Quarantine Backyard Ultra – the lopprapport

April 12, 2020 Sten Livet

För lite drygt en vecka sedan klev jag av löpbandet och kände mig nöjd med beslutat att inte kliva på bandet igen redan efter 17 minuter. Det där sista varvet gick på 42:20, vilket var ungefär den tiden som samtliga mina varv tog. Tempot landar strax under 6:20/km, vilket ganska precis motsvarar 9,5 km/h. Det är ett ganska lågt tempo generellt och på löpband framstår det som ett väldigt komfortabelt tempo, i vart fall för mig, som är väldigt van vid att springa på löpband. Lik förbaskat kände jag mig lite sliten och framförallt less på att tvingas till att mala på i detta tempo under ca 41-43 minuter för att därefter upprepa samma sak med ny start varje hel timme.

En vanlig backyard ultra går ungefär till som så att en bana om 6706 meters längd skall springas med start varje helt timme. Du får springa i valfritt tempo, men du måste hinna fram i tid för att stå på startlinjen igen då det är dags för nästa varv med start 60 minuter efter föregående varv. Springer du fortare så får du helt enkelt en lite längre paus innan det är dags för nästa varv. Efter ett dygn har du sprungit 100 miles, dvs 16,1 km. Om du fortsätter så länge alltså. Loppet pågår till dess alla deltagare utom en har gett sig. Om den siste kvarvarande deltagaren klarar av att ta sig runt hela banan inom 60 minuter, så har loppet fått en segrare. Svårare än så är det inte. Den här världsunika första virtuella backyardultran kom till som en lite rolig grej för att samla en del löpare över världen som pga pågående pandemi har fått se sina planerade tävlingar bli inställda och beroende på var i världen de befinner sig kanske inte ens är tillåtna att ge sig ut på ett vanligt träningspass. Istället för att samla löparna på en och samma plats tilläts löparna själva mäta upp sin tävlingsbana om 6,71 km, utomhus eller inomhus, eller helt enkelt springa motsvarande sträcka på löpband. Löparna kopplades upp i en enda stor (ok – från början var det tre separata) videokonferens så att alla skulle vara synliga i samband med start och målgång för de enskilda varven. Det var även tillåtet att delta utanför videokonferensen, med villkoret att bevis för genomförda varv skulle dokumenteras och noga redovisas i efterhand. I storleksordningen 2500-3000 löpare från ett sextiotal olika länder kom till start, vilket är med god marginal det största startfält som samlats i en backyard ultra. Fast nu var ju inte det här en riktigt backyard ultra, utan en ”virtuell” variant.

Eftersom jag har ett gammalt pålitligt löpband i källaren och dessutom emellanåt springer pass på 3-5 timmar på det bandet, så kunde jag ju inte skylla på att tävlingen gick för långt hemifrån. Jag kunde inte heller skylla på tråkig väderprognos. Men jag brukar iofs inte behöva någon undanflykt för att avstå från att tävla. Det brukar räcka gott med att tävlingen inte passar in i min planering. Dilemmat var bara att tävlingen rent krasst ändå passade ganska bra in i planeringen. I alla fall efter att TEC 200 miles ställts in beroende på begränsningen av folksamlingar om max 50 personer. Jag skulle ha börjat vässa formen och samla sömntimmar inför TEC, men när nu TEC ställdes in (eller snarare sköts upp till hösten), så var jag helt fri att göra om min planering.

Jag hade egentligen två drivkrafter till att kliva upp på löpbandet för starten av tävlingen 15:00 på lördag eftermiddag. Den primära drivkraften var nog att jag insåg att det här skulle bli något av ett historiskt arrangemang i ultrakretsar. En begivenhet som det kommer att pratas om under många år framåt. Även om jag personligen inte sätter någon större tro till att virtuella lopp kommer bli en stor grej i framtiden, eller i vart fall inte att det kommer bli en stor grej för mig personligen, så var ändå omständigheterna unika. Dessutom kan det ju tänkas att jag har fel i min bedömning av de virtuella loppens dragningskraft. Inom cyklingen finns ju sedan lång tid tillbaka den typen av tävlingar, med flera alternativa plattformar varav Zwift synes vara den helt dominerande. Så det kan såklart bli en utveckling i den riktningen även inom löpningen. Det finns helt uppenbart massor av hugade därute som inte har samma krassa syn på träning och tävling som jag har.

Men om jag skulle ställa upp ville jag ändå förmå mig själv att vara med anständigt länge i tävlingen. Det kändes helt meningslöst att ställa upp och sen bara springa ett par varv. Samtidigt var jag alltför nertränad för att kunna göra mig själv rättvisa i tävlingen. Så jag måste hitta ett mål som inte handlade om placeringar eller resultat. Ni som lästa mitt senaste inlägg vet att min drivkraft fick bli kampen mot helkroppsödemet och ett första test och utvärdering av en anpassad nutritionsplan som förhoppningsvis skulle kunna hålla den besten stången. Målsättningen var att tvinga mig till en längre ansträngning som skulle tvinga mig att svettas massor och anstränga mig under minst 24 timmar timmar och helst ännu längre, för att på så sätt kunna få någon form av kvitto på om min nutritionsplan skulle ha avsedd effekt.

Ett litet dilemma med den planen var att jag redan tidigare i veckan lyckats slarva lite i samband med ett rejält löppass, så jag hade redan dragit på mig en liten släng av helkroppsödemet. Det innebar ju dels att jag hade lite onödigt mycket vikt att kånka på och dessutom innebar det såklart att det skulle kunna bli lite knepigare att tyda provresultatet efter loppet. När jag vaknade på lördagmorgonen hade jag dessutom en riktigt irriterande huvudvärk. En huvudvärk jag kände igen. Påminner lite om spänningshuvudvärk. Jag har åkt på det ett par gånger just i samband med helkroppsödemet och har nu lärt mig att känna igen vad det indikerar – högt blodtryck. Eller i vart fall förhöjt blocktryck i jämförelse med vad jag brukar ha. Mycket riktigt – jag hade ungefär 150/80 på morgonen. Klart över normalt för mig. Jag brukar ofta ligga någonstans kring 120/66. Såhär såg det ut några dagar efter Ingegerdsleden och samma fenomen uppträdde efter min extrastora träningsvecka för ett år sedan. Gissningsvis är det förhöjda blodtrycket direkt relaterat till att jag samlat på mig så mycket vätska i kroppen. Men det kändes ju inte helt skoj att springa en backyard med det här symptomet före start. Jag var rätt sugen på att helt enkelt avstå från loppet, men insåg att det var en larvig inställning. I så fall kunde jag ju åtminstone jogga ett varv eller två precis i början och sen bestämma mig. Jag tog ett glas rödbetsjuice och väntade några minuter för att nitratet skulle verkar på mina blodkärl. Nu så blodtrycket bättre ut. Fortfarande en aning högt, men ända klart lägre och mer av ett normalvärde – 133/76. Om du inte har testat den akuta effekten som rödbetsjuice har på blodtrycket så rekommenderar jag att du testar! Det är intressant att se hur rent fysiskt kroppen reagerar på något så synbarligen oskyldigt som ett glas rödbetsjuice. Efter det här kändes allt bättre och jag började göra klart med de sista förberedelserna inför loppet.

När väl klockan närmade sig 15:00 var jag ombytt och redo för start på min trogna löpband. Första varven funkade utmärkt. Det kändes verkligen orättvist lätt att springa i lugn takt på mitt eget löpband och därefter kunna ta paus i mitt arbetsrum, men mat och dryck bekvämt tillgänglig och lugn och ro. Inga störande medtävlare och inget störande väder. Bara lugn och ro. Jag kunde lägga mig på soffan och sluta ögonen i en stila meditation några minuter före varje ny start. Det kändes som att jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Visserligen gick nätverket ner redan efter några inledande varv, vilket gjorde att jag tappat uppkopplingen mot videokonferensen. Det var ju lite störande, men Telia hade uppenbarligen stora problem med bredbandet över hela landet så inte mycket jag kunde göra åt saken annat än att vänta på att problemet skulle lösas. Under tiden fick jag helt enkelt se till att dokumentera mina varv lite noggrannare, eller snarare – jag fick fortsätta att dokumentera varje varv precis lika noga som jag redan från början dokumenterat dem. Eftersom jag inte planerade någon topplacering så hade jag ju egentligen ingenting att oroa mig över, så efter lite kort inledande oro förpassade jag det här problemet till loppets virtuella skräpkorg.

Efter sju varv var jag rejält genomsvettig och tog chansen att byta till en torr tröja när jag klivit av bandet. Det kändes som en skön belöning inför natten. Framåt gryningen var det dags för tröjbyte på nytt och då passade jag även på att ställa upp källardörren under en timme för att få lite bättre svalka i källaren. Jag hade faktiskt de bästa förutsättningar för att hålla på riktigt länge och det tänkte jag göra. Men jag började faktiskt känna mig lite trött på att mala på i mina 9,5-10 km/h. Det funkade ganska bra under första halvan av varje varv. I alla fall när jag väl fått upp farten och värmen efter de första lite halvstela stegen. Men jag saknade möjligheten att kunna sänka tempot och promenera några steg emellanåt. Det är ju så jag brukar göra under mina riktigt långa ultror och det är definitivt så jag anser att man bör göra under backyardlopp. Det finns ett självändamål i att variera tempot en del för att helt enkelt variera belastningen en smula. Så varför gjorde jag inte det då? Jo, mitt löpband är som sagt relativt gammalt. Det är ett fantastiskt bra löpband med kapacitet att springa ändå upp till 24 km/h, vilket räcker även för mina mest högintensiva intervaller. Dessutom är löpbandet hyggligt kalibrerat så att de angivna farterna faktiskt stämmer väl med verkligheten (faktum är att den verkligen farten är ngra procent högre än den angivna farten). Men jag har noterat att distansmätningen inte riktigt fungerar som den ska. Det här spelar vanligt ingen roll för mig eftersom min pass på löpband alltid baseras på hastighet och tid. Distans är ganska ointressant, även om den normalt följer som en funktion av just hastighet och tid. Men nu skulle jag ju springa en viss distans varje timme och jag skulle dessutom fotografera och visa upp löpt distans varje gång jag klev av bandet. Därför kontrollerade jag löpbandet distansmätning inför loppet. Det visade sig att så länge jag springer i en hastighet över 9,5 km/h visar bandet en ganska korrekt distans. Precis vid 9,5 km/h är distansmätningen nästan helt korrekt, medan den vid högre hastigheter visar ett par procent för kort sträcka. Men så snart hastigheten är under 9,5 km/h börjar distansmätningen visa helt fel. Den visade sträckan är betydligt längre än faktiskt löpt sträcka. Nu pratar vi inte om någon enstaka procents missvisning, utan vi pratar 50-100 procent för lång sträcka, lite beroende på hur låg farten faktiskt var. Så ett lite oönskat bivillkor på mina löpvarv blev att jag aldrig fick hålla en fart understigande 9,5 km/h. Inte ens under en kortare tid för att tillåta några sekunder kortare promenad. Det skulle helt enkelt bli fusk, eller åtminstone komplicerat för mig att räkna ut korrekt sträcka och även himla knepigt att förklara varför jag plötsligt skulle springa varv på 8-10 km på endast några minuter totaltid. Därför kunde jag inte tillåta mig att sänka farten, trots att både ben och hjärna ville få en liten paus. Jag ville inte riskera att fuska eller ens hamna nära en gråzon.

Under mitt femtonde varv började jag allvarligt fundera på varför jag skulle fortsätta när jag inte kunde få disponera varven lite mer fritt med blandad jogg och gång i bekvämt tempo. Varvet därpå insåg jag att tempot inte var så himla farligt, utan att jag nog kunde mala på i minst femton varv till. Jag bytte till torr tröja igen och livet kändes ganska bra under det sjuttonde varvet. Under artonde varvet insåg jag att nu får det faktiskt vara nog. Jag kanske kan fortsätta förbi 24 timmar, men i så fall kommer jag ju se mig tvingad att fortsätta fram till minst 30 timmar och det kommer garanterat bli väldigt slitsamt när jag hela tiden måste hålla detta ganska höga tempo. Så varför ska jag utsätta mig för detta? Eftersom loppet känns relativt lätt från början och kanske delvis beroende på att familjen lät mig hållas för mig själv nere i källaren (de låg ju och sov på övervåningen), så lyckades jag tyvärr tillfälligtvis förtränga tanken om att stresstesta nutritionsplanen. I vart fall bestämde jag mig för att 18 timmar var tillräckligt hårt test av nutritionsplanen. Givet att jag redan före start led en del av helkroppsödemet, så borde ju det här kunna betraktas som 18 timmar under andra dygnet av en 6-dagarstävling, eller nåt i den stilen. Hur som helst bestämde jag mig för att kliva av där och då. Min nutritionsplan var indelad i sextimmarsblock och med 18 timmar hade jag ändå genomfört 3 stycken fulla sextimmarsblock, så det var ett bra tillfälle att kliva av. Det tyckte jag åtminstone där och då. Såhär en vecka senare tycker jag faktiskt fortfarande att det var ett vettigt beslut.

Jag var inte särskilt fysiskt trött och egentligen inte heller särskilt sömnig trots att jag varit vaken hela natten. Jag inte blir särskilt sömnig så länge jag håller igång kroppen och blodcirkulationen. I varje fall inte under de första 24 timmarna eller så. Men sen börjar det stegvis bli lite jobbigare och så snart jag tar en paus finns det risk för att övermannas av sömnbristen. Så det gäller att hålla igång, eller se till att faktiskt få lite sömn emellanåt. Men den här gången blev det så kort, så jag han aldrig uppleva några problem. Efter en dusch gick jag ändå och la mig att sova några timmar, för att sen gå upp och äta lite middag innan det var dags att sova igen. På måndag morgon kunde jag konstatera att några få kvarvarande tokar fortfarande sprang sina varv timme efter timme. Det var kul att konstatera att vår egen Anna Carlsson fortfarande höll igång uppe i Abisko där hon sprang varv efter varv på en plogad bana på Torneträsks is. Själv åkte jag in till Dalens labb för provtagning.

På eftermiddagen, när Anna tyvärr bestämt sig för att avbryta och det endast återstod två personer som vägrade inse det meningslösa i att fortsätta springa samtidigt som övriga ultravärlden mer och mer började lida av ackumulerad sömnbrist, kom resultatet på mina prover. Albuminet låg precis under det nedre gränsvärdet. Natrium låg faktiskt riktigt snyggt mitt i intervallet. Kalium var även det inom intervallet, om än något i underkant. Så vad lär jag mig av detta? Svårt att säga utan att fråga Ulltrasten och han verkar ha gått i idé sedan vi pratade vid senare. Men det synes som att min supplementering av natrium har haft avsedd effekt. Kaliumtillskottet verkar också fungera, men jag kan sannolikt vara aningen mer generös där. Det här är lite lurigt eftersom man inte alltid kan lita fullt ut på de koncentrationer och doseringar som anges på kosttillskott. Man måste helt enkelt prova sig fram lite försiktigt. När det gäller Kalium kan det vara en rejält dålig idé att överdosera, men nu vet jag iaf att jag har en del extra marginal där. Hur som helst så förvärrades dessa värden uppenbarligen inte av mitt lilla experiment. Vad gäller albuminet så låg det sannolikt lite lågt redan före loppet, men det vet jag inte med absolut säkerhet. Jag tog 21 gram extra protein var tredje timme under loppet, utöver vad som ingick annat jag åt, såsom yoghurt och smörgåspålägg. Den dosen hoppas jag är tillräcklig för kommande lopp och äventyr, men då ska jag såklart se till att vara i god balans på startlinjen. Till dess får jag helt enkelt jobba vidare med den här grundplanen och se till att jag ger akt på eventuellt symptom och avvikelser.

Helt oavsett det här med kampen mot helkroppsödemet var det en intressant och udda upplevelse att vara med på världens, såvitt jag vet, första virtuella backyard ultra. Det var otroligt kul att se hur så många löpare från hela världen kunde kopplas upp i en enda stor gemensam löparkonferens. Det var bra träning, men jobbigt, att själv springa ”varv” efter varv på mitt löpband utan att någonsin sänka farten under 9,5 km/h. Jag känner mig fantastiskt sugen på att få springa ett riktigt lopp igen. Med andra löpare sida vid sida på samma startlinje som jag själv. Det där med virtualitet och internet, det är förhoppningsvis bara en fluga!