turen raskt förvandlades från “unsupported” till “supported”. Jag stannade till hos mina vänner Peter och Filippa Marklund, vid deras fina fritidshus på Grovstanäs (112 km). Familjen Marklund hade hunnit åka hem till stan, men de hade vänligt nog lämnat ett par flaskor vatten åt mig. Mycket välkommet!

Innan jag gav mig iväg skrev jag att det skulle bli mörkt, ensamt, blött och lerigt. Det blev precis så. Det jag inte skrev var att det skulle bli väldigt jobbigt och att jag mer och mer skulle känna mig som en hopplös föredetting som borde sluta tro att jag kan springa långt, när det enda jag egentligen fortfarande behärskar är att springa långsamt. Sanningen är snarast att jag inte längre klarar av att springa långsamt. Vissa partier av leden klarade jag knappt av att hålla styrfart framåt. Det var en uppvisning i fysisk underprestation. Men mentalt var det en mycket bra övning. Jag tvekade egentligen aldrig i mitt uppsåt. Jag visste att jag skulle ta mig fram till målet. Den gamla minneslunden vid Blidö Kyrka, där mamma har fått sin sista vila och där pappa snart kommer få återförenas med mamma. Jag är inte religiös och jag tror inte jag kommer att bli det. Men de senaste tretton månaderna har ökat min förståelse för vårt behov av en tro på en tro på en högre makt och syfte. En tror på något utöver den korta tid vi existerar som levande varelser.  Jag förstår och jag respekterar, men jag väljer min egen väg. Den här löpningen var en del av denna min väg. Jag var med mig ett gravljus i ryggsäcken och tände det vid minneslunden. Sen joggade jag hem till stugan och fick värma mig i en välförtjänt bastu.

Jag hade räknat med att klara av den här turen på ca 137 km och 16 timmar. Klockan stannade på 21:02, med färjorna (och väntetiden) landar det på 21:29. Allt går inte alltid som jag har tänkt mig, men jag är nog ganska bra på att slutföra saker trots motgångar under resans gång.

Nu ska jag vila ut 2020 och välkomna 2021 med ett glas god cava! Gott nytt år, kära

Utkastarnyckeln är årets tillbehör för riktiga ultralöpare!

 

Att vänta på en färja vid Furusund kan också kännas lite ensamt

 

Fint att få tända ett ljus